Slöa kontra träna och vardaglig guldkant
Ja, det ser det ut att vara!
Och idag var det nytt ställe på praktiken, wooh! Lite piggare på kvällarna nu i alla fall, men inte så pass att jag tar mig iväg på någonting... Typ träffa kompisar? Nej. Typ...träna? Nej. Typ... slappa med ansiktsmask och läsa trevlig skönlitteratur? Exakt!
Fast jag saknar att träffa vänner och träna. Men vet ni vad? Jag kan göra det nästa vecka. Eller redan i helgen, faktiskt. Ibland går det bara inte, ibland är man för trött för att göra det där andra, som är superkul i vanliga fall.
Jag var lite stressad innan över träningen. Det känns som att jag precis har kommit igång lite, och den där endorfinkicken har börjat bli ett härligt inslag i vardagen. Men varför tränar jag? Jo, för att må bra.
Samtidigt: om jag verkligen inte känner för det, kommer jag njuta då?
Ibland gör man ju det. När man väl har kommit iväg, är där och har kört uppvärmningen, känner hur kroppen mjukas upp och stoltheten över att man har en välfungerande stark kropp!
Men ibland, ärligt talat, så känner man inte så. Varje steg är tungt, och man skäms lite över att man inte tar i alls. Tänker på allt annat man hellre hade gjort, precis då.
Hur vet man då innan?
Jag gör inte det!
Men jag har en aning. Och sedan vet jag att jag hellre tränar ett pass för lite än ett pass för mycket. För om jag går det där passet, när jag inte känner för det alls, och sedan ska träna nästa gång: njaee...
Jag menar, varför ska man börjar försiktigt när man börjar springa? För att inte bli utmattad och lägga ner hela projektet efter första gången!
För mig gäller det att hitta en bra nivå, där träning är roligt och får mig att må bra. Inget annat. Inte så mycket resultat (tog bort Runkeeper), inte tävla, inte prestera. För det gör jag med så mycket annat (försöker bli bättre på det!). Jag ska inte bli världsmästare inom idrott. Jag ska inte springa maraton. Så varför ska jag elit-satsa? Eller, i alla fall Emma-elit-satsa ;)
Så nu sitter jag med ett väldigt genomborstat hår som jag smorde in med något serum, och läser lite med tända ljus vid skrivbordet. Min hörna. Sambo och jag har haft en mysig kväll, sedan lär jag rösta igenom ett nytt Twin Peak-avsnitt och så sängen med boken igen.
Det är inte så jäkla extravagant, men det känns fantastiskt lyxigt faktiskt.
Att lägga mig rätt tidigt, ligga och läsa tills ögonlocken börjar dra neråt och sedan kramas med sambo tills vi somnar. Det gör mig lycklig. Det ger mig livsglädje, det ger mitt liv en guldkant. Det krävs inte så mycket mer, inte mer än det som redan finns i mitt liv. Jag känner mig lyckligt lottad som är här, som känner så här relativt ofta. Den där nöjda känslan, en känsla av att jag lever ett bra, innehållsrikt liv.
"Du får aldrig mer banta Emma" sa min behandlare sist jag var där.
Och jag såg på henne, sedan såg jag ut genom fönstret och på den där fina eftermiddagssolen.
Tänkte på mitt liv, så som det ser ut idag. Jämfört med då.
Och så log jag bara lite och svarade "jag vet!"