ungefär sådär

Tråkiga skolböcker att läsa, Valborg imorgon (jag gillar inte den högtiden längre), ont i magen. 

Istället kan jag njuta av att jag är mätt och belåten, jag vet att magont går över, jag har världens mysigaste sambo i rummet intill och många fina vänner jag gärna umgås med. Som ringer och bjuder in en till firanden imorgon, som visar hur mycket de älskar mig. Som får vara mig nära igen! Och jag vet att det inte är hela världen om jag inte pluggar undan mycket idag. För jag kommer antagligen ha ett skolryck någon annan dag. Det spelar inte så stor roll i slutändan. 

 

Jag har fått lära mig att jag mår bra av att ta hand om mig själv. Så istället ligger jag i soffan, kollar lite på nyheterna, suger på lite hallonkarameller och klappar lite på min stackars mage. Antagligen är det något helt naturligt, typ ägglossning eller någon av hennes kompisar som busar. Eller så har det blivit lite mycket laktos idag. Oavsett så går det över, säkerligen redan om någon timme. 

 

Om jag inte hade haft en ätstörning hade jag inte varit nöjd nu. Jag pressade mig själv till max och flackade runt. Allt kunde ju alltid bli bätte, speciellt jag. Och visst, jag vill fortsätta att utvecklas, jag vill lära mig saker och göra mycket. Men jag duger som den jag är precis just nu också. Det handlar inte om mitt värde, det ökar inte mitt värde att göra de där sakerna. Påverkar inte alls. 

 

Dagar som den här är jag faktiskt glad över att jag har gått igenom allt jag har gjort, för nu kan jag få smaka på hur mycket det har gett mig. Att det faktiskt har varit värt det på något märkligt sätt. Jag önskar ingen annan den smärta och sorg jag har gått igenom, det där helvetet, men jag skulle inte vilja ändra på något. Jag är ju nöjd med hur mitt liv är att leva så som det är nu, jag trivs med mig själv så som jag är nu. Och att tänka tillbaka på hur missnöjd jag var med allt men mest mig själv...jag ryser när jag tänker på att om sjukdomen inte hade hittat mig (eller jag den?) så hade jag kanske levt mitt liv sådär missnöjd. Jojo-bantat lite då och då. Sprungit efter mitt eget värde. 

 

Imorgon: Valborg. Jag är inte helt säker på vad vi ska hitta på, jag och sambo. Jag vägrar Stadsparken. Jag vet, jag är en tråkig kärring, men jag orkar inte med allt svineri där. På festivaler var det lite mer blandat folk, lite lugnare och jävligt grym musik. Men i Lund? Någon sunkig DJ och stupfulla människor redan vid tio på morgonen? Njae.. 

 

Antagligen blir det en lunch i Botaniska (om det inte regnar???) med sambo, falafel är underskattat... Vi är bjudna på två fester här i Lund, som dock är utomhus... MFMB spelar på Babel imorgonkväll, så om vädret suger kanske jag möter upp E och K i Malmö och drar dit. Om jag orkar. Och känner för det. Lyxiga valmöjligheter ;)

 

 

Mamma, storebror, sambo och jag. God mat, god valnötskladdkaka till efterrätt, lite portvin och mycket snickesnack. Sådär avslappnat, som det gärna blir med familj. Maten blev sådär god så att man bara vill äta det idag igen...Vilket vi ska! Rotfrukterna petade jag precis in i ugnen, kycklingen är förberedd ;)

Fast mest på grund av att den där tjejen var där. C. Som jag aldrig har träffat tidigare, men som kom lika tidigt som mig och som jag stod och fnissade lite med innan passet satte igång. Som ska gå på samma pass som mig imorgon, som gjorde miner när armhävningarna blev för många och som bara...Var öppen för andra människor?

 

För är det någonstans det är tydligt att tjejer är flockdjur är det på träningsställen, skulle jag säga. Man går dit ensam och håller blicken borta. Eller, vanligtvis, tillsammans med andra tjejkompisar, vilka är de man pratar med under tiden. 

 

Istället har jag blivit "hej"-kompis med de äldre, de lättaste att snacka med är faktiskt männen. Man hallå:ar lite, gör någon min under passet och småsnackar efteråt. 

 

Efter det satte jag mig, med god lunch i magen, och njöt på balkongen med en bra bok:

Nu kommer snart mamma och storebror hit, jag och sambo har städat, bakat kladdig valnötskaka, marinerat och fixat med kyckling, precis kört in rotfrukterna i ugnen och rört ihop en tzatziki. Skurit upp sallad och tomater, dukat fint med riktigt duk (!!!) och nu slöar vi i soffan. I min familj är det mer regel än undantag att vara sen ;)

 

Underbara underbara dagar. Efter skolan och efter att sambos vänner kom ner och käkade kardemummabullar med oss smet vi iväg till Kino, hämtade ut biljetter till Turinhästen, gick inom Candy People (obs! Gå inte in i godisaffärer hungrig, haha, köpte nästan ett kilo) satte oss på Italias uteservering med filtar och åt pizza:

 

Behandlingsmöte, som vanligt väldigt givande. Jag har fått jobba så mycket med mig själv, det kommer jag alltid att vara tacksam över! 

 

Vägning. Jag är faktiskt förvånad, för jag vägde nästan exakt samma som jag har gjort i tre månader. Eller, inte så förvånad. Mer nöjd. Trygg. Det är en trygg siffra, som visar att min kropp mår väldigt bra och ett kvitto på att jag kommer känna mig pigg även i framtiden. 

 

För oavsett om jag slarvar lite med snabbmat, och njuter av någon glass då och då eller mumsar någon chokladbit på kvällen så händer det ingenting nu. Och har inte gjort på ett tag. Det här är där jag ska ligga och kroppen verkar vara väldigt bestämd också. 

 

Jag minns inte när jag slutade väga mig här hemma. Det jag kommer ihåg är hur jobbigt det kändes när min behandlare bad mig att göra det, att bara väga mig på St Lars. Hur jag försökte sluta, utan att lyckas. Men någon gång sedan i julas har jag alltså slutat. Och glömt. Glömt att det står en våg i ett skåp i badrummet. 

 

Men jag ser människor där ute som inte mår bra. Som inte har kommit hit, som lever mitt i istället för att börja glömma. Och jag ser deras trötta ansikten och kroppar, det skär i hjärtat. Egentligen vill jag bara krama om dem, men istället försöker jag fokusera på mig själv, vad jag gör och den person jag är någonstans med. För jag kan inte rädda dem, inte som en främling på stan. Jag tror inte på det. Det hade aldrig gjort någon skillnad i mitt fall. Och risken över att bekräfta någons ätstörning istället för att försöka hjälpa, den risken vill jag inte ta. Inte bara sådär. Nej. Jag tycker det kan vara direkt oansvarigt.

 

Jag satt idag, efter dagens enda föreläsning och åt en glass i solen (igen, jag vet!) med sambo. Pussades lite mellan mumsandet. Domkyrkan mot ryggen. Lycklig. 

 

Och rädslan. Att leva i den där rastlösa rädslan, vad man än gjorde var det aldrig nog. Och inte blev det bättre efter att man började rasa i vikt. Nej, nej, nej, alltid värre. Svårare. Hårdare. Hemskare. 

 

Vad var jag rädd för?

Att sitta i solen med sambo och vänner, äta en glass och skratta?

Att kunna fokusera på livet, på att göra roliga saker och vara en trygg ung tjej?

Att vara självständig och inte känna mig som en belastning för alla de som älskar mig?

Att kunna nå de mål och drömmar jag nu har börjat känna igen?

 

Nej. Det var inte det som utgjorde min rädsla. Inte så preciserat. Kanske var jag mer rädd för att inte klara av det. Att leva, sådär som jag så gärna ville. Som jag hade drömt om. Att "lyckas". Med vad vet jag inte. EN odefinierbar rädsla för livet i sig kanske?

 

Men ÄS nästlar sig in i just hjärnan. Det är inte bara en känsla, det är så mycket mer. 

Fast om man var rädd innan man fick en ÄS, blir även det bara värre och värre. 

 

Alla människor har rätt att sitta i solen en dag som denna och må bra. 

Ingen människa ska leva ett liv styrt av sjukdom och rädsla. 

Igår var det en del tjafs med sambo, sedan lite till. Hann bli sams, sedan träffade jag fina älskade A och åt en kycklingkebab med henne. Efter ett tag slank det ner en glasstrut också, Glasskulturen är ju faktiskt...riktigt bra!

 

Idag flög tiden iväg i skolan, sedan träffade jag E, käkade falafel (jag vet!) och sedan en... glass! (Jag vet!!!). Underbart. Satt ute i solen och skrattade i nästan tre timmar, sedan trillade vi inom H&M. Fick faktiskt med mig lite fint hem:

 

Men efter att ha pluggat någon timme begav jag mig till Malmö och en ansiktsbehandling: så skönt! Somnade med ansiktsmasken på till avslappningsmusik, vaknade tio minuter senare och fick panik av att jag inte såg något (på grund av bommulstussarna på ögonen, doh...). Tåget tillbaka hem, svettades i min ulltröja och långkalsonger, så smet in på toaletten och drog av mig lite av extralagrena. Istället insåg jag att jag inte hade en BH på mig under och tanten som satt mittemot mitt tågsäte harklade sig x antal gånger och blängde menande på min byst som var något synlig under en långärmad tight tröja.

 

Men väl hemma hade sambo fixat kaffe och gav mig en lång kram innan han gav sig ut på joggingrunda. Och som den härliga flickvän jag är (/kan vara) ställde jag mig och bakade scones! Härliga, underbart goda scones, med lite solrosfrön på toppen. Dukade fint, fixade en kanna te och formade smör-rosor. 

 

Jag är alltid imponerad över hur ärligt många här beskriver sin situation och jag är övertygad om att det är ett väldigt positivt tecken: att man ser och tydliggör även för sig själv sin problematik!

 

Carro, jag tänker som vanligt vara helt ärlig i mitt svar, för även om jag vet att det kan vara jobbigt, så är det nog det absolut bästa att vara: rak och tydlig! Som vanligt utgår jag från egna erfarenheter: jag har ingen utbildning här, mer än just erfarenhet.

 

Ätardag. Det blir en liten klump i magen bara jag läser det ordet. Är det verkligen så bra att ha en dag i veckan där man ska passa på att unna sig det där goda man inte "får" äta annars?

 

För jag gjorde själv så innan, och den kvällen utvecklades så småningom till en hetsätar kväll. För att sedan följas av en veckas svältande... Det blir bara värre! Ju mer du kompenserar, stressar upp dig över detta och sviker det där löftet du ger till dig själv om att "detta var sista gången", ju längre ner i den svarta avgrunden kommer du. 

 

Suget är kroppens signal om att din kropp är i obalans. Jag vet inte hur/vad/hur mycket du äter under resten av veckan, men kroppen hade inte skapat ett sådant enormt starkt sug som du har nu om du hade täckt ditt dagsbehov varje dag! Att dessutom vara nervös, stressad och rastlös: det kan antingen vara en konsekvens av din ätstörningsproblematik, eller en del av ditt vanliga liv, vilket är lika illa vilket som: det leder dig ännu längre in i ätstörningarnas famn, eftersom vi använder mat som bedövningsmedel. 

 

Men fina, fina du, jag har faktiskt bra tips! Och det kommer bli bra!!!

- Kolhydrater under alla veckans dagar: ja, jag är ingen LCHF:are. Jag tycker att tallriksmodellen är bra att ha i bakhuvudet, det har verkligen hjälpt mig i alla fall. Om du får i dig kolhydrater kommer kvällssug och liknande försvinna, dessutom upplever jag det som bättre att äta t.ex. pasta än en påsa godis på kvällen. Det andra är faktiskt mat, väldigt god sådan dessutom! Våga prova! Dessutom, en kanelbulle till mellanmål någon gång i veckan kommer INTE påverka din vikt nämnvärt, men ge dig en stor njutning istället!

 

- Att tänka snällt om sig själv är nog det viktigaste. För man har återfall, det får man i alla fall räkna med. Det bästa för mig har varit att prata med mig själv i huvudet med en snäll, mjuk röst och vara förstående! Det är en sjukdom du lider av, du hade aldrig valt det själv. Försök att tänka på dig själv på samma sätt som du tänker om en människa som står dig nära. Jag lovar att du är 10000 gånger hårdare mot dig själv, eller hur?

 

- Att sluta lova sig själv saker om sådant man inte styr över är totalt meningslöst. Det finns bara ett slut på det, och det är en ytterligare besvikelse över ditt misslyckande. Men ärligt talat, jag är glad över att din kropps överlevnadsinstinkt är så pass stark att den kräver energi och verkligen visar dig att din kosthållning/tankesätt idag inte fungerar. Så var inte arg på din stackars kropp: den försöker bara tala om att någon är väldigt fel!

 

...med mig själv!

Balkongen är en sol-oas dagar som denna, det är så härligt att ta med sig en bok, ett paket cigaretter, lite kaffe och sitta med ansiktet mot solen. Se antydan till fräknar och bara känna sig sådär solvarm, ni vet när huden luktar sol? Ja, jag känner mig nog lite som en sådan där härlig solmorgen tomat!

 

Igår var faktiskt trevligt, det var kul att träffa helt nya människor, vara lite salongsberusad och pussas i smyg med sambo när tillfälle bjöds. Diskutera mer eller mindre allvarliga saker och känna att jag är en person, en människa med åsikter och tankar. Ventilera, inhämta andras synpunkter/tankar. Vara i ett socialt sammanhang, kanske man kan sammanfatta det som. Ett trevligt sådant!

 

Jag tänkte slänge upp några bilder på crepesen jag gjorde igår, men det känns lite onödigt faktiskt med matbilder och matbilder och matbilder. Även om jag också vill inspirera till matglädje så får det inte ta för stor fokus: det är ju inte maten i sig det handlar om! 

 

För det handlar om oss. 

Levande, vackra, härliga människor, som råkar leva precis här och nu. 

Våra liv, våra historier. 

Det är det vi ska ta lärdom av, det är det som möjliggör allt fantastiskt stöttande som existerar.

Förståelse. Medkänsla. Och en stor nypa mod. 

 

Jag känner att jag har kommit långt ibland. Som när sambo åkte iväg med familjen för att hälsa på en släkting och jag plöstligt kände mig lite ofrivilligt ensam. Vafan... Ringde runt lite, ingen svarade (är det inte typsikt?!). Tyst i lägenheten. Grannarna under oss spelade hög, hemsk musik utomhus. Så mycket för den balkongnjutningen...

 

Sedan insåg jag att jag inte alls var ensam. För jag var ju där. Härliga, roliga Emma. Så istället skrev jag en liten novell, rakade benen (första gången sedan förra sommaren, såg det i alla fall ut som huja!), gjorde fula miner i spegeln, filosoferade lite i soffan och ja. Sådant där som är skönt mitt i sin anspråkslöshet. Och tiden går ju snabbt då!

 

Nu har grannarna i alla fall stängt dörren, så balkongen är okey igen. 

Lite mer pluggande, sedan ska jag nog bara njuta i en nybäddad säng mot prassliga lakan med Harukami-boken...

 

 

 

 

 

Och kvällen är inte över: snart ska sambo och jag bege oss ner till Malmö till en födelsedagsfest (sambos kompis flickvän). Jag är bara så enormt trött och egentligen inte alls sugen, men nu är sminket och klänningen på, ett glas vin står framme och ja... Man kan ju alltid åka hem om det känns segt?!

 

Det har inte blivit så mycket uppdaterat här: dagarna har verkligen farit förbi snabbt och härligt. Jag har haft glada fina dagar, med sambo och vänner. Spelat biljard, druckit öl, lagat mat och nu är det fredagkväll. Idag har inte varit en sådan där glad dag, allt har känts lite motigt och... jag vet inte. Ungefär som när en tvättlapp i tröjan skaver. Störigt. Jobbigt. Fast mer som tankar som skaver och inte en tvättlapp. Det är svårare att klippa av dem.

 

Det har varit mycket den här veckan. Jag var på en obehaglig undersökning på vårdcentralen i tisdags, jag fick reda på att min behandlare ska gå i pension till höstan igår. Boom. Mycket tankar, som sagt. Tankar på att jag är starknu, att jag klarar mig. Men också oro, för hur fan ska jag kunna stå helt själv, när jag inte har det där trygga samtalet en gång i veckan när jag vet att jag kan ventilera allt och inget? Och så råkar jag ju tycka hemskt mycket om min behandlare, så av rent personliga skäl är det också sorgligt...

 

Jag pratade förresten med min bästis igår om träning och hälsotrender. En sådan där härlig fantastisk människa, som tränar när lust, ork och tid finns men låter bli annars. Vi skrattade åt hälsofanatiker men pratade också om problem kring hur utseendesfixeringen sadlar om. Och ilskan över den där satans modellagenturen i Stockholm, jag blir fortfarande helt arg i magen när jag tänker på det!!!

Men dagens fundering gäller faktiskt inte mig i nuläget. Det gäller mig som sjuk. Och mat. Konstigt nog? ;)

Jag cyklade till Ica innan och skulle lämna ett paket och inhandla lite nya smartiesar (mums!), och på ditvägen började jag tänka på hur jag åt som sjuk. Vad som var gott då, vad jag "unnade mig". Fy fan. Ärligt talat. 

 

Jag vet att ni har sett alla de där specialprodukterna som poppar upp med världens hastighet i affärerna. Oj, vad jag försökte intala mig själv att det där var "nästan lika gott". Det är inte sant! Jag skulle nog inte ens kunna få i mig vissa saker jag då intalade mig själv att jag tyckte om. Jag menar, kokt äggvita naturell är inte en höjdare. Och inte kruskakli, fibrex, miniminiprodukter och allt det där andra. 

 

...innan jag läste det här:

OJ, vilket väder idag!

Inte för att låta som en pensionär, men åååhh vad härligt det är med sol sol sol! Lite top-less:solning på balkongen, ett kallt glas saft och lite färska frukter med yoghurt: bästa mellanmålet på länge!

 

Förutom skola stötte jag på härliga E på vägen hem från skolan, vi planerade säsongens första grillning nu på torsdag. Han var lika sugen på grillat och öl som jag alltså ;)

 

Ikväll ska jag och sambo ut och äta med hans familj på Plockepinn i Malmö. Tydligen är det någon lite häftigare tapas-restaurang, så det ska bli spännande..! 

 

Hoppas ni alla njuter riktigt mycket av solsken, och möjligtvis en glass

(den lilla fläcken på min sol: jag har inte ätit en glass än!)

 

Jag går en kort promenad med sambo, andas in frisk vårluft och njuter av att jag nästan är för varm i jackan. Blå hav av scillas breder ut sig bland träden, fåglarna verkar kvitter-kackla om vilket träd de ska sova i i natt. Solen börjar tona av mot rosa, det är så lugnt ute vid den tiden av kvällen. Ni vet nog hur jag menar. 

 

För där går jag. Ja, går. Trots benskörhet. Tack för att det inte gick längre!

Och där går sambo. Med mig. Tack för att jag är frisk nog att ha ett bra förhållande!

Jag andas. Jag är glad. Kroppen är glad. 

Och även om liver rullar på nu, nu när det är nästan helt bra, så vill jag inte glömma tider som varit. Hur jag har varit, hur jag har mått. För den där underbara totalt upppfyllande känslan av värdnad inför livet, den är fantastisk. Jag hoppas att jag kan bära med mig den som ett diplom under resten av livet. 

 

För det är fan inte självklart att man är frisk, det vet vi alla. Att man mår bra. Att man känner att man har (någorlunda) kontroll över sitt liv, vilken riktning det ska ta. På något sätt vill jag dela med mig av den där känslan till de av er som stundtals tvekar, eller lever i det där fruktansvärda ingemanslandet mellan att stanna i sjukdom eller att våga bli frisk. Skicka ut en liten bit av känslan av livsglädje och frihet, så att ni vågar. Det är inte farligt, det är jobbigt men så fruktansvärt härligt. 

 

Och det blir bättre hela tiden. På bilden jag publicerade i föregående inlägg ryckte jag till lite när jag såg min arm bakifrån. "Ser jag ut sådär bakifrån?". Tydligen! Och för ett tag sedan hade jag skruvat på mig av obehag, suttit och tittat och tittat, hatat. Men nu är jag bara rätt jäkla stolt. Över att det är jag. Att jag ser så frisk och fin ut.

Och jag har mest suttit inne, på föreläsningar och sedan pluggat på biblioteket mellan det. Efter ha blivit bjuden på falafel av sambo, gaaah vad falafel med fetaost är gott! 

 

Dagen till ära (dvs, måndag och varmt väder) blev det klänning:

 

Men jag tror verkligen att många av oss ÄS försöker "trösta" oss med att om vi nu inte kan vara smala så kan vi i alla fall bli vältränade. Jag tror säkert att ni har hört "Fit is the new skinny", vilket jag tycker är... hemskt! Faktiskt. För ärligt talat, idealet flyttas ju bara. Och lika så målet. Ortorexi har växt fram stadigt och jag tror att vi kommer att se en stor ökning. 

 

Mitt mål med träningen är att må bra. Jag låter det inte ta över mitt liv, det är ingen målbild jag har i huvudet när jag svettas med de andra på gympa-pass. Ärligt talat bryr jag mig inte om jag har en rutmage, en mjukmage eller något därimellan. Jag vill känna mig stark och frisk. Men inget annat. 

 

För att sätta mål med träningen tror jag absolut är destruktivt för en f.d. anorektiker. Jag menar, nya mål, efter alla de där målen man satte upp angående vikt och mat? Det slutar nog inte väl. 

 

Jag tror det är svårt att inte halka in i något slags tvång när man har levt med en sjukdom som innebär så otroligt mycket tvång. Efter en konstgjord trygghet kanske det är lättare att flytta över den till något mer socialt accepterat: så som en modern vältränad kropp. Ännu ett duktighetskomplex. Och konstiga kostvanor hos någon som tränar mycket uppmärksammas nog tyvärr inte lika mycket när det inte är en utmärglad person som sitter framför salladen. 

 

Jag tror mig veta att jag behöver träna för att må bra. Men i vilken utstärckning, det försöker jag lämna öppet åt mig själv att bestämma. Mig själv. Inte något annat. Inte tankar, inte bilder, inte små viskande röster. Min kropp. hur den känns. Men den balansgången kan nog vara riktigt svår. Jag känner inte av det just nu, men jag tror mig ha tillräcklig erfarenhet av träningsbesatthet för att inte frestas av det. 

 

 

Jag tror att det är en riktigt bra lista att ha bockat av innan man köper det där gymkortet. Visst, det är luddigt när jag skriver det, men man känner när man når ett av de där stadierna. Jag lovar. 

När jag gick upp i vikt var jag livrädd för att jag skulle bli en stor deg. Jag menar, tjugofem kilo är rätt mycket. Men tack vare att jag höll en fin viktkurva i lagom takt uppåt blev det ingen stor klump på magen och låren. Jag glömde ju bort att mycket av det jag svält bort var muskler. Helt vanliga hederliga muskler och trevliga saker så som rumpa och bröst. Och de kom ju också tillbaka! 

 

Nu har vi gjort detta två gånger och det blir verkligen urgott:

 

1,5 dl grahamsmjöl

1 dl vetemjöl

ca 1,5 burk kesella (+ ev. lite mjölk)

Smör till formen

 

Rör ihop degen, tills den är fast och snudd på klibbar. Bred ut i en rund springform, och tryck upp den högt på kanterna. Helst ska den väl stå i kylen 30 min min jag orkar aldrig vänta så länge, så nagga den med en gaffel, låt den vila 5 min istället och sedan in i ugnen 7 min på 200°. 

 

Idag valde vi att ha köttfärs, så vi stekte ca 500g nötfärs med finhackad lök, rivna morötter, hackade tomarer och lite överbliven svamp. Krydda gärna mer ajvar och annat, tänk på att ha extra mycket salt eftersom det är just en paj!

 

Äggstanningen brukar jag göra med två ägg och en skvätt mjölk, samt lite salt och peppar. När köttfärsen är klar häller man över den i pajformen, sedan på med äggstanningen och sist på med riven ost på toppen. In i ugnen ca 20-30 minuter, och sedan DONE! 

Japp!

För jag fick en fin helg, och inte bara fin utan alldeles...alldeles underbar! (Askungen-citat).

 

Inte en bal på slottet, men fina bästis kom hit på middag igår. På dagen hade jag och sambo varit en sväng inom Malmö: jag hann förälska mig i en tavla på SopStationen och sedan strosade vi runt i västra hamnen. Bästis kom vid sex, en stressad A ringde och sa att hon skulle möta upp oss på bowlinghallen vid halvåtta. Alltså: bowling är så himla kul! Sambo var med på tjejkvällen och det är härligt att se nära vänner och ens sambo tillsammans. Det är viktigt att ens vänner fungerar med den man är tillsammans med. Alltförlänge har vi umgåtts med bara några vänner tillsammans, men i övrigt umgåtts varförsig med äldre vänner. Bra på ett sätt, men det känns lite tråkigt att inte helt oproblematiskt bjuda alla på en fest osv. Vi jobbar på det. 

 

Efter bowlingen gick vi hem hit igen och mumsade min (superlyckade, hehe!) nöt-kladdkaka (alltså minus kakao, nötkräm i smeten och hackade valnötter, sedan lite dumlebitar på toppen och kokos i botten= OMG!) och fina A hade köpt med sin två Häagen-dazs. Så en oöppnad är kvar i vår frys, i väntan på en A-myskväll! 

 

Med ett leende drunsade jag i säng: imorse käkade jag och sambo en långsam frukost och sedan stack vi och tränade. Efter det har jag suttit på balkongen och pluggat, det är helt galet skönt i solen! 

 

Jag inser själv att jag just nu låter som en kvittrande någonting, men det är bara så gött att leva just nu. Efter alla veckor med bråk här hemma, efter dagarna i Malmö och sedan en intensiv praktik så är jag tillbaka på banan! Ni vet, när man har gått igenom något nödvändigt men jobbigt och sedan har dammet lagt sig lite, man har samla ihop nya krafter? Precis så känns det!

 

Praktikveckan är över!

Och jag känner mig en aning överkörd, haha, jag har varit så trött sedan jag kom hem runt tre. Sambo och jag strosade iväg till gymmet, idag var jag verkligen sugen. Vi körde ett kort pass bara, sedan gick vi inom Netto här hemma och köpte med oss färska svampar, tomater och mozzarella= myskväll! En halv flaska rödvin stod i skåpet här hemma, och en burk med hemgjord broccolipesto i kylen... 

 

En liten bekännelse såhär på kvällen?

Haha, jag har äntligen förstått grejen med frukt och kvarg!

 

Det hela började i lördags kväll. Frysen var sådär obehagligt glasstom och mensmonstret inom mig skrek efter glass "Du vill ha glaaaasss, glaaaasss, kallt och gott och ååhhh". Ja, ni vet.

 

Vad göra? Jo, jag hittade en stackars undangömd påse med frysta jordgubbar som vi köpte hem till drinkar för ett tag sedan (en av guds bästa uppfinningar måste vara strawberry daiquiris?!). Huumm... Banan? Yes. Men... Hum... Äpple? Njae? Eller? 

 

Micrade jordgubbarna lite och hällde av jordgubbsvattnet, skar ner den halva bananen och tärnade äpplet. Mixade, lite slarvigt. Vevade ner kesellan och kände ändå att något saknades när jag provsmakade. Aha! Lite socker! Två teskedar= perfekt! 

 

Och så har det fortsatt, kväll efter kväll. Micra, skära, mixa, blanda, söta. Mumsa! 

 

Så, om ni har lite frukt/bär hemma och utöver det har kesella eller turkisk yoghurt: testa! 

 

Det kan vara så att jag bara har varit otroligt efter och inte insett det förrän nu. 

 

 

Och idag var det nytt ställe på praktiken, wooh! Lite piggare på kvällarna nu i alla fall, men inte så pass att jag tar mig iväg på någonting... Typ träffa kompisar? Nej. Typ...träna? Nej. Typ... slappa med ansiktsmask och läsa trevlig skönlitteratur? Exakt!

 

Fast jag saknar att träffa vänner och träna. Men vet ni vad? Jag kan göra det nästa vecka. Eller redan i helgen, faktiskt. Ibland går det bara inte, ibland är man för trött för att göra det där andra, som är superkul i vanliga fall. 

 

Jag var lite stressad innan över träningen. Det känns som att jag precis har kommit igång lite, och den där endorfinkicken har börjat bli ett härligt inslag i vardagen. Men varför tränar jag? Jo, för att må bra. 

Samtidigt: om jag verkligen inte känner för det, kommer jag njuta då?

 

Ibland gör man ju det. När man väl har kommit iväg, är där och har kört uppvärmningen, känner hur kroppen mjukas upp och stoltheten över att man har en välfungerande stark kropp! 

 

Men ibland, ärligt talat, så känner man inte så. Varje steg är tungt, och man skäms lite över att man inte tar i alls. Tänker på allt annat man hellre hade gjort, precis då.

 

Men jag har en aning. Och sedan vet jag att jag hellre tränar ett pass för lite än ett pass för mycket. För om jag går det där passet, när jag inte känner för det alls, och sedan ska träna nästa gång: njaee...

Jag menar, varför ska man börjar försiktigt när man börjar springa? För att inte bli utmattad och lägga ner hela projektet efter första gången! 

 

För mig gäller det att hitta en bra nivå, där träning är roligt och får mig att må bra. Inget annat. Inte så mycket resultat (tog bort Runkeeper), inte tävla, inte prestera. För det gör jag med så mycket annat (försöker bli bättre på det!). Jag ska inte bli världsmästare inom idrott. Jag ska inte springa maraton. Så varför ska jag elit-satsa? Eller, i alla fall Emma-elit-satsa ;)

 

Så nu sitter jag med ett väldigt genomborstat hår som jag smorde in med något serum, och läser lite med tända ljus vid skrivbordet. Min hörna. Sambo och jag har haft en mysig kväll, sedan lär jag rösta igenom ett nytt Twin Peak-avsnitt och så sängen med boken igen. 

 

Det är inte så jäkla extravagant, men det känns fantastiskt lyxigt faktiskt. 

Att lägga mig rätt tidigt, ligga och läsa tills ögonlocken börjar dra neråt och sedan kramas med sambo tills vi somnar. Det gör mig lycklig. Det ger mig livsglädje, det ger mitt liv en guldkant. Det krävs inte så mycket mer, inte mer än det som redan finns i mitt liv. Jag känner mig lyckligt lottad som är här, som känner så här relativt ofta. Den där nöjda känslan, en känsla av att jag lever ett bra, innehållsrikt liv. 

 

"Du får aldrig mer banta Emma" sa min behandlare sist jag var där. 

Och jag såg på henne, sedan såg jag ut genom fönstret och på den där fina eftermiddagssolen. 

Tänkte på mitt liv, så som det ser ut idag. Jämfört med då. 

Och så log jag bara lite och svarade "jag vet!"

 

Som ni kanske har förstått händer det mycket i mitt känsloliv just nu. Sambo och jag försöker reda ut saker och mönster, praktiken har sugit mycket energi och plötsligt är det onsdag. 

 

Tentaresultet: BA. Fan. Civilprocessen som jag ändå tyckte gick bra. Just nu är jag bara så jävla trött på betyg. Betyg, betyg, betyg. Medelmåtta, i bästa fall. Fan. Det är så urbotat dumt att ha betyg på en universitetsutbildning. För ärligt talat: vem är alltid på topp? 

Är jag dum i huvudet som har hankat mig fram och fått hyfsade betyg

trots att jag har haft ett helvete med ätstörningen? 

Gått i behandling, samtidigt som jag har pluggat heltid och nästan alltid haft ett extrajobb?

 

Det kommer inte stå att jag har blivit frisk från ätstörningar under tiden. Att jag klarade tentor efter tre timmars sömn under en hetsätarnatt. Det finns inte plats för det i de där betygen. Det är orättvist. Det är orättvist att människor där ute klarar av tre liv samtidigt men bara får söka jobb på ett av dem. 

 

Sådär. Färdiggnällt. Annars har dagen varit bra, efter tre rätt sorgliga så kallade "småmål" på Malmö Tingsrätt. Socialt missanpassade människor som begår småbrott, gång på gång. Salen andades fler domar än de dagsböter de flesta fick. 

 

Men jag såg Silbersky live, sambo fick högsta betyg på tentan (så jäkla stolt!!!), och jag köpte en stor sammetsröd ros till honom. Det finns alltid något att vara glad och stolt för i alla fall ;)

 

Nu ligger ett berg med makaroner med köttfärssås och permesan i magen, jag har storstädat hela lägenheten (dammsugit, moppat, städat badrum) och börjar känna mig lika trött i kroppen som i huvudet. Snart kommer väl sambo tillbaka från sin kompis, så att vi kan bädda ner oss framför Twin Peaks och sedan lägga oss hyfsat tidigt: imorgon börjar praktiken på Ekobrottsmyndigheten! Spännande värre! 

 

Blablabla. Jag mår bra. Det är bara mycket som surrar i huvudet. Dessutom saknar jag att umgås med mina fina älskade vänner och så mamma (som vanligt). Jag önskar att det fanns mer tid till allt!

 

 

Men praktiken är fantastisk, verkligen. Ännu en otroligt intressant dag, ännu ett värkande huvud sprängfyllt med information och intryck. Frukostgröt och ett kokt ägg, pytt-i-panna med stekt ägg (made by sambos färdigköpta pytt-påse), ett enormt äpple och sedan permesanbiffar med bulgor, kokta grönsaker och créme fraise-sås. Ikväll blir det säkerligen en kardemummabulle och kanske något litet ur påskägget..! 

 

Sambo köpte hem en Sia-glass med smak av Skumbanan (????), ska tjuvsmaka lite. 

 

Om praktiken kan jag inte skriva mer, men imorgon ska vi tillbringa förmiddagen på förhandlingar på Malmö Tingsrätt. 

Väntade på sambo vid Centralen i Malmö, sedan åkte vi hem och käkade, slöade, och sedan släpade vi oss ut på en väääldigt långsam minijogging (tänk 2km-kort). Efter att ha suttit instängd hela dagen är man tröttare än tröttast i huvudet, men benen är lite rastlösa. Nu är i alla fall det botat, slappedags!

 

 

MEN trots det, så har jag haft en bra söndag, minus en del tjafs med sambo. Bullbak, med härliga studentlösningar (har ni sett någon kavla med en vodkaflaska med bakpapper på?), resulterade i supergoda kardemumma/vaniljbullar och härlig kompis-fika. 

 

Annars är jag förlamande trött. Ont i huvudet. Lite ledsen i kroppen. 

 

Jag fick en kommentar om föregående inlägg: jag "borde ha orkat/hunnit" åka på födelsedagsfikan. 

Men saken är inte fullt så enkel som att jag missar lillasyskonets kalas. Det finns tyvärr viss historia i min "familj" som har inneburit spordaisk kontakt med pappa och hans nya familj, och en hel del mönster jag måste gå emot. Detta innebär att jag gjorde det här valet. Att jag inte skulle vara "en bra förebild" för min halvlillasyster... Det sved att läsa. Men som sagt, bilden är inte så enkel. Och jo, jag tycker att jag är en bra förebild. Nu. Faktiskt. Så det låter jag nog rinna av mig. Jag har gått igenom så mycket och tagit mig enda hit, till en fungerande vardag med härliga människor och en bra självkänsla. Det önskar jag att jag kan stötta alla, inklusiva samma lillasyster, till. Inspirera till. De senaste veckorna har varit tuffa och väldigt krävande, om jag hade kört vidare på "borden" och "måsten" just nu hade jag nog bränt mig lite. Vilket jag har lärt mig att känna igen varningstecken för och se till att lyssna på. Och om lillasyster inte kommer på någon av mina framtida födelsedagsfikor av liknande anledning så kommer jag acceptera och stötta henne i det. För så är livet ibland. Antagligen kommer jag upp en runda nästa helg, och kan ge present och krama henne lite då. Och nu kommer jag inte urskulda mig mer, för jag känner att det var rätt beslut och kommer fortsätta att känna så!

 

 

 

Jag har varit klumpig mot min storebror. Ställt in när jag har föreslagits att ses, inte visat att han är viktig! Samtidigt har vi haft en period där jag behöver energi, positivism och i allmänhet påfyllnad av glädje. Av olika anledningar har han inte varit en sådan källa och efter totalt onödigt tjafsande under påskhelgen har jag nog dragit mig tillbaka lite, mest omedvetet. Ställt in en middag för att jag var så trött, glömt bort att vi skulle ses för att allt här hemma har varit lite upp-och-ned. Men det är inte okey att behandla någon som är så viktig för mig på det sättet. Jag tycker inte om mig själv när jag gör så. Verkligen inte. 

 

Det är en svår balansgång det där, att ta hand om sig själv och sätta gränser man mår bra av samtidigt som man ska visa hänsyn, omtanke och kärlek till andra. Vad är lagom? Vilka krav är rimliga att ställa? Hur mycket ska man följa sin magkänsla, utan att bli varken en egoist eller en dörrmatta?

 

Det tycker jag är svårt. Det finns en del "vänner" jag aktivt väljer att inte umgås med längre: de ger mig ingenting. Men min bror älskar jag så enormt mycket. Min familj är verkligen de viktigaste människorna i mitt liv på så många sätt. Jag inser mer och mer hur otroligt lyckligt lottad jag är som har just min familj! Min mamma, mina bröder!

 

Så jag ringde honom. Förklarade lite hur det kändes. Och skämdes när han tog det jättebra, vi hade ett bra samtal och jag bad om ursäkt. Försökte definiera en magkänsla. Och han försökte lyssna och ta till sig. Varför har jag inte sagt det här tidigare? Fina fina storebror! 

 

Imorgon är det födelsedagsfika för at fira min halvlillasyster som fyllde sju år i fredags. Och jag kommer inte vara med. Varför? Jo, för att jag fick veta det i torsdagskväll och hade planerat annat för söndagen. Tänkt annat. Som jag verkligen inte vill ställa in. Inte ens viktiga saker, egentligen, men de känns absolut nödvändiga. Ett trots mot min pappas symboliska handlingar också kanske, det finns så mycket "borde","ska" och "därför!" där. För annars blir människor arga och besvikna på en. Vara duktiga Emma. Trevliga Emma. När jag bara är väldigt trött och försöker ställa mig tillrätta på jorden igen. Varför kan inte de vara mer som älskade mamma, som pratar, förstår och inte ställer värdelöst meningslösa krav? Krav! Jag hatar sociala krav!!!

 

För det handlar mycket om det just nu. Mig. Vad jag vill. Vad jag känner är rätt. Vilka jag vill vara med, vad jag vill göra en viss dag, vad jag känner inför saker. Att se till att inte ha för många "privata" måsten känns dödsviktigt just nu. Bara få ha ett lite luststyrt liv. Men det kan också göra mig till en bitchig egoist kanske? 

 

Men måste det verkligen vara antingen eller? Jag känner att jag får ställa krav. Vettiga krav, såklart. Men jag har rätt till det. Ändå äter samvetet lite på mig. Det är svårt att bryta med hur jag har varit. Omdana, bana ny väg för den person jag vill vara. Egentligen är. Som frisk. Jag känner det så starkt!

 

För det är en skön känsla, det är underbart att känna att jag kan sätta de där gränserna som bränner inom mig, och att människor ofta utan vidare respekterar dem. Jag behöver inte vara en ängel, en perfekt människa, en svensk Dalai Lama eller bara bäst i världen på allt för att bli omtyckt. Genom att sätta krav och tydliga gränser känner jag mig faktiskt mer värdefull och tryggare i mina relationer. Ja, det är alldeles sant. För de som finns kvar är de som tycker om mig tillräckligt mycket för att respektera mig, som inte behöver trampa på mina gränser. 

 

Och det stärker min övertygelse: att jag kan leva mitt liv som jag vill. 

Inte bara matmässigt. Mat finns inte ens med i den här diskussionen. 

Det här är större. 

Så mycket större än vad jag åt till lunch. 

För det här handlar om mig. 

Som person. 

Inte som ätstörd. 

Inte som sjuk/deprimerad/svag/skadad.

Mig, som frisk. 

Som den jag ska tillbringa resten av mitt liv med. 

 

Trevande steg. Egentligen känner jag vad som är lagom och jag är stolt över att jag ringde storebror, förklarade och bad om ursäkt. För jag är en bra människa. Jag struntar inte i vilka konsekvenser mitt handlande har. Det har jag aldrig gjort, snarare brytt mig för mycket. Ansvarat för mycket. 

 

Jag vet att jag kommer att få skit för att jag inte åker till födelsedagskalaset imorgon. Jag vet att jag är en dålig storasyster, en dålig dotter, en dålig egiost till människa. Men jag tänker göra det i alla fall. För jag känner att det är viktigt, inte ens på grund av en bra anledning. Bara för att jag inte vill. Jag vill bara vara. Mig. Inte duktig. Inte så jäkla lyckad och perfekt. Emma. Sådär som bara jag kan vara. Och för att orka det måste det finnas gränser: för att inte kamoflera mig själv. 

 

Man kan inte leva efter hur man borde vara. 

Man kan ha en idealbild att jobba mot, visst. 

Men man ska fan ha en bra magkänsla under tiden!

 

Och man ska lova sig själv att man ska ta hand om sig själv, 

göra saker man mår bra av, 

be om ursäkt när man beter sig dåligt, 

ge när man vill, 

ta lite ibland när det behövs, 

ha förväntningar, men rimliga sådana. 

 

För alla människor är värda respekt. 

Annars är vi inte människor: då är vi dörrmattor!

Vilken dag! Vaknade vid åtta, låg och läste någon timme innan sambo vaknade. Mumsade frukost i godan ro, pluggade lite, käkade blodpudding till lunch (varför inte boosta med järn ett tag?), tränade ett gympapass 13-14 med säkert femton pensionärer, duschade och käkade hemma, cyklade in till stan och mötte upp fina K, satt i solen vid domkyrkan och snackade om allt och inget. Träffade två andra vänner, satt tillsammans. Sedan var klockan nästan fem, cyklade hem, lagade lasagne med sambo, vi höll på att svälta ihjäl innan den var klar och laddade med varsin oskalad morot i soffan som lyxig förrätt. Mumsade två berg lasagne (med ketchup, till sambos fasa), myste hemma och såg Rapport. Sambo ville bara ha en skrivarkväll för sig själv: jag vill bara ligga och läsa lite, blogga (=slöa!). Men sedan ringde hans kompis och nu är han iväg med sina kompisar. Jag får vara med om jag vill. Men jag vet inte. Hängde med dit först (inte långt) men möttes av hans två killkompisar som satt och spelade FIFA. Och som inte stängde av det.

 

Varit lite rörigt med vissa familjeförhållanden, jag känner att min utvärdering av människor runt omkring mig ger vissa jobbiga resultat. De där kraven jag känner att jag inte vill tumma på... 

 

Lillebror och jag pratade precis, jag saknar verkligen honom. Tänk världens mjukaste, goaste kille? :)

 

Sambo ringde nu och bad mig komma tillbaka. Hurm. Dra på jeans igen, slita mig från min kopp te och vara trevlig? I-landsproblem! Men det känns roligt att han är mån om att ha med mig, innan har han snarare försökt få egen tid. Så jag får väl ta en för sakens skull: På med jeansen igen alltså! 

 

Dagens började med en långsam frukost, efter att ha vaknat av att sambo pratade i sömnen: "verkligen, ja VERKLIGEN!", say what?

 

Efter det smet jag iväg på en fika med en gammal fin vän, Popolare är ett mysigt fik. Saknar dock St Jacobs, får släpa iväg mig dit SNART och mumsa kardemummabulle. 

 

Egentligen skulle sambo och jag ha bakat bullar idag, men magen är störig och gör mig trött. Eller så är jag vårtrött. Eller bara PMS-trött. I alla fall, vi shoppade hem grejer till kardemummabullar och planerade in det på söndag istället. Är inte söndagar en bra dag för bullbakande?

 

Nu sitter jag och surar över skolböckerna, igen. Detta eviga pluggande... Men nästa vecka har vi praktik! Känns lite skrattretande med en veckas praktik på en 4,5 år lång utbildning, men bättre än inget (som vanligt). 

 

Gissa var jag ska vara? På Åklagarkammaren i Malmö!!! YES vad kul det ska bli! Längtar redan, det enda som oroar mig är kravet på att vara "dressad". Även om jag är en klädnörd så är det inte riktigt så att min garderob dräller av dräkter och kontorsvänliga outfits...

 

Nog om det, nu har jag exakt trettio minuter på mig att plugga lite mer *stön* och sedan är det myskväll med sambo. Vi har faktiskt köpt chips och dipp, jag fick ett infall i affären... Av någon anledning känns det väldigt... Läskigt? Jag menar, choklad är ju min grej. Inte chips. Men jag blev sugen. Hurm. Och varför måste det alltid vara antingen eller??? Ska smaka på båda, det är banne mig fredag! 

 

 

 

 

Givetvis handlar kroppsbyggnaden också om genetik, ni ahr helt rätt. Vi ser inte likadana ut vi människor! 

 

MEN det jag menade var att ge en bild av en frisk, väldigt normalviktig kropp som jag har lärt mig att acceptera, ja rent av tycka om! Trivas i! Ändå har jag aldrig vägt såhär mycket i hela mitt liv.

 

Och jag tar in vad vissa av er kommenterade, om otight kropp, hängmage och så vidare. Vet ni vad? Jag har inte just de komplexen, men däremot kämpar jag med en stor rumpa (som jag inte riktigt vet vart jag ska göra av alltid!), stora bröst som blev ännu större när jag började på p-piller. Om jag spänner den där rumpan syns det några celluliter. Och om jag sitter ner blir det några mjuka veck på magen. Låren går ihop, på vissa bilder har jag en tydlig dubbelhaka. Hey, vi ser olika ut! Vi har våra egna små olikheter och det är bara en del av oss. I flera månader hade jag säkert mer än gärna bytt kropp med er (speciellt dig Bea, du är ju toppenfin!). Men det fungerar ju inte så. Så nu fokuserar jag på min kropp. Inte skavankerna, utan de delar jag tycker om. När man vågar erkänna att det faktiskt finns fördelaktiga "bitar" på sin kropp. 

 

Så, mitt budskap var och är egentligen: du kan ha ett BMI på över 22 och vara snygg!

Så våga testa. Inte så mycket för kroppen egentligen, men det är ju oftast vårt utseende som skrämmer oss, eller hur? Men för dig. Som människa. För att känna, tänka, uppleva, minnas, lära, skratta fullt ut och när du vill!

 

Låt inte en liten siffra förstöra ditt liv: livet består inte av siffror egentligen!

Lite mer bilder?

 

Redovisningen gick bra i morse, dock hade sambo misslyckats med att ställa alarmet= gaaah! En halvtimme senare än planerat, och fick stressa med frukost (jag hatar att stressa på morgonen!). Stackars sambo fick utstå lite okväde, men vi kom iväg i tid och allt gick bra. Mycket bra, till och med! 

 

Igår var en jobbigare dag, samtidigt som jag räddade den genom att åka ner till Malmö. Min fina fina älskade M mötte upp mig på Triangeln, sedan strosade vi inom Emmaus för att sedan inhandla falafel (15kr på Middle east!). Vi gick till Pilen, satt och käkade på trappan nedanför vattentornet. Minus lite sporadiska sandstormar och några störiga canadagäss var det väääldigt mysigt. Efter denna spartanska lunch släpade vi oss runt ett varv, och diskuterade ditt och datt. Tre timmar senare tog jag tåget hem med den där varma känslan i magen, som man bara får av att träffa väldigt härliga fina vänner!

 

Kom hem, fick ont i magen igen. Spänd, värker. Helvete. Struntade i att träna och tog en liten promenad med sambo, försökte plugga lite... Satt och tänkte. Var enormt trött hela dagen, blir ni också sådär matta av all sol???

 

När jag kom hem från skolan idag var det dags: blodpudding. Bindväv, grisfett, grisblod etc. Mums? Eh... ja!

Lite läskigt. Men efter att ha sniffat lite på den och börjat steka den intalade jag mig själv att det är precis vad jag behöver. Jag menar, bara 100g blodpudding innehåller 110% av dagsbehovet av järn! Och jag käkade lite mer än 200g (halvt paket!), så snacka om järnboost! Till det, råriven morot med citronsaft på, och så lite yoghurt blandad med lingonsylt: mycket bra och framförallt jäkligt snabbt och enkelt!

 

Kom hem tidigt från skolan idag och tänkte: fan heller!

Det ursinniga rotande började. Tio par jeans till rök. En flyttlåda med kappor, trånga blusar. Påsar med klänningar. Jag får inte plats i de där kläderna. När jag håller upp dem ser jag det, de är inte gjorda för en vuxen kvinna som är 173 cm. Inte en frisk sådan i alla fall. 

 

Så jag sanerar. Sanerar sjukdom, sanerar ätstörning.

Varför ska de hänga där?

Som ett dåligt samvete för att jag blev frisk?

Ett hemskt minne?

En snuttefilt som smakar skit?

Så nu står de här i vardagsrummet, en hel hög med vackra hemska minnen. En annan Emma, en sjuk Emma som jag inte vill vara längre. På väg ut, mot erikshjälpens insamlingstunna (hoppas de får plats!). Helst hade jag velat bränna upp dem och dansa lite på glöden, tjuta lite som en indian. En segerdans. 

 

NU kan jag sätta mig och plugga. Andas lite lättare. Senare ska jag iväg på behandlingsmöte, efter det ska jag träffa en vän och sedan träna ikväll. Gympa medel på friskis är bland det roligaste jag vet!

 

Behandlingsmötet då? Jag tror den där timmen kommer att kännas som en kvart, som det gör när det har hänt mycket i mitt liv. De senaste veckorna måste vara ett nytt rekord i "Emma tillbaka till livet"-projektet!

 

Sambo och jag då? Jag har inte skrivit mycket om det, men vi har haft en svacka. Det är mycket som förändras i och med att jag har förändrats. Maktbalanser och gränser flyttas. Så måste det vara. Så måste det bli. Men jag tror verkligen att det här kan bli bra i slutänden. Med lite mer tid för oss båda att  vänja oss. 

 

Jag saknar Malmö i alla fall. Mina vänner, fina fina älskade vänner. Spontanitet och fler valmöjligheter. Mindre rastlöshet. Jag har nog länge känt mig lite avskärmad här i Lund, eftersom mina närmsta vänner bor i Malmö (minus A, älskade A bor här i Lund). Vi får se hur det blir med det i framtiden, jag vill gärna tillbaka. Fast med sambo såklart!

 

 

Idag har jag gråtit,

fast solen sken och himlen var blå.

Fast jag är stark och nästan frisk.

 

För den där lådan lurade i förrådet. Lådan med sommarminnen, en vacker sommar-Emma. Som inte passar längre. 

 

Jag tror inte att jag kan förklara min förkärlek för kläder. Det är en känsla, en känsla av att ha på sig ett vackert skal. Min garderob består av flera års letande, flera års samlande. Favoriterna. 

 

Av sex par shorts passade ett. Ett par sprack, ett par fick jag inte ens upp över låren. Jag minns de där kläderna, när jag har haft på mig dem och hur vacker jag alltid har känt mig i dem. 

 

Det började som en lek, jag tänkte att det inte skulle göra så ont om jag kunde skratta lite med sambo, som låg och slöade i sängen. Misslyckad catwalk. Efter ett tag hade jag röda märken på magen. När min absoluta favorit sommarklänning tryckte upp brösten till halsen (tro mig, inte på ett sexigt sätt) och den näst bästa inte gick att stänga alls... Då kom klumpen i halsen. Fan. Högen av "passar inte" växte, i högen "passar" låg två plagg av nästan tjugo. Helvete. 

 

Varför kan inte kläderna växa MED mig? 

Sambo behövde fixa något på datorn, jag stod med tårarna i ögonen och fumlade efter mobilen. Mamma. Jag behöver mamma. Gråta lite, prata lite. Mest lyssna på en lugn röst, med så mycket förståelse och kärlek. 

 

Och vi hittade ett tankesätt jag tycker om: när man var liten växte man ur favoritkläder. Då var det bara till att slänga dem, man försökte inte krympa ner sig till den storleken igen. Tvärtom, jag minns hur stolt jag var när man hade växt till sig till en ny storlek! 

 

Jag har växt ur kläderna. Inte vackra Emma! Jag sitter ju i soffan här hemma. 

Och även om det suger att jag inte kan ha de där älskade kläderna så är jag rätt jäkla glad att jag inte kan det heller, eftersom jag fick offra allt annat för dem. Sitta ensam i finkläder. Nej tack. 

 

Alternativet då? Ful-Emma? Nej. Det är inte sant.

Men vuxen, äntligen. En kvinna. Former. Fin figur.

Men just figur!