ungefär sådär

Det är helt fantastiskt vad en natts sömn kan göra!

 

Igår var livet svårt, jobbigt och sorgligt. 

 

Idag är det, som oftast, underbart!

 

Nej. Det var ingen röd matta utrullad i skolan idag när jag gick dit. Föreläsaren släppte inte loss lite vita duvor. Ingen chokladask på min plats. Men det var fint ändå. Glada klasskompisar, hyfsat intressant föreläsning. Jag hade på mig min nya långkjol och kände mig lite som en fladdrandes gudinna. Och fast jag fastnade med kjolen i ett dörrhandtag och rev upp ett hål så förtog det inte den känslan. Känslan av att leva. Ett fint vardagsliv. 

 

På senaste tiden har jag småslarvat lite med mellanmålen och jag VET att det påverkar mitt humör negativt också. Det har varit tufft att gå upp i vikt, och antagligen försöker min ätstörning tala om för min kropp att den inte ska behöva lika många mål om dagen längre...

 

Hell no! Jag sitter nu och äter en macka och ett enormt päron, idag ska jag försöka äta ÄNNU MER efter när jag är hungrig eller sugen. Om jag ändå måste bli normalviktig för att bli frisk från den här skiten så tänker jag fanimej aldrig gå hungrig. Jag tror kroppen vänjer och nöjer sig om jag följer de signalerna den skickar ut, inte vad huvudet säger. 

 

Ytterligare en sak som gjorde mig tok-glad: när jag kom hem gick jag in i badrummet. Hurm. Något pockade i bakhuvudet. Det hade ingenting att göra med klämmorna jag plockade undan... 

 

Lycka lycka lycka! Jag tänkte inte ens på det! ÄNTLIGEN har tanken "det spelar ju ingen jävla roll!" börjat etablera sig på riktigt tydligen! För vafan. Jag vet ju det. Det vet vi ju alla egentligen. Det hoppar väldigt mycket. Ibland upp, ibland ner. Det är svårt att fastställa en exakt vikt när man inte svälter. Och även då kan det vara svårt, det minns jag såväl. 

 

Jag försöker tänka på alla komplimanger jag får nu, jag har nog aldrig känt mig så vacker som nu, inte ens när jag var som sjukast och faktiskt var nöjd med min vikt. Håret är tjockt och blankt, hyn är lite skimrande... Sambo har lite svårt att hålla händerna ifrån mig, och jag förstår den stackaren, han har levt med en flickvän med en trettonårig pojkes-kropp. Nu mumlar han lite mysigt "min kvinna", som en spinnande katt. Först hade jag svårt för det, det kändes jobbigt att bli påmind om viktuppgången. Men sedan tänkte jag efter en gång till. 

 

Jag är 21 år. Jag ÄR en kvinna, per definition. Inget barn. Ingen tonåring. Kvinna. Pang.  

Om jag nu är en kvinna. Varför inte njuta av det?

 

Varför inte välkomna allt det som utmärker mig och min könsidentitet?

 

Jag tycker om mina bröst,

jag tycker om mitt ass ;)

 

Jag VILL ha mer kurvor (jämfört med inga).

 

Om jag kan få detta PLUS kunna fika lite varje dag och slippa väga/mäta allt inklusive mig själv; LOTTO!?

Och som min fina behandlare sa, vikten är bara ett symptom på sjukdomen. Jag behöver inte legitimera mitt mående/min sjukdom genom att svälta mig själv. Däremot har jag sååå mycket bättre förutsättningar att angripa det grundläggande problemet om jag inte svälter (läs: =trög och känslomässigt avstängd). 

 

Inget mer tvekande. 

 

Inte egentligen.