Publicerad 2012-11-30 17:40:00 i Allmänt,
Kylan DÖDAR, vad har egentligen hänt med det milda höstvädret?
Jag och sambo laddade i alla fall med en fika, mina älskade kardemummabullar på St Jakobs stenugnsbageri finns i en "jul-tappning" med saffran i= succé!
Efter att ha strosat lite på stan, mellan antikvariat (sambo har varit duktig och rensat bokhyllorna!), en cykeltur hem, lite tårar när jag tinade händerna, lite nässelutslag, mycket mys och sambofamilj-besök är jag rätt nöjd med dagen hittills. Snart kommer min pappa hit och hämtar upp mig för middag med mig och storebror på Royal Thai (läs:mums!).
Pappa. Ja, pappa. Det tär lite att tvingas tänka på minnen och annat. Vårt förhållande har inte varit så bra sedan mina föräldrars skillsmässa när jag var elva. Vi hankar oss väl lite fram, men han har en ny familj nu och vi barn i den gamla får inte riktigt plats. Så jag stålsätter mig lite nu inför att träffa honom utan att bli för upprörd. Jag älskar honom, trots allt.
Det är skönt att veta att sambo väntar hemma, med en film och soffan. Efter en väldigt intensiv vecka är det precis vad jag känner för; ännu mysigare med kyligt mörker utanför!
Idag har jag inte hunnit med att blogga riktigt, men jag lär som vanligt ta ikapp det i helgen, eftersom jag behöver plugga rätt mycket... hehe.
Jag hoppas ni alla får en riktigt fin helg!
Publicerad 2012-11-29 21:55:47 i Allmänt,
Jag har tänkt mycket sedan jag skrev mitt läsar-svar igår.
Och det finns så mycket att skriva, faktiskt.
Jag trodde nog aldrig att jag skulle kunna njuta av sötsaker igen.
Det där riktigt goda. Ja, det allra godaste. Inte avslappnat. Inte utan en mördande ångest. Och ändå sitter jag i soffan och äter lite praliner i skrivande stund. Det är en riktigt mäktig känsla, att ha vunnit. Eller, att ha lärt mig igen, det jag kunde innan jag blev sjuk. Njuta. Lagom.
Okey, socker är fortfarande ett issue, att dosera själv på "mat" (nej, inte en lunch då, men gröt!). Annars har jag inte så mycket kvar på min "förbjudna lista". Pizza känns väl sådär. Snabbmat generellt. Men vanlig mat är okey. Fettskräcken gör sig gällande vid typ vispgrädde. Fast det måste jag inte äta för att må bra. Och en dag kanske det har läkt ut, även den rädslan. Fett-såret. Saker som jag hetsåt kan jag äta i lagom "doser" nu utan att må dåligt efteråt. Tid och mycket träning heter ekvationen bakom...
Det som jagar mig nu är snarare de "tillåtna" livsmedlena. Det vill säga, de saker jag alltid åt som sjuk. De, som var "okey". Imorse åt jag min första äggmacka på lääänge. För jag levde på äggvitor, stenhårt kokta äggvitor med örtsalt till frukost i hundratals dagar. Jag har inte ätit ett kokt ägg sedan jag bröt den vanan. Idag blev det ett stekt ägg. Ett HELT stekt ägg. Och det var ruskigt gott!
Ägg är bara ett exempel på råvaror som gör mig...jag vet inte, ledsen? Som tvingar mig tillbaka till minnen av en tid jag helst vill glömma. Allt är ju så annorlunda nu och jag unnar mig själv att inte behöva tänka tillbaka, ångra och på så vis fortfarande påverkas negativt av min sjukdomshistoria. Nu vill jag bara må bra. Läka.
Så många bloggar där man kämpar för frihet beskriver "förbjudna" listor, livsmedel/rätter man vill kunna bocka av och återinföra i sitt liv. Nu när jag har gjort just detta handlar det mycket om att faktiskt äta de här sakerna jag slutade med när jag tag steg mot friskheten och bröt min svält-livsstil.
Jag vill kunna äta:
- kokt ägg (HELA!)
- kall sallad (jag VET att jag tyckte om det en gång i tiden, som frisk. Som komplement till en varmrätt!)
- gröna äpplen
- wook-grönsaker (i en måltid, inte enbart)
- flingor (har tränat lite, men det känns fortfarande lite sorgligt)
- cocktail-tomater (guda gott, men ja, minnen)
- dricka grönt te (också gott, i lagom mängd)
- champinjoner (funkar, men det finns en tanke där)
- Knäckebröd
Jag vill inte att minnen ska styra mina val och handlanden idag, inte heller begränsa min smak matmässigt. Innan jag är "nöjd" och frisk ska det inte finnas känslor knutet till mat. För det är fel. Det är konstigt. Det är inte samma sak som att en viss låt får en att tänka på en människa/situation. Musik är konst. Mat är bara mat. Eller, det är trevligt och allt. Dock ska det inte ta så mycket känslomässig plats. Typ ingen alls, förutom glädje, trevnad och förnöjelse.
Hur gör man för att inte känna en viss sorg när man äter de här sakerna igen?
Läker tiden verkligen ALLA sår?
OBS! Jag hoppas att ingen tar min lista som "anorektiker-tips", men det är viktigt för mig att skriva upp det jag saknar men inte äter nu, på grund av min direkta koppling mellan dem och sjukdomsår.
Publicerad 2012-11-29 16:29:00 i Allmänt,
Jag läste precis på en härlig blogg om jeggings. Och jag kom att tänka på min egen outfit idag, snygg och enkel men sitter ändå inte åt någonstans. Imorse vaknade jag och upptäckte att min mage lekte ballong. Istället för att nypa, slå lite och känna mig ful tog jag på mig sköna stretchjeans och en stor fladdrig blus. Satte upp håret lite mer än vanligt. Och tadah; så kände jag mig redo för dagen i alla fall.
Jeansen är sjukt sköna och är Cheap Monday Second Skin. Kan man hitta mer stretchiga jeans? Blusar är som sagt något jag är rätt svag för, ofta är stora fladdriga båda fina och, som sagt, sköna. Oavsett hur magen uppför sig ;)
Magkrångel är (tyvärr) ingen ovanlighet hos mig, jag har lyckats utveckla en överkänslighet mot laktos och försöker undvika det lite (fast choklad...ehurm. Den mjölkfria ÄR inte lika god!). Det är lika bra att inse att det nog kommer fortsätta att vara så ett tag till och lära sig att känna sig snygg i alla fall!
Publicerad 2012-11-29 12:53:04 i Allmänt,
Heeej snyggingar! (jag själv iberäknad, hehe)
Efter en god natts sömn är huvudvärken som bortblåst, skolan är över för idag och jag ska bara försöka läsa lite skolböcker idag. Så mycket jag orkar/kan/vill. Typ. Snacka om att man njuter av dagar som denna!
Och som om det inte vore nog mötte jag upp en fin vän idag. Vi har inte setts på över ett år, då hon tog studieuppehåll och först denna terminen började plugga året under min "klass". Så, Stenugnsbageriet (nej, jag är tyvärr inte sponsrad av dem, haha, men kanske ska föreslå det? Är i alla fall tjenis med personalen nu). En annan kär vän dyker upp bakom oss i kön och så sitter vi där tillsammans, mumsar lite, sörplar kaffe och snickesnackar. Och jag blir bara varm i hela kroppen.
För det är precis så där ska en "tjejfika" vara. Men med raka, ärliga och självständiga tjejer, istället för högstadiets/gymnaisets velande baktalande själar (inte alla, men jag tror ni kan minnas "gängen" och hierkin?). Vuxna, typ. Lugna i oss själva. Det är en fin känsla. Jag log hela vägen hem, dansade in och planterade en kardemumma-bulle på sambos "plats" och satte på kaffe tills han kom hem. Ibland orkar man vara en sådan där bra flickvän ;)
Efter vår lilla fika sprang jag inom Malmborgs och åh! Mitt favorit-påste!
Kan varmt rekommendra:
Mumma!
Men nu är det lunchdags, ska nog göra korvstroganoff med kalkonkorv..
Wish me luck!
Publicerad 2012-11-28 22:17:31 i Allmänt,
Jag fick jobbet!!!!!
Publicerad 2012-11-28 22:08:00 i Allmänt,
Puh!
Trettio sidor skatterätt och en hel del chokladpraliner senare; Klar för idag! Hallelujah!
Jag får så jäkla bra frågor just nu här på bloggen, ofta går jag och klurar lite på dem under dagen. Imorse fick jag denna från fina Tictactoe (ja, jag ska lära mig hur man länkar....snart.) :
"Är just nu inne i en period då jag har svårt att sluta spy, behöver inte vara hetsmängder utan endast sötsaker som triggar. Tänkte kolla med dig hur din relation till sötsaker är idag? kan du äta det utan att få ångest eller hetsäta och spy? Hur lär man sig att äta lagom? är dte planering somgäller, som du skrev att du hade planerat att ta en lussebulle och så gjorde du det och så var det bra?
Många frågor! :P
kram"
Oj oj oj! Det har krävts mycket tankar kring detta idag, och det är jättesvåra frågor att besvara känslomässigt. Rent krasst (och vad fan hjälper det ibland?) är det ju lättare. Men jag ska försöka med en blandning!
Min relation till sötsaker idag. Hurm. *Tuggar på en gräddnougat* Äh. Skämt åsido! Det är faktiskt lugnt. Nu. Men det tog vad som känns som en smärre evighet att nå hit. Till trygghet och tillit. I mig själv. För mig själv.
Jag var länge en "smygare". Och det tog en jäkla tid att erkänna, både inför mig själv och sedan sex månader innan jag erkände det även för sambo. Det här med att kräkas. För mig var det kört med en enda smula utöver mitt stränga, stränga schema. Eller, kört. Jag planerade alltid mina hetsätningar. Minutiöst. Omsorgsfullt. Ett helvete!!!
Idag vet jag inte vad och hur mycket jag har ätit. När jag någon gång har försökt tänka efter märker jag att jag glömmer bort en del. Jag kan glömma bort en chokladbit på förmiddagen. En macka. Lite frukt. Ibland vad jag åt till lunch. Det är det bästa som har hänt mig, det dåliga mat-minnet.
Men jag har enda tills nyss inte kunnat ha stora mängder hemma. Igår när jag fick min Paradisask var det först tveksamt och sedan glatt jag kände att det var lugnt. Jag kommer inte vräka i mig hela på en dag. Jag kan numera känna att "mm, det var gott men nu är sötbegäret lite mättat. För den här gången".
När man har fuckat (förlåt, men det är det mest rättvisande ordet) sin kropp och sitt förhållande till mat och speciellt sötsaker är det svårt att hitta tillbaka. Men, som du skrev, det är faktiskt planering som gäller. Eller, så var det för mig. Köpa EN liten sak och försöka vara nöjd. Det kändes omöjligt först. Det kliade i hela kroppen. Det var ju ändå kört, då kunde jag lika gärna köra hela min "procedur".
Sambo hjälpte faktiskt mycket, han lade undan hemköpt godis och gav mig "portioner" när jag frågade efter det. Förnedrande? JA! Värt det? JA!
Det finns "ungefärliga måttstockar" på hur mycket och vad som anses vara på ett ungefär normalt. Och inte diet-normalt. Utan för en frisk människa. Inte en överviktig människa, en frisk fin människa helt enkelt. Men jag köper inte riktigt det. Det kan vara tryggt att ha i bakhuvudet, 100g choklad en kväll är inte onormalt då och då. Det var en chock för mig i början. HUNDRA GRAM?! Jag som fick ångest över EN RUTA?!
Jag äter något sött varje dag. Hehe. Faktiskt! Choklad, helst. Fikar helst varje dag OCKSÅ, gärna en bulle till eftermiddagsmellis eller så. Det håller mig igång och det får mig att må bra. Det har inte fått min vikt att "rusa iväg", bara mig ;) För, för en gångs skull, har jag energi!
Jag hoppas som vanligt att svaret ger dig någonting, jag ska fundera vidare lite till faktiskt. Jag har även funderat på att bryta lite mot mitt eget löfte och lägga upp en dags mat för mig, allt liksom. Det är jäkligt mycket mer än jag ätit de senaste 4 åren och det är NAJS! Det är gott. Det är fritt. Och jag älskar det.
Det finns liksom ingen rädsla kvar för att jag ska bli besatt och börja skriva listor igen, räkna massa töntiga kalorier och vara rädd för kommentarer. För detta funkar för mig. Det får jag bevisat dagligen.
För min kropp och jag är väldigt, väldigt lycklig tillsammans nu.
Och jag hoppas att vi kan ha ett långt kärleksfullt förhållande!
OBS! Socker är fortfarande svinjobbigt att dosera själv, jag vågar inte ha det på min gröt eller så. Dock när jag bakar är det okey, kanske för att jag itne orkar baka så ofta... Helt perfekt förhållande tar nog tid, det finns som sagt saker jag kämpar vidare med, trots alla framsteg!!!
Publicerad 2012-11-28 20:48:34 i Allmänt,
...är över!
Kroppen sade faktiskt ifrån tillsist. Nu sitter jag med en härligt molande huvudvärk och är sådär härligt (OBS ironi) yr.
MEN det var en härlig dag, faktiskt. Att träffa sin bästa vän, laga lunch och dricka kaffe, introducera pepparkaksrullarna (oh she liked it!) och skratta fast det var grått och ruggigt utomhus. Träffa klasskompisarna och hårdplugga mellan 14-17. Sådana där vardaliga saker. Som är helt fantastiska för mig, nu. Jag är inte rädd längre. Jag är inte rädd för en inplanerad dag (bara en aning normal-stressad). Det som har stressat mig innan har alltid varit mat-sammanhangen. Och tröttheten. Man orkar ingenting när man inte äter. That's a fact. Inte egentligen. Man kan släpa sig iväg till saker i början. Det är man ofta väldigt bra på, trots allt. Men man orkar inte njuta. Sedan leder det till en växande isolering, slutligen. Ensam med sin ätstörning. För man orkar inte.
Jag vet att jag får äta när jag är hungrig. Det var okey att gå och köpa två bananer under grupparbetet; alla köpte något mindre att fylla på med. För det behöver man. Det är normalt!
Nu sitter jag begravd i skolböckerna.
För nej, jag gick inte på kören idag. Det är inte kul att göra "roliga" saker när man är stressad och trött. Faktiskt. Jag kände huvudvärken komma och det kändes rätt omöjligt att slita sig från hemmets härd (läs:sambo och min paradis-ask).
Innan idag fick jag nägra riktigt bra frågor av en läsare, jag tänkte besvara dem i nästa pluggpaus ;)
Hoppas ni har haft en mysig onsdag, med lite mindre stess och grårusk!
Publicerad 2012-11-28 11:27:10 i Allmänt,
Haha, ja det blir jag i alla fall. Speciellt med ett härligt plastigt pärlhalsband (läs:studenthalsband, vänta bara..). Dock smiter det in i urringningen lite då och då... Men jag är nog mest glad för att det har någonstans att "gömma sig i", gah vad jag har saknat mina bröst!
Ehurm. Nu ringde äntligen bästis och räddade mig från min skolmisär, ska kila iväg och möta upp henne vid stationen, smita inom Malmborgs och köpa hem några mumsiga ingredienser till vår lunch!
(Som ni märker kan jag inte hålla mig ifrån bloggen en hel dag..!)
Publicerad 2012-11-28 09:26:00 i Allmänt,
En av mina utmaningar är att planera in egen tid.
Hur går det då för mig?
Inte så bra.
Idag är en riktig sån där "Emma-dag". Det vill säga, tjohej för mycket.
Just nu (eller, ja, inte nu NU, men snart...) sitter jag och plugga. Bästis kommer till Lund runt halv tolv, vi ska laga lunch här hemma idag (sambo jobbar) och DET är nog det bästa som händer idag :)
Sedan är det grupparbete kl 14. Sedan ska jag fika med en kompis 16. Sedan träffa sambo på stationen, hem och laga mat. Sedan är det kör ikväll, 19-21. Hurm.
Jag vet faktiskt inte hur jag ska göra idag. Igårkväll låg jag och kunde inte somna på grund av all stress inför denna dagen. Jag vet att jag borde ställa in något, men det är så jäkla svårt. Kompis-fikan har redan skjutits på två gånger på grund av mig... Så det känns dumt att göra det igen. Och bästis finns det inte på kartan att ställa in med! <3
Så... Jag får superplugga nu tills jag ska möta upp henne. Ehurm. Superplugga som i inte sitta och blogga. Eller ens vara inne på internet.
Och jag ska fan komma ihåg den här dagen innan jag bokar in en massa nästa gång. En sak om dagen räcker gott och väl, tror jag. Men det är ju så mycket man vill. Min behandlare varnade mig för det här, att ta ut sig när man äntligen börjar få lite mer energi och livsglädje.
Utvärdering ikväll....
Publicerad 2012-11-27 19:41:00 i Läsar-svar,
Jag tycker det är så kul att få fina kommentarer av er läsare, ni är verkligen helt underbara!
Lite då och då droppar det in någon fråga jag tycker är lite speciellt bra och här kom just en sådan från fina, fina Elin!
"...Jag har dock en fråga till dig. Jag har verkligen jättesvårt för att "utmana" mig i matväg. Jag kan numera äta frukt (åh, bananer, vad jag saknat er! <3) mjuktbröd (satans gott! Hembakta blir det mest, har lite svårt för köpta men det går!) och allmänna kolhydrater (pasta, ris, potatis..) eftersom jag måste för mitt matschema.
MEN. Det är snart första advent - och jag vill också äta lussebulle! pepparkakor, julmust... allt det där! Men jag vet inte hur detta ska gå? Jag är redan nervös för tomtegröten, juleskum och alla andra onyttigheter. Har verkligen svårt med dessa saker, jag vill inte få panik och spy upp allt. Inte på julen, glädjens högtid. Sen rent allmänt, jag vill också kunna äta lite godis, kunna fika med vänner/familj ute. Kunna äta kanelbullar. Eller snarare: Äta vad JAG vill! Har du något tips? Hur gjorde du?
Kram!"
Först och främst, ett riktigt stort grattis!!! (fortsätter grattis-grejen, det är ett för härligt ord för att ligga och damma mellan födelsedagar/bröllop)
Lika mycket som jag känner mig hedrad av att dela "problem", lika underbart (om inte mer) är det att få höra om alla framsteg som görs där ute! Det hjälper även mig i min egen process, att känna en samhörighet i styrkan liksom.
Nervositeten. Jag känner till den så väl. Jag är själv lite nervös inför julen, även om jag för första gången på fyra år längtar efter allt det där goda. Men som gammal hetsätare (det låter nästan charmigt typ gamle räv, men fy fan) gäller det att känna att jag litar på mig själv. Även som anorektiker (enbart) var det otroligt jobbigt med så mycket mat omkring sig. Julen stället verkligen till "problem" för oss ätstörda, mat=ångest right?
Det finns inget enkelt svar till dig Elin. Men jag kan säga dig att du inte ska utmana dig för mycket, om det känns för jobbigt. Ibland räcker det att faktiskt följa sitt matschema, om det är ett bra schema som ser till att man får i sig det man ska samtidigt som man ser det som en trygghet.
Jag själv... Jag fegade så länge. Men samtidigt längtade jag ihjäl mig. Jag vet att om jag är för sträng mot mig själv kommer längtan bara förstärkas, suget växer och allt känns bara ledsamt och jobbigt.
Det jag gjorde var faktiskt att planera (man ska inte planera för mycket såklart, men lite på en höft ibland kan hjälpa). Jag bestämde mig för att en bulle är normalt att fika med. Då kan jag fanimej också äta en bulle. Sedan gjorde jag det. Och trodde att jag aldrig skulle kunna stoppa efter en bulle, det var ju SÅ gott! Men sedan satt jag där, kände efter ett tag och kände att kroppen faktiskt var rätt nöjd ändå. Suget blåste bort. Och ju mer jag vågade testa liiite annat, lägga till något lite ibland fick jag mer självförtroende i det. Vikten rusade inte upp, det stod rätt still ändå. Det svåraste för mig har varit att känna vad jag är sugen på och att faktiskt äta det just då, det vill säga när jag är sugen på det. Inte spara till kvällen. Inte spara till helgen. Nej. Det finns faktiskt någon magisk tanke bakom den där svenska fikan. Jag tycker faktiskt att jag mår bra av det. Det känns bra.
Elin: var snäll mot dig själv. Pressa dig inte för hårt, men försök rucka lite på "reglerna". Jag kunde till exempel äta min mellanmålsmacka och sedan äta några småbitar godis. Helst annat än sådant jag sedan tidigare räknat ut kaloriantalet på. Typ hembakta bullar. Typ knäck. Det jag var sugen på.
Mitt "bästa" tips är att tänka att du gör det för din egen skull. DU ger DIG det du är sugen på. Det är inget nederlag. Det finns ingen skam i det. Snarare tvärtom; du vet vad du vill ha och äter det. Punkt. Låter det ologiskt? Det tycker inte jag i alla fall. Inte nu längre. Jag försöker att vara stolt över att jag är bra på just det, att identifiera vad min kropp behöver och skickar ut för signaler till mig. Det får mig att må så himla bra och mina värden är bättre än någonsin!
Att sluta kräkas då... Det går inte bara över från en dag till en annan. Det segaste som sitter kvar är osäkerheten och rädslan för sig själv och sina egna handlingar. Men det är lite knasigt egentligen; du kan styra dina handlingar! Man har bara glömt bort det. Jag minns så många gånger, innan jag har kräkts, som ångestkänslorna har lurat mig till att tro att jag var tvungen. Det finns inget tvång som gör att man måste kräkas för att man äter något gott. Det finns faktiskt många fina människor som aldrig har kräkts. Varje gång du behåller något jobbigt bygger du på en trygg platå av "bra" minnen, som du kan hämta kraft från nästa gång något känns jobbigt. Tänk på det! Varje gång du genomlider allt det där obehaget byggger du samtidigt upp en grund till ditt nya liv Elin.
Nu ska jag inte skriva vidare på den här romanen, utan slänga mig i soffan med sambo och njuta av min paradisask framför en film!
Jag önskar dig allt gott Elin och hoppas att mitt svar gav dig något i alla fall!
Som vanligt håller jag alla tummar och tår för att du orkar ta dig framåt och vidare, du är värd det!
Stor kram och massa pepp
/Emma
Publicerad 2012-11-27 16:55:20 i Allmänt,
ÄNTLIGEN. Precis sådär jag känner nu. inte Äntligen som i Fazer-brödet direkt ;)
Men ÄNTLIGEN BMI 19!!!!
Jag som satt och gratulerade mig själv igår. Idag har jag verkligen anledning till det, igen!
Åh vad jag är glad!
Åh vad det känns bra!
Sambo ler stort mot mig när jag studsar in genom dörren med ett leende.
Älskade underbara sambo.
Han förstår inte allt.
Eller, den stackaren förstår nog inte mycket.
Men han känner av mig. Hur jag mår. Kopplar mer och mer till varför.
Och det är där jag märker hur mycket han älskar mig.
När han tröstar mig när jag är ledsen över för honom helt ologiska saker.
För att ha ätit god mat.
För att ha slappat en dag.
För att ha ätit två kakor.
För att inte ha tränat när jag har varit sjuk.
Listan är ju egentligen oändlig över alla "knasigheter", eller hur? ;)
Nu stegade vi iväg till affären för att köpa vaniljyoghurt och potatis. Jag vet inte riktigt hur det gick till men plöstligt har han prackat på mig en hel Paradis-ask och ler stolt "för att du är så duktig".
Han förstår inte.
Men han finns alltid där.
Och jag kommer alltid kämpa för att han ska kunna få ha sin Emma,
så som jag är nu.
Plus något kilo till!
Publicerad 2012-11-27 14:26:00 i Allmänt,
Gah,
tänk att det redan är tisdag och dags för nästa behandlingsmöte???
Var tar dagarna vägen?
Som tur är har jag tränat duktigt på alla läxor och hoppas kunna inbringa lite beröm ;) Det är SÅ skönt att höra att man gör rätt när vissa saker känns så jobbiga att göra, det är SÅ skönt att höra att man är duktig när man följer sin magkänsla. Även om JAG vet att jag gör rätt, oftast i alla fall, så är det just den där bekräftelsen som gör mycket. Och att ha någon som faktiskt drar i tyglarna lite när man blir för ivrig. Tålamod...
Önska mig lycka till med vägningen idag, jag vill se siffror uppåt (vilket jag är övertygad om att jag kommer få, wiho!). Snart landar jag på understa gränsen "normalvikt". Jag är SÅ nyfiken på hur det kommer kännas, med tanke på hur bra jag mår redan nu :)
Publicerad 2012-11-26 20:28:20 i Allmänt,
En tanke som jagar mig lite är just det där:
Går det inte lite fööör lätt?
Varför var jag sjuk så länge om det var så lätt att ta stora kliv mot friskheten?
Hur kunde det kännas så fruktansvärt omöjligt och framförallt läskigt att bara ens tänka på att söka hjälp?
Svaret: Människor glömmer. I alla fall jag. Väldigt snabbt och lätt. Visst, det har gått snabbt, jag kan fortfarande inte fatta att jag sitter här idag, så härligt glad och nöjd i både kropp och knopp (hatkärlek till det utrycket!). Men flera års sjukdom. Det är inte snabbt och lätt. Det är en lång sluttande väg och jag inser nu att jag börja klättra uppåt redan under tiden som sjuk. Det sista året ville jag bara uppåt. Fast jag fortsatte att leva som en ätstörd. Sedan jag träffade sambo ville jag bara bli frisk. Bli fri. Plötsligt är det rätt lång tid som ligger bakom alla de framsteg jag gör nu.
Sedan har jag nog varit väldigt väldgit modig. Jag tänker sällan på det, försöker bara utmana mest hela tiden. Inte stanna upp och se allt det bra som faktiskt händer, som görs och gås igenom. Men det bästa skyddet mot ångest är vana. Träna träna träna. Träna på fika. Träna på lunch. Träna på att äta med andra. Träna på att äta på andra tider. Det är skönt att vi har så gått om tid på oss, trots allt. Även om det långt ifrån alltid känns som det, när hopplösheten och paniken över ens situation vältrar sig över en. Det finns tid.
Och även om det hade gått lätt och snabbt. SO WHAT? Det betyder inte att jag inte har varit allvarligt sjuk. Det tar inte ifrån mig någonting alls. Det är bara skönt. Det är SÅ jävla okey att det går snabbt nu. För jag har längtat efter det här. Den där lilla flisan av Emma som fanns i den utmärglade kroppen, hon bad om detta hela tiden. Min kropp bad om det varje gång jag svimmade av utmattning.
Jag får lite panik ibland. Det är mer sällan nu, men det händer. När jag inte har tänkt så mycket en dag och sedan ser mig i spegeln. Pang. Vem är det där egentligen? Det inte fult, inte nu. Men så annorlunda. Var är alla knotor och ben jag vant mig vid? När jag tvättar av ansiket på kvällen och känner....KINDER!? När jag drar på mig ett par jeans och de STRAMAR!? När jag tar på min rumpa (oh yes) och det är just EN RUMPA!?
Istället för de där hårda nypen...vet ni vad jag gör? Klappar lite. Haha, vad det låter sjukt. Men ja. Klappar lite snällt. Och när jag har en "panik-stund" så ser jag mig i spegeln och fokuserar på de delar av mig och min kropp jag tycker om. Känner efter hur jag mår. Sedan är det oftast helt lugnt inom mig igen.
Jag är inte en benknota längre. Jag är inte ens smalast. Jag är fortfarande lite för smal och vill gå upp lite till. Men inte sjukligt smal. Jag har inte anorexi längre.
Det är inget jag sörjer.
Jag kan sakna en känsla av lätthet.
Men det är fel. Jag har aldrig känt mig så orkeslös och tung som när jag var som sjukast. När alla muskler hade tynat bort och jag bara ville sova. När jag grät på morgonen för att jag inte orkade gå upp ur sängen.
Känslan av lätthet är något min numera skräckslagna ätstörning skickar till mig. Typ spam-mail. Delete. Jag vågar inte ens öppna det, man kan ju få virus ;)
Man kan inte leva ett fullvärdigt liv med en ätstörning. Inte jag i alla fall. Jag kan inte vara lycklig i all den misären. Och jag har längtat efter att få leva. Varför inte börja så snabbt som möjligt? Jag tänker inte dra ut på tiden "bara för att". Bara för att det sägs att det tar såååå lång tid att bli frisk från en ätstörning. I så fall säger jag bara grattis till mig själv lite oftare.
Grattis Emma för att du snart kan leva livet fullt ut.
Grattis Emma för att du är en lycklig människa igen.
Grattis Emma för att du äntligen är nästan helt fri.
Publicerad 2012-11-26 18:51:00 i Allmänt,
Många, måååånga männsikor lider av dåligt självförtroende.
Eller dålig självkänsla.
I värsta fall både och.
Jag har ett litet tips min mamma lärde mig för hundra år sedan (okey, inte riktigt, men det känns som det!).
Och det har jag faktiskt använt mig av enda sedan dess!
DÅ handlade det om att jag hatade att köra kundvagn. Det lät jättemycket. Skramlade. Det kändes klumpigt och ja. Jag hatade det. Att göra för mycket ljud.
Mamma skrattade, suckade lite och skojade lite med mig.
Sedan sa hon "Bara låtsas att du är huvudpersonen i en film när du gör det! Hur hade de gjort?"
Jag minns att det första som poppade upp i min fjortonåriga hjärna var Julia Roberts i Pretty Woman (ja, jag tyckte hon var skitsnygg och förstod nog inte riktigt vad som var fel med latexstövlarna hon har i början. Härliga tider...).
Så jag gjorde det. Sträckte på mig. Slappnade av. Och körde den där jäkla skramlande kundvagnen över parkeringen. Kände mig nästan lite cool när jag kopplade på lite filmmusik i huvudet.
Detta gör jag ibland nu också. Inte just Julia Roberts. Ibland spelar jag faktiskt bara mig själv. Men jag "lånar" en roll där jag är lite modigare än jag känner mig. Det kan vara vid en fika (avslappnad, snygg tjej som fikar avslappnat och skrattar med vänner), det kan vara när jag ska redovisa något (intressant person som får publiken att intressera sig och skratta lite ibland). Låna in det där extra jag egentligen kan och har inom mig. Fast inte riktigt vågar omsätta.
Det handlar inte om att spela en roll hela tiden. All annan tid är man sig själv. Och under tiden också.
Det handlar om att inspirera sig själv till att faktiskt våga vissa saker. Att hantera vissa situationer.
Våga lägga till den där delen av sig själv som man kanske snålar lite med annars. På grund av rädslan för att göra fel. Göra bort sig. Inte lyckas.
Jag vill aldrig mer leva ett liv styrt av rädsla.
Och det förtjänar ingen annan heller!
Så, om det uppstår en sådan där situation: testa!
För det fungerar. För mig i alla fall.
Spela huvudrollen i ditt eget liv!!!
Publicerad 2012-11-26 17:39:52 i Allmänt,
Puh!
Vissa dagar verkar bara försvinna! Man har olika saker inplanerade rätt tätt inpå varandra och är mest fokuserad på att komma till rätt plats på rätt tid. Inte så mycket annat!
Idag var det först pluggande med sambo i morse, sedan åka ner till Malmö för att gå på den där arbetsintervjun (de ska höra av sig senare i veckan!), sedan direkt smyga in på en föreläsning till kl 16. Efter det fick jag den inte så unika men ack så briljanta iden att bjuda sambo på fika på Stenugnsbageriet... Anar vi ett missbruk av kardemummabullarna? Helt ok i så fall, det är nog billigare än heroin (20kr/bullen).
Det som blir lidande stressiga dagar är maten. Men jag tror att det är så för alla människor. Jag svepte ihop en stor dubbelmacka som fick agera lunch idag... inte världens mest lyckade lunch kanske. Dock vet jag att för några månader sedan hade jag totalt skitit i lunchen med ursäkten "jag hinner inte och det blir bara jobbigt". Nu satt jag på tåget (läs: bland massa människor och med tio minuter på mig att äta) och mumsade på mackan. Även det ett framsteg. Ensam i allmänheten. Det är en av de svåraste matsituationerna för mig. Check!
Dock slog det mig att lunchen var något skruttig idag och jag fick ännu en briljant tanke. Att köpa en liten god bull-bakelse med nötter i och dela med sambo som en liten efterrätt till kardemummabullen. Ehurm. Det var ett tacksamt förslag: sagt och gjort!
Där satt vi och mumsade, kramades, tjuvpussades (ja jag vet, det är inte helt okey att pussas för mycket inför massa människor, men ibland är det svårt att låta bli) och drack kaffe. Finns det något härligare än att sitta på ett mysigt fik med tända ljus när det är sådär vintermörkt ute?
En sak jag tänkte på under intervjun var att ingen gav mig en "sån där" blick. "Sån där" som i "oj lilla vän, vad du är mager och sjuk". Medlidsam. Nej, jag satt där som alla andra, och det kändes underbart!
Intervjun var i grupp och man fick berätta lite om sig själv. När två av personerna nämnde att de hade gått till psykologer (???!!! vem säger det på en intervju?) satt jag tyst och var lite nöjd. Nöjd för att mina "problem" inte är så uppenbara längre. Nöjd, för att jag kunde vara normal när jag antagligen har varit inom vården så mycket mer än dem. Men ingen där visste det. Ingen där fick veta det. Varför skulle jag säga det där?
Och det är just det här, när ska man berätta vad?
Jag pratade med min behandlare om det för någon vecka sedan. Hur det blir när man får nya vänner nu, som inte vet om ens tidigare problem. Om någon av dem blir en riktigt bra vän. Berättar man? Eller?
Hon rådde mig att lämna det osagt. Ett tag till i alla fall. Det är inget man måste berätta för människor i början. Varför? Jo, mest för att skapa ännu ett andhål för en själv. Att bara få vara sig själv, sig själv utan en ätstörning. Inte oroa sig för konstiga blickar och kanske konstiga frågor om man råkar äta tillsammans. Inte känna sig skyldig om man måste gå på toaletten (för att kissa!) efter en fika. Allt det där. Som de som vet kanske tänker på.
Någon dag kanske jag berättar det. Men inte bara sådär. Jag försöker ju aktivt jobba bort den delen, den ätstörda skit-delen. Om jag behöver stöd av någon har jag redan personer som vet och som jag kan vända mig till.
Jag tror att det är viktigt att bara få vara Emma. Inte ätstörda anorexi-Emma.
Bara Emma som skrattar mycket.
Bara Emma med luggen.
Bara energisprudlande Emma.
Mig själv.
Det är det jag vill presentera mig som. Emma.
Publicerad 2012-11-25 20:31:00 i Allmänt,
Hej alla fina!
Dålig uppdatering idag, men vet ni vad det betyder? Fullt upp med annat!
Dagen började lugnt, regnet hällde ner och sabbade min lilla morgonpromenad ner till havet. Jag blev sittandes med en öppnad skolbok i knäet och pratade med mamma istället.
Hippsomhapp blev en fika inplanerad, sedan satt vi i bilen in till stan. Klockan ett.. Hurm. Lunch då? malde det i huvudet. Fika istället för lunch? Nej. Lunch vid fyra när jag kommer hem till Lund? Nej. Hurm.
Så det fick bli *trumvirvel* ännu en lunch ute! Dessutom var Ebbas stängt idag (varför?!) så Mezo och en enorm ceasarsallad. Ja. Sallad. Jag vet. Jag har påstått mig vara totalt anti detta. MEN jag stod på Mezo och läste menyn. Fastnade för ceasarsalladen. Kom ihåg en tid jag åkte in till stan bara för att äta den. Valet kändes självklart och jag är så glad varje gång jag minns friska minnen. Innan helvetet.
Massa marinerad och grillad kyckling, lite salladsblad, tomat, underbara naanbröd och en fet klick hummus och sån där aubergineröra (orkar inte googlea).
Mamma och lillebror tog samma. Mamma åt inte allt sitt bröd. Lillebror åt inget bröd. Bröd med olja, dessutom. Hurm. Bröd... Så jag åt deras, med hummusdipp! För det är för jävla gott. Och de behöver inte gå upp i vikt (inte ner heller, fina fina familjen!) det är jag som ska det.
Ingen ångest!? Nej. Inte ett enda myrkryp faktiskt!
Sedan tåg tillbaka till Lund, hem till en nydammsugen (älskade sambo!) lägenhet. Plugga. Sedan iväg till Friskis på veckans gympapass! SÅ mycket starkare jag känner mig, redan. Placebo efter ETT pass innan? Hehe, skitsamma vilket av det, jag älskar att min kropp fungerar igen. För det gjorde den inte när jag vägde 20kg mindre. Den var bara trött. Nästan lika trött som jag var.
Det är SÅÅÅ härligt att inte skämmas över att gå och träna längre, att inte få "de där" blickarna!
Bara känna sig snygg i träningskläder, behöva använda en sportBH och kunna sträcka stolt på sig!
Idag är en bra dag. En lång dag, och jag är nervös inför min arbetsintervju imorgon... Fast jag kan le med hela ansiktet och skratta med hela magen. Och ingenting kan knäcka mig dagar som denna.
Hem och äta något fantastiskt gott jag saknat: hemmagjord pyttipanna med stekt ägg! Och inte en stekt jäkla äggvita, jag hatar äggvitor... Nej, helt vanligt vändstekt. Och till det en hemmagjord tomat/yoghurtsås!
På vägen hem, i regnet, satte jag iPhonen på shuffle och fick U2 i öronen. Och jag ÄLSKAR en speciell låt av dem, ni har säkert hört den. Men om man vill, kan man tolka in så mycket i den, som ätstörd och tillfrisknande.
Jag tänker aldrig "fastna" i halv-frisk. Jag ska hela vägen fram till friskhet!
(OBS, läs verkligen låttexten om ni orkar, den är faktiskt förjävla bra, på ren skånska)
U2- STUCK IN A MOMENT
I'm not afraid
Of anything in this world
There's nothing you can throw at me
That I haven't already heard
I'm just trying to find
A decent melody
A song that I can sing
In my own company
I never thought you were a fool
But darling, look at you. Ooh.
You gotta stand up straight, carry your own weight
'Cause tears are going nowhere baby
You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And now you can't get out of it
Don't say that later will be better
Now you're stuck in a moment
And you can't get out of it
I will not forsake
The colors that you bring
The nights you filled with fireworks
They left you with nothing
I am still enchanted
By the light you brought to me
I listen through your ears
Through your eyes I can see
You are such a fool
To worry like you do.. Oh
I know it's tough
And you can never get enough
Of what you don't really need now
My, oh my
You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And you can't get out of it
Oh love, look at you now
You've got yourself stuck in a moment
And you can't get out of it
Oh lord look at you now
You've got yourself stuck in a moment
And you cant get out of it
I was unconscious, half asleep
The water is warm 'til you discover how deep
I wasn't jumping, for me it was a fall
It's a long way down to nothing at all
You've got to get yourself together
You've got stuck in a moment
And you can't get out of it
Don't say that later will be better
Now you're stuck in a moment
And you can't get out of it
And if the night runs over
And if the day won't last
And if your way should falter
Along this stony pass
It's just a moment
This time will pass!!!
Nu ska jag krama sönder en saknad sambo..!
Publicerad 2012-11-24 20:11:41 i Allmänt,
Nu ska jag snart slänga mig i soffan med mami och lillebror (som inte är så liten längre? Huh vad gammal jag börjar bli...).
Men innan dess måste jag bara skriva av några av alla tankar som virvlat (virvlar!) i huvudet på mig...
Jag tänker inte vara bitter. Jag tänker inte vara ledsen för att jag var sjuk så länge i en ätstörning. Nej, jag tänker faktiskt bara släppa det. Idag. Helst för alltid. För det tynger mig ibland, känslan av att jag missade nästan fyra år av mitt liv, att det försvann runt omkring mig när jag bara mådde skit. Och hade en ätstörning som såg till att jag mådde mer skit för varje dag som gick, eftersom hopplösheten växte med tiden. Bitterheten. Uppgivenheten. Det är väldigt farliga känslor att gå omkring och kånka på.
Jag tänker skriva en tacksamhetslista. Eller, påbörja en i alla fall.
Jag är tacksam för att jag:
- Uppskattar allt fint med livet, stort som väldigt väldigt smått (typ att solen går upp varje dag, haha)
- Har lärt mig tycka om väldigt mycket mer mat än innan jag blev sjuk
- Har skapat och bygger på en inre trygghet som ingenting egentligen kan rucka
- Har blivit i stort sett immun mot allt vad bantning heter
- Har en väldigt fin kropp, egentligen!
- Har enormt underbara vänner och en otrolig familj
- Har världens finaste pojkvän och kan älska honom med växande energi
- Kan skratta i stort sett hela dagarna, vissa dagar :)
- Inte blir ledsen över "småsaker" på samma sätt
- Vet att en god natts sömn kan förändra hela mitt känslomässiga förhållningssätt till situationer
- Har en välfungerande hjärna och minne
- Är duktig på kost och kan använda all den kunskapen för att må bra!
- Accepterar mina fysiska och psykiska gränser mycket bättre och anpassar mig efter dem
- Har en större tolerans och förståelse för människor som mår dåligt
- Kan sätta gränser mot människor jag inte mår bra av
- Är en vimsig drömmare
- Är lycklig för varje dag jag får vara såhär fri och glad som jag är nu. Även helt "vanliga" vardagar är underbara. Faktiskt.
- Kan sova ordentligt
Märker ni? Listan kan faktiskt göras så mycket längre men det viktiga jag vill förmedla är att man inte ska ångra och ha ångest över "allt man missat". För man lever väldigt länge som svensk idag. Jag är däremot ännu mer tacksam för att jag "bara" är 21 år och fortfarande kan göra allt jag vill göra. Plus lite till jag kanske blir sugen på sen. Det jag också vet är att ingenting av allt det där man "missar" hade varit roligt att tvinga iväg sig på medan man fortfarande var väldigt sjuk. Tvärtom. Bara extra jobbigt. Man reser inte ifrån en ätstörning. Man festar inte bort en sjukdom. Man kan inte fika med kompisar normalt när man bara räknar i huvudet. Man kan inte skratta med hela magen när den värker av hunger. Man kan inte vara yr av kärlek fullt ut när man knappt orkar gå upp ur sängen.
Att bli frisk ger mig en biljett, nej ett åkband, till allt dethär. Och lite till. Som jag kan utnyttja hur mycket jag vill. Eller inte. Upp till mig! För en gångs skull är allt bara upp till mig, utan någon hänsyn till ätstörda tvångstankar.
Och det här är viktigt. Att vara tacksam för att man har klarat av något så enormt traumatiskt som en ätstörning. Jag försöker vara stolt istället. Alla bitar har inte fallit på plats än. Men det finns bitar och det finns tomma hål dit de kan trilla ner när den tiden är inne. Och pusslet börjar ta form, motivet kika fram.
Idag är jag väldigt lycklig över att äta mammas hemmalagade mat, utan att känna en enda nerv spännas av oro för vad som är i/hur den tillagas etc. Bara sitta och känna hur lyxigt det är att få god mat serverad.
Urgoda oxfärsbiffar med soltorkad tomar i, rotfrukter, smörstekt lök och ångkokt broccoli/sparris.
Och *trumvirvel* brunsås!
Och jag KAN vara världens mest bortskämda 21-åring i Sverige...
För mamma hade visst en liten fredagssurprice!
Publicerad 2012-11-24 18:52:00 i Allmänt,
På begäran av fina Jenny kommer nu morgonens succérecept:
Först och främst; sätt på ugnen (jag glömmer alltid det) på 225°!
- 6 dl grahamsmjöl
- 1 dl vetemjöl
- 1 dl havregryn
- 1 eller 2 tsk salt
- 4 tsk bakpulver
- 50 g smör
- 1 dl mjölk
- ca 4 dl filmjölk
- Hiva i alla torra ingredienser i en stor skål, blanda runt lite och häll i smöret tillsammans med mjölken och filmjölken.
- Rör ihop snabbt (annars "pajas" bakpulvrets effekt, vilket hade varit väldigt tråkigt).
Smeten ska vara väldigt kladdig, sconesen blir saftigare då! Tänk på att havregrynen suger upp rätt mycket vätska, därför satte jag dit ett cirka framför filmjölken, känn efter lite. Det blir godast så ;)
Jag kladdade ut 6 tillplattade högar på en plåt med bakplåtspapper, det blir rätt lagom storlek. Nagga dem lite och avskräcks inte för att de ser rätt taggiga ut.
Efter ca 10-15 minuter i ugnen (lite lägre än mitten!) är de klara. Absolut godast med smör, ost och fikonmarmelad!
Jag kan tänka mig att det blir riktigt gott med lite hackade nötter i också, det får nog bli nästa helg!
Publicerad 2012-11-24 15:14:00 i Allmänt,
Underbara skogen!
Vi hittade faktiskt rätt mycket svarta trumpetsvampar där uppe på berget, snacka om lycka i vår student-frys! ;)
Fina, härliga krukmakeriet i Mölle,
efter bergsbestigningen var det dags att ladda lite:
Och så havet. Mitt älskade, saknade hav.
Här hämtar jag styrka, i den där klara, salta luften fylld med fiskmås-skrin.
Är man uppväxt vid havet är det lite av en plåga att bo långt ifrån det...
Nu sitter jag, sådär stickigt trött i kroppen, efter en god lunch i soffan med en kopp kaffe. Det börjar redan bli mörkt ute och snart åker sambo tillbaka till Lund. Ikväll är det myskväll med mami, jag har plockat med mig min vågtång och en underbar ansiktsmask från The Body Shop för att skämma bort henne lite.
Jag känner verkligen hur jag laddar batterierna nu, här hemma hos mamma. Allt är bara enkelt och självklart, långt bort från socialt liv (sorry mamma, haha) och skolhets. Bara andas. Vara. Läsa en skönlitterär bok, mumsa lite dadlar (kom ihåg: köp alltid MED kärnor, mycket mjukare och godare!). Fylla på med lugnet i mig, tryggt lugn. Förutom mat är detta den bästa medicinen mot ångest. Att känna sig lugn i sig själv. Ingen stissig ångest. Bara varm trygghet.
(PS: polarbröd linfrö var riktigt gott! Saftigt och fluffigt, super med rökt kalkon på. Dock kickade mina grahamsscones färdigbrödens goda asses. Men det var ju väntat ;) Om jag dock går och blir lite
mer bekväm kring mat kan jag nog tänka mig att köpa dem!
Fast...Stenugnsbageriet har ju också bröd...
De kostar bara ca fyra gånger mer...ehurm.)
Publicerad 2012-11-24 11:07:00 i Allmänt,
I morse smög jag och sambo upp och bakade.
Scones!
Det pirrade lite i mig. Det var ju mitt förslag igår, att vi skulle göra detta. Men jag var nära att backa. Jobbigt bara att byta brödsort igår, men fan då. Jag har varit sugen på scones i säkert två år.
Så. Recept upp. Allt fram. Klicka ihop, smeta ut, nagga, in i ugnen. Snart spred sig den där underbara lukten i köket.
Och tadah!:
Grahamsscones, med lite havregryn i. Jag tänkte nog lägga upp receptet sen, det här var verkligen ljuvligt!
Pålägg då? Argh.. Det är ju godast med smör, ost och marmelad på scones, tycker jag. Egentligen. Hurm. Ost? Marmelad, som inte är light? Hurm.
En fortfarande lite yrvaken sambo log uppmuntrande mot mig från matbordet. Så vafan. Smör, ost och fikonmarmelad på en uppsnittad, nybakad scones. Sådär nybakad så det ångar lite när man "öppnar" den. Ljuvligt! Jag fick inte ens ångest av att smöret smälte (jobbigt tidigare, då jag alltid tyckte att det kändes som att man tog mer än vanligt).
Nöjt mumsandes, sedan havregrynsgröt, lite proviva och kaffe.
"Ska vi göra det här nästa lördag också?" frågade jag sambo.
Och han bara log och gav mig en lång kram.
Det finns ingenting i anorexins land som någonsin har gjort mig såhär lycklig!
Ingenting jag behöver sakna.
Inte en morgon som denna!
Publicerad 2012-11-23 20:56:00 i Allmänt,
Åh vilken kväll!
Alltså, vilken BRA kväll ;) Nu sitter jag, blöt i håret efter ett härligt spabad ute i regnet, skönt mätt efter middagen jag och sambo lagade till alla här hemma, i soffan. Och bara njuter. Mamma sitter avslappnat i en fotälj, sambo med mig i soffan. Lillebror och hans flickvän i däruppe framför TV:n. Nöjda. Det är en härlig stämning.
Kanske är det den här stämningen, här hemma hos mamma, som är den största för mig på många sätt. Hemma, i ett hus med så många dåliga minnen i väggarna, som nu har blivit en oas av lugn för mig. Jag kan inte bara hantera en familjemmiddag, jag tycker det är mysigt! Trevligt. Fint. Det gör mig glad att sitta tillsammans med mina fina och äta tillsammans. Skratta åt att jag råkade överkrydda kycklingwooken lite. Prata. Prata samtidigt som man äter, med fullt fokus på samtalet. Maten får inte all plats i min hjärna längre. Kanske något mer än för andra, friska människor. Men istället för 100% kanske jag har lyckats banta (hö hö) ner det till i alla fall 20%. Typ mer: tog jag tillräckligt mycket? Är det gott?-tankar.
Det känns viktigt att vara med min familj, nu när jag mår bättre. Det är det enda sättet för mig att betala tillbaka, att ge något tillbaka till alla dem, speciellt mamma. Mamma, som alltid har trott på mig. Som alltid har stöttat mig. Funnits där. Sett saker positivt när allt var svart. Stoltheten över att kunna visa henne att hon hade rätt, att jag inte var ett hopplöst fall (som jag själv ofta hävdade). Den är värd mer än allt. Och att faktiskt kunna ta emot all kärlek från fina sambo och min älskade familj. Vara närvarande. Det är viktigt.
Att gå och handla med mamma är underbart. Köpa normala saker, diskutera vad som är gott eller inte. Skratta i hela magen. Som är mätt och nöjd. Kunna fokusera på nuet. Det låter så klyschigt, men jag tror att alla som någon gång har haft eller har en ätstörning förstår värdet av det.
Det enda som kändes lite jobbigt med att komma hem var faktiskt brödsorter. Inte så mycket att inte äta just mitt, men att välja. Det är svårt ibland. Fortfarande. Inte ha min chiquita-smoothie (fanns inte i affären), utan ställa in sig på proviva jordgubb istället (som också är jättegod!). Inte ha mitt egenbakade bröd utan välja fritt.
Men det är verkligen bra träning. Att ta snabba beslut kring mat. Att få frågan av mamma "vad ska vi äta imorgon?" och bestämma på ett ungefär på plats. Utan att veta vad jag kommer vara sugen på imorgon och anpassa maten efter det. Det är bra träning!
I alla fall, det blev en ny brödsort!
Jag blev lite konfunderad när jag läste på om benskörhet, tydligen ska man inte äta så mycket linfrön? Men jag vet inte, jag äter i alla fall kalciumtuggtabletter två gånger om dagen och dessutom järntabletter (med C-vitamin och en massa annat i!). Hum. Jaja, jag ska i alla fall testa detta ikväll :) Dessutom såg jag att mamma har agavesirap i skåpet, funderar på att utmana mig själv lite och testa det på kvällsgröten istället för sötningsmedlet. Vi får se!
Nu ska jag hämta en bok till soffan, mysa ner mig mot sambo och bara vara.
Bara vara Emma.
Bara vara Emma hemma hos mamma.
Och njuta av lugnet. Njuta av myskänslan.
Och känna mig grymt tacksam över alltihopa.
Tacksam för att jag alltid har haft människor som älskat mig, som peppat mig och aldrig har gett upp hoppet.
Tacksam för att min fina mamma ser glad ut och inte orolig när hon tittar på mig.
Älskade fina mamma
Publicerad 2012-11-23 15:22:09 i Allmänt,
En anna sak jag fick reda på igår var att jag blivit utvald till en grupparbetsintervju på måndag för ett caféjobb jag sökt. Jag blev jätteglad och stolt; det är bara det där. Med tid. Mycket att göra.
Jag ska givetvis fråga min behandlare, men då det är ett extrajobb är det ca 5-10 h/veckan.
Är det någon av er som pluggar och jobbar samtidigt?
Går det ihop?
Jag har jobbat extra rätt mycket mer innan, men jag mådde verkligen inte bra då. Min rädsla är nog att jag tar på mig för mycket och börjar tappa lite av den stenhårda motivation jag har nu.. Det finns inga extra-pengar i världen som kompenserar ett dåligt mående!
Publicerad 2012-11-23 10:11:00 i Allmänt,
Fredag, redan!
Först och främst; jag är kär!
Alltså, jo, i sambo såklart... men jag har hittat världens bästa start på dagen:
Supergod! Det känns bra att äntligen kunna dricka juice och smoothies igen, att dricka saker som inte var vatten eller lightläsk har varit en seg nöt att knäcka. Men jag har börjat med ett litet glas på morgonen till frukosten och åh vad gott det är! Samma sak med mjölk i kaffet, ibland är det så mycket godare.
Idag ska jag snart iväg och dricka en kaffe med en kompis innan föreläsningen, sedan hem och äta lunch. Och efter det: hem till mami! Fina älskade mamma som jag har saknat så mycket nu :) Och havet där hemma! Visst, Lund är mysigt och så, men inget slår hav.
Jag tror jag behöver ett andhål också, livet har trappats upp här i Lund väldigt snabbt. Det är mycket grejer som händer hela tiden och det är jättekul. Kul att träffa vänner, gå i skolan och kunna plugga koncentrerat. Men jag blir TRÖTT! Sambo följer med över natten och åker tillbaka imorgon, jag stannar tills söndag. Längtar lite redan :)
Så, en väldigt lugn helg med fina mami. Vi får se vad vi ska hitta på. Det är så skönt att faktiskt inte ha bestämt någonting speciellt alls. Förutom träna på de nya julsångerna i kören ;)
Hoppas ni får en fin fredag!
Publicerad 2012-11-22 21:46:00 i Allmänt,
Bio.
DÅ: Det brukade få mig att rysa lite. Sitta still, långa många minuter. Pressen att äta godis, kanske äte ute före eller efter. Press, press. Jag glömde nästan att se på filmen i sig. Satt istället och såg på människorna där i salongen, glada människor som obekymrat mumsade från prasslande godipåsar och grävde i popcornbägarna. Drack enorma mängder läsk som troligtvis inte var light. Tuggade tuggummi, halsade en enorm lightläsk och försökte komma ihåg vad filmen handlade om samtidigt som jag spände benen för att inte sitta helt ner i stolen, så länge jag kunde. Om och om igen. Kramp. Fan. Paus. Upp igen! Inte skaka av ansträngningen så att någon märkte något.
NU: Sjunka ner, mätt och nöjd bredvid sambo, gnälla om att vi inte hann köpa popcorn fast jag redan var sjukt mätt av den tidiga kvällmaten (pasta med köttfärssås, ÄLSKAR!!!!). Helt inne i filmen. Sambo frågade om jag ville ha några Mentos. "Nej tack", jag ville bara ha choklad. Eller popcorn. Alltid det godaste om jag ska äta något extra. Efter tio minuter sket jag i vilket och tänkte "jag smakar en. Även om jag inte tror att jag gillar dem". Sagt och gjort. Njae. Inte himmelskt direkt. Men sambos min när han i biomörkret pillade fram en rosa till mig, ja. Jag var tvungen att prova! Helt okey. Fasiken, jag är på bio ju! Tog några till. Sög lite på de där fruktansvärt söta "frukt"-kolorna. När en godispåse skickades runt grävde sambo fram två centerbitar till mig; total lycka! Sedan fick James Bond all min uppmärksamhet istället.
Vad jag vill ha sagt med detta?
Det går att ändra beteenden. Något enormt. Jag lovar.
Bara för att vissa situationer har varit jättejobbiga betyder inte att det alltid kommer att vara det!
OCH att jag har världens bästa sambo <3
Publicerad 2012-11-22 16:14:00 i Allmänt,
Efter lite tänkande fram och tillbaka, plus en bra kommentar från Sandra...
Här är jag!
Hej hej, typ ;)
Som en liten jämförelse hittade jag nyss en bild från när jag är 18 år.
Kan ni förstå bättre varför jag är stolt? Varför jag känner mig så pigg och vacker?
Eller, strålande, för att citera mig själv!
Publicerad 2012-11-22 12:03:00 i Allmänt,
Från det ena, till det andra!
Jag fick precis reda på att jag blev godkänd på min tenta i offentlig rätt, och firade detta med en liten runda in på Malmborgs. Kanske inte den billigaste butiken i Lund, men ack så trevlig (för att låta som en 80-åring?).
Och jag har bland annat fått lite frågor om matscheman, vad jag äter och så vidare. Här är i alla fall en ganska normal shopping-kasse för mig, såklart beroende på vad jag behöver ha hem (och blir sugen på i affären).
Kan ni se lite spår av kostcirkeln? I min kostcirkel har jag dock lagt till en tårtbit choklad/dadlar/fika. Jag tror att det är absolut nödvändigt för mig och min hjärna (som ju ingår i kroppen). Det snackas så mycket skit om att vi inte behöver sötsaker, "onödigt" och så vidare. Jag blir bara så trött. Såklart kan jag bara utgå från mig själv, men äter jag något lite "onödigt" (läs:nödvändigt!) varje dag har jag en så mycket bättre dag än om jag inte hade gjort det. Visst, jag hade säkert överlevt och levt bra, men inte i närheten av lika bra. Dessutom tror jag att det är extra viktigt för personer som levt så otroligt restriktivt, som ätstörda ofta gör, att bara rycka lite på axlarna och äta något man är sugen på. Jag vet faktiskt inte om det är den befriande känslan och glädjen eller chokladen i sig som bidrar till den största lycko-kicken. Men det är ju skitsamma, egentligen ;)
Det är i alla fall roligt att gå i mataffärer nu.
Okey, kanske inte när jag är skittrött eller sambo surar (han ser inte samma nöje i mat som jag).
Men att gå där, med min egen korg och smaka lite på nya varunamn och känna efter vad jag vill äta, jämföra priser, tänka ut recept och spana erbjudanden. Det är roligt!
Jag minns en lång tid då det var hemskt. När det tog timmar att handla, när jag smygkollade alla näringsinnehåll. Fast jag ofta redan visste vad allt innehöll. Räkna på mobilen, dela gram på kcal osv. Hemskt. Oftast köpte man ändå bara samma gamla vanliga tråkiga matvaror ändå. Isbergssallad, lightläsk och ja. Det som kändes okey just den perioden. Sedan fick man ångest över all tid som gått åt, gått åt till egentligen ingenting.
Hetsätningsperioderna då? Hjärtklappning. In i butiken, plocka ner de rätta sakerna. Stissighet. En hemsk känsla när man skulle betala allt, såg alla pengar man visste bara gick till ren jäkla skit. Och den där höga känslan när man gick hem med allt och hade en ensam kväll framför sig. Fast sorgen hela tiden låg och malde någonstans, lyckan var när man lyckades ignorera den helt. Inte såg sig själv utifrån. Bara var i ätstörningen. Tom.
Hemskt.
Sjukt.
Sorgligt.
Stackars, stackars alla som har levt så!
Det är ingens fel.
Men det är väldigt sorgligt att många har levt/lever så.
Jag tänker på det ibland när jag är i affären. Ser en tjej som skruvar på alla förpackningarna. Blundar lite och försöker att inte stirra. Jag hatade när människor stirrade. Fast tillslut sket jag i vilket, ett tag var jag nästan "stolt" över min sjukdom. Sådär "stolt" som man kan vara när man inte känner att man ändå kan göra något åt det. Bara leva med det och vänta på slutet. Det var nog lättare för mig att vara just lite "stolt" då. Istället för att bara ligga hemma och vilja dö för att man inte orkade mer. Inte orkade bli frisk. Men det var verkligen den totala förnekelsen.
Man är väldigt, väldigt sjuk om man är stolt över att man stympar sin egen kropp.
Man är väldigt, väldigt sjuk om man är stolt över att svälta bort sin mänsklighet.
Det är inte riktig stolthet.
Den riktiga stoltheten matmässigt har jag hittat nu; när jag kommer hem med en matkasse som denna, efter max 15 minuter inne i affären.
Nu längtar jag lite tills lunchen ;)
Publicerad 2012-11-22 11:44:35 i Allmänt,
Åh, hej alla fina!
Jag har funderat mycket på det här. Att vara "anonym". Det är egentligen ingenting jag vill vara.
Som jag skrev i föregående inlägg vill jag vara stolt över mig själv och att ha en ätstörning är verkligen ingenting att skämmas över. Jag har äntligen börjat känna det. Det är något som påverkar mig, en del av mig. Minnet av min ätstörning kommer finnas i mitt friska liv också, med allt vad det kan innebära.
I min lilla utopi finns det ingen skam över sjukdomar. Och jag vill egentligen ge er ett ansikte, en person, bakom alla tankar och diverse som jag skriver om här. Jag beundrar alla de människor som faktiskt visar sig, som vågar det.
Det är INTE av skam jag inte lägger upp bilder av mig själv här (med ansikte).
Men det är nog ett skydd för mig ändå. Det hade känts konstigt att träffa ovetandes klasskompisar, som sedan kan läsa mina tankar och problem. Det hade nog täppt till det där friska andhålet jag har, i framförallt just skolan. Där vet inte alla (eller, inte uttryckligen i alla fall). Där får jag vara bara Emma. Inte Emma som har en ätstörning. Inte Emma som hade anorexia.
Men för varje gång jag sätter mig här och skriver nu känns det behovet lite mindre. Jag vet inte, kanske beror det på att jag känner mig så mycket friskare. Och det är ingen fin läsare här som har ifrågasatt mitt val, det är ju trots allt inget ovanligt val på bloggar. Men det är ett val jag har gjort. Som jag funderar över.
För ärlighet är något väldigt viktigt för mig. Kanske ännu viktigare för mig, eftersom en ätstörning innebär så mycket lögner och ensamhet. Jag vill alltid vara ärlig. Mot mig själv. Och även mot de personer som läser här.
En dag, om inte så länge känns det som idag, kommer jag att bryta anonymiteten.
Jag tänker, som sagt, vara stolt över mig själv. Inte gömma mig. Inte skämmas.
Kanske är det därför detta känns så viktigt.
Jag är trött på att dölja, trött på att skämmas, trött på allt oförstånd.
Jag vet att människor tycker om mig för den jag är, tack gode gud ;)
Och det kommer de fortsätta att göra, trots allt jag har gått igenom.
Jag vill inspirera er som kämpar. Jag vill peppa mig själv. Och en stor del av det är kroppsligt, jag vill så småningom vara en god förebild för alla tjejer/kvinnor kroppsligt. För det har jag aldrig varit som vuxen.
Jag vill vara den där tjejen som tröstar sig med en kanelbulle.
Rycker på axlarna och tar sista biten/sleven om det blir över, bara för att det var gott.
Inte överäta, verkligen inte.
Men bara slappna av angående mat.
"En kaka är alltid okey" stilen.
Glad när det bjuds.
Helt enkelt; äta för min egen skull. Alltid!
Och förmedla budskapet att det är fantastiskt att äta normalt och ha en normalviktig kropp.
Både fantastiskt och väldigt härligt!
Publicerad 2012-11-21 14:33:39 i Allmänt,
Ja!
Jag vägrar skämmas över min kropp. Jag vägrar ta emot ätstörda tankar som säger att jag är fet, ful, fel.
Alltid fel! Nej, fan heller.
Jag känner mig vacker. Jag känner mig kvinnlig. Jag stormtrivs faktiskt. Och när kläderna skär in någonstans, byter jag om till något bekvämare. Kläderna ska passa MIG, jag ska inte passa DOM! Dessutom är verkligen vissa storlekar barnstorlekar med för långa ärmar/ben. Inte för kvinnor. Inte för mig. Inte för min kropp, när den mår bra.
Såhär ser min kropp ut idag. Och det är fint. Jag får inte panik längre över att låren nästan går ihop. Jag får inte panik över att armarna har blivit större. Det är en bra kropp och jag trivs bättre med den nu än på väldigt länge!
Publicerad 2012-11-21 14:01:04 i Allmänt,
Makaroner är gravt underskattade i denna värld.
Då menar jag makaroner som i vit pasta. Inte vit fiberpasta. Bara vit. Punkt.
Lätt att laga, skön mättnad och smarrigt!
Publicerad 2012-11-21 06:55:00 i Allmänt,
Snart i alla fall..
Det är alldeles mörkt ute men jag känner mig som en ny människa! Fri från dum matångest som bubblade fram igår.
Ska äta lite frukost och iväg till skolan (vardag, vardag).
Jag vill bara påminna mig själv och er om hur fantastiskt annorlunda allt kan kännas dag efter. En ny dag. Glöm inte det!
Publicerad 2012-11-20 17:06:00 i Allmänt,
Okey!
Lunchen ja... Nu är jag hemma efter en dag med lunch, lite shopping (ajabaja!) och fika med fina bästis.
Och det känns faktiskt...Inte bra, men okey!
Det sticker lite i kroppen. Det är svårt att slappna av. Tankarna söker sig lite bakåt och vill tänka efter vad och hur mycket jag faktiskt stoppade i mig. Uppskatta ungefär.
Men det är, även det, okey.
För det här har varit en av de största ångestmoln jag har haft; den där äta-ute-lunchen. Och jag gjorde det. Inte bara åt ute, jag åt på en buffé. Varför inte övervinna en rädsla till liksom?
Lite skakig i knäna. Men jag vet också någonstans att det går. Jag vet hur mycket som är ungefär en lagom portion till mig. Och jag kunde fokusera på nuet medan vi åt och skratta under samtalet. Det går!
Ja, fanimej, DET GÅR!
Lite tröstshopping som kanske inte plånboken var helt med på. Men om jag någonsin har en bra anledning att "belöna" mig själv lite, att fira mig själv så är det just sådana här dagar! Inte någon bestämd födelsedag. Inte efter att ha klarat en tenta eller what ever. Nej, dagar när jag tar ännu ett stort steg mot friskheten! Det ska jag alltid fira. Det är inget att snåla på, inte när det är ens framtida liv som gäller! Mitt liv är värt mycket mer än de 2par jeans, en blus och en jacka jag köpte... (hehe, okey, det blev rätt mycket). Jag firar min frihet. Och det känns bra. Jag behövde inga ballonger idag, jag behövde några nya jeans (strlk 27!) så jag kan kasta de där som börjar kännas lite trånga. Jag firar att jag är snäll mot mig själv för första gången på alldeles för länge!
Skolan har inte gått framåt, men det är faktiskt inte så jäkla viktigt. Som fina Em (addictedtorunnning) skrev, man behöver inte plugga hela tiden. Och jag vet hur bra det gick med skolan när jag fortfarande var väldigt sjuk och levde med den där mördande ångesten i stort sett hela tiden... Det är viktigt att minnas sådant, dagar som nu, när jag har ett litet uns dåligt samvete över studierna. Om jag inte hade fixat dagar som denna hade jag garanterat fått gå på dagvård istället. Alltså studieuppehåll. Det är lite av ett under att jag har klarat skolan hittills. Och det kommer nog bara kännas lättare och lättare, all skillnad finns faktiskt hos mig och inte i studierna i sig. Mitt huvud tänker klarare. Min hjärna kan koncentrera sig igen. Jag kan sitta still och ta till mig undervisningen.
Fikan då? Bästis föreslog fikapaus. En sjuk Emma hade tagit en svart kaffe. Nojat över lunchen. Jag tänkte på det och gjorde tvärtom; kaka med soyamjölkskaffe!
"Men all ångest då?", viskade en liten röst.
"Skit samma, vi tar det när det kommer", tänkte jag tillbaka.
Nu sitter jag som sagt hemma och är lite stissig (kanske lite sockerchock också?) samtidigt som jag är helt slut. Men det är helt okey. För snart kommer sambo hem, redo att kramas på och sedan hinner jag sitta med skolan lite och fokusera på annat. Och prova mina nya kläder..!
Det går!
Det går att hanka sig framåt och möta rädslor.
Man blir lite rädd.
Man blir jäkligt trött efteråt.
Ångesten kommer i lite små vågor och försöker ta över.
Men det går.
Och jag vet att det kommer vara lättare nästa gång.
Tack vare idag.
Tack vare mig!
Publicerad 2012-11-20 12:24:42 i Allmänt,
Gah!
Fram tills nyss har jag verkligen försökt plugga...
Men det går verkligen inte bra idag. Istället fixade jag lite extragott mellanmål och tankarna flyger hela tiden iväg till lunchen i malmö idag. Var kommer vi äta? Vad kommer vi äta? När kommer vi äta?
Det är SÅ frustrerande. Varför ska just lunchen vara så speciell???
Det finns ingen logisk förklaring, som så ofta gällande ätstörningar.
Men det jag vet är att jag måste bege mig, väldigt snart, från de slokande skolböckerna (och ogjorda uppgifterna -.-) mot stationen. Och sedan får jag ta det som det kommer. Bara jag gör mitt bästa kommer jag vara stolt över mig själv, det sitter jag och intalar mig nu. Bara jag gör det så kommer rastlösheten inför liknande situation att avta för varje gång.
Håll en tumme för mig, så kommer en utvärdering sedan ;)
Publicerad 2012-11-19 19:42:44 i Allmänt,
Läste bara snabbt en artikel på DN:s nätupplaga nu, och ville dela med mig av tanken: vi är INTE ensamma om att vara ångestsnurriga förvirrade oroliga människor!
http://www.dn.se/nyheter/sverige/var-tredje-ung-kvinna-mar-psykiskt-daligt
Publicerad 2012-11-19 18:56:25 i Allmänt,
För att citera en av världens lökigaste låtar ;)
Men så är det verkligen med vissa människor, som min fina vän jag fikade med nu (och JA, de hade en kardemummabulle kvar, gissa vem som blev lyckligast i hela världen?).
Det är få fikor jag har skrattat så mycket under som denna. Skrattat åt saker man kanske egentligen tycker är jobbiga när man är ensam, när man bara har dem i huvudet. Men jag har haft turen att hitta några fina vänner som delar denna sönderanalyserande känsliga sida jag har (+klumpighet, både fysiskt och verbalt). Det är så skönt att bara berätta om en situation och ha någon som förstår känslan inom en direkt!
Och jag är nykär i den här känslan. Det känns lite som att vara 14 år igen och få åka in till stan och fika själv med kompisarna efter skolan. Få välja vad man vill och sitta i en lite allmän miljö. Jag älskar caféer! Ett av mina mål är att faktiskt sitta ensam och plugga en dag på ett café och äta någon bulle/bakelse under tiden. Det är en sådan där fin inre bild av en lycklig avslappnad Emma jag har inom mig. Har ni också sådana drömbilder av er själva?
Nu ska jag svischa ihop en god kokosmjölkslax med sesamfrön till mig och sambo!
Publicerad 2012-11-19 16:37:20 i Allmänt,
Mötet gick bra!
Vikten hade inte ändrats alls, bara ett hekto ner (som sagt, ingenting). BMI 18 är segt att passera!
Tankarna har däremot ändrats supermycket!
- Jag är så mycket friare med allt som gäller mat/dryck/mumsigheter.
- De flesta av mina tics har försvunnit (och jag kommer aldrig att sakna dem)
- Jag vågar stå på mig och skita lite i att alla inte tycker om en
- Jag kan lugna ner mig och prata om jobbiga saker mer sakligt
- Jag känner mig mer och mer trygg med mig själv
Rent matmässigt kan jag nog inte ens spalta upp det i en lista. Dessutom har jag nog glömt många skillnader, ni vet ju hur det blir när man har fått in lite rutiner; plötsligt känns det som att man alltid har gjort exakt så.
Haft smör på mackorna.
Stekt i fett.
Ätit pasta/ris/potatis/gryn.
Använt matlagningsgrädde/creme fraise.
Haft hemma fullfetts-produkter.
Småätit någon bit godis då och då.
Osv!
Nu ska jag iväg och fika med en kompis och vet ni vad?
Det känns bara trevligt. Riktigt kul! Fast det är lite "sen" tid för fika. Trots att kvällsmaten kanske blir lite sen. Det gör inte så mycket. Det viktigaste är att jag får fika med min vän.
Håll tummarna för att stenugnsbageriet har kardemummabullar idag!
(Och ett bord...)
Publicerad 2012-11-19 14:00:33 i Allmänt,
Publicerad 2012-11-19 11:12:41 i Allmänt,
Inte total, som tur är.
Men jag kunde verkligen inte somna igårkväll. Var det ångesten som spelade mig ett spratt? Var det något jag gjort/inte gjort? Jag vet inte. Kroppen var pigg pigg pigg, hjärnan var trött och ögonlocken uppklistrade. Fan. Jag hatar det. Det är länge sedan nu jag hade så svårt för att somna. Först runt klockan tre (gick och lade mig vid elva...) kunde jag somna (tog två sömntabletter då). För att sedan vakna någon gång i timmen fram till halv sju när jag skulle upp. Lite seg morgon. Dessutom fick jag agera "sur gruppmedlem" och gnälla på några personer i gruppen som skiter rätt mycket i vad vi andra gör/inte gör. Det är så svårt att inte bara vara trevliga glada Emma, utan att höra sig själv vara lite bitchig och faktiskt ställa krav på människor. Jag försöker skita i de sura minerna, känna att jag sade allt på ett bra sätt och att det var bra träning för mig!
Idag är det möte med behandlare klockan tre, sedan träffa en kompis vid fem och fika. Där i mellan plugga. Puh!
Ett tips:
Något jag brukar göra inför mötena med min behandlare är att tänka igenom veckan, känna efter vad som har gått bra och mindre bra för att på så sätt förbereda lite i huvudet (och ibland punktlista) vad jag känner att jag behöver ta upp/fråga/prata om. Innan jag gjorde det kändes det alltid som att jag glömde saker som jag kom på senare, på vägen hem.
Saker jag har tagit upp är alltifrån portionsmängder, träning, mättnadskänslor, ensamhetskänslor, återfall, bitterhet osv. Allt det där jag kanske inte berättar om för någon annan. Det var svårt för mig i början att lokalisera alla de tankar som bara ekar i mitt huvud och faktiskt berätta om dem. Jag tror att det var på grund av fyra års sjukdom som jag helt enkelt vant mig vid att ha det surrandes i huvudet utan att säga något. Man vill ju inte vara konstigare än nödvändigt. Därför är jag så glad över att jag går i behandling, det är jätteskönt att kunna säga saker högt utan att det känns just konstigt. Bara få raka svar så gott det går.
Idag tänkte jag ta upp angående träningen, det kändes verkligen jättebra, men utöver gympapasset hade jag velat gå på något yogapass. Det känns som något som faktiskt hade varit bra för mig, att slappna av och tömma huvudet från "surret". Jag tror dock inte min behandlare kommer bli så glad över att jag vill hänga på friskis mer än vi bestämde förra veckan, men jag skiter i hur det låter. Dock är jag ärlig. Det är det viktigaste.
Men om hon avråder mig från det kommer jag faktiskt att pausa yogan. För det finns tid för allt, försöker jag trösta mig med!
Sockrandet på gröten har runnit ut i sanden, kan jag vara ärlig med. Det gick bara inte en dag. Sådär härligt ologiskt och ätstört. Snark. Men när jag berättade det förra veckan sa min behandlare en bra sak:
"Men strunta i det så länge i så fall. Ofta har man några små saker ätstörningen hänger upp sig på när man börjar tillfriskna, det kan slussas ut senare i behandlingen"
Tänk på det! Man behöver inte bryta med ALLT direkt, eller ens efterhand logiskt sett. Vissa saker tar verkligen emot, det är nog väldit individuellt vilka. Men så länge man mår bra i övrigt och sköter allt annat så kan de där små jobbigaste sakerna få finnas kvar ett tag till. Man måste orka också, och det gör man kanske inte om man bryter med allt rätt snabbt. Jag måste, istället för att bli arg på mig själv, tänka på och respektera att det är fyra års sjukdomsbeteenden jag ska bryta med. Det får ta tid.
Det får ta tid.
Det får ta tid.
Det är svårt att få in ibland, när man känner sig bättre vill man bara "dra av plåstret" och bli frisk direkt. Och det har gått snabbt för mig, jag upphör aldrig att förvånas över det när jag tänker efter en stund. Så det där jäkla sockret, det finns ju kvar här hemma. Till en annan dag. Någon gång.
Nu: plugga!
Publicerad 2012-11-18 19:19:00 i Recept-akuten,
Jag kom på idag, när jag och sambo stod i köket och fixade kvällsmat att tre söndagar i rad har vi ätit rotfrukter i ugnen med något till..! Haha, snacka om svensson-vanor? Men det är mysigt. Lite finmiddag på söndagskvällen, sedan slöa i soffan tillsammans. Så orkar man med de där veckaschemanen ;)
Goda biffar, med nötfärs, riven morot, lite ägg och soltorkade tomater. Till det morötter, palsternacka (lite såbesatt av det just nu), potatis och lök. Sedan tsatsiki... Yummie!
Publicerad 2012-11-18 18:49:00 i Allmänt,
Fullbokade veckor.
Jag brukade hata det. Kände hur orken försvann bara jag sneglade i almanackan och såg de inplanerade sakerna. Saker jag borde se fram emot. Fina vänner, älskade mamma, träning, skola. Suck. Jag ville bara lägga mig ner och gråta. Började redan fundera ut ursäkter för att ställa in. Någonstans gjorde det ont i hjärtat, ensamheten åt upp mig. Jag vet att jag skrev i ett inlägg igår att ensamheten inte är tragisk. Men jag tror jag ändrar mig lite, man glömmer så lätt:
Den ensamheten var fylld av smärta.
Jag står på mig med att man inte är tragiskt för att man är ensam.
Men man kan känna sig tragisk. Isolerad. Borta.
Efter två samtal och några sms är nästa vecka rätt fullbokad. Skolan tar en stor del, sedan ska jag fika med en kompis imorgon, ner till Malmö och träffa bästis (och äta lunch ute, bakpotatis here I come!), kör på onsdag kväll och kanske träffa storebror på torsdag. Puh. Och sedan vill jag ha mycket tid till sambo. Som vanligt :)
Det gör mig inte så stressad nu. Mer en trygg visshet om att det kommer bli en rolig vecka, med mycket kärlek och skratt. Jag tror att det beror otroligt mycket på dagsformen, det vill säga humöret för dagen. Och genom att jag har lyckats ta mig hit där jag är idag har också mitt humör stabiliserats. Jag är, för det mesta, nöjd och glad. Det känns lite ovant att skriva. I hela mitt liv har jag varit en berg-och-dalbana humörmässigt. Himmel eller helvete. Inte så mycket där i mellan. Typ inget.
Här kan jag verkigen se att mat är medicin. När ledsamheten kommer, när allt börjar kännas lite jobbigt och tungt vet jag att det hjälper med lite mat. Eller kanske några chokladbitar.
Jag vet att inte alla problem löses genom att äta. Det finns alltid, tyvärr, ledsamheter man måste gå igenom. Det gäller ALLA människor. Friska som sjuka. Men du har en stabilare grund att stå på när livet svajar om du i alla fall kan ta hand om dig själv och känner dig trygg i det.
Du står stabilare. Och du har orken, jag har SÅ mycket mer ork nu än för bara några månader sedan. Det är fantastiskt. Och det är värt det. Varje sekund. Alla dagar.
När jag ser på schemat inför veckan ser jag ett liv jag vill leva. Som jag äntligen kan leva och njuta av.
Det gör mig verkligen, verkligen lycklig.
Äntligen har jag kommit hit!
Publicerad 2012-11-18 12:43:16 i Allmänt,
Fast nu är klockan halv ett ;)
Och gissa vad jag har gjort?
Jag har varit på ett gympa medel:pass!
Kroppen är lite trött nu, men det är inte så att benen viker sig. Jag fick peppa mig själv mycket innan, "OM det känns jobbigt, så ta det lugnt". Det är det som är så bra med gympapass, man kan ta det lugnare om man känner för det. Alla är ändå för upptagna av koreografin för att märka vad andra sysslar/inte sysslar med.
Så hur känns det nu? Det känns bra. Riktigt bra. Men jag är glad över att jag har fått begränsningen till en gång i veckan max, det räcker gott och väl nu i början. All träning kommer jag vara totalt ärlig med inför min behandlare, jag har trots allt en bakgrund som träningsmissbrukare. Anledningen till att jag ens ger mig på träningen igen?
Jag älskar det. Jag gör verkligen det. Jag minns en tid när jag tränade mycket men åt ordentligt. Jag var stark i kroppen, jag älskade verkligen min kropp och allt vi orkade med tillsammans. Så hemma i min kropp som jag kände mig då, det har jag aldrig känt varken före eller efter. Men efter det pressade jag kroppen alldeles för hårt och var dum nog att inte tanka den ordentligt, varken före eller efter träningen. Jag tror och hoppas att jag ska klara av det denna gången, för jag vill verkligen ha träningen som en del i mitt liv! Men aldrig som ett tvång.
Så nu sitter jag och käkar *trumvirvel* varm macka, med ost och skinka!
Jag vet inte hur länge sedan jag åt det, men gud vad enkelt och gott! Bra med ost efter träning också, protein och grejer ;) Snart lunch ändå, ska försöka äta lite mer än vanligt.
För det är det som krävs om jag ska kunna träna. Att jag anpassar min kost efter det, att jag klarar av att äta mer och ibland oftare än jag redan gör. Det är nog det som fick det att gå en hel vecka innan jag gav mig iväg på ett pass, trots all längtan. Rädslan för att ångesten skulle få mig att inte äta just mer än jag gör nu. För som jag äter nu ingår inte träning. Visst, jag går upp i vikt långsamt, men som min behandlare sa "om du ens börjar ta bort smör på mackorna eller något sådant så kommer du gå ner i vikt igen". Det är de där små sakerna som gör att jag hankar mig fram och jag är så glad för att jag klarar av dem.
Nu sitter jag i alla fall här, endorfinhög och lagom mätt!
Resten av dagen kommer tyvärr att bestå av pluggande, även om det är med finaste sambo. Sedan kanske jag ska kvällsfika med en vän ikväll. Jag får se om jag orkar. Dock hade jag gärna smitit inom Ica igen för att se om det har hänt något på dadelhyllan...
Publicerad 2012-11-17 20:06:10 i Allmänt,
Sambos tandoorikyckling var alldeles...alldeles underbar! Gullet hade lagt den på ett papper för att få bort lite av all olja <3
Jag har verkligen försökt att stå emot att tjuvstarta julen. Men idag var en bakisdag. Och det enda jag var sugen på var dadlar. Som var slut. Panik. Netto? Inga. Fruktaffären? Stängd. Malmborgs? Nej, inga stora förpackningar kvar (med de goda). Istället 200gram för 20kr.... (de andra är 600g för 34kr). Okey då, jag var tvungen.
Nej. De är torra, trista och hårda. Inga kärnor, skönt. Men annars är det inte dadlar alls.
Kardemummabullarna på stenugnsbageriet var min andra craving. Släpade med storebror dit. Tror ni de hade några kvar? "De säljer som smör på lördagarna", säger expediten obekymrat och rycker på axlarna. Jag stod och stirrade lite på honom för att få honom att utbrista "bara skoja, har en plåt här bakom". Inget hände. Storebror drog med mig till ett annat fik istället. Spanade lite på en fin cheesecake med pekannötter och kolasås, men var trots allt bakis. När denna expedit beskrev cheesecaken som "väldigt söt" började jag må lite illa. Nåja. Det blev en brownie istället, nästan lite knäckig (=mycket god). Behövde få i mig lite energi, har haft noll matlust idag och skippade förmiddagsmellis eftersom vi vaknade lite senare än vanligt. Hurm... Men en annan dag är cheesecaken min!
Ja.. Lite julmust och de där dammsugarna hade visst hoppat ner i min korg när jag skulle betala. Vad skulle jag göra liksom? Jo, betala. Mitt enda problem nu är att jag åt rätt mycket av sambos underbara indiska mat och alltså är lite för mätt för att vara sötsugen.
Men det fantastiska med kroppen är att mättnaden lägger sig. Nu ska vi mysa framför en film och jag tror och hoppas att mitt sockersug dyker upp snart. Det är ju trots allt lördag!
Hoppas ni får en fin lördag, vad ni är gör eller inte gör!
Och om någon sitter ensam hemma, så glöm bort den där sociala pressen av att man måste göra något med en massa människor bara för att det är lördag. Släng på en ansiktsmask och kolla något skräpprogram, nerbäddad i soffan istället!
Man är aldrig misslyckad bara för att man är ensam. Det enda felet som finns är om man känner sig ensam tillsammans med en massa andra...
Publicerad 2012-11-17 17:53:00 i Allmänt,
Fina Elin har skrivit igen, och jag känner verkligen igen mig i den här kommentaren:
"Jag blir så inspirerad av dig, men ärligt talat nedslagen också. För det känns just nu som om jag aldrig kommer känna, eller ha rätten till att känna, den sortens glädje du känner. Inte för att jag på något sätt missunnar dig den, absolut inte!! Men jag menar mer att jag inte kan se mig själv i samma sits på nåt vis. Inte just nu i alla fall. Åh, varför är jag så mesig, dum, lat och värdelös? Eller varför känner jag mig så?? En liten del vill ju se mig själv som frisk, glad och kry! ÅH. Dessa dubbla skepnader.. "
Jag minns sjukdomen. Men den värsta perioden var inte när jag var blind i den, bara strävade efter mer och ner. Nej. Det värsta var att vakna upp, inse att man var sjuk och om och om igen känna att man var fast. Fast! Det är ett hemskt ord. Fast i helvetet. När andra verkade kunna ta sig ur det. Det stressade mig, även om jag tillsist hittade lite bra bloggar att läsa om tjejer som verkligen kämpade och kom någonstans. Närmade sig friskheten vecka för vecka, dag för dag. Och där satt jag framför datorn och läste om dessa vardagsunder och såg supermänniskor framför mig. Superwomens. Minst. För jag själv var alldeles för svag för att stå emot, för att ta mig framåt och inte bara bakåt. Eller ta ett steg fram och sedan två steg bakåt. Frustrationen tärde på mig mentalt, lika mycket som svälten fysiskt skulle jag säga. Fast.
Elin. Man är INTE mesig, dum, lat och värdelös för att man är sjuk i en ätstörning. Snarare tvärtom, du har förvandlat dig till något omänskligt; en människa som inte följer sin kropps mest basala behov. Jag menar verkligen inte detta som en trigger för någon, men alla vet att tar kräver en jäkla vilja för att ta sig in i en sjukdom. Sedan tänker jag inte använda ordet självdisciplin. Inte längre. För någonstans förlorar man kontrollen i ätstörningen. Det är då hopplösheten infinner sig. Kontrollen över sitt liv. Sin lycka.
Jag dansade framåt och bakåt väldigt länge. Mest bakåt. När jag ser tillbaka har jag haft en jävla tur, helt enkelt. Jag har haft en mamma som alltid har funnits där för mig. Jag är helt övertygad om att jag inte hade levt idag om inte jag hade haft min mamma. Hur hon har orkat vette gudarna, men det har hon. Alltid. Och då fick även jag göra det. Även om jag tillfälligt gav upp, lite då och då. Även om jag skrattade åt henne när hon påstod sig veta att jag skulle bli frisk. Helt frisk. Ibland var jag riktigt arg på henne, för att hon tvingade mig att ifrågasätta min situation och längta efter ett friskt liv. Ja, dumma mamma som spräckte min ätstörningsbubbla. Beskrev min ensamma lilla värld som något hemskt. Fick mig att börja undra. Tänka.
När jag var riktigt sjukt läste jag faktiskt en blogg om en f.d. sjuk jag minns väldigt bra, den hette Acarolinas. Någon som också har läst den? I alla fall, jag kommer aldrig glömma den. Hon gav mig hopp, samtidigt som jag kände en enorm vägg mellan oss; hon var så stark, så tapper. Social. Lycklig. Kämpade. Och jag svalt. Eller hetsade.
Jag är ingen supermänniska.
Men jag tycker om mig själv i alla fall.
Och jag är jävligt stolt över allt jag har klarat av det senaste halvåret.
MEN det tog tid. Inte när jag började behandlingen och så. Men att ta beslutet om att faktiskt köra på det här. Peppa mig själv. Det velade jag med i säkert ett år innan. Snacka om startstrecka! Fascinerat sitter jag här nu, med fina sambo i soffan. Visst, jag kan få panik i svaga ögonblick över hur snabbt allt har gått. Men samtidigt... Vaddå snabbt?
Fyra år av mitt liv gick åt till ätstörningarna.
Fyra år i mörkret.
Det SKA gå snabbt nu. Jag vill inte sitta här om ett år och ha gått upp ett halvt kilo, oja mig över det och gå på möten en gång i veckan. Ha smör på mackan ena dagen men skita i det resten av veckan. Det går inte, då dör jag mentalt. Det här var min sista chans jag gav mig själv. Om jag trillar helt tillbaka efter det här vet jag verkligen inte om jag kommer orka ta mig upp igen. Min största skräck är det, att bli riktigt sjuk igen. Då ger jag nog upp. Samtidigt håller den rädslan mig på rätt spår. För jag älskar att leva!
Och jag känner mig hedrad över att få långa "förvirrade" kommentarer från din Elin. Jag vet hur mycket det betydde för mig att få skriva av mig och få svar, känna att det finns människor som förstår och stöttar.
Det gäller alla kommentarer här på bloggen; om min erfarenhet på något sätt kan hjälpa/stötta någon annan kan jag känna att det faktiskt på något sätt var värt det!
Publicerad 2012-11-17 14:08:00 i Allmänt,
En bra artikel jag läste igårkväll, jag tycker det var en skön motvikt till all vardagsbantningshets!
http://www.matvett.se/reflektion-over-dagens-dietsamhalle-hur-ska-vi-egentligen-ata/
Mycket tänkvärda saker, bland annat:
"Dieter är ofta sexigt paketerade och marknadsförs stenhårt så jag har en förståelse för att det är lockande att tillhöra dem. Vi människor är flockdjur så att kunna säga att du tillhör en viss grupp kan ge dig en social tillhörighet och “status”. Det kanske till och med är så att du hittat en diet som gjort tidigare “förbjudna” livsmedel tillåtna igen, så att du kan äta dem utan ångest? Vi ska nämligen inte glömma bort hur enkelt det är att dölja en ätstörning bakom en diet."
och
"Mat får dig att överleva men vad är din ambition med att överleva? Vad vill du uppnå? Vad vill du spendera din energi på?"
Publicerad 2012-11-17 14:06:04 i Allmänt,
Alltså, dagen efter en riktigt trevlig kväll med bästis, sambo och bästis sambo.
Underbar hemgjord sushi, fransk vin, diskussioner och ja. Fint!
Ingen oro. Ingen ångest. Ingen ätstörning. Jag tror den stannade hemma. Lite goda nougat-kolor från Frankrike. Inga problem!
Under de senaste dagarna har jag haft lite ångest över viktuppgång. Det är fånigt, jag är inte stolt över att erkänna det. Jag hatar att höra personer gnälla över sitt liv som ätstörda men sedan snabbt banta bort de ynka gram de kan gå upp av ett bra matschema. Jag vill inte vara sådan. Jag vill inte bläddra tillbaka här i bloggen och inte se att jag har uppnått någonting, bara lidit och slitits mellan ätstörning och en önskan om friskhet.
Men det maler i bakhuvudet, jag tror däremot det är bra för att jag måste lära mig att förhålla mig till det. Typ, dra ett djupt andtag, se mig i spegeln och tänka igenom allt bra. Hur pigg jag är. Hur fri jag är rent matmässigt. Hur mycket roliga saker jag har börjat kunna göra igen.
Sedan sitter jag här i mina nya fina jenas, strlk 27 och vafan. Att köpa dem var liksom ett löfte till mig själv att de aldrig ska bli för stora..! Sedan ställer jag mig och lagar lite mat, tar det jag är sugen på och tänker "oj vad mycket" och äter upp det för att det är gott. Jag vill bli en av de där tjejerna som aldrig pratar om bantning. Dieter. Säga att jag "syndar" när jag äter något gott. Bara vara avslappnad och kanske till och med en förebild för alla de där stackars bantarna vi har ute i samhället. En sådan där människa jag själv hämtar inspiration från just nu, tack gode gud har jag människor som är så i mitt liv. Speciellt min älskade mamma <3
Egentligen skulle jag ha tränat idag, kl13-14 gympa medel, men jag tänker inte träna...ehurm.. för det blev lite mycket vin igår. Vilket känns. Haha, får se hur jag gör med ost och vinkvällen idag, kanske parkerar mig med sambo i soffan framför en film med dadlar (höll på att skriva med dadlar i soffan med sambo, prioritering?).
Jo just det. På tal om ost. Jag köpte ost idag.
!
Ost!
Jag är lite rädd för hårdost. Jag erkänner. Jag äter alltid rökt kalkon på mackorna. Alltid. Ibland vågar jag ha i lite ost i maten. Men inte en hel skiva på mackan. Jag föredrar ju kalkon. Tror jag. Hum?
Men i alla fall, när sambo och jag släpade oss till mataffären fanns det två kilo hushållsost (26%!) för 30 kr/kg. "Hummm" tänkte jag och kände hur jag stannade. Tittade lite. Tänkte lite.
Där är ögonblicket jag vet att jag borde testa något. När jag stannar till av mig själv, fötterna bromsar in mig. Det är kanske min kropp som styr mig mot vissa livsmedel? I vilket fall som helst, nu är den uppsnittad i frysen och lite invigdes i lunchen. Utmaningen är en ostmacka till kvällsmålet. Hurm. Även om det tar emot lite så är jag helt inställd på det. Om inte annat behöver jag verkligen allt kalcium jag kan få!!! Mitt skelett är värt lite ångest. Helt klart!
Nu ska jag strax iväg och fika med storebror, haha, kanske blir på älskade stenugnsbageriet?
Och ikväll har sambo förberett en spännande tandoorikyckling som luktar himmelskt i köket! Ska bli riktigt spännande. Jag älskar verkligen när han lagar mat till oss! Utvärderas dock ikväll..!
Stor kram så länge till er alla!
Publicerad 2012-11-16 13:47:12 i Allmänt,
Vilken intensiv skoldag det har varit hittills. Just nu har jag ett break från skatterättsfrågor och äter lunch hemma. Det är så skönt med lite lugn och ro efter långa timmar i skolan!
Känner ni igen er om jag säger "ätstörningsradar"?
Det har verkligen jag, i alla fall.
Så fort någon äter lite/konstigt, berättar om sjuk träning eller ja. Allt det där. Det lilla.
Det finns en tjej i min skola som har gått ner minst tio kilo. Hon har inlett en modellkarriär och allt det där, men jag kunde inte slita blicken från henne idag. Bröstben som stack ut, smala armar och ben. Hurm. Inte sjukt mager, men fan inte långt ifrån. Från att ha varit en normalviktig tjej. Det gör ont.
Samtidigt försöker jag tänka att det inte behöver betyda något i HENNES fall. Hon kanske klarar av att hålla en lagom nivå och endast motiverat med just hennes extrajobb. Dock har jag så svårt att se att det kan vara värt det för en "frisk" människa... Vad tror ni?
Igår blev en mysig kväll, det var faktiskt en underbar dag i helhet. Jag har inte skrattat så mycket under en dag på hur många år som helst. Det bara bubblade över lycka hela tiden, allt kändes bara så otroligt nytt och kul. En onsdag?
Idag ska vi hem till min bästis, jag och sambo, på lite fin parmiddag. Vuxenpoängen trillar in? Det ska bli riktigt kul och mysigt, det är första gången jag äter tillsammans med kompisar och delar samma mat, så att säga. Bra utmaning i trygg miljö. Det kommer gå fint!
Jag tror jag vill börja kalla mig för en matglad människa. Haha, det ordet har varit så laddat innan, det hade varit en direkt dödlig förolämpning att säga till mig innan. Men seriöst, jag är nog det ändå. Det är kul att laga mat, det kan vara förbaskat gott, det är socialt, det är variationsrikt (om man har orken, dvs...).
Ja. Jag gillar mat. Puh. Det är faktiskt lite tufft att skriva.
Jag skriver det igen:
JAG gillar mat.
JAG är en MATGLAD människa!
Det är nog viktigt för mig att verkligen formulera, då anorexin för mig var motsatsen. Det finns ingen matglädje i den sjukdomen. Bara ångest. Tårar. Hat. Ånger. Rädsla. Oro. Helvete!
Det är inte kul att laga mat när man har anorexi. Att steka upp lite wokgrönsaker i vatten. Kanske unna sig en skvätt soya. Suga på isbergssallad. Äta äggvitor med örtsalt. Revidera goda recept till oigenkänlighet tills de blir torra och äckliga. Hurm.
Det är en fröjd att öppna mitt och sambos kylskåp nu. När jag bodde ensam som sjuk fanns i bästa fall lite grönsaker. Och alltid light-läsk. Lite knäckebröd i skafferiet. Punkt.
Senare vågade jag inte heller ha mycket mat hemma, så det fortsatte eka i kylen/skafferiet. För att undvika hetsätningar (som inträffade i alla fall, tro mig). Rädslan för maten packades in i den tomma kylen istället. Eller, för att slippa all den ångest och rädsla mat så länge har inneburit för mig såg jag till att inte ha någon mat hemma. Alltså ingen oro eller rädsla heller. Inte anorektisk sådan i alla fall. "Bara" tillfällig panik över hur jag levde och över min hälsa. Men det kunde man snabbt trycka undan. Bara jag var smal och slapp mat. Suck.
Jag var alltid så rädd över att förlora kontrollen. Men nu vet jag att jag inte behöver ha stenkoll bara för att äta lagom. Det sköter sig självt det där, med hunger och sug. Och jag har återfunnit min normala uppskattning av en normalportion. Det är en lycka att kunna lägga upp mat, direkt från grytor till flera personer, och känna mig trygg med att det är ungefär lagom. Men det krävdes träning. Och mod!
Fredag idag alltså. Plugga lite till och sedan lägga sig i soffan en stund och slappa..!
Jag har fortfarande inte tränat denna veckan, fast jag har fått okey:at ett pass i veckan. Idag funderade jag lite på det, jag tror jag faktiskt är lite rädd ändå. För att falla tillbaka. Hårt. Träningsberoende är inte att leka med...
Men, eftersom jag är en sådan matglad människa ska jag passa på att äta upp min lunch nu, innan den blir kall. Hoppas ni alla har en fin fredag!!!
Publicerad 2012-11-15 16:49:45 i Allmänt,
Ett nytt ord.
För jag vill ha ett ord som beskriver hur jag känner det idag. Vardagsfrihet. Inte frihet, som i hoppa på ett fly och åka till andra sidan jorden. Eller råna en bank och sticka med pengarna. Eller kunna flyga.
Nej. Friheten att våga föreslå och bjuda sambo på en fika. Friheten att ta en macka till när jag är hungrig. Göra en extra stor lunch bara för att det blev gott och jag var sugen.
Men också friheten att välja människor framför trygg ensamhet. Utan något "för att jag borde". Bara ett "för att jag vill".
När man hittar tillbaka till lusten och lär sig lita på att den leder en på rätt väg, ja, då mår jag helt enkelt toppen för det mesta! När alla måsten och borden reduceras en aning och jag faktiskt bara kan vara mig själv. Inte perfekt. Inte ens i närheten. Men mig själv.
Så länge försökte jag leva upp till ideal, ideal jag själv målat upp och plågade mig själv för att efterleva. Det var mycket om vikt och mat, men även annat. Pedantiskt rent. Alltid välklädd, även om jag bara skulle till mataffären (typ högklackat och tonad ögonskugga för att köpa kaffe). Alltid träning. Alltid alltid alltid.
Det kvävde mig!
Men sedan började jag andas igen. Nu, typ. Och för att fira det ville jag äta en vaniljsnäcka med finaste sambo som har lurat mig till att skratta hela dagen. Jag tror att alla skratt som inte existerade igår samlades i magen och bubblade ut nu under dagen istället. Sedan kan sambo alltid få mig att skratta, till och med gånger när tårarna nästan vällt fram från början. Ändå är det först nu jag verkligen kan njuta av vår kärlek. Ja, alls slags kärlek. Även till familj och vänner. Jag känner allt så mycket och tydligt nu. Och det är faktiskt för det mesta helt underbart!
Idag ska jag bara försöka njuta av att det är en fantastisk dag. Ikväll ska vi på jazzklubbens sista spelaning för detta året och möta upp fina vänner.
Det är dagar som denna jag känner vad jag verkligen kämpar för.
Vardagsfriheten!
Publicerad 2012-11-15 13:51:34 i Allmänt,
Övergod! Körde ihop lite gott och blandat och vips, mums!
Typ... eh... kyckling, kalkonbacon, svarta bönor, broccoli, morötter, lök. Ajvar, creme fraise, charlottenlöksfonde. Och hel bulgur till, min favorit just nu!
Very nice!
Publicerad 2012-11-15 10:55:57 i Allmänt,
Det är helt fantastiskt vad en natts sömn kan göra!
Igår var livet svårt, jobbigt och sorgligt.
Idag är det, som oftast, underbart!
Nej. Det var ingen röd matta utrullad i skolan idag när jag gick dit. Föreläsaren släppte inte loss lite vita duvor. Ingen chokladask på min plats. Men det var fint ändå. Glada klasskompisar, hyfsat intressant föreläsning. Jag hade på mig min nya långkjol och kände mig lite som en fladdrandes gudinna. Och fast jag fastnade med kjolen i ett dörrhandtag och rev upp ett hål så förtog det inte den känslan. Känslan av att leva. Ett fint vardagsliv.
På senaste tiden har jag småslarvat lite med mellanmålen och jag VET att det påverkar mitt humör negativt också. Det har varit tufft att gå upp i vikt, och antagligen försöker min ätstörning tala om för min kropp att den inte ska behöva lika många mål om dagen längre...
Hell no! Jag sitter nu och äter en macka och ett enormt päron, idag ska jag försöka äta ÄNNU MER efter när jag är hungrig eller sugen. Om jag ändå måste bli normalviktig för att bli frisk från den här skiten så tänker jag fanimej aldrig gå hungrig. Jag tror kroppen vänjer och nöjer sig om jag följer de signalerna den skickar ut, inte vad huvudet säger.
Ytterligare en sak som gjorde mig tok-glad: när jag kom hem gick jag in i badrummet. Hurm. Något pockade i bakhuvudet. Det hade ingenting att göra med klämmorna jag plockade undan...
Jag vägde mig inte i morse!
Lycka lycka lycka! Jag tänkte inte ens på det! ÄNTLIGEN har tanken "det spelar ju ingen jävla roll!" börjat etablera sig på riktigt tydligen! För vafan. Jag vet ju det. Det vet vi ju alla egentligen. Det hoppar väldigt mycket. Ibland upp, ibland ner. Det är svårt att fastställa en exakt vikt när man inte svälter. Och även då kan det vara svårt, det minns jag såväl.
Jag försöker tänka på alla komplimanger jag får nu, jag har nog aldrig känt mig så vacker som nu, inte ens när jag var som sjukast och faktiskt var nöjd med min vikt. Håret är tjockt och blankt, hyn är lite skimrande... Sambo har lite svårt att hålla händerna ifrån mig, och jag förstår den stackaren, han har levt med en flickvän med en trettonårig pojkes-kropp. Nu mumlar han lite mysigt "min kvinna", som en spinnande katt. Först hade jag svårt för det, det kändes jobbigt att bli påmind om viktuppgången. Men sedan tänkte jag efter en gång till.
Jag är 21 år. Jag ÄR en kvinna, per definition. Inget barn. Ingen tonåring. Kvinna. Pang.
Om jag nu är en kvinna. Varför inte njuta av det?
Varför inte välkomna allt det som utmärker mig och min könsidentitet?
Jag tycker om mina bröst,
jag tycker om mitt ass ;)
Jag VILL ha mer kurvor (jämfört med inga).
Om jag kan få detta PLUS kunna fika lite varje dag och slippa väga/mäta allt inklusive mig själv; LOTTO!?
Och som min fina behandlare sa, vikten är bara ett symptom på sjukdomen. Jag behöver inte legitimera mitt mående/min sjukdom genom att svälta mig själv. Däremot har jag sååå mycket bättre förutsättningar att angripa det grundläggande problemet om jag inte svälter (läs: =trög och känslomässigt avstängd).
Inget mer tvekande.
Inte egentligen.
Jag vet ju vad jag vill!
Publicerad 2012-11-14 22:11:59 i Allmänt,
Kören var som vanligt riktigt kul, det är så skönt att bara sjunka ner bland noter. Inte tänka på något annat än b-förtecken och g-klavar. Sedan ut i kylan, men vetandes att sambo finns där hemma.
Dagens jobbigheter till trots fikade jag på kören, som vanligt. Det är en ny vana och bra vanor är INTE till för att brytas. Tyvärr var det lite jobbigt i alla fall, för det var verkligen ENORMA mockarutor. Ätstörningen pep till. Emma tvekade. Men fan heller. Tog en mellanstor (av alla enorma då) och mumsade. Sjöng bättre efteråt.
Men fortfarande trött och ledsen. Dock var det bra att jag släpade iväg mig till kören efter en vänlig sambo-fot i rumpan, för vet ni vad?
ALLA verkade ha haft en dålig dag idag som var där. Friska, normalt sett goa och glada människor som struntat i plugget och en del hade sjukskrivit sig lite från grupparbeten. Älskade mamma hade visst migrän :/
SLUTSATS: ALLA har dåliga dagar. Det fick jag verkligen bevisat för mig idag. Så då är det okey. Det är INTE okey att det till stor del beror på ätstörningen men jag ger mig själv en guldstjärna för alla utmaningar jag ändå klarat idag och en stor kram med förhoppningen om att i framtiden få ha fler dåliga dagar. Dåliga dagar, som alla normala människor har.
Publicerad 2012-11-14 14:46:08 i Allmänt,
Ja...
Lite sådan dag, med det menas en lite ledsen dag. Tyvärr. Men det är grått ute och det är precis som all denna höst-gråhet snirklar sig in genom mina ögon ner i hjärtat. Det känns lite tyngre. Lite långsammare.
Det blev ingen bakpotatis, det var fullt på Graffiti (men pluspoäng till mig som gick dit). Sushi på Rå Epok istället.
Morgonen gick åt till matnoja, den där lite mer subtila sorten som inte får frontplats i hjärnan men gör en okoncentrerad och rastlös. Det får mig att förstå att jag har en rätt bra bit kvar, om jag kan känna så inför en liten lunch ute. Bryta mot rutiner och vanor. Bryta mot kontrollen. Det gör mig också ledsen, att vissa saker fortfarande känns så jobbiga när det är helt normalt för de flesta. Till och med trevligt, något att längta efter.
Ändå lever jag ett väldigt innehållsrikt liv nu, idag lunchade jag med en gammal vän (och ex), ikväll ska jag på kör. Imorgon ska jag träffa en annan kompis på kvällen, jag tror sambo också är med på jazzklubben på kvällen. På fredag ska jag och sambo ner till malmö och äta middag med bästis och hennes sambo. Sedan helg.
Trots det sitter jag här och känner mig lite melankolisk.
Det är inte alltid så lätt att vara Emma, helt enkelt. Men vem har det lätt hela tiden? Egentligen borde jag sträcka på mig och vara stolt över att jag lunchade ute, tidigare än jag normalt äter lunch. Jag gjorde det ju, trots allt. Men jag känner mig mest tom.
Att träffa gamla vänner, i detta fall ett ex, kan vara jobbigt nämligen. Det river upp gamla minnen och bilder av mig själv jag helst hade velat glömma. Sjuka minnen. Sjuka bilder. Sjuka gamla känslor. Jag minns ju egentligen allt så väl, även om jag normalt sett trycker undan det. Det är jobbigt att bli påmind om allt jag har gått igenom. Allt jag har gjort mot mig själv, och under så lång tid...
Nu sitter jag i alla fall hemma igen, te-vattnet bubblar ute i köket och jag ska rota fram lite pepparkakor. De där sista 20 sidorna i skolboken ska läsas ut, lite uppgifter göras innan jag smiter iväg och möter upp sambo på stationen när han kommer hem.
Trots all ledsamhet så blir jag lite gladare när jag tänker på honom, min fina sambo!
Jag känner mig så otroligt priviligerad som får kasta mig in i hans famn och bara bli älskad. Sådana här dagar är det den absolut bästa medicinen. Bara vara lite mindre än vanliga Emma, vara tyst och bli lite pussad. Och känna att det är helt okey. Det är min sambo expert på!
Hur har ni det ute i grårusket?
Kämpar ni också med höstkänslor och minnen?
Publicerad 2012-11-14 08:51:00 i Allmänt,
Idag är det en Emma-dag, sambo är och jobbar.
Innan brukade jag tycka att det var riktigt jobbigt att vara ensam. Men det låter mycket värre om man säger ensam. Det är man ju egentligen inte, inte ensam som i ingen sambo, inga vänner och så vidare. Bara att man är här och de är någon annanstans, runt hörnet.
Nu räcker det med att jag vet det, jag KAN ringa någon.
Men det har jag inte riktigt lust till idag, inte än.
Just nu är det bara en mysig morgon med mig, Lisa Ekdahl och lite tända ljus till frukosten.
Och det räcker väldigt bra. Just nu, som sagt.
Senare idag är det dags för utmaning. Jodå. Det ska bli lunch ute. Hurm. Känns lite jobbigt när jag tänker på det, men det är säkerligen en gammal ätstörningstanke jag ändå vill rensa bort.
Jag tänkte försöka ersätta den med den mysiga känslan av att sitta på något fint ställe och bara få ut färdiglagad god mat. Vilken lyx egentligen! Tillsammans med en väldigt gammal vän dessutom.
En sak jag tänkte på är pro-ana:världens all thinspo och musiktips. Arghh!!!
Så nu kontrar jag lite, för att må bra kan man lyssna på Lisa Ekdahls skiva Heaven Earth Beyond!
Och dansa lite långsamt med sig själv!
Publicerad 2012-11-13 20:21:00 i Mat-smart, Recept-akuten,
Ja. Ovanför ser ni mitt älskade hembakade nöt- och fröbröd!
Och jag kommer nog aldrig mer att njuta av färdigskivat bröd igen.
Jag var livrädd för bröd, alldeles för länge. Allt bröd. I alla former.
Sedan hittade jag det här receptet, i samband med att jag uppmanades att våga äta lite "farliga" saker. Och gjorde ett test.
Jag minns det så väl. Det var hemma hos mamma, finaste älskade mamma, när jag var hemma över en helg. Vi stod tillsammans i köket och bakade varsitt bröd utifrån samma recept. Petade in det i ugnen. Pratade och skrattade under den dryga timmen brödet är i ugnen. Sedan ut, svalna lite och JÄKLAR vad gott!
Nu kan jag receptet utantill och reviderar det lite från gång till gång. DOCK inte reviderar som i trollar bort mjöl och annat "kaloririkt". Nej. Typ hasselnötter istället för valnötter. Eller mer solrosfrön än pumpakärnor. Lite efter vad som finns hemma helt enkelt.
Grund-receptet är i alla fall:
6 dl grahamsmjöl
3/4 dl rågkross
1,5 dl nötter efter tycke och smak
0,5-1 dl frön (typ linfrön och/eller sesamfrön)
1 dl solros- och pumpakärnor + 1/2 dl till "topping"
2 tsk salt
2 msk sirap
2 tsk bikarbonat
6 dl filmjölk
Hacka nötter, släng ihop alla torra ingredienser och i med sirap och filmjölk. Veva runt tills allt är blandat, häll i brödform (jag tycker det är smidigast med ett bakplåtspapper i formen!) och in i ugnen 1 timme på 175 grader.
Om du är, som jag var, rädd för bröd tycker jag att du kan börja med detta.
Och det är inte för att det är supernyttigt (vilket det säkert är),
utan för att det är så underbart gott!
Och mat ska vara gott!
Publicerad 2012-11-13 20:10:00 i Framsteg,
Poängen med det förra inlägget var att man ALLTID kommer att få kommentarer angående sitt utseende. Är det inte att man är för smal så är det för att man är otränad/tränad. Tjock. Mullig. Kurvig. Platt. What ever. Vissa människor verkar bara ha ett trängande behov av att omnämna ens utseende med sina egna ord.
Och det är det som är viktigt; det är bara DERAS ord!
Bara ord.
Och bakom ord kan ligga så mycket annat. Bakom en kommentar som man uppfattar som elak kan ligga omtänksamhet. Bakom ett ord man kanske inte ens reagerar så mycket på kan finnas elakhet. Hur man uppfattar just de där kommentarerna har självklart mycket med vilka ord som används. MEN även vad man själv är på för humör. Dagsform.
Känner jag mig pluffsig någon dag snappar jag åt mig alla ord som tänkas kan och vänder dem till just det; mig beskriven och sedd som pluffsig. Jag lovar att någon hade kunnat kalla mig slank och min ätstörning hade konverterat det till "men inte mager, banta!".
Nästa dag kanske jag oroar mig för de där blickarna som läser in sjukdom. Tro fan om jag inte ser dem överallt hela den dagen, läser in misstänksamhet och oro i allt alla säger. Fast det kanske till och med är samma människor som dagen innan, enligt ätstörningen, "kallade mig" pluffsig.
Ser ni också hur ologiskt detta är?
Som ätstörd måste jag, och alla andra som är drabbade av liknande sjukdomar, vara medvetna om just detta, hur ord förvandlas. Förvanskas. Efter vår dagsform. "Man hör det man vill höra" kan kännas orättvist och det är det till viss del för det vi hör är vad ätstörningen vill låta oss höra.
Är man medveten om denna svaghet tror jag att man har en större chans att i alla fall några lägen bena ut vad som faktiskt sades och vad som avsågs.
Och allra helst, om möjligt, bara låta det tolkas till något positivt! Oavsett intentionen hos den som säger det, brukar det vara svårt att bemöta en positiv reaktion från mig över en egentligen rätt smygelak kommentar.
Detta är en idé jag har haft länge och jobbar på att omsätta, så ofta jag bara kan och orkar. Givetvis är det inte varje dag, ibland blir jag verkligen ledsen av kommentarer. Men fler och fler gånger kan jag bara plocka ut det där positiva man hade kunnat tolka/misstolka det som.
Kanske borde jag skriva att DET är poängen!?
Ja det gör jag. Poängen blev från och med nu att du ska skita i att misstolka kommentarer till något negativt. Och om de är negativa, då kan du misstolka dem till något positivt istället.
Men, som jag tidigare skrivit angående kommentarer, om de verkligen sårar dig, sätt ner foten. Hårt! Ingen har rätt att vara elak mot dig. Det räcker med att vi ätstörda själva är det alldeles för ofta...
Publicerad 2012-11-13 17:34:00 i Allmänt,
Oj, oj, oj.
Jag är hungrig konstant idag! Ätit likadant som de flesta dagarna, men sitter här och småäter choklad. Ibland känns det som att min mage är en bebis;
"Vad vill du ha?"
"Kurr kurr"
"Men vad betyder det?"
"Kurr kurr!"
"Choklad? Macka? Frukt?"
Så jag har försökt med lite av varje. Längtar i alla fall till kvällsmaten nu!
Idag hade vi i vanlig ordning grupparbete. En tjej i gruppen kommenterade min nya fina kappa som "Det är en sån modell som raka lite platta tjejr kan ha"
Hade jag haft komplex för små bröst hade jag nog blivit ledsen.
Hade jag haft komplex över min lite platta rumpa hade jag nog blivit ledsen.
Nu tittade jag istället på henne och sa "Ja, visst är den snygg?"
För det är den. På mig ;)
(sned och fin, mindre teknisk idag...)
Publicerad 2012-11-12 20:58:00 i Allmänt,
...så är det faktiskt min och sambos månadsdag idag!
Det vill säga, 1 år och 2 månader (yey!).
Det firade vi med lite extravagant (läs mer avancerad än vanligt) mat:
Hasselbackspotatis, morötter och lök med mycket olivolja och salt, plus:
Kyckling, med trattkantareller och karl johan-svamp créme fraise!
Inte många poäng för matbilderna, som vanligt. Men jäkligt gott, som sambo sa "kittlar dödsskönt i kistan". Kanske knep en nia (av tio) äntligen, min mat har max uppnått en åtta tidigare..!
Minus den brända moroten var det underbart gott, jag ger mig själv och sambo tio av tio idag. Inte så mycket på grund av maten (som i och för sig var väldigt god).
Men en tia till sambo för att jag älskar honom så mycket.
Och en tia till mig bara för att!
Publicerad 2012-11-12 17:46:00 i Framsteg,
Att shoppa jeans.
Finns det något mer psykande?!?!?
Jag brukade HATA det. Sedan älskade jag det, när jag lätt kunde slinka ner i ett par 24 och klaga över att de satt för löst.
Fet-glöm! Idag tog jag ett djupt andetag och tryggt tillsammans med bästis stegade vi in i en klädaffär efter lite hurrande över högsta vikten hittills (hon är bäst, jag förstår inte hur hon eller sambo orkar allt snack ibland men jag är så glad för att det finns plats för det också i våra relationer!). Väl inne. Oj. Lamporna blinkar till lite. Där ligger jenashögarna. Hurm.
"Tjohej", kvittrar expediten. Rycker till. Okey. "Jo, ja, jag letar lite jeans, hurm, typ höga och inte med slitningar". Får en hel hög i famnen. Men först: "vilken storlek är du?". Tittar lite på bästis. Tittar lite på mig. Eh..? Letar i minnet..."Typ 27 eller 28?". Expediten granskar mig lite. "Inte mer 26 eller 27 kanske?". Tvekar. "Nej, faktiskt inte, hellre lite för stora, jag hade tänkt gå upp lite i vikt". Ett höjt ögonbryn en sekund. Sedan stod jag i provrummet med en hel hög jeans och svettfades (fan vad det kändes bra, på något sjukt sätt. När var jag varm senast? I NOVEMBER?!). Tadah! Lite lösa, men ack vad fina. Storlek 27. Det är jag, just nu.
En långkjol med stretch i midjan också (tack snälla modegud för att det är okey med stretchmidjor även när man inte är gravid!). Och så utmed lite för små älskade kläder.
Puh!
Det var inte så farligt! Och det var inte farligt att fika sedan heller, det var däremot farligt mysigt och gott! Jag känner mig verkligen som en ny människa dagar som idag. En stark, frisk människa. Som skrattar med hela magen och diskuterar hur underbart god en kardemummabulle kan vara (St Jakobs stenugnsbageri, igen). Som älskar att sitta där med min bästa vän och bara vara Emma. Att känna hur mycket jag tycker om att leva. Hur mycket jag tycker om mig!
Emma. Jag är faktiskt en himla bra tjej, som sambo brukar säga.
"Det liksom strålar om dig", säger bästis och ler.
"Gör det?" säger jag och ler tillbaka.
Visst fan strålar det om mig!
(Och om ni ser en tjej på stan i Lund som smygspanar in sitt eget ass så är det antagligen mig)
Publicerad 2012-11-12 12:50:28 i Allmänt,
Yepp!
Så är det. Sedan vet jag äntligen att vikten inte är ett fast faktum, den hoppar lite som den vill från dag till dag, vecka till vecka. Det ÄR inget man kan styra över, hektovis. Det gjorde mig förtvivlad som riktigt sjuk, att svälta en hel dag och sedan stå absolut still i vikt?
Nu är det rätt skönt, på så sätt kan jag ta viktuppgångarna lite med en klackspark. Samtidigt ska jag vara ärlig; det gnager lite. Sedan tänker jag återigen på fikor, goda middagar, dadlar och choklad (!!!). Och inser att det är värt det. Äntligen äter jag nästan helt som jag vill och har lust; äntligen känns det helt värt obehaget av att ha gått upp i vikt. Det gjorde mig livrädd i början, när jag fortfarande var otroligt begränsad och rädd hela tiden att jag gick upp i vikt, och ibland väldigt snabbt.
Men det är faktiskt helt okey. Jag lever nästan (dock ett nästan) så som jag vill leva, rent matmässigt och socialt. Visst, jag har lite saker jag måste kämpa mer med, och vissa självklara saker för friska människor känns fortfarande jobbiga. Dessutom dyker det upp mindre friska tankar ibland. Men det får nog läka ut. Jag vet att saker gör det. Kanske är det det som åsyftas när man tjatar om att det tar tid att bli frisk. Jag är så trött på de orden!
En riktigt bra sak är att jag äntligen får träna. En gång i veckan. Hurm. Men det är nog bra med den begränsningen, jag är rädd för att det lätt drar iväg annars. Och jag är SÅ STOLT över att jag inte har smygtränat, utan har väntat och sedan idag tagit upp frågan på mötet! Så mycket tid och energi som behandlare lägger ner på mig hade det känts som ett svek och jag hade nog blivit jäkligt orolig för mig själv om jag hade börjat smussla. Allt smusslande för mig har med ätstörningar att göra. I övrigt är jag en väldigt ärlig människa. (Tänk vad den där satans sjukdomen kan göra med en!)
Jaha ja. Veckans utmaning.
Äta lunch ute.
Suck. Lunch är fortfarande en måltid som jag har rätt mycket rutin på. Men vafan. Jag kan äta ute på kvällarna och se fram emot det till och med, då kan jag väl nosa upp något fint käk för en lunch?
Jag funderar på att mjukstarta med sushi, som jag vet att jag tycker om och blir mätt på.
Samtidigt fick jag för mig att jag vill prova en bakpotatis med kyckling och curry-röra. Det har jag inte ätit på 4 år. Bakpotatis har aldrig varit en sådan där rätt jag verkligen har längtat efter när jag började bli friskare, men Graffiti ligger nära min skola. En varm potatis med en god röra. Ett obehag kittlar i kroppen vid tanken, samtidigt som jag försöker intala mig att det nog är riktigt gott.
Det är lite lustigt det där, jag kan fika relativt avslappnat när jag har lust.
Men en farlig bakpotatis..!
Känner ni också så?
Varför är riktig mat ibland mer skrämmande än ett wienerbröd? Som kalorifreak (eller f.d.) vet jag att energimässigt borde det kanske vara tvärtom... Inte för att man SKA räkna, men rent logiskt angående rädslan?
Ja ja. Vi får se hur det går. Tanken är sådd och gror.
Nu ska jag laga ihop en smarrig lunch och sedan fika (hehe) med min bästis som kommer upp till Lund!
Hoppas ni har en fin måndag alla :)
Publicerad 2012-11-12 08:14:28 i Allmänt,
och jag ska strax iväg på behandlingsmöte!
Som vanligt är jag lite nervös, men det finns också en övervägande längtan efter att få utvärdera veckan, se framsteg, se nya utmaningar och så vidare. I de här lägena är jag verkligen lycklig för att jag bor i Sverige och har möjlighet till vård!
Hörs senare!
Publicerad 2012-11-11 16:13:47 i Allmänt,
Fick en riktigt bra fråga igår förresten! Elin skriver:
"Hej, nu skriver jag igen. :)
Jag mår tyvärr sämre. Har kastat upp 1gång per dag det senaste. Till och med på en offentlig toalett (!). Så skamligt! Jag äter dåligt och är ständigt småhungrig, vilket i sin tur gör att jag, rent kroppsligt, vill äta vilket gör MIG livrädd för att äta.. Ond cirkel! Har du något tips på vad jag ska göra?? Jag orkar liksom inte kämpa. Vill bara gråta och lägga mig ner och gråta. Känner mig tom, värdelös och framförallt -vill jag ens bli frisk? Jag börjar se suddigt för allt det här, jag slits mellan allt!
Hjälp!"
Hej fina Elin!
Onda cirklar... Det tror jag att alla med en ätstörning känner igen, oavsett vilken diagnos man har!
Det här med att kräkas är ett helvete. Det är antagligen det kompensationsbeteende jag hade absolut svårast att sluta med; det är ju så "enkelt". Dessutom är det lätt att glömma obehaget undertiden och efteråt...
Tyvärr finns det inga bra genvägar. Jag kan inte bara skriva "BARA SLUTA!" och känna mig nöjd med det som råd. För det är inte så det går till. Inte för mig i alla fall.
Jag har aldrig varit en bulimiker (fick jag reda på när jag började min nuvarande bahandling?!), utan anorektiker med hetsätningar. Vad nu skillnaden är. Eller jo. Det finns en skillnad. Kontrollen.
I mitt fall köpte jag hem exakt det jag ville ha, ofta exakt samma saker åter och åter igen. Förberedda minutiöst, lade upp i rätt skålar och på rätt plats. Bestämde vad jag skulle äta först, efter det och så vidare. Om ett livsmedel saknades förstördes planen och då hände det att jag helt enkelt struntade i det. Det blev ju "fel".
Dag efter dag vaknade jag och förbannade mig själv. Hatade. Ville dö. Såg inget slut. Ville sluta men kände att jag inte kunde. Suget var för starkt.
Och det är ju klart som fan att det var starkt! Dels svalt jag hela dagarna och kämpade alltså emot min stackars kropps överlevnadsinstinkt (som är jävligt stark!), dels hatade jag mig själv för mycket för att orka bryta. Varför ska man ta hand om något man föraktar och bespottar?
Så. Det här är jättejobbigt för mig att skriva om. Men jag känner att det är viktigt och som jag ser det är all min erfarenhet till för att delas. Om det kan hjälpa EN ENDA av er så var det värt det!
Detta är ingenting jag har lärt mig av något proffs, och kanske inget som fungerar för er. Men det är så jag gjorde och det fick mig att sluta! Ta det för vad det är; en persons väg mot friskhet. Kanske inte nödvändigtvis din, men något steg kanske du kan ha nytta av?!
Steg 1: Sluta hata. Sluta intala dig att du är värdelös morgonen efteråt, se dig i spegeln, ge dig en kram och tänk snälla tankar om dig själv. Varje jäkla dag!!!
Det låter skitnödigt som fan, men det lade grunden för mig att sluta hetsäta. Testa!!!
Steg 2: Förlåt dig själv innan du hetsäter. Det är riktigt skönt och minskar även självhatet undertiden /efteråt. Tänk mer som "ja nu blir det såhär, men det är okey. Det är för att jag äter för lite under dagen och det är inte konstigt att det blir såhär då. Det gör ingenting idag. Jag är bra i alla fall".
Bara genom att ändra din känslomässiga inställning, trots att du fortsätter hetsäta, gör att du vinner en hel del. Det vill säga, du börjar förlåta dig själv lite mer. Vara snällare, om än bara mentalt. Att hetsäta är fruktansvärt destruktivt och precis som alla andra onda cirklar krävs det att man bryter någonstans för att så småningom bryta sig ur den.
Steg 3: Bestäm EN kväll som du inte ska hetsäta. Fungerar det inte den bestämda kvällen kanske det går dagen efter. Det viktigaste är inte att det blir just den där kvällen, men klarar du en kväll utan att hetsäta får du något slags självförtroende igen. OCH DET BEHÖVS! Det svåraste med att sluta kräkas är, enligt mig, att faktiskt våga lite på sig själv igen i förhållande till mat. Att klara av att gå på toaletten efteråt och veta att det inte ens finns på kartan att man ska kräkas. Men det ska man inte tänka på under detta steget, just då, eller, inte ha som mål. Men du kan ju veta att det finns på kartan och det är fullt möjligt att ta sig dit!
Steg 4: Ja... Helt enkelt försöka fler dagar/kvällar. Tunna ut hetsätningarna. Och kämpa på som FAN med att äta under dagarna, se maten som ett skydd mot hets-suget, för det är den verkligen! Jag försökte se det som en liten sköld och även här märker du rätt snabbt att det stämmer. Är du inte utsvulten en hel dag ÄR det möjligt att inte hetsäta eftersom kroppen är lite lugnare.
Steg 5: Återfall. Det kommer, det har det gjort för mig med. Ibland några dagar i streck till och med. Men då försöker jag verkligen fokusera på ovannämnda steg och genom det kan jag återigen fokusera framåt!
Ett allmänt måste är faktiskt att äta under dagen. Och det kan vara det svåraste som finns, det brukade göra mig livrädd bara att höra det. Tyvärr är det det absolut bästa sättet och det är värt det obehaget jämfört med att kräkas regelbundet.
Detta är de bästa tipsen jag kan ge dig Elin, utifrån vad jag har gjort och lärt mig. Det finns inte bara en väg till friskhet, du måste tyvärr (åh, detta tyvärr...) hitta just precis din, efter dina förutsättningar och din kropp.
Ingen vet exakt vad någon annans kropp behöver eller signalerar om. Och på grund av det måste DU lära dig det igen.
Elin, testa bara EN dag att äta ordentligt och regelbundet under dagen. Du behöver inte äta ens "normalportioner" första gången du försöker, ät så mycket du kan och försök att pressa dig själv. Känns gröt tryggast, ät gröt flera gånger samma dag.
Försök ha tallriksmodellen i bakhuvudet, den är inte bara någon präktig mall som dietister har ritat för att den ser piffig ut, den har hjälpt mig väldigt mycket!
När jag var som sjukast täckte jag in ungefär två tårtbitar av hela tallriksmodellen. Snacka om brister!!!!
Ta hand om dig och skriv gärna igen,
stora kramar!!!
/Emma
Publicerad 2012-11-11 11:05:00 i Allmänt,
Vet ni vad?
Jag hade en fantastisk dag igår.
Och då menar jag fantastisk som i lycklig. Fri.
Ner till malmö, fika (underbar äppelkaka med vaniljgrädde på Lilla Kafferosteriet!) med fina vänner och sambo, sushi-smakbomb på Saiko med sambo och älskade mamma + syskon. Sedan tillbaka hit och lite kvällsfika med kaffe och goda Bisca-pepparkakor (kan verkligen rekommendera dem, finns på ica!).
Och sedan till nation. Se lite band, dricka något glas vin och DANSA! Med sambo. Lycka i hela kroppen, åååh vad jag älskar att dansa! Jag ser säkert ut som en toka men det spelar ingen jävla roll för jag har saknat det såå mycket. Bara vara i musiken och sjunga med i låtarna. Ja, jag har saknat att vara ute. Mer än jag trodde och inbillade mig. Det var superkul!
Idag var jag dum nog att väga mig; 56kg. Skitt!? Dock beror det nog på alkoholintag igår, brukar gå upp tillfälligt i vikt efter lite vin ;) Och även om så inte är fallet, så spelar det ingen jävla roll. För första gången känns det inte jobbigt. Så lycklig som jag är nu, så fri som jag är nu, så är det faktiskt värt vad som helst. Och jag känner, jag verkligen känner, hur mycket livsglädje och energi jag har lagrat i min kropp nu. Vi är ett litet team, äntligen, jag och min kropp.
Det är så mycket bättre att vara bästis med kroppen än en destruktiv ätstörning!
Min kropp gör mig riktigt lycklig. Den ger mig så mycket och gör så mycket för mig samtidigt som den ställer vissa krav. Ett sunt förhållande! Min kropp vill att vi ska leva länge tillsammans och försöker hjälpa mig att göra rätt val, här uppe vid ratten. Vägen är så mycket rakare nu för tiden. Det är bara att gasa.
Idag blir en stillasittandes pluggdag, men det gör inte heller någonting. För jag vet att min kropp inte är någon ambivalent varelse som byter skepnad från dag till dag. Jag känner ändå att jag kan lita på den. Det har jag börjat få kvitton på mer och mer.
Ett av dem är chokladsuget. Åh vad det satt i. Jag tror jag åt choklad varje kväll i säkert sex månader sedan jag slutade hetsäta. Det var tryggt att veta att jag kunde äta en viss mängd och på så sätt slippa hetsen. För er som har problem med hetätningar kan jag tipsa om det; lägg upp en mindre godisbuffert som är "okey" och försök att hålla er till den någon gång i alla fall. Jag åt t.ex. 1 centerrulle. Eller en pigall. Ibland våde och. Och jag dog inte av det, tvärtom. Jag gick faktiskt inte upp någonting i vikt av det, dock för att jag åt för lite under dagen, vilket jag tror att hetsätare vanligtvis gör.
Men nu? Chokladsuget finns ibland. Kanske någon gång i veckan. Då äter jag någon rad choklad. Sedan är det borta ett tag till. Nu blir jag mest sugen på god MAT och ibland (som nu t.ex.) dadlar, en bulle eller liknande. Och då äter jag det. För att bli sugen betyder ofta att du behöver lite av det livsmedlet. Så jag försöker tillgodose det suget istället för att ignorera eller skämmas över det. Varför skulle jag behöva skämmas över två rader choklad egentligen? Det är inget misslyckande att äta det man är sugen på! Snarare en seger, eftersom du för en gångs skull vågat känna efter vad det faktiskt är kroppen signalerar. De där signalerna är något jag har fått jobba mycket på för att lokalisera och våga erkänna. Sedan ersätta ätstörningens gormande med kroppens milda röst.
Nu ska jag fördjupa mig i skolböcker, snegla ut i dimman här utanför och dricka lite te.
Jag har nog lite dadlar kvar också.
Synd om de blir gamla... ;)
Publicerad 2012-11-10 11:53:19 i Allmänt,
Jag älskar verkligen lördagar!
Gott om tid att äta frukost, slösurfa nyheter och sedan en lång promenad i härligt klart väder med sambo. Nu sitter vi och mumsar satsumas och fikon (ja, jag är beroende) i soffan. Jag känner hur benen pirrar lite, kroppen slappnar av och det är SÅ skönt att känna att jag trots en relativt lång promenad har energi över! Det var inte alltför länge sedan jag släpade iväg mig själv på träningspass och kände hur benen vek sig under mig efteråt. För att inte tala om kramperna. Värken.
Samtidigt är jag något otålig och ängslig. Mens. Nada. Händer inget. Fan!
För ett tag sedan fick jag reda på att jag är benskör i korsryggen. FASA! Sedan dess har jag ätit både extra järn och kalcium-tabletter (kompletterande med c- och d-vitamin). Gått upp nästan tio kg sedan i juni. Men tror ni något händer?
Och det ÄR frustrerande! Jag kommer så väl ihåg att jag hade mens hela tiden när jag gick ner till min lägsta vikt. Det var först på BMI 14 den lade av. När jag något år senare gick upp några kilo hade jag en period mens igen, sedan försvann den och har sedan dess hållit sig undan...
Men nu då? Kroppen mår mycket bättre, jag mår mycket bättre. Jag äter regelbundet och det jag behöver, jag tränar inte.
En del av mig är rädd för att jag aldrig kommer att få tillbaka den.
Att det alltid kommer att vara "fel" på min kropp efter vad jag har gjort mot den. Aldrig bli helt förlåten.
Samtidigt har jag nu fått höra av åtskilliga inom vården att den kommer tillbaka, det är bara att ha tålamod.
Jag vet att många fasar lite inför att få tillbaka sin mens, det har jag varit innan. Men det finns inte sedan jag fick veta om benskörheten. Fan heller! Istället går jag här och inbillar mig PMS och känner mig riktigt fånig när det fortfarande inte händer något. Det hade verkligen varit ett kvitto på att kroppen mår bra och en lättnad eftersom det skyddar mitt skelett att få igång lite hormoner igen.
Jag vill inte ha fler intygelser på att jag är sjuk.
Jag vill faktiskt bara känna mig som en frisk kvinna igen.
Publicerad 2012-11-09 16:53:00 i Allmänt,
...så får ni gärna fråga på! Jag har själv under flera år följt x antal bloggar och jag vet att det dyker upp spontana frågor ibland när man läser, om mig, mat eller annat.
Hoppas ni alla får en riktigt härlig fredag, och till er som kanske tycker liksom jag gjorde innan att helger är ostrukturerat läskigt; hitta egna helg-rutiner! Låt dem inte vara ett svart hål på kartan. Och om vissa saker känns för jobbiga (typ restaurangbesök/middagar/fikor) så FÅR man faktiskt tacka nej ibland. För att vara snäll mot sig själv. Det är inget misslyckande att tacka nej för att undvika att skada sig själv. Att bli frisk handlar så mycket om att börja ta hand om sig själv och inte pressa sig själv för mycket. Att kämpa för att bli frisk är TUFFT och ibland behöver man ett andhål (DOCK EJ för att svälta sig, mer som i alla äta en ordentlig lunch själv än att få panik på restaurangen och peta runt i en sallad).
Kämpa på alla fina!
Publicerad 2012-11-09 16:45:28 i Allmänt,
Fredag!
Gud vad skönt. Efter en hel dag med intensivt pluggande och föreläsning är jag rätt slut i huvudet. Helgerna, som förr var så skrämmande, har äntligen blivit något jag längtar efter. Andra tider och rutiner, men tack vare att jag har börjat lyssna ännu mer på min kropp blir det inget problem. Jag känner när jag är hungrig. Jag känner när jag är fikasugen. Det är en så stor trygghet, det här med att lite på kroppens signaler.
Egentligen är jag och sambo bjudna på en middag nere i Malmö med trevliga vänner men jag känner efter förra helgens bakslag och en lite jobbig gårdag att jag kanske borde ta det lite lugnare denna helgen. Imorgon ska vi äta ute med min familj, innan det ska vi fika med kompisar. På söndag ska jag äta ute med en annan kompis. Det kommer att innebära lite mindre utmaningar för mig i alla fall. Idag vill jag verkligen bara ta det lugnt och mysa med min älskade sambo. När man pluggar samma utbildning i samma klass behöver man de där lediga stunderna också, när båda slänger ifrån sig skolböckerna och inte pratar skatterätt vid middagen. Annars är det lätt hänt att all ens "kvalitetstid" (gillar inte riktigt det ordet...) tas ut med andra, hemifrån. Och efter lite blandat småtjafsande i veckan vill jag verkligen lägga all min energi på oss idag och bara njuta! Det är alldeles för lätt hänt att de som betyder mest för en och står en närmst tas lite för givet.
Idag var jag som sagt i skolan. Och som många andra gånger kom vi in på samtalsämnet godis och mat. Just nu läser vi skatterätt och en åsikt i klassen tidigare i veckan var att införa socker- och fettskatt. Argumentet bakom var att överviktiga personer kostar mängder inom sjukvården.
Jag är en väldigt pratglad människa som gärna argumenterar, men när diskussioner styrs in på kost brukar jag bli tyst. Jag tror att jag fortfarande är rädd att säga fel saker. När jag var som sjukast förstod jag inte varför människor som klagade över sin vikt inte bara slutade äta allt de åt och tränade istället. När jag började inse hur sjuk jag var uppmanade jag istället alla att äta vad de ville. Vilket ledde till en hel del små blickar. Det känns kanske inte så övertygande att höra det från en person med BMI 16...
Dock var det intressant att lyssna. Nästan alla verkar "överäta" (även kallat moffla) ibland. 4 av 6 åt en hel 200g marabou om de hade det hemma. Samma dag, direkt. Därför försökte de låta bli att köpa hem det. Mest för att de mådde illa efteråt dock. 200g choklad alltså. Betoning. Blandat tjejer och killar.
I alla fall. Sockerskatt. Jag argumenterade faktiskt emot. Jag tycker inte om överstatliga regleringar, att börja reglera människors kost känns som att det hade varit ett steg för långt. Istället måste människor lära sig hantera den enorma valfrihet vi har i dagens samhälle i Sverige.
När de nämnde all dyr sjukvård för överviktiga människor tänkte jag efter lite. Fördomarna sitter i hos mig, jag HAR svårt att inte tro illa om väldigt överviktiga människor. Men jag vet ju så mycket om matmissbruk. Och fast min lilla underviktga stolthet skriker vill jag ibland sätta ett likhetstecken mellan ätstörningar på så sätt att alla vi sjuka inte kan hantera mat. Inte lagom. Bara på tok för lite eller på tok för mycket. Om jag inte hade kräkts som bulimiker hade jag nog varit stort som ett hus efter några månader!
Samtalet i skolan leder fram till att man eventuellt borde bekosta en del av sin sjukvård själv om man lider av fetma.
Så jag tar ett andetag och säger "Ska vi säga så om andra ätstörda också då? Det är en belastning inom sjukvården det med. Men det hade ju ingen sagt till en stackars anorektiker, eller hur?"
Tystnad. Jag blir lite nervös, jag vet inte hur mycket andra i klassen har gissat sig till. När jag ser tidigare bilder av mig själv fattar jag i och för sig inte hur någon skulle kunna ha missat att jag hade/(har..) problem med mat.
"Eh... Asså. Nä. Det är klart..." Tyst igen.
Jag: "jag menar bara, i så fall ska väl alla med matmissbruk ha samma förutsättningar i vårdhänseenden? Och då kan vi ju plussa in en rad andra följdsjukdomar etc."
"Ja vafan", tjoar en kompis till mig. "Moffla lagom istället!"
Och det är precis vad jag tänker göra ;)
Lagom är ju trots allt bäst!
Det är ju trots allt fredag!
Publicerad 2012-11-08 20:56:00 i Allmänt,
Man måste nog bara acceptera att ätstörningen knackar på och säger hej vissa dagar.
Den vet när jag känner mig låg.
Den vet när jag är svag.
För den bor i mitt huvud. Granne med herr Tankar och fröken Känslor.
Idag har herr Tankar varit ute och gått, sedan i morse. På en ny väg, han känner inte igen sig. Just idag möter han fröken Känslor som är på ett uselt humör. Inte arg, nej han har först lite svårt att tyda hennes kroppspråk. Det där sättet, att hänga lite med axlarna. Kjolen guppar inte lika mycket som den gjorde igår, när han senast mötte henne. När han ser henne nu är det lite som att det var för första gången. Fast de ses varje dag. Det blir ju så när man bor så nära varandra.
Utan att säga mycket går de sedan tysta bredvid varandra. Herr Tankars steg blir tyngre, han går långsammare för att fröken Känslor inte ska hamna efter. Försöker att tänka på annat, men hör hennes steg mot gatstenen. Ser hennes böjda skugga där bredvid sin.
De går länge tillsammans, pratar bara lågmält precis när de måste.
På hemvägen börjar det regna och de skyndar på stegen något. Därför hinner de inte uppfatta att herr Ätstörning sitter i sin stora bil och väntar vid rödljusen. I höstmörkret bländas de av hans billyktor och blir snudd på överkörda när han skrattandes gasar på, rakt mot dem. Bromsar sedan in och frågar om de inte ska åka med, det regnar ju trots allt och de bor ju så väldigt nära varandra.
Herr Tankar har inte alls lust. Men fröken Känslor drar honom lite i handen mot bilen, han ser på hennes trötta uppenbarelse och ger efter. Okey då. För den här gången.
De sitter tysta där i baksätet och håller nästan omedvetet varandras händer. Herr Ätstörning kör, de ber honom att köra långsammare och han hånskrattar lite men saktar ner något. Okey då. För den här gången.
Väl framme stiger de allesammans ur bilen. Något omtumlad går herr Tankar in till sig och stänger dörren. Ser genom sitt fönster in till fröken Känslor som även hon sitter vid sitt köksbord. Ensam, i halvmörker. Oseendes, stilla. Om han inte hade sett ljuset glimma till i en tår som rullar ner för hennes kind hade han kunnat tro att hon sov. Han känner fortfarande lukten av herr Ätstörnings bil, bensin och bränt gummi.
Efter ett tag suckar herr Tankar, släcker ljuset och lägger sig i sängen. Ser upp i taket. Undrar vad fröken Känslor gör. Hör den höga musiken från herr Ätstörning, hur han skrålar med, sjunger falskt.
"Vilka jäkla grannar jag har", suckar han för sig själv och vänder sig på andra sidan.
Publicerad 2012-11-08 17:29:00 i Allmänt,
Ja, idag är det verkligen en sådan dag!
Frustrationen fick ge vika vid mellanmålet. Inget kompenserande inför fikan jag senare intog med en fin vän, alltså. Men såklart ska magen bråka. Inte är den stackaren helt van vid en halv cheesecake och en halv brownie... Vilket märktes genom uppsvälldhet. Finns det något mer psykande?
I alla fall.
Hemma vid 15. Sent att äta lunch. Sambo blockade köket lite, min mat blev klar 15:30. Lunch. Hurm. Visst, flytande tider. Men det är svårt när det är dels rätt mycket försenat plus en svullen magen som inte alls känns sugen på felr matutmaningar. Eller är det bara ätstörningen? Jag lagade i alla fall samma lunch som igår, ett bra knep när det blir jobbigt angående mat är att köra något säkert kort som man vet blir gott och lite lättare slinker ner.
Sedan kommer ångesten. Mätt, magen står åt alla håll. Fokuserar på fel saker, ser siffror istället för att känna efter. Tänka på hur mysigt det var att fika. Hur gott det var.
Och vafan. Jag behöver fortsätta upp lite till i vikt. Man kan fika. Jag har fikat. Många gånger. Jag springer inte upp i vikt längre. Jag har inte överätit. Bara levt som en normal människa. Som en normal Emma vill leva sitt liv. Det är lika bra att bara köra på och inte börja backa eller konstra. Det kommer bara bygga upp vallar till morgondagen då jag ska bryta dem.
En ovana blir så lätt en vana. Har ni tänkt på det? Om man skippar något en dag är det något svårare att äta det dagen efter. Eller, när jag är inne i lite jobbigare perioder känns det så. När jag har bra dagar kan ingening stoppa mig. Inte ens ett gammal ätstörningsspöke.
Men idag är jag trött och lite ledsen (av olika anledningar). Det är jobbigare då, det är jobbigare att vara stark och duktig när man känner sig liten och svag. Helst bara vill kura ihop sig under täcket och sova bort resten av dagen så att man kan vakna upp till något nytt.
Sådana här dagar är det viktigt att bara falla tillbaka till de där sunda rutinerna, att äta regelbundet och tillräckligt. Annars lovar jag att du vaknar upp på samma humör imorgon igen. Fast ännu tröttare.
Så, nu ska jag gräva ner mig i soffan med en bok, tända lite ljus. Dricka en kopp te, äta lite fikon och faktiskt bara vara.
Vara glad för att jag inte tvingade iväg mig till Friskis i regnet.
Vara glad för att jag trots en dålig dag känner mig någorlunda trygg med mina bra vanor.
Vara glad för att jag kom iväg på en fika en dag som denna.
Och faktiskt njöt av den, under tiden.
Det är okey att vara lite svag ibland.
Bara man håller sig flytande under tiden!
Publicerad 2012-11-08 10:50:00 i Framsteg, Tankar,
Jag kom precis hem från dagens föreläsning.
Innan jag gick ut och tog cykeln stod jag en kort stund och pratade med två tjejer från klassen.
"Åh vad hemskt, ut i regnet..." (tänkte: hem och äta mellanmål, gott och mysigt!)
"Fan, jag måste släpa mig till gymmet nu!" säger den ena.
"Jag måste hem och plugga", säger den andra.
Träna. Plugga. Jag ska gå hem och ÄTA istället.
ÄTA äta Äta, fixa och dona mat hela jävla tiden känns det som:
Frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag, kvällsmål.
Problem: Ett mellanmål är inte bara att slänga i sig what-ever, jag vill äta det jag är sugen om och står och gör iordning det ordentligt. Likadant med alla målen, jag lagar alltid lunch och jag lagar alltid middag. Det tar tid! Men jag vet att det är mycket lättare för mig att äta mer om det verkligen är något gott som jag är sugen på. Så 99% av tiden känns det värt det. Men 1%s tid vill jag bara dunka huvudet i väggen. Gaaaaah!!!! Varför kan inte jag bara slänga in några mackor med ost och ketchup i toastern? Varför jag inte jag bara värma på en tub med ärtsoppa?
Analys: Kan kan jag ju. Men vill inte. Lite ätstörning sitter nog i det fortfarande, det är inte "värt" att äta något som inte är jättegott. Lite bättre har jag dock blivit på det, innan kunde jag slänga omsorgsfullt lagad mat för att något blev fel/inte smakade som jag ville och börja laga något annat! Eller om jag t.ex. lagade pannkakor och en gick sönder= kasta. Som tur är, både för min ekonomi och miljön, har jag kommit över det i alla fall, man får acceptera att all mat inte blir super alltid. Eller ser god ut (se mina matbilder bara, haha).
Sedan sitter jag här, med en skiva egenbakat underbart nöt- och fröbröd, omsorgsfullt smörad och med pålägg efter smak, lite äppelklyftor och en kopp kaffe.
(Uträkning): Om man känner, liksom jag, en frustration över all "mat-tid" kan man ju jämföra det med innan, dvs all "ätstörningstid". Sedan jämföra kvalitén på tiden därimellan.
Vilket leder mig vidare till en rätt självklar Slutsats: Det är värt den där extra-tiden.
Frustration-Emma, 0-1
Publicerad 2012-11-07 18:27:00 i Framsteg,
innan när jag pluggade!
En rad choklad och lite fikon.
Ingen ångest! Fast jag var ensam hemma!
Nu: kör!
Publicerad 2012-11-07 14:13:00 i Recept-akuten,
Lax, lax, älskade varmrökta lax!
Nu har jag snart ätit det till lunch varje dag i...hum...många dagar? Men det är underbart och jag har fyra år att ta igen!
Till det grönsaker, bulgur, svarta bönor, creme fraise och lite mjukost i, chili och dijonsenap.
/Nöjda kocken
(glömde som vanligt fotografera INNAN det obligatoriska blanda-ihop-allt:stadiet)
Publicerad 2012-11-07 12:10:00 i Tankar,
Ensam hemma
Efter tre långa timmars grupparbete. Puh! Sambo jobbar idag och det är rätt skönt att vara ensam hemma en stund. Senare idag har jag en föreläsning och sedan är det bara en timme i mellan den och kören ikväll. Snabbmat till middag? Det hade varit skönt men jag tänkte nog laga dubbel lunch och ha resten ikväll. Snabbmat á la micro helt enkelt.
Mellan djupa skatterättsliga analyser hann jag dock tänka en del på samtalet igår med min behandlare och
GAH!
Vi pratade mycket om tankar och skuld.
Svårt, svårt, svårt!!!
Det är inte jag som har gjort något fel om någon skulle uppträda surt.
Det är kanske inte på grund av MIG som den där människan inte ringer.
Det är kansk inte mitt fel eller ens med en tanke på mig och hur jag är som någon helt enkelt är på dåligt humör!
Det var ett jobbigt samtal att ha. Jag är inte direkt stolt över det här, särskilt inte när min käre behandlare sa:
"Det är ett uttryck för dålig självkänsla det här Emma. Dessutom är det rätt egocentriskt att tro att allas humör påverkas så mycket av vad du gör eller säger".
Inte så smickrande, nej. Egocentriskt är väl inget underbart adjektiv. Men jag tänker inte deppa ihop för att det är såhär nu, för att jag tänker/känner så här nu. För det går att förändra. Det kommer förändras!
Bara för att jag är sjuk och har fått människor omkring mig att oroa sig mer eller mindre är det inte mitt fel. Jag kunde ha haft cancer. Blir man arg på någon som har cancer för att man blir orolig? Inte jag i alla fall. Man hade inte klassats som sjuk om man bara kunde "skärpa sig" eller "sluta tramsa sig". Och jag är diagnostiserad med en sjukdom. Punkt. Så länge jag kämpar för att bli bättre, bli frisk, behöver jag inte ha dåligt samvete inför m
någon!
Att människor uppför sig olika från dag till dag... Det är jobbigt. Men mänskligt. Jag vet ju egentligen att ävn jag gör så, att olika saker i mitt liv påverkar hur jag beter mig mot andra. Vilka signaler jag sänder ut. Varför skulle det då inte vara så för alla andra också? Varför är det alltid på grund av mig, i mitt huvud?
Jag ska verkligen försöka ha det här i bakhuvudet och låta saker rinna av mig mycket mer än jag gör idag. Istället för att ta åt mig av en omotiverat snäsig kommentar ska jag bara försöka tänka "skit, någon har haft en dålig dag".
Bort med skulden!
Sluta lägga ditt värde i din omgivning!
Mitt värde definieras inte av vad andra uppfattar mig som. Jag är inte en bättre människa egentligen bara för att andra ser och uppskattar sidor av mig; de sidorna har jag i alla fall! Bara JAG vet om att de finns, så räcker det. Jag behöver inte bevisa för omgivningen att jag är en snäll, trevlig, rolig och smart person.
Antingen så märker de det själva.
Eller inte.
Oavsett: jag vet om det. Någonstans inom mig vet jag det, ibland kan jag faktiskt känna det. De där bra dagarna, när man bara sprudlar och livet är så jävla härligt. Den känslan ska jag konservera och spara till nödtider!
Mental post-it.. ;)
Publicerad 2012-11-06 22:13:00 i Framsteg,
Ikväll bjöd fina sambo mig på sushi.
Bara för att jag är bra.
Och när vi stod där på restaurangen och valde kom jag på mig själv med att tänka "vad kan vara godast".
Inte minst kalorier. Inte minsta antalet bitar. Inte googla fram siffror eller kolla menyn på nätet innan.
Det gör mig sorgsen att tänka på alla "nej tack!" jag har sagt utan att vilja det.
SÅÅ många gånger som jag har tackat nej till mysiga fikor, goda middagar och andra sociala tillställningar. Allt som innebar ändrade/"konstiga" matsituationer. Nej tack.
Nej tack till den där kakan som får det att vattnas i munnen på en. Nej tack till älskad pasta och goda såser. Så torrt och tråkigt som möjligt; jag bryr mig väl inte om mat? Inte kan jag äta inför andra! Inte på den tiden. Och verkligen inte någon mat som tillagats av någon annan. Bara smör och grädde. Nej tack.
Det är inget roligt liv. Det tror jag ni vet.
Det är inte roligt att tacka nej till allt man är sugen på.
Alla människor man hade kunnat umgås med.
Jag brukade bli arg över att man alltid måste ÄTA tillsammans för att umgås.
Det kan faktiskt fortfarande göra mig lite konfunderad, varför är det egentligen så?
Det är himla mysigt och socialt (med de flesta) men samtidigt finns det ju en massa annat att göra.
Fast det är rätt trist att äta ensam dag efter dag...
Vågar ni också känna efter vad ni är sugna på?
Vågar ni följa den känslan?
Jag hade fortfarande inte vågat välja en pizza, hur sugen jag än var. Kanske om jag delade med någon...
Ett första steg kan i alla fall vara att känna efter vad man faktiskt VILL ha och inte vad som är ätstörningsmässigt OKEY. Plötsligt kan man ha ett mål att sträva mot, att en dag våga välja det där istället. För mig kändes det som ett litet brott att bara erkänna mig själv vad jag faktiskt ville ha, för det var alltid saker som inte var det mest nyttiga. Idag är jag i det närmsta allergisk mot sallader; jag är så trött på isbergssallad och tomater. Jag äter i stort sett aldrig kall sallad till maten, det får räcka med varma grönsaker i själva rätten istället.
Våga unna er!
Jag har försökt bli ännu bättre på det sedan mitt förra möte, småätit lite godis och fikat relativt ofta utöver
min "vanliga" mat. Och vet ni vad? Jag hade gått ner 2hg idag. Vilket innebär att jag har stannat av i viktuppgången.
Tänk om jag bara hade vetat för tre år sedan att jag kunde äta så mycket och gott som jag gör idag utan att bli det där fettot jag alltid målade upp för mig själv i huvudet...
Det är slut med "nej tack" om jag är sugen på någonting.
Den frasen ska användas selektivt och enbart när jag inte känner för någonting.
Follow your guts!
Publicerad 2012-11-06 17:49:00 i Tankar,
Hej alla fina!
Ja, faktiskt. Stolt!
Mötet jag fasade inför med tanke på lördagens fadäs gick jättebra! Ingen hatar en för att man misslyckas och jag behövde bli påmind om alla framsteg jag faktiskt gjort. Idag handlade inte så mycket om mat/matsituationer utan mer om tankar och tankemönster. Mindre konkret och jävligt nödvändigt!
Har ni någon gång skrivit ner tankar direkt från huvudet? Det är lite obehagligt ibland, att läsa saker man går runt med dagligen på högvarv. För ALLA människor! Så mycket fokus så så konstiga saker..? Alla borde:n man själv producerar och plötsligt förvandlar till måste:n. Och vad elak man kan vara mot sig själv. Fast man skrattar och självsäkert fläker ur sig "fast jag är rätt nöjd med mig själv" inför andra.
Varför är ens egna fel så mycket större än andra människors många gånger?
Varför dömer man inte sig själv efter samma "lagar"?
Och jag börjar förstå att mat kanske inte är det jobbigaste i att bli frisk. Det finns en hel del psykiskt som jag behöver bearbeta och rensa! Det känns bra, att ha kommit till en punkt där jag kan fokusera på VARFÖR jag mår dåligt och inte hur jag ska hantera min vardag angående mat för att inte svälta. Samtidigt är detta på något sätt jobbigare, många ord och fraser som surrar nu i huvudet efter mötet.
Det jobbigaste är kanske att höra någon annan sätta ord på saker man gör och tänker, och inte med ens egna snälla bortförklaringsord utan sina egna rätt krassa. Och jag frågar mig om och om igen varför jag tänker som jag gör. Varför??? Varför är saker JAG gör mindre värda än det andra gör i mina egna ögon?
Varför kan jag inte ge mig själv en klapp på huvudet och säga "bra jobbat tjejen" när jag gör en del saker, som många gånger är svårare än de prestationer jag faktiskt känner mig stolt över?
Att klara av att äta middag tillsammans med mycket människor och samma mat var min största skräck. Men när jag gjorde det i lördags tänkte jag verkligen inte på att känna mig stolt efteråt. Bara en aningens lättad, för att jag äntligen inte var DÅLIG som inte klarar av en "vanlig" situation.
Har man levt som en alien bland mänskligheten i flera år SKA man känna sig STOLT över sådana saker.
Man ska vara STOLT när man äter den där lilla tuggan extra.
Man ska vara STOLT när man sitter kvar i soffan och inte tvångstränar.
Man ska vara STOLT när man utmanar sig själv.
Oavsett hur bra det än går senare, så har man gjort EN sak man ska vara just STOLT över.
Alla steg bort från en ätstörning är mer eller mindre plågsamma.
Och att utsätta sig för plågsamma situationer för att det är rätt val är verkligen något att vara stolt över!
Så nu ska jag försöka sträcka på mig så långt det bara går. Inte tänka på risifruttin jag faktiskt inte vågade mig på i veckan (det kommer finnas en risifrutti i framtiden). Vägra deppa över hetsätningen i lördags.
Jag ska tänka på middagen i lördags.
Spontanätandet.
Sockret i gröten.
Flingorna.
Utebliven kompensation i form av promenader.
Och ALLT annat jag faktiskt utmanar mig själv med, dagligen.
Det borde ni också göra <3
Publicerad 2012-11-05 21:53:00 i Tankar,
Påfrestande dag, men härlig!
Jag funderade allvarligt på att göra ett studieuppehåll i början på denna terminen. Köra hårt på dagvård. Just då kunde jag inte se dagen då jag kunde bli friskförklarad. Inte ens i närheten. För att inte hetsäta återvände jag till anorexins stenhårda beräkningar. ALLT skulle räknas in, mat in i minsta kalorin minus motion. Viss motion undantogs dock, hellre att för lite "drogs av". Vara på "den säkra sidan".
Det fungerade delvis. Jag vågade öka på med mat, även om det var RIKTIGT jobbigt. Sakta kunde jag höja kaloriintaget med 100kcal den veckan, 100kcal nästa vecka tills jag kom på en nivå där jag inte gick ned i vikt.
Sedan stannade jag.
Rätt länge.
Då kom Hopplösheten. Ångesten. Tårarna. Självmordstankarna började dansa i huvudet igen. Fan, mitt liv skulle alltid vara sådär. Listor med siffror ingen annan förstod. Att 200 betydde lunch, osv. Fast. Totalt fast. Alltid rädd, rädd för båda hållen jag faktiskt kunde gå. Så jag stod still istället. Och det var bland det plågsammaste jag har varit med om. Att inte våga och hata sig själv för det. Att tvinga sig själv bort från ätstörningen som ändå innehåller något slags mål. Ett mål med livet.
Men jag ville verkligen inte släppa skolan. Universitetet har gett mig så mycket, det var där jag träffade älskade sambo och många många fina vänner. Där har jag utmaningar, PRODUKTIVA och inte DESKTRUKTIVA mål. Samtidigt innebär pluggandet en hel del stress och ångest bara i sig självt.
Var jag bara dum i huvudet som vägrade släppa?
Var det ätstörningen som inte vågade gå på dagvård?
En liten röst inom mig sa att jag borde göra det. Snabbaste vägen ur helvetet, ja tack!
En annan, något starkare, sa att det skulle bli för jobbigt. Att släppa taget om det enda "friska" i mitt liv, mitt enda forum för friska Emma. Där jag får bara vara Emma. Inte ätstörd (även om nog många förstår ändå) utan bara mig. Jag ville inte sitta på avdelningen igen, och BARA ha min ätstörning. Mamma peppade. Storebror peppade. Sambo bedyrade att han alltid älskar mig och uppmanade mig till att göra det som kändes bäst, trots det visste jag att JAG inte ville. Mer och mer för varje gång jag tänkte igenom det.
Idag är jag lycklig för att jag var (dum nog?) att vilja prova på öppenvården i första hand. Men jag hade en deal med mig själv som jag också framförde till överläkaren=
OM JAG GÅR NER I VIKT ELLER INTE GÅR UPP I VIKT MÅSTE JAG BÖRJA PÅ DAGVÅRDEN!
Den dealen finns kvar. I början kvävde den mig, helvete vad rädd min ätstörning blev. SÅ mycket mer som jag behövde äta, pang bom! Och jag grät för att det var jobbigt, samtidigt som det var SÅ JÄVLA SKÖNT att ÄNTLIGEN få prestera FRISKHET och få vara stolt över det!
DÄRFÖR tycker jag att vård är ett måste, att få höra hur duktig man är när man tar de där små kliven. Klapp klapp på huvudet när man byter minilätta till bregott, osv. Plötsligt var det inte bara jag som såg de där små små förändringarna ingen annan tänker på. Och jag UPPMUNTRAS till att göra dem!
Med klara mål veckovis har jag något att jobba emot.
Jag ser en tydligare väg mot friskheten.
Jag fick en pil på kartan, som guppar runt där i magen nu.
Och jag kan se det nu.
Jag KAN se en dag när jag kan kalla mig frisk.
Och jag tror att man ibland måste få ha det där runt omkring, att få vara bara sig själv.
I skolan har jag aldrig varit ätstörd som sagt, därför är det ingen som frågar eller kommenterar så mycket.
Visst, någon kollar lite extra när jag trippar in med en nybakad kanelbulle i handen (SÅ stolt btw), men det känns bara bra. Jag brukar sträcka på mig och utstråla "vaddå, så här har jag alltid ätit" ;)
Idag satt jag och käkade fikon direkt ur paketet (ingen aning om hur många, men ett stort hål i alla fall).
Jag sket i dl-måttet när jag hällde upp fil och mjölk.
Struntade i matvågen vid lunchen.
Tog lite mer kvällsmat än vanligt för att jag var hungrig.
Jag börjar glömma bort vad jag har ätit under dagen, ÄNTLIGEN kan jag komma på mig själv med att glömma en fika eller något extra mellanmål. För det spelar inte så stor roll längre.
Denna dag började som en tjockis-läskig:dag och förtrollades genom tråkig skola och älskad sambo till en helt vanlig dag i ett normalt, friskt liv.
Och om jag bara hade vetat, 14 år gammal, hur lycklig jag hade varit som 21 år gammal över att kalla mig "normal" och "frisk" hade jag skrattat. Gud vad tråkigt att vara NORMAL?!
Nej. Det är faktiskt helt underbart.
Så jag bara ler
Publicerad 2012-11-05 15:21:00 i Tankar,
Är hemma och äter lunch nu en snabbis, ska strax tillbaka till dagens sista föreläsning!
DOCK: Idag vaknade jag. Panik. Jeans var för små, "stora" byxor passade igen. Helvete. Magen putar, kinderna bullar och allt är fel. Det värkte i mig. Tjock, tjockare fetast!
Sedan kom jag på att de små jeansen var strlk 24. Släng.
De "stora" byxorna är egentligen inte stora. Bra, snygga. Behöll dem på.
Kinderna? Ja, de är bulliga jämfört med INGA kinder. Min hy lyser, den är inte torr, grå och fnasig. Skönt.
Putmagen? Ja, det blir inte bättre av en hetskväll. Men jag vet att det går över, jag har kissat floder idag och imorgon är nog kroppen återställd efter misshandeln. Nu fjäskade jag för den dels med havregrynsgröt med rivet äpple, kanel, vaniljyoghurt och hackade mandlar till mellis (MUMS!) och lax-pytt till lunch.
När vi har flängt fram och tillbaka till skolan idag har jag inte fått hjärtklappning av att cykla. Inte tänkt två gånger innan jag går upp för trapporna. Sträckt på mig. Kunnat koncentrera mig stenhårt. Läst i pauserna.
Vet ni vad?
Jag känner mig vacker.
Stark, smart och vacker.
Och ett tips till de där dagarna när allt känns lite fel: klä på er något som inte sitter åt någonstans och dra på er en tröja som är lite lösare. På så sätt behöver du inte fundera på varför byxor skär in i en svullen mage när du sitter ner, eller om alla ser den där putmagen. Bara slappna av. Det går att känna sig snygg en sådan här dag i alla fall, det går att klä sig lite efter dagsform. Nu kanske inte alla älskar knytblusar och jumprar lika mycket som jag (blev lite pretto-stil) men ni har säkert någon lite luftigare blus eller lösare chinos. Använd dem! Gör inte som jag tidigare har gjort och dra på er det allra minsta ni har hemma för att verkligen påminna er om hela tiden hur fel och ful man är. Det är bara totalt onödigt självplågeri á la ätstörning!!!
För tjockhet är egentligen inte ens något man kan KÄNNA, tjock är ett fysiskt faktum. Man kan inte KÄNNA att en bil är blå, eller hur? Tyvärr tror jag att jag har snappat upp den där fejkade känslan från minst lika fejkade löpsedlar och artiklar.
Man är INTE TJOCK om man är normalviktig eller till och med underviktig!
Det är ätstörningen som lurar..!
Publicerad 2012-11-05 11:56:57 i Allmänt,
Varnar för dålig uppdatering idag, har skola från och till fram tills kl 18 ikväll... Tar igen det då ;)
Hoppas ni har en bra dag!
Publicerad 2012-11-04 18:20:00 i Framsteg,
Den här morgonen ville jag inte riktigt vakna.
Jag släpade mig upp, fick en lång kram av sambo och tvingade i mig min vanliga frukost.
Satt vid datorn. Satt i soffan och tänkte lite. Lunkade runt lite. Ledsen. Håglös. Trött.
Blev utsläpade på en fin promenad ute i härliga hösten med sambo, solen sken och jag kände hur ett litet leende smög sig fram när solen bländade mig.
Lunch. Jaha. Inte sugen. Inte hungrig. Nej, inte äta något. Inte efter igår.
FAAAN heller!
Det värsta jag kunde ha gjort idag var att ge efter för bakslaget och ledsamheten. Inte äta, må ännu mer skit och ja. Det är aldrig många steg tillbaka, orättvist men sant så är det oändligt många småsteg framåt men endast ett få par stora kliv bakåt tillbaka till ruta ett. Fast gällande ätstörningar borde det heta ruta noll.
Lunch. Gjorde en stor portion istället. För det är en trygghet i att äta ordentligt. Jag tänker inte torska den här dagen också till ätstörningen. Det här är min dag. Den fick några timmar igår. Inget mer.
Sedan var det fika inplanerat med en nyare bekantskap (som är HELT fantastisk!!!). Fika. Helvete. Kaka och kaffe... Vill inte. Ställ in.
FAAAN heller!
Fika har jag gjort innan och den här vännen ville jag verkligen träffa, jag har sett fram emot det. Visst, man ska känna efter och anpassa sig efter kropp och själ, men jag minns så väl alla gånger jag har ställt in saker på grund av ätstörningsrelaterade skäl. Det är SLUT på det nu. Varför ska jag gå runt och lida en hel dag med mig själv för att jag har en sjukdom? Det är inte snällt.
Så jag letade reda på en fin klänning, sminkade mig lite, på med fina örhängen och skor, nya kappan och pälskragen.
Den här klänningen köpte jag för några veckor sedan som en present till mig själv för att jag var ÄR så duktig. Perfekt att ha på sig idag helt enkelt.
Plötsligt kände jag mig som en ny människa. Som vanliga jag, åh vad jag tycker om det nu för tiden!
Fikan var underbar, kladdkakan fullpregad med nötter (=jättegod!) och den där bekantskapen blev till en begynnande vänskap istället!
Jag bestämde mig helt enkelt för att denna dagen inte ska vara en sådan där ångest-dag, en mental späkningsdag.
Nej. Detta blev dagen då jag träffade en ny fin människa.
Och det är SÅ mycket bättre!
Publicerad 2012-11-04 13:00:00 i Allmänt, Framsteg, Tankar,
Ni vet känslan?
Att vakna. Känna efter. Veta. Vilja förtränga. Hata. Älta. Bagatellisera. Förstora. Trycka undan.
Jag försöker att INTE göra något av det. Istället har jag bestämt mig för att se mitt bakslag sakligt: det hände. Det var inte konstigt att det hände. Det är bra att det hände så jag återigen fick en påminnelse om vad jag INTE vill. Nästa gång den där känslan kommer kanske jag har en bättre strategi, eller kan hämta kraft från det här minnet.
För de värsta dagarna är morgondagarna, när man vet att något gick jävligt fel. Kroppen värker. Huvudet dånar. Tankarna är sega.
Eller kanske precis efteråt?
Ensam, tom. Dubbelt så ledsen.
Men jag lät det inte knäcka mig helt. Jag tog ett djupt andetag och tänke "fan i helvete, nu måste jag försöka styra upp det här", och plötsligt stod jag i köket och gjorde i ordning mitt vanliga kvällsmål. Gröt och macka.
Mitt största no-no när jag var som mest inne i hetsätningsperioder var att absolut INTE har något kvar när jag gick och lade mig. Väga före och efter. Okey då.
Fan heller. Att behandla sig som skit och sedan ligga där med en chockad kropp är det dummaste man kan göra. Jag behövde energi för att orka vakna idag och känna att livet är okey. En Atarax senare satt jag med datorn, ensam hemma, och åt mitt kvällsmellanmål. Jag försökte le och se DET som en seger. Mina rutiner ska inte krossas för att det blir fel ibland! I så fall, och bara då, har allt mitt tuffa arbete varit i onödan.
Och det hjälpte. Idag kan jag fokusera på den där lilla segern. Finaste sambo är inte heller dum att ha, jag är verkligen så lycklig för att han finns <3
Några fina kommentarer här på bloggen fick mig att le spontant vid frukosten, ni ska verkligen veta att det betyder SÅ mycket för mig.
Och man är ju aldrig helt ensam, inte egentligen.
Ensamhet betyder mer att man inte är med någon JUST DÅ, inte att det inte finns människor i ens liv. Det kan bero på dålig planering (vilket var fallet igår), en dålig dag etc. Och om man nu skulle vara helt ensami livet, är inte ens det sant. För du har alltid dig själv. Det SKA vara din närmsta vän. Ni har delat hela livet, alla minnen. Ingen står dig så nära. Eller förstår dig så bra. Ingen vet så bra vad det är du behöver höra, egentligen.
Sedan tänkte jag, efter att ha läst igenom lite bloggar, på det här med diagnoser.
Jag har fått en del olika genom åren. Men jag vet verkligen inte. Det är många som hänger upp sig på det.
Jag fick höra att jag var ortorektiker. Sedan anorektiker. Sedan anorektiker med hetsätningsproblematik.
Och nu då?
Bulimiker?
Det är ju fortfarande jag. Det har det alltid varit, det ändrar ingenting. Bara för att jag har ett högre BMI idag betyder inte att känslorna inte var och är desamma som när jag hade BMI 13.
Häng inte upp er på papper med kriterier och latinska ord.
Det spelar ingen roll vad någon annan kallar din ätstörning, oavsett är det en ÄTSTÖRNING och de där olika diagnoserna är nog mest för att någon ska kunna skriva in något i din journal. Alla människor fortsätter att vara just OLIKA människor vilket innebär OLIKA sjukdomar inom samma kategori. Så är det med psykiska sjukdomar. De ser så olika ut för varje person. Jag har aldrig känt mig mer "lyckad" för att jag har fått anorexia som diagnos istället för UNS eller bulimi. För allt som är ätstört är skit. Det finns inga skalor i den skiten, allt är sjukt och ska botas! Det finns ingen hierki inom sjukdomar. Bara sorg och smärta.
Publicerad 2012-11-04 01:00:00 i Allmänt, Tankar,
Jag vet inte riktigt var det är började.
En obehagskänsla när jag gav mig av ikväll kanske? Åt fantastisk sushi, blev bjuden av finaste storebror. Som dock hade planerat in lite annat än mig efter middagen.
Lördag. Kväll. Sambo upptagen. Vänner iväg på annat. Hade planerat att vara med storebror, som tänkt lite annorlunda. Ensam alltså. Mamma i Stockholm.
Ringde en vän, en älskad fin vän som pratade med mig, fins ord som gick in hjärtat medan jag gick runt ensam i staden. Den enda som gick runt ensam. Jag såg alla människorna, alla par och grupper av vänner. Tomhet.
Det gör ont i mig, den där ensamheten. Jag kämpar för att nå ett liv, ett fint liv så många har peppat mig till att verkligen vilja tillbaka till. Men sedan står jag där. Och ingen är där.
Så vad gör jag? Tomheten ekar inom mig, värker i hela kroppen. Hjärnan vill bara stänga ner, kroppen blir förvirrad. JAG krymper ihop och stönar av smärtan. För stolt för att ringa någon mer. Dumma jävla stolthet. Men jag är SÅ TRÖTT på att ringa och besvära resten av mänskligheten. De nummer som kommer fram i nödsituationer...Nej. Inte ens sambo. Det går bara inte. Jag vill inte. Jag vill inte erkänna att jag inte fixar det här just nu. Inte ens inför mig själv. Det är svårt bara att skriva här, solka ner mina ambitioner och framsteg med äckliga baksteg.
Jag blir rädd. Att livet ska vara såhär, jag glömmer så lätt hur det är ALLA ANDRA fantastiska dagar. För just då står jag själv, ute i staden och fryser. Och min hatade snuttefilt, även kallad Ätstörning, har jag själv ryckt bort.
Jag köpte godis.
Gick hem och åt.
Spydde.
Tror ni det känns bättre?
Tror ni jag känner mig mindre ensam?
Nej.
Värre.
Alltid värre.
Jag VET ju det.
Jag vet att detta gör allt värre
Och ändå gör jag det
Publicerad 2012-11-03 16:24:00 i Allmänt, Tankar,
Puh!
Jag är trött, väldigt trött. Det tar på krafterna att kämpa, jag känner verkligen det! De senaste dagarna har varit utmaning efter utmaning och även om jag ger mig själv högsta betyg tär det verkligen på energin. Mental träningsvärk!
Men jag försöker tänka på att nästa gång tar det mindre kraft. Nästa gång är berget en kulle. Mycket handlar nog om att träna på att leva ett vanligt liv och när man har levt som en utomjording känns för andra helt normala saker oerhört påfrestande.
Det är okey att det är jobbigt.
Ikväll är jag till exempel "ensam hemma", dock ska jag äta ute med storebror och se nya Bond-filmen.
Det är en utmaning bara det. Inte falla för dumma ätstörningsimpulser. När ingen ser.
För JAG ser. Och JAG vet. Och det är MIG det drabbar.
Det är aldrig okey att fuska längre.
Men det är okey att ta en paus och hålla vanliga rutiner-nivån (eftersom dessa efter mycket kämpande är väletablerade sunda rutiner!).
Egentligen vill jag bara rulla ihop mig till en liten liten boll och bli kramad och pussad av sambo. Dock har sambo egna planer ikväll och jag är SÅ STOLT över att han numera kan ha det utan att det blir en massa bekymmer. Han ska inte leva i mitt fängelse, jag ska ut i den andra världen han bor i. Annars är det nog lätt hänt att man bjuder in sin partner i den där annars ensamma världen och anpassar den efter sjukdomen.
Jag vill aldrig hindra min älskling från att leva ett härligt normalt liv.
Lika lite som jag tänker hindra mig själv från att göra det.
Det bästa är att vi kan göra detta tillsammans <3
Publicerad 2012-11-03 15:34:00 i Tankar,
Vet ni vilka jag menar?
"Oj, vad du äter mycket"
"Jag orkar äta mer, gud vad jag är mätt!"
"Har du gått upp i vikt?"
"Jag försöker att inte äta godis och kakor längre, men ta du!"
"Nu åt du duktigt!"
etc.
etc.
etc.
De brukade knäcka mig. Totalt. En enda liten kommentar fick hela världen att rasa, allt jag långsamt och mödosamt byggt upp raserades under fötterna på mig. Ramlade ner i ett hål och ville helst bara stanna där, försvinna in i mig själv och min sjukdom. Bli värre. Ännu värre.
Jag har fått två kommentarer hittills som verkligen har känts i magen. Den ena var från en vän som sa att det syntes på mina armar att jag hade gått upp i vikt. Den andra var igår, när jag åt middag hos min sambos föräldrar och fick höra efteråt att jag ätit som en häst.
Det är jävligt tufft!
Men jag har ett knep jag har tjatat in i huvudet, in i den där sjuka röran.
Jag tar ett djupt andetag. Paniken har redan klamrat sig fast i kroppen. Orden ekar i huvudet och jag bara vägrar, vägrar stå ut med den där känslan.
"Okey Emma. Antingen fuckar du upp ditt liv och går och spyr/tvångstränar"
Nej. Fan heller. Aldrig mer!
"Nähä. I så fall får du bara hantera det".
Jag ser orden. De gör ont. Sedan ser jag människan som var dum nog att yttra dem.
Är det en elak människa som vill mig illa?
Ingen av ovanstående är det, tvärtom är det fina, snälla människor som tycker om mig och som jag tycker om väldigt mycket. Jag kan inte se att någon av dem vill göra mig illa, tvärtom. Det var bara något klumpigt som ramlade ur munnen på dem och gud vet att det gör det för mig med ibland ;)
Okey. Det var inte menat illa. Men det gör ju fortfarande ont!
Varför?
Jag tror att jag ofta har strulat till det i matsituationer tillsammans med andra ännu mer än jag kanske var tvungen till. För att bevisa hur dålig jag var, bevisa hur sjuk jag var. Andra gånger kanske jag verkligen försökte, kämpade på så gott jag bara kunde men var ändå tragiskt nog helt annorlunda (det är inte så många som bara petar runt mat på tallriken och äter lite sallad när det serveras till exempel lasagne).
Den sjuka delen av mig vill nog att jag ska vara kvar i mitt lilla ensamma hål. Genom att få bekräftat att jag äter normalt och ser mer normalviktig ut tar det mig en bit bort från min sjukdom.
Gör det fortfarande ont?
Ja.
Men det GÖR ONT att skilja sig från en ätstörning. KLART SOM FAN ATT DET GÖR ONT! Efter att ha strävat så hårt, så länge efter det där målet. Försakat så mycket, plågat mig själv så mycket. För att bara ge upp det? Jaha. Det var helt åt helvetet fel mål. VARFÖR lade jag ner all tid och möda på det?
Och var fan ska jag nu?
Det vet jag. Jag vet inte exakt var på kartan Friskhet ligger, men jag har en pil som jag följer. Så får vi se när jag hittar rätt, denna gången är jag i alla fall på rätt håll och inte totalt fel håll eller bara står still någonstans.
Att äta tillsammans med andra idag är fortfarande jobbigt, inte med sambo (tack och lov så har det släppt helt) och inte med de närmsta. Jag tycker fortfarande att det är läskigt att bli iakttagen när jag äter något "lite läskigt". Men det finns också en stolt känsla inom mig. Och den låter jag växa sig stark istället.
Jag är STOLT över alla mina framsteg.
Jag är STOLT över att jag kan skaka av mig en kommentar som hade fått mig att kollapsa för några månader sedan.
Jag är STOLT över att jag börjar fungera som en normal människa igen.
För JAG vet om vilket arbete som ligger bakom.
En tavla kan vara fin. Människor som ser den konstaterar det och går vidare. Men de tänker inte på all tid och möda någon har lagt ner på att måla den.
Se er själva som den där okände konstnären. Er kropp är er tavla, när det regnar kommentarer. Människor ser bara, ibland tänker de inte efter eller är bara grymt klumpiga. Tänk igenom själva alla penseldrag ni mödosamt målat dit på er tavla för att den skulle bli sådär fin.
Jag svishade bara för någon dag sedan dit Socker. Svishade dit Äta ensam. Kluddade lite Laga mat gemensamt. Ett långt drag av Slutade hata mig själv. Och min tavla är inte klar än.
Men den börjar bli riktigt riktigt fin.
Duken har varit tom alldeles för länge!
(MEN är någon inte en snäll klumpig vän, eller ALLDELES för jävla klumpig så be dem hålla käften! DU sätter dina egna gränser och du får alltid säga ifrån när någon gör dig illa! Det är SLUT på att må dåligt!)
Publicerad 2012-11-02 23:50:00 i Framsteg,
- Med att äta borta (spagetti!!!)
- Med att äta godis, några bitar för att jag var sugen
- Höra "du äter ju som en häst" från en välmenande människa och bara se just det välmenande (efter 2 minuters intensivtänk och kram från sambo)
- Engagera mig i samtal en hel kväll utan att tänka på vad jag har/inte har ätit
- Känna mig vacker en hel dag
Publicerad 2012-11-02 14:20:00 i Mat-smart,
Tadah!
Craving på köttfärs just nu, med bönor och chili i!
Körde matkorn till idag, och yummie :)
Ett student/kock-tips är att ha i riven morot med köttfärsen, dels blir det mer, dels blir det saftigare
Publicerad 2012-11-02 13:45:00 i Tankar,
Många står i det där valet och kvalet.
Att kämpa på, leva med ångest och göra svåra val.
Eller falla.
Tillbaka till en invand tillvaro, där valen (valet?) är självklara och livet går på rutin. Stenhårda, tråkiga och hemska rutiner, i och för sig. Men vanor, likväl.
Igår spelade ett band på jazzklubben jag verkligen tyckte om, speciellt en låt-text fastnade:
"What if gravity is just a dream and it's only your anguish that makes you fall?"
Ni måste förstå att det är ni som kör bilen.
Det borde alla människor göra. Jag har själv levt i Hopplösheten, Ensamheten och allt det där.
Men det var en ond parasit som satt i bilen med mig.
Parasiten satt inte i förarsätet. Det gjorde jag. Jag svängde fel och orkade inte köra tillbaka. Inte vända. Min passagerare hade inget intresse av det.
Jag fick en ätstörning och istället för att leva det där livet jag drömde om, drömde jag istället om att falla. Eldad av ångest, eldad av frustration och sorg drev jag mig själv fram till det där stupet. Stod där dagligen och såg nedåt. Lite närmare varje dag. Omöjligt att backa, det kändes verkligen så!
Om man är van att plåga sig själv, om man har lärt sig att nästan njuta av smärtan, vad gör man för att sluta?
Som jag skrev innan idag måste man bli trygg i sig själv.
Jag insåg, efter att ha slutat svälta, efter att ha slutat hetsäta, efter att ha gett efter för hoppet om ett friskt liv, att jag satt ensam i bilen. Och körde åt helt fel håll.
Ett dåligt mående kan få dig att falla. Men det är också du som måste sätta gränsen för hur långt.
Det finns många sjuka som inte tycker att de har varit "tillräckligt sjuka" för att tillfriskna.
Hör ni själva hur dumt det låter?
Om du hade cancer, hade du velat bli dödssjuk innan du kunde bli frisk?
Vägen blir bara så mycket längre tillbaka upp.
Jag var livrädd för att de inte skulle tycka att jag var "tillräckligt sjuk" för att få behandling, nu när jag sökte i somras.
Vet ni vad?
De ville ge mig "mer" behandling än jag ville, det vill säga dagvård istället för öppenvård. Jag fick höra att jag var för sjuk för att klara det här själv, att öppenvården var för mycket eget ansvar. Jag, som mådde bättre än på såå lång tid!? Nervöst satte jag mig framför min behandlare första gången. Jag hade klättrat upp 5kg sedan början av sommaren och något i mitt huvud ville intala mig att jag var nästan frisk, i alla fall normalviktig.
"Du ser så fruktansvärt avmagrad ut"
PANG
Det blev ingen komplimang, så som det kanske hade blivit för ett år sedan. Det gjorde ont att se hennes medlidsamma blick, känna hur den svepte över mig och bara såg sjukdom och misär.
Jag minns att jag ledde cykeln en bit på vägen hem efter det där första mötet. Och jag grät. Jag grät för att hon såg den där fallna människan bakom.
Korkade tjejer kan uttrycka avvund över min kropp ibland. Panik. BLI INTE SOM JAG! Ni har ingen aning om allt som ligger bakom de där spinkiga benen. Ni vet inte hur det är att försöka gå genom livet på ostadiga ben. Stappla fram när ni själva kan springa, snabbt. Springa ifrån mig och varva mig medan jag kämpar.
Låt er inte falla.
Stäng av den där rösten som lockar.
Skit i korkade kommentarer.
Se nedåt och var tacksamma för att ni inte hamnade på botten. För sanningen är att den totala bottnen i en ätstörning är döden. Och ingen kommer fånga er där nere mer än den.
Ett uttryck som "tillräckligt sjuk" finns inte. Det svåra med att tillfriskna är inte att gå upp i vikt (rent fysiskt, det är faktiskt bara att äta). Det är att leva med tankarna. Du kan ha gått ner två kilo och ha riktigt sjuka tankar, även om de inte har hunnit terrorisera din kropp ÄN SÅ LÄNGE. Det är tankevanor. Det är sjuka rutiner. Det är att köra åt fel håll.
Att falla är inget alternativ för oss. Det har vi redan gjort, bitvis. Låt inte tumörerna sprida sig i hela kroppen innan du går på cell-gift.
Tänk aldrig att du inte varit "tillräckligt sjuk" för att bli frisk.
Låt inte ångesten få dig att falla.
Publicerad 2012-11-02 13:23:00 i Framsteg,
Se vad som landade i korgen i affären idag!
Jag har alltid tyckt om rätt grova flingor (förutom Frosties med mjölk, det är något speciellt ändå!) och de tre åren då jag inte har närmat mig fling-hyllan mer än för att ta havregrynspåsar har det verkligen hänt grejer.
Lät inte detta fantastiskt? Lite natur-godis:touch!
Men än så länge står detta paketet i skåpet. Steget idag var att köpa det. Faktiskt tänka tanken på att äta det. För att inte göra det mer laddat än vad det redan kändes öppnade jag paketet och smakade en yoghurtbit..!
Baby-steps!
Publicerad 2012-11-02 11:51:00 i Tankar,
Igår var en rörig dag.
Ni vet, dagar som på kvällen känns som tre olika?
Vanligtvis tycker jag om när det händer mycket, men INTE hela tiden. Jag måste ha mina små pauser, ta det lugnt och ladda lite inför nästa aktivitet. Peppa mig mentalt inför en middag, tänka ut en strategi om något skulle kunna kännas fel eller jobbigt.
Det går inte alltid.
Vissa dagar finns det inte så lugna stunder, vissa dagar är lugna stunder inte så lugna på grund av andra omständigheter. Andra tankar. På ett sätt välkomnar jag problem som inte har något med min ätstörning att göra. Samtidigt kommer den obehagliga rösten och viskar lent, "inte är du väl så hungrig om du är lite ledsen", "lägg dig ner och deppa lite istället för att äta lunch". Insmickrande. Berättar om gammal trygghet. Om vår tävling jag alltid vann.
Fast jag alltid förlorade! Varenda gram min ätstörning lockade av min kropp var en förlust. Och de minnena och tankarna har jag målat på alla väggarna i huvudet; jag ska ALDRIG glömma allt jag har gått igenom.
Allt jag faktiskt har missat.
På det viset kan jag inte låta bli att se det, sådana dagar när livet känns lite svårt.
Livet SKA kännas svårt ibland.
Det är så lätt att backa då.
Men KOM IHÅG att varje svår situation i livet du HANTERAR istället för att backa in i din sjukdom är en seger.
Förstår ni nu varför jag välkomnar problem?
De tvingar mig att gå framåt. Hantera de där inviterna jag får av ätstörningsmonstret. Tacka nej och smälla igen dörren framför näsan.
Och hur känns det då?
Ensamt. Jag tänker inte ljuga, det är jättejobbigt ibland.
Vad ska jag göra av alla känslor som stormar inom mig? Jag kan inte skada mig själv. Nähä.. Humm... Ibland kan man inte ens göra något åt problemet, men det skär i hjärtat, det skär i hela kroppen.
Vet ni vad?
Det går över.
Och det är faktiskt helt fantastiskt. Det känns bättre efter någon dag. Man kanske ser på det på ett annat sätt, eller så kan man hantera det bättre.
Men hade jag backat hade det inte gått över.
Det hade ätit upp mig, jag hade blivit svagare och svagare, känslorna hade dånat i öronen och varje steg hade bara varit bakåt.
Jag vill tänka på mig själv som en klippa i havet ibland. Det kan komma vågor och stormar, det gör det. Men jag kommer alltid att ha min punkt, där ute. Soliga sommardagar är jag varm och nöjd. Kalla vintrar sticker jag upp ur isen och når den där ljuvliga vintersolen.
För att vara frisk innebär också att vara mer stabil som människa. Trygg.
Inte den där falska tryggheten, som vågen kan ge en. Inte tryggheten i att kunna nå runt sina lår med händerna. Det är sjukt. Det är sjukdom.
Det finns ingen trygghet i att långsamt ta livet av sig.
Jag hade länge behovet av att människor skulle se att jag mådde dåligt. Det känns jobbigt att erkänna, det vill man helst inte. Men det är sant. Det var skönt att inte behöva säga något, det var skönt att alla var lite snällare. För jag mådde verkligen jättedåligt.
Nu kan jag undra om det verkligen var mitt liv som var så hemskt eller om skuggorna blev meterhöga för att jag helt enkelt inte hade någon energi att genomskåda dem med. En blandning?
För mitt liv har stundtals varit väldigt jobbigt. Det har nog de flestas.
Men om jag lär mig att lita på mig själv kommer jag aldrig att vara ensam i havet längre.
Varför? Jo, jag kommer alltid att ha mig själv.
Publicerad 2012-11-01 19:30:27 i Allmänt,
Förlåt för dålig uppdatering idag!
Tenta, eftertenta, möte om utlandsstudier, fika (igen!) och sedan slöa i sängen efter att ha cyklat i ösregn fram och tillbaka...
Nu sitter iv och äter kvällsmat jag och fina sambo, sedan ska vi till en jazzkväll, dricka något glas vin och utvärdera tentan med några kursare :) Ska bli så mysigt!
(socker i kvällsgröten igår och nu i morse, 2-0 till mig!!!)
Stora kramar!
