ungefär sådär

Sambo har blivit antagen till en utlandstermin. 

Nästa vår. 

Jag vill vara en perfekt flickvän, som ler med stora vita tänder, säger "Gör det som känns bäst för dig älskling, jag stöttar dig" och viftar av honom med en torr näsduk. 

 

Men det här är min stora skräck. Ensam i vårt gemensamma hem. 

 

Jag tror att det är för att jag trivs så himla bra med mitt liv så som det är nu. Med sambo. Här i Lund. Jag vill inte att vi ska ha det så annorlunda. Eller, annorlunda, men inte annorlunda som i att vara ifrån varandra...

 

Och jag vet att det är en begränsad tid (ca fem månader) och jag vet att vi kommer klara det, att det löser sig. Men hjärtat vrids ur och tårarna rinner. Vissa gånger, när jag håller om honom. När han travar upp på morgonen. När vi ska sova och jag inte vill vända mig bort från honom och sova. För de där ensamma nätterna kommer. 

 

Jag önskar att jag var en stark flickvän, som inte tyckte att det här var mer än en småfadäs. Men så är det inte. Och jag kan inte ljuga. Det gör ont, så fruktansvärt ont, att tänka på den tiden. Det spelar ingen roll att det är lång tid kvar, det är som en horisont som hotar långt borta. Det kommer och jag vet till och med exakt när. 

 

Jag är rädd. Rädd för att min värld ska vändas helt upp och ned, att jag ska vara ensammast i Sverige och utlämnad åt hjärnspöken. Rädd för att allting kommer kännas så fel. 

 

Men jag ler, försöker så gott jag kan. Försöker gratulera, försöker engagera mig lite. Försöker vara den där personen jag egentligen vill vara i den här situationen. För ärligt talat, vem vill vara den sorgsna flickvännen som bönfaller någon att stanna hos dem? Inte jag i alla falll.

 

 

Nu är det snart filmkväll, det ska bli skönt att fokusera på något annat. 

Jag kvävs av sorgen. 

Jag kvävs av saknad, redan nu. 

Jag känner mig så ensam.

Tillbaka efter behandlingssamtal.

Det är tufft att gå dit nu, det är många frågor jag inte kan besvara eller drar mig för att ens få. Hur ska jag hantera starka känslor om jag inte får skada mig själv? Vad ska jag göra en helt ledig dag om jag inte ska umgås med någon annan än mig själv? Vad tycker jag om att göra?

 

Jag tror jag tappade det där tidigt. När jag lade av med alla fritidsaktiviteter i nian och blev en "poppis-tjej", när det fortsatte så på gymnaiset. Hoppet över till vuxenliv när man inte alls visste vad det innebar, över en natt skulle man bli självförsörjande och inte nog med det, lyckas infria de drömmar man hade närt så länge. Pang.

Jag är extremt rastlös ofta. Måste göra, göra rätt saker, saker som betyder något. Leder till något. Meningslöshet är något jag är livrädd för. För vad spelar det för roll om jag ligger en hel dag och ser på tråk-TV, eller läser en bok? Vad är meningen?

 

Ni vet den där pressen man lever med. Lever i framtiden för mycekt, inte så myckt i nuet. Bedömer, väger och mäter sakerna man lägger tid på. Jag vill sluta med det!

 

Inte vara så mycket hela tiden, inte vara duktig. Vara skrutt-Emma, slasa runt lite mer. Inte se mig själv med de där hemska kritiska ögonen. Bara vara. Bara göra, för att det känns bra. Följa mer impulser, som känns bra i magen. Var börjar man?

"Klappa en katt, ligg och lyssna på musik som gör dig glad, gå en promenad med en hund, se på TV". Jag bor inte i ett djurvänligt hem direkt. Det finns inte tid och plats för djur just nu. Det enda jag har är en gammal nalle jag har haft sedan jag var ett, lite dammråttor under soffan också. Och så sambo ;) 

 

Idag är en ypperlig dag att sätta igång med detta. Idag är jag ledig fram tills ikväll, då ska vi ha filmkväll med några kompisar här hemma. En liten horisont på friheten, jag tror det är en bra början. Så att jag inte blir galen av all ledighet. Frihet. Tror ni man kan bli det?

 

"Du saknar något slags filter Emma, du suger i dig andras känslor och mår dåligt över det. Ta inte in allt, försök inte rädda alla." Vi pratade om vad jag ville bli innan, vad jag funderade på för yrken. Arkitekt, journalist, samtalsterapeut, reklamare. "Alla de yrkena handlar om att ge något till någon annan". Gör inte de flesta jobben det, i och för sig?

 

"Du behöver inte passa in i samhällets grupper. Du kan göra din egen grej av saker, man behöver inte forma sig efter mallar och andra människor". Det var skönt att höra, även om jag vet det egentligen. Det är okey att vara Emma, en dominant Emma med mycket tankar och idéer, åsikter. Det är okey att vara lite skränigare än omgivningen ibland är. Det är okey att fundera på saker man inte vågar berätta för andra om. Det är okey att inte vilja göra som andra gör. 

 

För jag har nog känt mig som en udda fågel väldigt länge. När andra var tuffa i sexan med pojkvänner gick jag hem och läste. Läslus, boknörd, MVG-barn. Tyckte om skolan i högstadiet, tyckte saker var intressanta när man skulle hata. Kom i utsvängda 70talsjeans när det var stuprör och låg midja som gällde. Konstig. Jag är nog fortfarande lite konstig. Men jag vet också att de människor som tycker om mig verkligen gör det. De accepterar inte bara mig som en i gänget. Samtidigt kommer det nog alltid att finnas människor som instinktivt inte tycker om mig. För att jag tar plats. För att jag pratar mycket. För att jag skrattar högt. För att jag käftar emot. Är lite för mycket. 

 

Bla, bla, bla. Jag hade gått ner nästan ett kilo de senaste tre veckorna, till min förvåning. Men jag tror att det är p-piller:hungern som har lagt sig, jag äter bra och regelbundet, nästan mer vanlig mat än innan. Har ändå ett BMI på 21, så no need to worry!

 

Tror ni att vi kommer bli helt friska?

För jag satt här innan idag. Kände hur det var jobbigt med lunch, tänkte på vad vi skulle äte (inte äta) till middag. Lite lätt överslagsräkning: vad sysslar jag med? Stänga ner hjärnverksamheten och insåg hur trött jag var. Otroligt genomtrött. Försökte sitta med lite skolböcker men ögonen protesterade. Nej. Det var inte riktigt det jag skulle göra. Istället blev det lite mer än en timmes mys-nap med sambo. La mig i kvällsmaten som sambo ville laga "mer grönsaker, mer grönsaker". Känner någon igen det förresten? Det där tjatandet om vad som ska vara i, respektive inte? Jag blir bara tröttare av det. Gott med pasta, gott med korv&spenatsås, gott med extra permensan på toppen. Mmmm. Magen blev nöjd. Ändå gott med lite godis nu med, jag inbillar mig att naturgodis är bättre än helt E-ämnespreparerat gottis. Bättre vardagsgodis? ;)

 

Men min slutsats är inte beroende av det. Att vara frisk är inte att ha det jobbigt, med hjärnspöken och ändå göra rätt val. Resten av mitt liv ska inte periodvis vara ett kämpande. Jag vägrar!

 

Förtvivlan tar så lätt över. Sorgen, över hur mitt liv har varit och ibland är även nu. Sedan bläddrar jag lite i inläggen här. Minns, minns hur det var för ynka månader sedan. Hur jag mådde. Det ligger ändå så pass nära i tid att jag minns tydligt. 

 

Det krävs antagligen ännu mer tid. TId, som jag åter och åter igen har intalat mig att jag har. Så länge jag har kraft nog att hålla mig på "banan", hålla de viktiga och bra rutiner som har växt fram, så klarar jag mig. Och jag tröstar mig genom att tänka igenom tidigare "katastrofer" i livet, saker som när de hände var nästintill outhärdliga. Sår jag aldrig trodde skulle läka, vilka jag har nästan glömt. Och aldrig aktivt tänker på idag. 

 

Men det handlar kanske om år. Det handlar kanske om perioder. Men jag vet att det går, det finns inget annat. Jag vill inte leva ett liv med spöken, jag tänker inte göra om mitt misstag att bryta kontakten med en behandlare jag verkligen tycker om i förtid. Jag tänker snarare kräva full behandling tills jag känner mig trygg. Säker. Har metoder för situationer. Tankemönster. Och jag vägrar ha dåligt samvete över att jag tar resurser andra kanske behöver bättre. För jag förtjänar att bli frisk. Det är även "billigare" om jag blir helt frisk istället för att insjukna igen och kräva en rad nya behandlingar... (Rent samhällsekonomiskt). 

 

Jag tänker inte deppa över något jag har ätit som var gott, jag tänker inte inte knna äta om jag är stillasittandes, jag tänker inte leva ett liv med tvångstankar och tvångshandlingar, jag tänker inte nöja mig med "klarar mig". 

 

Och jag vet att med fortsatt behandling och mer tid kommer det att gå. 

Jag skuttade upp (följden av en hostattack i och för sig) vid åtta, läste lite skolbok, pressade apelsinsaft till sambo och värmde den sista minibaguetten till honom till frukost. Jag tycker vi är lite för dåliga på det där småomtänksamma ibland, så jag tänker höja standarden lite! Efter en lite småsåsig mysig frukost satte jag mig och nästan sträckläste ett kapitel i skolboken (tro mig, det har aldrig hänt innan!), fixade en härlig lunch (exakt samma som igår, hehe) och sedan satte jag mig på cykeln och cyklade den fem kilometer långa vägen hem till A, mina finaste underbara A. "Fem kilometer är ju ingenting när man cyklar?!" kaxade jag mig. Utan att tänka på att det var andra sidan Lund, uppåt. Och motvind. Och snöblandat regn. En gubbe med käpp gick om mig i en uppförsbacke... 

 

Väl framme, efter att ha beklagat mig, var det såklart underbart mysigt. A är en av mina närmsta vänner, vi har bara klickat direkt och fortsatt på den vägen liksom. Vi drack kaffe, år chokladwafers och ja. Pratade. Om allt. Och ingenting. Innan jag cyklade tillbaka, nästan tre timmar senare (vilket kändes som fem minuter), planerade vi en mysig hemmakväll snaaart. 

 

Nu tänkte jag förbereda det sista inför seminariet imorgon, sedan ska jag bara slöa resten av kvällen. Varmt bad, ansiktsmask, soffa, dator, TV, te..! En riktig söndag! Men som sagt, innan dess... Suck!

 

Mitt i allt detta har matspökena tystnat, idag har jag bara varit en ovanligt ambitiös tjej som heter Emma. Fika med kompis, snickesnack. Innemys. Härligt. Skönt. Det finns lite mer lugn i mig nu. Tänk vad några timmar med en vän kan göra! Eller sambo för den delen. Vad hade jag gjort utan dessa människor???

Så nu mår jag mycket bättre! Igår var i alla fall en jobbig kväll, på något vis lyckades jag köpa hem typ 2kg lösgodis och 1kg naturgodis PLUS två stycken 200g marabou. Inte för att jag tänkte hetsa. Faktiskt inte. Jag vet inte, det känns som någon sorts trygghet att ha godislådan full??? Jag förstår ingenting mer än att det var på grund av stress och sorgsenhet. Hur ska man annars hantera det, än genom mat?

 

Även om jag är lite besviken idag är jag också stolt. Och det tänker jag fokusera på. För vet ni vad? Jag tog fram en liten skål med godis och åt inte ens upp den. Det fungerar. Jag kan lita på mig själv. Och för att kunna det har jag ätit lite störra mellanmål på eftermiddagen, nu äter jag en portion havregrynsgröt där med. Annars har jag slarvat lite med mellanmålen och ni vet lika väl som jag att det känns och märks senare istället. 

 

Lunch idag blev en lyxig variant på gårdagens kvällsmat:

Efter att ha avnjutit Antikrundan och Plus kändes livet lite bättre. Den hemgjorda glassen blev supergod, även om Yolliboxarna var super känns nästan 50 kr st lite saftigt när den hemmagjorda blir riktigt bra! Och i mitt kök står det ingen burk med E-ämnen heller ;)  Så nu är det Äta, sova, dö som gäller, lite mer hemmagjord blåbärs- och jordgubbsglass och mycket kramande. 

 

För idag är jag också frustrerad. Sjukdom. Den finns överallt! Ni vet det va? Och ni vet också att det drabbar fantastiska människor? Stympar dem till oigenkännlighet. En nära vän till mig mår inte bra. Jag dog lite inombords av att se tecknena, så tydligt. Det fick mig att tänka på böldpesten. Jeans som sitter lite lösare. Ögonen som blir lite mattare. Ansiktstonen som ändras. Rörelserna, försiktigare. Fan. Fan fan fan. För där står jag. Och vad fan ska jag göra? Vad kunde någon ha gjort för mig? Ingenting. Jag vet ju det, jag vet verkligen det, när jag var som sjukast spelade det ingen roll vad någon sa eller gjorde, inte mer än marginellt. Det var först när jag vågade ta mig ur det som allt det betydde något. Kunde hjälpa mig, istället för att få mig att vända mig bort från människorna jag älskade ännu mer. 

 

Och förstår vi vad vi gör mot oss själva? Egentligen? Jag hade bara velat skaka om oss, alla fantastiska människor här i bloggvärlden. Som mår så jäkla dåligt över mat. För lite, för mycket. Underbara tjejer som lika gärna hade kunnat ta över världen, eller utbilda sig, eller ha många nära vänner och resa runt i världen, fina fina människor som borde känna sig unga, fria, vackra, sprudlande som är nedstämda, oroliga, dämpade, trötta. Fångade i sina kroppar. För det är vi ju, vi är fast i våra kroppar. Men det finns ett bättre ord: vi lever i våra kroppar. Om våra kroppar hade varit hus, hade vi verkligen rivit upp plankor ur golvet, bränt ner en friggebod, kastat sten genom fönstret och rivit ned tapeten på vissa ställen? 

 

För det är det vi gör. Vi bygger trösklar som är en meter höga för att sedan snubbla på dem. VI plågar oss själva. Varför?

Jag vill bara att vi alla ställer oss en enda fråga: 

Jag vet inte hur jag ska hantera starka känslor. Och vanmakten, frustrationen över att mitt liv inte ser ut som jag pressade fram i mina drömmar när jag var mindre. Det kväver mig att ha för mycket att göra, samtidigt som jag mår dåligt när jag gör för lite. DET är mitt problem, egentligen. Mat var ju aldrig problemet i sig, eller hur?  För i så fall hade jag varit lycklig i somras. Benig och jävlig, men nä. Livet sög faktiskt. Lycklig när jag vägde ytterligare tio kilo mindre? Nej. Allt var bara värre. Mycket värre. 

 

Så om jag nu mår som bäst idag, i den normalviktiga kroppen jag har idag: kan jag inte ta det som ett bevis på att det faktiskt är såhär min kropp ska vara för att ge mig de bästa förutsättningarna att rätta till de saker som egentligen är fel? Som egentligen är det jag har misshandlat mig själv på grund av så länge?

 

Jag vill att vi alla tänker och känner efter. För vi kan inte leva såhär hela livet. Det finns ju inte på kartan.

I typisk Emma-stil travade jag rastlöst iväg på en "liten promenad" som slutade hemma hos storebror ca tjugo minuter bort. Vilt hostandes ramlade jag in hos den stackaren som var vänlig nog att krama mig och låtsas att jag och mina baciller var lite hjärtligt välkomna som när bara jag är där. Efter att ha spanat in hans nya Fat Boy och Nespressomaskin (gaaaah, vill verkligen ha en fast lön!) ringde en orolig sambo och undrade om jag hade rasat ihop under min "korta promenad". Lite generat travade jag tillbaka hem och gissa om jag njöt av solen idag efter fyra dagar i stort sett inomhus!!!

 

Resten av dagen har gått snabbt. TIll lunch kom matspöken på besök, det blev en köttfärsgryta med lite potatis och massor av grönsaker. Den stackars magen har inte riktigt hängt med i svängarna och började knorra, antagligen av överdosen med fibrer... Aoutch! Lite havregrynsgröt med vanlijyoghurt, en bästis som vill på utbyte i Tyskland utan att kunna ett ord tyska (jag älskar det människan!), Fishermans Friend och sambomys. Kände mig som en riktig hemmafru när jag ställde mig och skalade rotfrukter, tjoffade in dem i ugnen och panerade fisk till samt gjorde en bottenredd sås. Glömde bort mig i rollen och tackade sambo för att han hjälpte mig med halva disken. Det börjar bli dags att dra sig ut i civilisationen igen!

 

Pappa är i New York och fick shoppinginstruktioner, mamma skickade ett supersött sms från Österrike. Båda bröderna mår bra på sina håll. Tout est bien!

 

Ändå mår jag inte bra. Jag klämmer på magen, jag nyper på låren, jag blir rastlös, jag blir olycklig, jag googlear recept, jag tänker på fel sätt, på fel saker. Och jag blir arg. För jag är inte alls frisk. Jag bara bor i en frisk människas kropp. Och det känns hemskt, att jag ska behöva må så dåligt över saker jag utifrån sett inte borde göra. 

 

 

Varför kan inte såren läka och någon stämpla "frisk" i rumpan på mig, så som i Tomtens julklappsfabrik eller vad den nu heter (sjukt att den färgade dockan klipptes bort?). 

 

Och jag är arg för att människor funderar på om sex små godisbitar är en hetsätning (NEJ det är det inte!!!), det gör mig irriterad att man slänger en massa mat bara för att det är hästkött i den, det gör mig rent ut sagt förbannad att det finns pojkvänner som otrohetskontrollerar flickvänner genom att köra upp fingrarna i dem, det gör ont i mig att tänka på att det finns andra ätstörda som lider, jag är trött på att det är skamligt att ha bulimi men fint att ha anorexi när båda sakerna är rena helvetena, jag är innerligt frustrerad för att modeindustrin aldrig tar något ansvar, jag tycker det är patetiskt med pro-ana och thinspo, jag tycker att världen sluttar nedåt och tror att vi alla kommer att trilla av förr eller senare, spolas ned med smältvattnet och isbjörnarna från arktis.

 

Men för att inte totalt koka över så pausar jag det där. Och ska mysa med min sambo, se en film (Mammut, äntligen!!!), håller på att göra underbart god hemmagjord glass och ja. Fokusera på min del av livet. Mina val. Mitt mående. Vilket låter fruktansvärt egoistiskt. Och fruktansvärt skönt. 

 

Intresserade av glassrecept förresten? 

Det är busenkelt!

Frysta bär, typ 300g, micra, mixa, häll i ca 4 dl yoghurt (smak efter smak, jag blandade turkisk yoghurt med vanilj och naturell), häll gärna i lite citronsaft, socker (eller sötningsmedel, välj själva!), och lite vanlijsocker. Blanda ihop allt, häll ner i glassmaskinen och låt den snurra på tills det har fått en bra konsistens!

Och om man inte har en glassmaskin blir det gott om man fryser den för att sedan veva runt lite då och då tills blandningen har fått lite "glassig" konsistens! 

 

Från det ena till det andra, haha, men så är det ju ofta?

 

Oavsett vad, så önskar jag er alla en riktigt fin torsdagskväll!

(trodde det var onsdag tills jag pratade med bästist, hon är en klippa!)

Livet är inte alltid sådär superglammigt direkt. Men igår var det fantastiskt häftigt: Fröken Julie med Anna Pettersson kan vara det mest unika jag har upplevt inom teater. Ni som har möjlighet: se den! Själv blev jag lite tveksam när jag såg att hon skulle spela alla roller själv..? Men en fantastisk skådespelerska med en stor nypa nutänkande angående skådespel och teknik inte bara löste det, utan sög totalt in mig i skådespelet. 

 

Så det var väl värt att släpa sig iväg med feber, hosta och sjuk sambo till Helsingborg, tur och retur! Det gjorde det dessutom dubbelt så mysigt att krypa ner i sängen på kvällen och läsa vidare i Norwegian Woods. Ja, jag vet att jag tjatar lite om den... Men läs den, så kommer ni förstå mig. Filmen sparar jag tills boken är utläst!

 

Idag då? Idag har matnojan suttit på min axel och hånat min kurrande mage. Sedan fick jag mens idag. Tack för den liksom. Så influense, mensvärk, lite matångest nu parkerad i soffan med sambo, dagens film blir Roy Anderssons En kärlekshistoria! 

 

 

VARFÖR är jag sjuk idag av alla dagar?

Av sambo fick jag biljett till en teater som vi ska gå på: idag! Båda har legat och sovit mest hela dagen, släpade oss upp och åt lite. Nu puttrar en kycklinggryta och matvete, vi måste åka mot Helsingborg snart... Ser inte fram emot att cykla till stationen, åka tåg och gå till teatern. Ser inte fram emot att göra samma sak bakvänt, på väg tillbaka. Jag, som har längtat mig tokig efter den här kvällen. Egentligen skulle vi gå på restaurang innan också, men vi bestämde oss för att göra det en annan dag istället. Teaterföreställningen är dock inget man flyttar på och jag vill så gärna se den. Fröken Julie med Anna Pettersson, som spelar alla rollerna. Hur häftigt som helt! Egentligen.

Mitt i misären är det rätt skönt att vara sjuk med sambo. Ligga i lite feberdvala och kramas, beklaga oss inför varandra och klappa tröstande. Mattankarna är där och spökar, vill så gärna dra ner, dra ner, dra ner. Mindre. Inte det. Det är jobbigt. 

Feber, ont i halsen, rinnsnuva, hosta och ont i huvudet. I nödvändigtvis i den ordningen, men jag tror ni förstår hur läget är? Sambo har också insjuknat och var smart nog att stanna kvar hemma i sängen när jag släpade mig i väg till åttaföreläsningen i morse. Cyklade långsammare än långsammast dit i snön, en pensionär raceade om mig. Kom dit. Satt där under den första timmen. Kände hur Iprenen slutade verka. Det snöade fortfarande. Helvete. 

 

Som den underbara flickvän jag är svängde jag ändå inom en affär och gick loss på halstabletter, clementiner och godis till mig och sambo. Kom hem och däckade i sängen. Värmde en matlåda med makaroner och köttfärssås, sedan ställde jag mig och lagade lunch till sambo-stackaren. 

 

Resten av dagen har gått åt till att sova, läsa (Norwegian wood är fantastiskt bra!!!), spela backgammon och beklaga sig. Det är skönt att vi är hemma båda två faktiskt, igår smet sambo iväg flera timmar under dagen och man känner sig aldrig mer ensam än som sjuk, själv hemma. 

 

Hungrig hela tiden idag, brukar inte vara det när jag är sjuk. Matnojan dyker upp, jag rör ju ingenting på mig och ändå vill jag ha maaaaat hela tiden. Det är lite psykande. Och bra träning. Jag är övertygad om att min kropp behöver extra-näring, den stackaren. Därför har jag petat i mig lite keso-kncäkebröd och en banan. Hungrig igen... Drömmen är att beställa hem pizza, men jag tror inte sambo är så pigg på det direkt, han är inte så hungrig av sig. Och dyrt är det också, man är ju trots allt student..!

 

Så, så fancy är mitt liv dessa dagar. Jag är lite ledsen för att jag fick ställa in mitt behandlingssamtal idag, men det är inte mycket att be för, speciellt inte när det fortfarande snöar blötsnö utomhus. En liten del av mig vill vara duktig, trycka i mig lite febernedsättande och ta mig iväg på allt jag "borde". Det är bara det att det inte finns några borden när man är sjuk. Eller, bara några få. Vila, äta och mysa. Mina ledord idag, hittills har jag varit nästintill exemplarisk! 

 

Alltså åh vad jag känner igen mig i det du beskriver!!! Att stå och stampa, ändå inte våga söka sig vidare eftersom man inte är säker på vad man vill bli, vad man vill läsa, hur det kommer kännas och så vidare. 

 

Jag jobbade extra på ett café med tillhörande butik varje sommar från och med att jag var femton. Kul, socialt, slitigt och ja. Typiskt caféjobb helt enkelt. Efter det har jag jobbat med kundtjänst, som visningsvärdinna på ett mäklarföretag, servitris och sedan chefservitris på en liten restaurang, produktfotograf, cafébiträde igen, i en klädaffär och nu senast på Espresso House. 

 

Men jag minns dagarna på restaurangen, jag trodde att jag skulle bli galen. Lönen sög i och för sig, extrajobben på helgerna slukade all min energi och jag ville inte fortsätta så. 

 

Först sökte jag in till grafisk design i Linköping och kom in. Tackade nej. Sökte till juristutbildningen i Lund två gånger, kom in båda och tackade nej. Sökte till inredningsarkitekt i Köpenhamn, tackade nej. Och sådär höll jag på. Kollade på tusentals utbildningar, tänkte mig in i framtida jobb, blev uttråkad. Struntade i det. Ville vänta tills jag var säker, vänta tills den där självklarhetskänslan infann sig.

 

Det gjorde den inte! När jag var inlagd på allmän psyk i Malmö fick jag reda på att jag hade kommit in på juristutbildningen igen i Lund. Och det kändes inte självklart att börja denna gången heller, men jag tänkte mer "Vafan ska jag annars göra?". Det var smidigt. Nära till Lund. Kul med något annat. En bred utbildning. "Jag testar en terminI", tänkte jag. 

 

Och nu går jag termin fem. Galet! För det kändes så jäkla skönt att komma någon vart. Och visst, pressen är hög, ekonomin är inte den bästa men när man kan hantera det lite bättre och har anpassat sig så är det superkul. Jag brukar tänka att nästan vad jag än hade pluggat hade jag nog tyckt mycket om det. 

 

Sedan får jag panik lite då och då, jag vet fortfarande inte riktigt vad jag ska inrikta mig på. Nu ska vi, efter nästa termin, välja fördjupningskurser och sådant där läskigt, lite aktiva val igen alltså. Huh! 

 

Jag tror vi människor mår dåligt av alla jäkla valmöjligheter vi har! Jag gör det i alla fall. Ibland önskade jag att man fortfarande ärvde yrken efter föräldrar eller vad som, det hade varit så skönt att inte behöva göra svåra val och stå sitt kast. Att man dessutom gör av med sitt CSN och kanske inte ens vill jobba med det senare är ju också en stressfaktor ibland. Senast igår tänkte jag "Jag skulle ha blivit arkitekt istället!". 

Och ekonomin. Jag har nästan 9000 kr i månaden, med fullt lån och bidrag. Det klarar man sig på, faktiskt. Utan att behöva äta nudlar och aldrig kunna shoppa. Det finns en charm i att jaga extrapriser, bunkra när något är billigt och vara innovativ med det man har. 

 

Att plugga var nog det bästa beslutet jag har tagit. Tack vare skolan lärde jag känna väldigt mycket trevliga människor, bland annat sambo (hehe), jag fick inse att jag inte var dum i huvudet trots all ätstörning och jag tror verkligen att det har varit positivt för mig att kunna prestera med något annat än bantning. Så som att få bra betyg. Klara en tenta, få bra poäng osv. Kunna gräva ner sig i en skolbok med järnkoncentration när hjärnan började klarna. Det är kul. Det är skönt. Och det är tryggt på något sätt, att gå en lång utbildning. 

 

Så bli inte skrämd över studenter som klagar över taskig ekonomi och sådär, jag tycker att jag klarar mig bra och får en härlig kontrast till att ha en högre månadslön och inte tänka så mycket på pengar. 

 

Testa! Om det inte är en kul utbildning, hoppa av efter en termin då! Ta en paus till och fundera. Det är många som har gjort/gör så, det är helt naturligt att inte veta vad man vill bli etc. Jag tycker att vårt samhälle är helt vrickat som inte har mer praktikplatser och sådant, så att man kan "prova på" yrken man funderar på. På juristprogrammet har vi liksom en veckas praktik, av 4,5 års utbildning?!?! Heh..

 

Hoppas att detta babblande gav dig något, skriv om du kommer på något mer du undrar angående studier!!! Eller annat, för den delen. 

 

Jag älskar sambo. Han trillar in här hemma med en Ica-kasse. Radar upp apelsiner, bananer och keso.

"Ska jag fixa lite lunch?" ÅH! "Pannkakor?" ÅH!

 

Även om vi har våra småtjafs och liknande så är han min älskling. Alltid.

 

Så han ställer sig och steker pannkakor, beordrar mig att stanna kvar i soffan (vilket jag tacksamt gör). Placerar mig vid bordet och ser till att min tallrik inte är pannkakslös. Fem pannkakor senare är magen sprängfylld och sambo ser nöjd ut. "Du behöver extraenergi när du är sjuk", och en öm kindsmekning. 

 

Rastlös som jag är gick jag ut en liten promenad. Det är skön luft ute. Kall, klar luft. Sambo lurar mig till att skratta, piggna till.

 

Det är en fantastisk känsla, att bli ompysslad. Jag tänker aldrig ta det för givet, inte efter ensamma år i ätstörningens helvete jag har spenderat. Jag känner mig otroligt tacksam. Tacksam över att jag bor och lever med den man jag älskar, som jag alltid vill vara med resten av livet. 

 

Jag tror att det är väldigt viktigt för ett förhållande, att minnas dagar som denna nästa gång det finns mörka moln i förhållandet. För det har man, förr eller senare. Det är inte alltid lätt att bo tillsammans. Dela livet. Vi går dessutom i samma klass osv, vi ses väldigt mycket på gott och ont. Fast mest gott, enligt mig!

Det fanns en tid när jag bara gick runt och var rädd för att han skulle lämna mig. 

När jag fortfarande var väldigt sjuk. 

När jag fortfarande var mer ätstörning än Emma. 

 

Och jag tror att jag räddade vårt förhållande genom att söka hjälp i somras och se till att bli bättre. Jag tror att de som älskar oss står ut om de ser små framsteg då och då. Jag tycker det är fantastiskt att en människa som sambo, som aldrig funderat kring kost överhuvudtaget mer än "gott" och ibland "slabbigt", kunde bli och är mitt största stöd. Människan som ger mig en stor kram utan ett ord när jag slängde det där jävla lättmargarinet. Som såg att jag stekte i olja. Som log mot mig när vi lagade gemensam middag första gången. 

 

Och jag tror inte att han har en aning om hur mycket allt han har gjort betyder för mig . 

Jag tror inte han har en aning om att jag minns så mycket, in i detalj. 

 

För gud vad jobbig jag var, innan. Jobbig är kanske orättvist. Vad sjuk jag var! Åka mellan tre matffärer, vägra äta mat sambo lagade. Vägra äta överhuvudtaget. Äta konstiga saker. Vara trött hela tiden. Vara ledsen. Vara frånvarande. Köpa massa godis ibland, vara uppe ensam sent och kräkas. Medan han sov. Eller, låtsades sova. Jag har aldrig vågat fråga. 

Trots större och mindre bråk är vi fortfarande tillsammans, bor ihop och jag är pinsamt kär i den mannen. Pirr-kär. 

 

Sjuk igen!

Alltså, sjuk-sjuk, som i feber, hosta och härliga snorproppar i hjärnan (känns det som!). Igår kände jag mig halvkrasslig, trodde det var PMS-spöket men tydligen inte.. Trots det städade jag, gick en lång promenad med sambo, lagade fläsk(skink)-pannkaka till lunch och handlade.

 

Släpade oss ner till Malmö på kvällen, en vän har släppt en ny gratistidning med konst/kultur-inriktning Little Finger. Kolla in den om ni har möjlighet! Kramade på bästis, drack en öl och ja. På vägen ner gick jag på tågtoaletten och lyckades dra sönder dragkedjan i mina chinos -.- Panik. Lyckades trockla på den halvvägs upp och dra igen, så jag slapp gå runt med öppen gylf resten av kvällen. Även om det kanske inte hade varit någon som reagerade på det på Möllan? ;)

 

Vi åkte tillbaka hemåt runt nio, jag var helt slut. Sambo ville inom Ica och handla lite godis, så en snabb runda där och länsa lösgodiset sedan hem till soffan och en kul film. Yolliboxarna länsades och efter dem blev det lite geisha till efterrrätt!

 

När jag vaknade i morse ville jag bara somna om igen. Huvudet dunkar, antagligen har jag hostat i sömnen inatt. Det värker i hela kroppen och i ögonen, jag ser ut som ett trött mumintroll. 

 

Nu har jag parkerat mig i soffan med täcke, Fisherman's Friend och Norwegian Wood-boken, planerar att spendera dagen här. Såklart är jag redan rastlös, egentligen hade jag velat sitta i typ en rullstol och bli utdragen ett långt varv i den här klara höstluften. I brist på det är jag tacksam över en fin sambo som kramar på sitt mumintroll och fixar ingefärste med honung <3

 

 

 

 

Sambo har smitit in i arbetsrummet,

och jag har tagit över soffan. Pirate Bay AFK är på, sitter och småfnissar lite hittills. Passar dessutom på att testa Yollibox-glass, äntligen hittat butik i Lund som säljer den! 

 

Helg-oasen överväldigade mig på väg hem från skolan, jag älskar att Lund lutar nedåt, hemåt! Efter en lyckad redovisning i skolan, lite diskussioner med trevliga klasskamrater, ett kort besök på gymmet, en sovdvala och en dusch känner jag mig glad, tillfredsställd och njuter av att höra pastavattnet och köttfärsen bubbla i köket. En doft av permesanost och rödvin svävar i luften, jazziga toner från stereon. Kan det bli bättre?

Även om det var obehagligt att säga upp sig känner jag en enorm frihet nu, när mycket tid har frigjorts. Till mig! Vad jag vill! Vad jag känner för!

 

Jag minns så väl när för mycket ledig tid skrämde skiten ur mig. För mycket "medig" tid var egentligen bara mer tid ensam med ätstörningen. Svält och hets. Ett helvete. När folk jublade över sommarlov kände jag hur magen sjönk. 

 

Fast de senaste dagarna har varit tunga och tårarna har lurat har jag inte varit lika rädd som innan. Jag vet att det går över, att man kan ha perioder även som frisk. Och det har det gjort. Idag! 

 

 

 

Och det var skitjobbigt innan. Skjöt upp och skjöt upp, trots att det kändes så bra igår när sambo föreslog det. Att säga upp sig har aldrig existerat i min värld. Sedan sa sambo "ring och gör det nu, du kommer bara gå och spänna dig tills det är gjort!". Så ja. Det känns riktigt bra. Faktiskt. Lite konstigt mer. Man är ju trots allt en vanemänniska, det känns lite konstigt att tänka på att jag aldrig mer kommer att jobba där...

 

Samtidigt är jag riktigt jäkla stolt över mig själv, som tar tag i mitt mående och stoppar innan det dyker upp en vägg. Jag har bara blivit tröttare och tröttare sedan jag började jobba igen. Det är ett faktum. Det är inte värt de extrapengarna, som min fina chef faktiskt också sa när jag förklarade lite varför. Människor kan alltid överraska en genom att vara mer förstående och omtänksamma än man tror!

 

Annars då? Jag hade glömt bort att det var alla hjärtans dag tills jag gick och handlade efter seminariet imorse. Kopplade inte alls när alla frågade varandra i skolan vad de skulle göra ikväll osv, haha. Men sedan såg jag ett sådant där sött femtonår-ish par som stod generat med varsin ros i handen... Jag och sambo ska på Råepok ikväll och äta sushi, vi slutar vår sista föreläsning kl 18. Sedan är det jazzklubb på Brogatan ikväll, så vi ska dit med lite kompisar och mysa. Sambo är en sådan där inte fira alla hjärtans:dagare, vilket jag kan förstå (även om jag inte håller med!). Men vafan, bara jag får vara med honom och hålla lite i handen nu ikväll så blir det en bra kompromiss ;)

 

 

Jag kommer bara vara student en gång (kanske?) och såhär mycket fritid kommer jag antagligen inte att ha förrän jag pensioneras. Så varför inte njuta av det? 

 

 

 

Jag har inte mått bra de senaste dagarna. PMS? Kanske. Men inte bara. Ni kanske kommer ihåg Bilbo Baggins kommentar i den första Sagan om ringen filmerna:

 

Så känner jag mig. På väg hem från jobbet idag fastnade allt syre i halsen, jag såg ingenting när jag cyklade för tårarna som trängde fram. "Gråt inte Emma, gråt inte, stackars sambo!" tänkte jag och försökte ta djupa andetag. Det hjälpte inte. 

 

På grund av mycket att göra på jobbet idag kunde jag inte äta något under tiden och fram tills jobbet hade jag föreläsning. Resultat: kom hem klockan halv fyra och hade inte ätit någonting sedan frukosten vid åtta. Not good.

 

Jag trodde att jag skulle svimma medan jag värmde lite rester och bredde en macka. Satte mig ner och glupade i mig. Satt still och kände efter. Fortfarande kort andning, herre gud, vad är det med mig?

 

Tittade på skolböckerna. Stickandet i kroppen började. Tänkte på kören ikväll. På min mobil som jag glömt på jobbet. Tårarna började rinna. Kroppen började sticka, smärtsamt. 

 

Bilderna poppade upp. Bilder på knivar, skärsår, tabletter, domningen spred sig och jag kunde inte andas alls. Atarax, darrade när jag tog en. Försökte att inte visa sambo, låte honom vara ifred. Grät, sa att jag mest var trött. Lade mig ner i sängen en stund, livrädd för att göra mig själv illa. Vet ni den känslan, när man bara måste vara helt still för att inte frestas att skada sig själv?

 

Ångesten lade sig lite. Sedan påminde mig en sak om sambos utbyte han precis har sökt till och då brast det igen. Försökte ta mig ut, cykla och hämta min mobil men köpte bara cigaretter istället. TIllbaka hemma, fan fan fan Ataraxen räckte inte. Ingen luft. Panik. Tårar i ögonen, halsen och näsan, täpper till. Sedan låg jag i sängen, sambo kramade på mig och klappade mig sakta. "Såja, gumman". Som en fast punkt i allt det där mörkret, en trygg värme från hans hand på min kropp. Sakta kom jag tillbaka från paniken. Sakta slutade livet falla i bitar framför mina ögon, istället fokuserade jag på hans hand, hans röst. Gråten ebbade ut och jag kunde andas igen. Prata.

 

Det har blivit för mycket på sista tiden. Jag tänker inte ens skämmas över att det känns så, får det handlar om mitt mående. Och det tummar jag inte på, inte en millimeter. 

 

Därför har jag bestämt mig för att dirigera om lite, göra lite annorlunda. 

Jag kan inte plugga heltid, jobba, träna, sjunga i kör, gå i behandling, träffa kompisar, träffa sambo mycket, blogga och ändå ha tid för mig själv. Inte just nu i alla fall. 

 

"Men du har ju orkat mer innan, din svage jävel" viskar den elaka rösten. 

Det skiter jag i!, svarar jag. För jag mådde inte bra då heller. Det är inte att vara stark, att köra sig själv i botten om och om igen. Det är att bryta i tid som är starkt, som är klokt. Jag tänkte berätta mer om min planer imorgon!

 

Oavsett så mår jag mycket bättre nu när lite beslut är tagna. Tack vare en fin, förstående sambo kom jag till lite klarheter och är lugn i kroppen igen. 

 

Det som skrämmer mig är hur otroligt dåligt jag kan må och hur stark viljan fortfarande kan vara att skada mig själv. Jag har aldrig skurit mig, men jag har bränt mig på insidan av armen tidigare. Det är inga fina ärr. Det är ingenting jag är stolt över. Och jag har varit fenomenal på att skada mig själv med mat istället. Det är slut på det med. Det är dags att vara stark för min egen skull nu. Det är dags att bli en stark, vuxen Emma som tar kloka belsut för min egen skull. 

 

Men inte lika ledsen. Mer tung i huvudet och känner mest för att rulla ihop mig med täcket, gömma mig där halva dagen. I en bättre värld hade jag kanske kunnat göra det. Inte i min nuvarande i alla fall, för snart ska jag iväg på föreläsning och sedan direkt till jobbet. Det är inte hemskt. Det är inte det jag menar, det är säkert okey, kanske till och med roligt. Kanske glömmer jag av de jobbiga känslor som tippar över då och då just nu. Men det tär lite på mig, att ha ett liv med rätt många måsten när jag inte känner mig sådär helt 100%. 

 

Samtidigt: vem gör det? Frisk eller sjuk, det finns nog ingen som är på topp hela tiden? Dessutom är det mindre än en vecka kvar till mens, så kan ju ha lite att göra med det också...

 

Jag blir så irriterad på mig själv. Att jag känner såhär, att jag ligger här i soffan när jag borde plugga. Men någonting värker inom mig, jag är trött på insidan mest. Kan man ens säga så?

 

Lite trött på att vara så jävla stark. Lite trött på att klara allt, fixa allt. Lite trött på ett hektiskt liv, även om en stor del är nöjen. Så kan man väl säga?

 

Men, upp på hästen igen som ridskoleläraren skrek när man trillade av. Upp i sadeln.

Så jag ska skumläsa lite gamla rättsfall, sedan klä på mig och masa mig iväg.

 Det är i alla fall soligt ute!

Idag har kroppen känts fel.

Som en för stor tröja som hänger snett. Eller för stora byxor som man måste dra upp hela tiden. Obehaglig. Besvärande. Funderat lite innan jag har ätit något, även om jag har ätit det sedan. Tog en atarax innan skolan; en atarax nu ikväll. Stora tårar har sprutat på stackars sambo som får krama och säga att jag är fin. 

 

Fin. Det tycker jag ju vissa dagar. Men idag ville hjärnan så gärna räkna, så gärna dra ner på och låta bli. Dumma Emma som bara äter. Leif GW Persson är på TV nu, och jag jämför nästan min kropp med honom.

 

Så förlåt för bloggtystnad idag. Det har inte varit så bra. Jag hoppas att allt är bättre imorgon... För det är ju ofta det! 

 

Hoppas ni har haft en bättre dag!

Igårkväll blev inte så som jag hade tänkt mig.

Eller kanske så som jag oroade mig för att det skulle bli: bråk. Tjafs. Plötsligt kände jag mig som en tio år yngre, rädd liten Emma med vuxna som beter sig som stora agressiva barn. Världen gungar under fötterna och jag blundade för att intala mig om att jag faktiskt bara kan åka därifrån när jag vill nu. Det är en viktig känsla, en viktig tanke. Jag behöver inte bo i det där längre.

 

Senare löste det sig och kvällen blev helt okey. Otroligt skönt att komma tillbaka till mamma på kvällen och pusta ut. Känna sig sedd och älskad. 

 

Igår satt vi hos pappa i soffan och de diskuterade sjukvården. 

"Rökare också, det är inte okey att människor som drar på sig sjukdomar genom en osund livsstil behöver akutsjukvård när de vanliga människorna som står i kö får vänta ännu längre" och så vidare. 

 

Mitt hjärta sjönk, ni vet när man blir alldeles kall inombords. Så arg blev jag. Så ledsen. Jag lät dem prata, kelade lite med ena lillasystern. Sedan sa jag "Jag tycker att alla människor har rätt till sjukvård, oavsett varför. Jag har nog kostat Sverige och er skattebetalare riktigt mycket genom min sjukdom. Och jag kunde lika gärna ha lidit av en extrem övervikt istället, det är bara en annan sorts ätstörning". Tystnad. Ojsan. Snabba kommentarer, oj inte du Emma, vi älskar ju dig, allstå det var inte så vi menade men du kanske förstår hur vi menar?

 

Nej. Jag förstår INTE hur de menar! Vi kan inte sortera människor efter vem som förtjänar ett liv eller inte. Vem som förtjänar sjukvård eller inte. Alla kan ha en period där man mår skit, där man verkligen behöver hjälp. Det fina med Sverige är att vi är berättigade till det bara genom att råka födas just i detta landet. Det är något jag är stolt över, något som får mig att vilja bo i Sverige. 

 

Vi är alla människor. Jag vägrar att ha dåligt samvete för att jag har varit en "samhällsbelastning". För genom att vara det en tid kan jag ge tillbaka senare i livet. Det finns en stolthet i det också. 

 

En lång mysig frukost med mamma och plastpappa, delade en tidning och skickade de olika delarna mellan oss. 

Jag trodde att man kom hem för att vila upp sig...Men inte i min familj inte! Jag och mamma låg i sängen, delade ett paket häägen-dazs och lite naturgodis framför tv3-play. Sedan låg vi och pratade och fnissade till halv två. Något trött hoppade jag upp lite över tio i morse, åt frukost med mamma och njöt av en PAPPERS-tidning. Lyxigt värre! ;)

 

Sedan var det helgens uppgift: hitta BH:s! Efter tre timmar på jobbiga Väla (migrän-centrum). Dagens skörd: fem nya BH:s med matchande trosor. Synd att det inte är så många som ser dem bara.. Kanske därför jag är lite kass på att köpa nya underkläder, det känns roligare att köpa "ute-lager" istället, som en ny klänning och sådant.

 

Ikväll är det middag hos pappa, han fyllde femtio för några veckor sedan. Presenten från oss barn var lite av vår dyrbara tid, så strax ska vi iväg och handla lite god mat och sedan laga middag, dricka vin och snacka. 

 

Vi träffas inte så ofta, min pappa och jag. Har väl aldrig gjort det egentligen, när mamma och han skildes när jag var tio flyttade pappa iväg och ja. Skaffade en ny fru, skaffade ett nytt hus, skaffade nya barn. Nytt försök, brukar jag tänka något bittert. Det var mycket bråk, de efterföljande åren. 

 

Nu är det trevligt att ses för det mesta, om än något ansträngt ibland. Jag kan inte riktigt slappna av, jag blir väldigt trött efteråt. Men jag vet att jag kan smita tillbaka hem till mamma när jag vill och mysa. Egentligen hade jag tänkt plugga undan lite, men skolan känns inte som prio när man är hemma med sin familj! 

 

Och ÄNTLIGEN provade jag muffinsemlan på Espresso House. Sådär faktiskt. Mest som en kardemummamuffin med pyttelite mandelmassa. Nej, det godaste på EH är lätt chokladsheesecaken. Eller vad tycker ni?

Snart iväg nu. Lite nervös. Men det kommer gå bra. Hoppas jag. Ska fokusera på mina bröder om det känns jobbigt... 

 

 

Hej!

Hemma hos mamma över helgen nu, har precis kommit innanfr dörren här. 

 

Det är så lugnt. Så tyst. En katt smyger sig upp i knät på mig, den andra dyker upp och tittat anklagande på mig när jag inte springer fram och klappa honom med. Ser alla välbekanta saker, möbler. Ni vet, de där tysta ljuden i ett tomt hus? De är så hemtama, fortfarande. 

 

Och jag sjunker tacksamt ner i soffan, där jag suttit och legat så många gånger. Snart kommer mamma hem från jobbet, snart är det ljud här hemma. Älskade, saknade ljud av min familj. Men just nu är det bara jag. Här hemma. Det är skönt. 

 

För allt är ju så annorlunda nu jämfört med när vi flyttade hit. Först var det den elaka svälten som plågade mig, jag minns hur jag gämde och slängde mat. Var glad under flytten för att alla var upptagna av annat än att truga i mig mat på bestämde tider. Svimfärdig av hunger. Sedan kom hetsätningarna och allt handlade om mataffärer, godisställen. Tider, när familjen var iväg. Tider, då familjen sov. Jag mot dem. Nej, inte jag. Sjukdomen mot dem. 

Det är skönt att det är över nu. 

 

Nu kommer mamma, och jag ska springa och krama sönder henne!!

Skrivs en artikel för hur man ska gå UPP i vikt!?!?!?!

Jag fick en wow-känsla, även om tipsen kan diskuteras ;)

 

Here you go: http://www.matvett.se/sa-kan-du-ga-upp-i-vikt/

Det finns bara en

av varje sort

Bara en,

glöm inte bort

 

Att du är den enda någon vill ha

Du är den enda som kan det där

Ofattbart bra

under korset du bär

 

En period är ingen evighet

Det finns så mycket mer

Egentligen kanske du vet,

egentligen kanske du ser

 

Att det finns bara en

av varje sort

Bara en, 

glöm aldrig bort

 

Att det går att bli fri

från tankarna som plågar dig

Att känna eufori

när du vågar säga nej

 

Nej till det sjuka

Nej till korset du bär

Lyckliga skratt, så mjuka

Iställer för sjukdomens begär

 

En period är ingen evighet

Det finns så mycket mer

Jag tror att du redan vet

att du redan ser

 

Att det finns bara en

som dig 

Bara en, 

Så snälla var dig!

 

Det går att bli fri

från de mörka drömmarna

att gå vidare, förbi

lappa ihop sömmarna

 

Det finns bara en av dig,

visst är det egentligen underbart?

 

... till en artikel som verkligen berörde mig!

 

Även om jag inte lider av någon mer diagnos än ätstörning så har jag också träffat och även hört talas om drumlar inom vården. Det är jag inte ensam om, och jag tyckte den där artikeln var rätt skön att läsa bara för det. I och med fallet Nora (som jag tror och hoppas att inte någon har missat?) har ämnet verkligen hamnat på tapeten.

 

Heeej!

Precis hemkommen från gymmet, tidigare idag jobbade jag och myste med sambo. Snart ska jag sätta mig med dagens duktighet, nämligen skolan..!

 

Men innan det har jag som vanligt lite tankar som snurrar i huvudet. Har ni tänkt på hur skönt det är/hade varit med en stark kropp? 

 

Jag fick panik ibland när jag gick upp i vikt, det är absolut inget jag förnekar. Det var en jättejobbig period, det är faktiskt skönare nu när jag ligger still, lite över BMI 20, och vet att detta är min vikt, som min kropp vill ha. Att det är såhär det ska kännas och vara, att det inte händer saker över natten längre utan allt har stannat här. Det spelar ingen roll om jag klämmer en chokladkaka på 200g en kväll, det krävs nog väldigt mycket och ofta för att jag ska gå upp i vikt nu. På grund av det finns det inget intresse alls angående kaloriräkning osv, eftersom jag kan äta som jag vill, när jag är sugen etc. Sedan får man ju såklart använda lite sunt förnuft kring sina kostvanor, jag äter inte massa godis varje dag, fikar, äter hela pizzor stup i kvarten. För jag vill ta hand om min kropp, alltså ge den olika sorters näring. Typ ost på en mackan och skinka på den andra.

 

Jag börjar känna en stolthet över min kropp. Nu på gymmet ser jag mig själv i spegeln när jag kör hantlar och jag ser en vältränad (vilket är sjutk, med tanke på hur lite jag tränar, haha, tack mamma för generna!) ung tjej med bröst, rumpa men smal midja. Dagar som idag skulle jag hellre skära av mig en hand än byta min kropp mot någon annans, faktiskt. Och den känslan värnar jag om: stoltheten över min starka, fina kropp!

 

Det är skönt att träna nu, även om jag kör korta pass och tyvärr inte kommer iväg mer än typ en gång i veckan. Samtidigt har jag mycekt vardagsmotion, med cykling till och från skolan och ett fysiskt krävande jobb. Så det jämnar nog ut sig, jag känner verkligen en skillnad i alla fall! 

 

Jag fick höra en gång för länge sedan att man kan se sin kropp som en borg. Det är utsidan och murarna utåt (ja, det låter lite reserverat, but you get it), det är du. Borgen ska byggas stabilt, stå på en stadig grund och hålla länge. Det behövs stenar, murbruk, trä, spik och så vidare till det där storslagna bygget. Och även om jag fnös högt, väldigt sjuk fortfarande, när jag hörde det första gången fastnade det tillräckligt mycket för att poppa upp diag, på gymmet. Jag vill ha lite muskler på armarna, jag vill ha min fina figur. Jag känner mig sexig, jag känner mig kvinnlig! Jag älskar mina kurvor, jag tror inte jag förstår förrän nu hur mycket jag faktiskt har saknat dem! 

 

Jag tror att man kan påverka sitt synsätt på sig själv enormt mycket bara genom att välja tankebanor kring sig själv. Det är jag ett bevis på. Jag kastade ut självhatet, äcklet, trackandet och ersatte det med de där få bra grejerna jag kunde se i spegeln. Fokuserade på dem. Lyssnade på komplimanger och sörplade i mig dem. Sög länge på dem jag inte alls höll med om. DET GÅR!

Ja, igår var en väldigt hektisk dag. Och idag tog det ut sin rätt, har känt mig hängig halva dagen (eftermiddagen och framåt, konstigt nog haha). Så smet hem från skolan, bäddade sängen, sorterade garderoben, plöjde undan lite annat och städade i köket. Var jag inte trött redan innan så blev jag det då!

 

Idag har jag känt mig vacker. Gårdagens shopping resulterade bland annat i en jättesöt blommig klänning från H&M:

...åtta-tolv i Malmö, Baristautbildning. TYDLIGEN hade vi både ett praktiskt och ett teoretiskt prov, vilket jag förstod först där. Jag var den som hade jobbat minst av alla som var där och knappt gjort kaffe på jobbet innan, hehe, men det gick bra! Fick mitt diplom och är en glad barista-Emma nu ;) (vet ni att kaffe har ca 800-900 olika smakaromer, jämfört med vin som "bara" har ca 600?).

 

Gick lite på stan på en paus med en jobbkompis som var på sammsa utbildning, kan visa imorgon vad jag köpte (wiie). Omöjligt att undvika Weekday och Monki i Malmö, de ligger för tusen vägg i vägg (nåja, nästan). 

 

Sedan till Lund, landade här (med tåget alltså, inte något flyg) vid halv ett. Träffade en klasskompis och fikade, sedan var det föreläsning två till fyra. Efter det höll jag på att somna. Herrgud, jag ville bara lägga mig ner på golvet och gråta lite av utmattning. Men istället följde jag med ett gäng klasskompisar till Arimans och drack ett glas vin (ja, det är underbart att vara student ibland!), blev lite tipsy och bästis joinade vid halv fem. Satt där och sanckade, bästis är en sådan där människa man kan ha mad var som helst, hon bara fungerar med alla. Alla älskar henne, ändå väljer hon att vara min bästis, är inte det rätt fantastiskt? Något härligt måste jag ju ha ändå ;)

 

Sedan var det Emma-bästis:tid (!!!) Alltså det jag hade haft som en fin horisont hela långa dagen. Vår kväll! För jag fick ett restaurangbesök i födelsedagspresent, så vi strosade bort till Vespa och käkade varsin pizza, med mycket snickesnack i mellan <3

För er som är pizzarädda kan jag verkligen rekommendera Vespa, degen är millimetertunn och alla "toppings" är gudagoda och fräscha! Inte någon flottig färdigriven ost här inte (även om det är gott en härlig bakisdag) utan mozzarella och grejer. MYCKET GOTT!

 

Var nu helt genomglad och varm i hjärtat, men trött som ett pensionärshem, så vid halv åtta rullade jag hemåt (cyklade, inte rullade som i pizzamätt, haha). Sambo väntade hemma..!

 

Så här är jag nu. Hemma. Och fast jag var jättemätt efter pizzan är jag hungrig igen och ska fixa ihop lite kvällsgröt. Jag glömmer fortfarande det ibland, att man blir hungrig igen fast man kanske var jättemätt innan, hahah, hör ni själva hur dumt det låter? 

 

Gamla minnen drogs upp, saker jag mer eller mindre förträngt. Så enkla ord egentligen, "jag bodde där, jag gjorde det". Men alla känslorna finns ju kvar, inuti mig. Förknippade med platser, personer, perioder. Mörka, hemska år som ätstörningen åt upp för mig. Jag skäms över den människan jag var då, innan. Ljög, snattade, låtsades vara glad, svalt och hetsade. Eller, skäms. Jag tycker synd om henne. 

 

Samtidigt var det ett bra samtal, för jag fick en utmaning till nästa vecka: att lära mig att trivas i mig själv. Kanske inte går på en vecka direkt, men det är mer för att sätta ut mål jag ska jobba med aktivt. Trivas i sig själv. 

 

Hur gör man det då? Jag vet ärligt talat inte. Hade någon vetat en generell formell för att trivas med sig själv så hade nog väldigt få människor mått dåligt. Tror inte ni det också? Minus en och annan psykopat, är inte det mesta "onda" beroende av en människa som inte mår bra med sig själv, egentligen? Jag brukar tänka så i alla fall. 

 

Den viktigaste tanken jag fick idag var i alla fall denna:

Eftersom min vikt är något under normal-snittet för min åldersgrupp, så kan det inte vara min vikts fel att jag inte trivs med mig själv. Det vill säga, jag kan inte skylla mitt missnöje på att jag skulle vara tjock och fet t.ex. Det är bara ett sätt att kanalisera sitt missnöje, att måla dit det på något annat. I grund och botten handlar det väl egentligen om något annat. Såklart. 

 

Samtidigt tycker jag att det är en genial tanke: det står svart på vitt att min vikt är inom det normala (för det är den!). Då finns det ju inget att gnälla över där? Om jag hade varit väldigt underviktig/överviktig kanske jag hade kunnat klaga över min kropp. Men inte nu. Den är ju faktiskt perfekt, viktmässigt.

 

Så vad är jag missnöjd med egentligen? För där har jag nog den där punkten jag måste massera, mjuka upp och skölja bort för att känna mig helt tillfreds. 

 

Jag vet faktiskt inte vad det är som är fel. Kanske är inte ens något "fel" utan bara inte som jag vill ha det. Jag måste bara sluta lägga det obehaget på min kropp, annars kommer jag aldrig komma på vad det är och kunna göra något åt det. Det är först nu jag har möjlighet till det, nu när ätstörningen inte spökar hela tiden och hjärnan är pigg och glad. 

 

Kan vara den svåraste uppgiften hittills alltså. Men just nu är jag helnöjd, i soffan med mycket pasta carbonara i magen. Äntligen mätt! Sådär härligt segmätt. Det lägger sig om ett tag och blir bara mysigt. På kvällen ska man vara mätt och lite trött, eller hur? 

 

Men även om jag inte blev lika mätt på lunchen var det inte matens fel. Dock stolt över mina första egengjorda köttbullar:

 

Men hela dagen har varit rastlös och spänd. Inför vad vet jag inte, jag har inte alls haft så mycket att göra. Den där inre oron som gör att man "hattar runt" och inte kan sitta ner för länge. 

 

Angående p-pillerna= FY FAN! Har varit jättehungrig hela dagen. En extra macka till lunchen hjälpte INTE, började längta tills kvällsmaten fem minuter senare. Och jag äter VERKLIGEN INTE för små portioner, dock sa min behandlare idag att det kanske inte var världens bästa tid att börja med p-piller nu, när jag är viktstabil och ska hänga med i huvudet. Många går tydligen upp flera kilo? Barnmorskan jag träffade sa att man kunde få lite ökad aptit ett tag, men det var bara att ignorera i stort sett, sedan gick det över... Nåväl, jag ska vänta och se. Men aldrig mer att jag gör något som får mig att gå runt hungrig hela tiden, jag får panik!

 

För det är fan obehagligt, jag känner så otroligt starkt hur långt jag har distanserat mig själv från hunger. Det är en av de värsta känslorna jag vet, att jag dessutom har känsligt blodsocker underlättar ju inte direkt. Så har boostat lite mer frukt än vanligt och köpt liite choklad i affären. Hurm. 

 

Färgar håret, återigen... Först lite orange, sedan gult och nu..? Vet inte! Men lägger upp bild sedan. Saknade mitt platinablonda hår nämligen, så nu tänker jag testa det igen, haha. För vet ni vad?

 

Jag skrev om den nya versionen. Vuxna Emma. Och jag testar runt lite, känner efter vad jag trivs med både i kladväg, sminkväg, kompisväg, förhållandeväg, smakväg, bokväg etc. Varför inte håret? Jag har ju ändå kort hår. Det värsta som kan hända är väl att det blir lite svintoaktigt så jag får färga det mellanbrunt igen och låta det växa ut och klippa kortare ;)

 

Just nu väntar jag på att mitt hembakade bröd ska bli klart i ugnen och att hårfärgen ska ha blekt färdigt. Lyxigt värre..?

 

 

 

Bläddrade igenom alla mina bilder på iPhonen, som har hängt med x antal år mellan mobilbyten. Skrattade åt olika frisyrer, saknade min lägenhet i Malmö lite. Sedan hittade jag den här bilden:

Och en för sambo,

och en för mamma, 

och en för MIG!

Pannkakor. Det enda jag kom på som jag var sugen på till lunch! Sambo är ingen svårövertalad man (OBS: när det gäller pannkakor!) så vi hade pannkakskalas till lunch.

Gjorde recept för fyra personer och delade på= MUMS!

Tänk vad trög jag var igår. Min stackars kropp höll på att bli angripen och var jättetrött, ändå fattade jag ingenting. Idag fick jag svaret: feber, svullen mandel och allmän misärkänsla. Snubblade upp och åt frukost som vanligt, kikade ner i halsen och såg vita fläckar och blod på mandeln (nasty!). Hurm. Sambo försökte få mig att stanna hemma men nej, vi hade ju föreläsningar idag! Envis idiot borde vara mina andranamn. Så jag sticker dit. Sätter mig ner bland kursarna och håller på att somna. Ögonen värker. Hela kroppen feber-molar. När pausen kom efter en timme gav jag upp och nu är jag hemma i sängen. Gurglade med sambos whiskey i halsen, förbannade vårdcentralen här i Lund ("vi har för närvarande ingen möjlighet att ta emot ditt samtal just nu, försök senare!"). 

 

Jag är ju uppväxt i en småkommun, man ringde vårdcentralen och kunde få en tid några timmar senare. Supersnälla sjuksköterskor, ofta hade man gått i samma klass som deras barn och sådär. Lantis-mys. Men icke. Mamma småskrattade åt mig när jag ringde och beklagade mig. Welcome to a city. Under min tid i Malmö var jag bara en gång på vårdcentralen och då fick jag också hjälp snabbt. Men jag orkar verkligen inte släpa mig iväg och sitta i väntrum idag. Gurglandet fick det värsta att släppa (fy fan för whiskey klockan elva på dagen??!!) och nu har jag gjort en stor kopp te med honung och ingefära. Sambo kommer dock vara borta till fem, så jag får pyssla om mig själv här hemma. Som tur är har jag en hel hög oöppnade korsordstidningar efter jul och födelsedag (tack mami!!!). Ska inte leka duktig och ligga och plugga.