ungefär sådär

Detta var en blogg om att ta sig ur den sjuka, ensamma världen en ätstörning isolerar oss i. Den handlade om kamp och strävan att hitta tillbaka till mig. Bara mig! Efter ett år i terapi, många tårar, jäklar-anamma, skratt och insikter har jag äntligen nått mitt mål: friskhet! Pepp, hopp, framsteg, bakslag och idéer!

Mitt liv som frisk

Publicerad 2014-03-04 12:30:01 i Allmänt,

Jag sitter på Malmö stadsbibliotek nu, 
med en kaffetermos, mina skolböcker. 
Lite heartbroken. 

Det är slut med sambo. Jag orkar inte skriva något om det just nu. Men sorg går att bära och uthärda, även om det ibland känns som glasskärvor i hela mig. Vi har bra kontakt och jag ska hälsa på honom i Wien nästa vecka, där han har sin utbytestermin. 
 
Jag går fortfarande i kören, även om det är lite tråkigare efter att vi har bytt körledare. 
Jag har några nya vänner men umgås mest med M, min älskade bästa vän. Hon är här för mig, som alltid, men nu orkar jag också vara där för henne. 
 
Jag tränar tre gånger i veckan med M och C. Det är trevligt, även om jag märker att jag gärna överdoserar. Förra veckan kände jag tvånget men lät då bli träningen. Nu har jag inte tränat sedan i fredags och det känns mer än okey. Det får inte skada mig mer. 
 
Jag har startat en bokklubb och jag har engagerat mig i de feministiska frågorna igen. Det är skönt, att göra någonting man brinner för och orka brinna. Att orka vara intresserad av sin omvärld. 
 
Jag går gärna ut och dansar på helgerna. Jag försöker att dricka lagom men är gärna lite salongsfnissig en lördag. 
 
Det är en sorg jag bär med mig, min ätstörning. Vissa dagar känns den tung att bära, men jag har också människor i mitt liv som beundrar min kamp och min seger. Det värmer. Så otroligt mycket. Det är ingen som dömer mig, ingen som ser mig över axeln längre. Oroar sig. Det är så otroligt skönt! 
 
Det är jobbigt att inte kunna sticka huvudet i sanden, när jag har mina ledsna dagar. När jag känner mig ensammast i världen, när jag tvivlar på mig själv och min förmåga, när jag ifrågasätter mina viktiga val. Men jag önskar aldrig att jag var sjuk igen. Skillnaden är att nu kan jag må dåligt IBLAND. Över "riktiga" saker. Eller ingenting alls. Men aldrig på grund av vad jag äter/inte äter. Aldrig på grund av den skärande ensamhet en ätstörning innebär. Och jag inser mer och mer att allt det jag var rädd för, och inte trodde att jag kunde leva med i ett friskt liv, det är inte på långa vägar lika hemskt eller läskigt som att leva med anorexi. För man klarar av det. Till och med jag. Man går igenom det, det suger att vara nere/ledsen, men DET GÅR ÖVER! 
 
Nu ska jag sätta tänderna i min medköpta falafel och skriva vidare på en lite torr uppsats som ska in nästa torsdag. Gå på gympa med bästis senare. Prata med ex-sambo (T) ikväll. Vara ensam. Se på True Detective och läsa vidare i min roliga bok (En man som heter Ove). För jag är trött av ledsamheten. Då gillar jag att kura ihop mig lite, i min säng med det prassliga duntäcket och en kopp te. Eller gråta en skvätt och skriva lite. Det kommer gå över!
 
Allt blir bra.
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela