Fin dag som blev gråt som blev film

Publicerad 2013-02-26 19:31:00 i Allmänt,

Sambo har blivit antagen till en utlandstermin.

Nästa vår.

Jag vill vara en perfekt flickvän, som ler med stora vita tänder, säger "Gör det som känns bäst för dig älskling, jag stöttar dig" och viftar av honom med en torr näsduk.

Men det här är min stora skräck. Ensam i vårt gemensamma hem.

Jag tror att det är för att jag trivs så himla bra med mitt liv så som det är nu. Med sambo. Här i Lund. Jag vill inte att vi ska ha det så annorlunda. Eller, annorlunda, men inte annorlunda som i att vara ifrån varandra...

Och jag vet att det är en begränsad tid (ca fem månader) och jag vet att vi kommer klara det, att det löser sig. Men hjärtat vrids ur och tårarna rinner. Vissa gånger, när jag håller om honom. När han travar upp på morgonen. När vi ska sova och jag inte vill vända mig bort från honom och sova. För de där ensamma nätterna kommer.

Jag önskar att jag var en stark flickvän, som inte tyckte att det här var mer än en småfadäs. Men så är det inte. Och jag kan inte ljuga. Det gör ont, så fruktansvärt ont, att tänka på den tiden. Det spelar ingen roll att det är lång tid kvar, det är som en horisont som hotar långt borta. Det kommer och jag vet till och med exakt när.

Jag är rädd. Rädd för att min värld ska vändas helt upp och ned, att jag ska vara ensammast i Sverige och utlämnad åt hjärnspöken. Rädd för att allting kommer kännas så fel.

Men jag ler, försöker så gott jag kan. Försöker gratulera, försöker engagera mig lite. Försöker vara den där personen jag egentligen vill vara i den här situationen. För ärligt talat, vem vill vara den sorgsna flickvännen som bönfaller någon att stanna hos dem? Inte jag i alla falll.

Nu är det snart filmkväll, det ska bli skönt att fokusera på något annat.

Jag kvävs av sorgen.

Jag kvävs av saknad, redan nu.

Jag känner mig så ensam.

Om jag tänker på det.

Kommentarer

Postat av: a

Publicerad 2013-02-26 20:35:32

Hej!
Usch blä o fy men samtidigt, tänk va du kan utnyttja läget till att faktiskt växa inom dig själv o din tilltro till din egna förmåga. Ni kommer sakna ihjäl er efter varandra, men inom kort kommer saknaden istället bytas upp mot längtat och förväntan. En extra kick när ni ses. Att sakna det man tar förgivet är gott för själen.

Du är en kämpe och se till att berätta för din mamma exempelvis att de lär bli en tuff period utan sambo. Vet inte hur långt ni är ifrån varann men du kan ju även ta hjälp av din bror.?! Eller hjälp, få sällskap :-)

Hur du än vänder o vrider på det, så är det väl roligare att minnas tillbaka över er saknad till varann. Än att din sambo skulle tackat nej o aldrig åkt.
Jag har själv tagit smällen av att åka för att sen komma tillbaka o få kalla handen av min sambo. För han från början kände sig sviken. Men han bad om ursäkt. För jag älskar han innan, under och efter min resa. (förvisso endast 1,5 månad)

Kram

Postat av: Silverglitter

Publicerad 2013-02-27 05:32:15

Vet du, jag tror du skulle ha mycket att vinna på att låta dig själv känna all den där oron, skräcken och övergivenheten fullt ut. Ett tag, sedan kommer nog de där "känslorna man borde ha" (typ vad roligt för honom osv) att dyka upp de med, blandat med de andra. Det är himla svårt att få bort känslor bara genom att tycka att man inte ska ha dem.

Och du kommer klara det. Du är stark och förnuftig och har lång tid på dig att bli ännu stadigare innan han åker. Kram!

Postat av: C

Publicerad 2013-02-27 19:17:48

Förra året var jag och min pojkvän isär i 11 månader, varav 3 där vi knappt kunde prata på grund av att jag reste runt.. resten av den tiden sågs vi max en gång i veckan. Det här året skulle bli så mycket lättare för oss men på grund av det ena och det andra så måste vi, igen, vara på var sitt håll (och var sitt land med för den delen) i minst 4 månader. Det suger. Och det gör ont. Han åker om två veckor och även om vi vetat om detta ett tag nu så gör det så förbannat ont. När jag går till skolan på morgonen eller när jag är ensam hemma en stund då han handlar, framför allt då är det som jobbigast. Och då vet man ju ändå att man ses snart, om några timmar som mest, och just då känns 4 månader som en för lång tid.
Men det går, det gör det verkligen. Du kan skriva till mej på mailen, om du vill, skulle kunna prata om det här alldeles för mycket men vill inte ta upp för mycket plats här.
<3

Postat av: Sara

Publicerad 2013-02-28 16:20:08

Fina Emma!
Det finns så mycket jag vill säga dig men jag ska försöka fatta mig kort.

Först och främst - Emma, det är NÄSTA VÅR det handlar om - inte NU! Ta det lugnt, livet kan ha ändrats mycket till den dag då han åker, framförallt kan DU vara 1000 gånger starkare då och fått mer distans till sjukdomen. Målet är ju att du ska leva ett fint och bra liv där du själv spelar huvudrollen, eller hur? Jag vet att det är sjukt svårt att leva för sin egen skull men till syvende och sist är det faktiskt det man måste göra - leva sitt liv för sin egen skull, oavsett vilka människor som för tillfället finns vid ens sida. För är det något man absolut inte kan ha kontroll över så är det definitivt andra människor...

Du måste inte tycka om situationen - du har all rätt att avsky det faktum att han ska åka - men det motsätter inte att du samtidigt är stolt över att just han faktiskt har blivit antagen, eller hur? Det jag menar är att du inte ska känna skuld för att du inte känner glädje inför det som ska ske, istället är det väldigt fint att du faktiskt så innerligt vill ha honom vid din sida.

Jag vet hur det känns att vara ensam - tro mig. Min anorexi berodde på att jag, i hela mitt liv, blivit psykiskt och fysiskt misshandlad av min pappa. Min mamma lever ihop med honom och min bror står på hans sida - jag är med andra ord extremt ensam då jag inte har någon familj alls. Det jag vill säga med det här är att man klarar sig igenom mer än vad man tror och efter de fem månaderna kommer du vara väldigt självständig, vilket är positivt. Du ska se att du klarar dig fint på egen hand, utan att falla tillbaka till sjukdomen. Du är starkare än vad du tror! Tänk också på att du har din fina mamma och dina bröder att hämta stöd från.

Var rädd om dig, du fixar det här Emma! Du är en begåvad, stark och varm ung kvinna på väg ut i livet - fortsätt så!

Kramar

Kommentera inlägget här

ungefär sådär