ungefär sådär

...med mig själv!

Balkongen är en sol-oas dagar som denna, det är så härligt att ta med sig en bok, ett paket cigaretter, lite kaffe och sitta med ansiktet mot solen. Se antydan till fräknar och bara känna sig sådär solvarm, ni vet när huden luktar sol? Ja, jag känner mig nog lite som en sådan där härlig solmorgen tomat!

 

Igår var faktiskt trevligt, det var kul att träffa helt nya människor, vara lite salongsberusad och pussas i smyg med sambo när tillfälle bjöds. Diskutera mer eller mindre allvarliga saker och känna att jag är en person, en människa med åsikter och tankar. Ventilera, inhämta andras synpunkter/tankar. Vara i ett socialt sammanhang, kanske man kan sammanfatta det som. Ett trevligt sådant!

 

Jag tänkte slänge upp några bilder på crepesen jag gjorde igår, men det känns lite onödigt faktiskt med matbilder och matbilder och matbilder. Även om jag också vill inspirera till matglädje så får det inte ta för stor fokus: det är ju inte maten i sig det handlar om! 

 

För det handlar om oss. 

Levande, vackra, härliga människor, som råkar leva precis här och nu. 

Våra liv, våra historier. 

Det är det vi ska ta lärdom av, det är det som möjliggör allt fantastiskt stöttande som existerar.

Förståelse. Medkänsla. Och en stor nypa mod. 

 

Jag känner att jag har kommit långt ibland. Som när sambo åkte iväg med familjen för att hälsa på en släkting och jag plöstligt kände mig lite ofrivilligt ensam. Vafan... Ringde runt lite, ingen svarade (är det inte typsikt?!). Tyst i lägenheten. Grannarna under oss spelade hög, hemsk musik utomhus. Så mycket för den balkongnjutningen...

 

Sedan insåg jag att jag inte alls var ensam. För jag var ju där. Härliga, roliga Emma. Så istället skrev jag en liten novell, rakade benen (första gången sedan förra sommaren, såg det i alla fall ut som huja!), gjorde fula miner i spegeln, filosoferade lite i soffan och ja. Sådant där som är skönt mitt i sin anspråkslöshet. Och tiden går ju snabbt då!

 

Nu har grannarna i alla fall stängt dörren, så balkongen är okey igen. 

Lite mer pluggande, sedan ska jag nog bara njuta i en nybäddad säng mot prassliga lakan med Harukami-boken...

 

 

 

 

Det har inte blivit så mycket uppdaterat här: dagarna har verkligen farit förbi snabbt och härligt. Jag har haft glada fina dagar, med sambo och vänner. Spelat biljard, druckit öl, lagat mat och nu är det fredagkväll. Idag har inte varit en sådan där glad dag, allt har känts lite motigt och... jag vet inte. Ungefär som när en tvättlapp i tröjan skaver. Störigt. Jobbigt. Fast mer som tankar som skaver och inte en tvättlapp. Det är svårare att klippa av dem.

 

Det har varit mycket den här veckan. Jag var på en obehaglig undersökning på vårdcentralen i tisdags, jag fick reda på att min behandlare ska gå i pension till höstan igår. Boom. Mycket tankar, som sagt. Tankar på att jag är starknu, att jag klarar mig. Men också oro, för hur fan ska jag kunna stå helt själv, när jag inte har det där trygga samtalet en gång i veckan när jag vet att jag kan ventilera allt och inget? Och så råkar jag ju tycka hemskt mycket om min behandlare, så av rent personliga skäl är det också sorgligt...

 

Jag pratade förresten med min bästis igår om träning och hälsotrender. En sådan där härlig fantastisk människa, som tränar när lust, ork och tid finns men låter bli annars. Vi skrattade åt hälsofanatiker men pratade också om problem kring hur utseendesfixeringen sadlar om. Och ilskan över den där satans modellagenturen i Stockholm, jag blir fortfarande helt arg i magen när jag tänker på det!!!

Men dagens fundering gäller faktiskt inte mig i nuläget. Det gäller mig som sjuk. Och mat. Konstigt nog? ;)

Jag cyklade till Ica innan och skulle lämna ett paket och inhandla lite nya smartiesar (mums!), och på ditvägen började jag tänka på hur jag åt som sjuk. Vad som var gott då, vad jag "unnade mig". Fy fan. Ärligt talat. 

 

Jag vet att ni har sett alla de där specialprodukterna som poppar upp med världens hastighet i affärerna. Oj, vad jag försökte intala mig själv att det där var "nästan lika gott". Det är inte sant! Jag skulle nog inte ens kunna få i mig vissa saker jag då intalade mig själv att jag tyckte om. Jag menar, kokt äggvita naturell är inte en höjdare. Och inte kruskakli, fibrex, miniminiprodukter och allt det där andra. 

 

Poängen med det förra inlägget var att man ALLTID kommer att få kommentarer angående sitt utseende. Är det inte att man är för smal så är det för att man är otränad/tränad. Tjock. Mullig. Kurvig. Platt. What ever. Vissa människor verkar bara ha ett trängande behov av att omnämna ens utseende med sina egna ord. 

 

Och det är det som är viktigt; det är bara DERAS ord!

Och bakom ord kan ligga så mycket annat. Bakom en kommentar som man uppfattar som elak kan ligga omtänksamhet. Bakom ett ord man kanske inte ens reagerar så mycket på kan finnas elakhet. Hur man uppfattar just de där kommentarerna har självklart mycket med vilka ord som används. MEN även vad man själv är på för humör. Dagsform.

 

Känner jag mig pluffsig någon dag snappar jag åt mig alla ord som tänkas kan och vänder dem till just det; mig beskriven och sedd som pluffsig. Jag lovar att någon hade kunnat kalla mig slank och min ätstörning hade konverterat det till "men inte mager, banta!". 

 

Nästa dag kanske jag oroar mig för de där blickarna som läser in sjukdom. Tro fan om jag inte ser dem överallt hela den dagen, läser in misstänksamhet och oro i allt alla säger. Fast det kanske till och med är samma människor som dagen innan, enligt ätstörningen, "kallade mig" pluffsig. 

 

Att shoppa jeans.

Finns det något mer psykande?!?!?

 

Jag brukade HATA det. Sedan älskade jag det, när jag lätt kunde slinka ner i ett par 24 och klaga över att de satt för löst. 

 

Fet-glöm! Idag tog jag ett djupt andetag och tryggt tillsammans med bästis stegade vi in i en klädaffär efter lite hurrande över högsta vikten hittills (hon är bäst, jag förstår inte hur hon eller sambo orkar allt snack ibland men jag är så glad för att det finns plats för det också i våra relationer!). Väl inne. Oj. Lamporna blinkar till lite. Där ligger jenashögarna. Hurm. 

 

"Tjohej", kvittrar expediten. Rycker till. Okey. "Jo, ja, jag letar lite jeans, hurm, typ höga och inte med slitningar". Får en hel hög i famnen. Men först: "vilken storlek är du?". Tittar lite på bästis. Tittar lite på mig. Eh..? Letar i minnet..."Typ 27 eller 28?". Expediten granskar mig lite. "Inte mer 26 eller 27 kanske?". Tvekar. "Nej, faktiskt inte, hellre lite för stora, jag hade tänkt gå upp lite i vikt". Ett höjt ögonbryn en sekund. Sedan stod jag i provrummet med en hel hög jeans och svettfades (fan vad det kändes bra, på något sjukt sätt. När var jag varm senast? I NOVEMBER?!). Tadah! Lite lösa, men ack vad fina. Storlek 27. Det är jag, just nu.

 

En långkjol med stretch i midjan också (tack snälla modegud för att det är okey med stretchmidjor även när man inte är gravid!). Och så utmed lite för små älskade kläder. 

 

Det var inte så farligt! Och det var inte farligt att fika sedan heller, det var däremot farligt mysigt och gott! Jag känner mig verkligen som en ny människa dagar som idag. En stark, frisk människa. Som skrattar med hela magen och diskuterar hur underbart god en kardemummabulle kan vara (St Jakobs stenugnsbageri, igen). Som älskar att sitta där med min bästa vän och bara vara Emma. Att känna hur mycket jag tycker om att leva. Hur mycket jag tycker om mig!

 

Emma. Jag är faktiskt en himla bra tjej, som sambo brukar säga. 

"Det liksom strålar om dig", säger bästis och ler. 

"Gör det?" säger jag och ler tillbaka. 

 

Jag kom precis hem från dagens föreläsning. 

Innan jag gick ut och tog cykeln stod jag en kort stund och pratade med två tjejer från klassen. 

"Åh vad hemskt, ut i regnet..." (tänkte: hem och äta mellanmål, gott och mysigt!)

"Fan, jag måste släpa mig till gymmet nu!" säger den ena. 

"Jag måste hem och plugga", säger den andra.

 

Träna. Plugga. Jag ska gå hem och ÄTA istället. 

ÄTA äta Äta, fixa och dona mat hela jävla tiden känns det som:

 

 

Problem: Ett mellanmål är inte bara att slänga i sig what-ever, jag vill äta det jag är sugen om och står och gör iordning det ordentligt. Likadant med alla målen, jag lagar alltid lunch och jag lagar alltid middag. Det tar tid! Men jag vet att det är mycket lättare för mig att äta mer om det verkligen är något gott som jag är sugen på. Så 99% av tiden känns det värt det. Men 1%s tid vill jag bara dunka huvudet i väggen. Gaaaaah!!!! Varför kan inte jag bara slänga in några mackor med ost och ketchup i toastern? Varför jag inte jag bara värma på en tub med ärtsoppa?

 

Analys: Kan kan jag ju. Men vill inte. Lite ätstörning sitter nog i det fortfarande, det är inte "värt" att äta något som inte är jättegott. Lite bättre har jag dock blivit på det, innan kunde jag slänga omsorgsfullt lagad mat för att något blev fel/inte smakade som jag ville och börja laga något annat! Eller om jag t.ex. lagade pannkakor och en gick sönder= kasta. Som tur är, både för min ekonomi och miljön, har jag kommit över det i alla fall, man får acceptera att all mat inte blir super alltid. Eller ser god ut (se mina matbilder bara, haha). 

 

Sedan sitter jag här, med en skiva egenbakat underbart nöt- och fröbröd, omsorgsfullt smörad och med pålägg efter smak, lite äppelklyftor och en kopp kaffe. 

 

(Uträkning): Om man känner, liksom jag, en frustration över all "mat-tid" kan man ju jämföra det med innan, dvs all "ätstörningstid". Sedan jämföra kvalitén på tiden därimellan. 

 

Vilket leder mig vidare till en rätt självklar Slutsats: Det är värt den där extra-tiden. 

 

innan när jag pluggade!

En rad choklad och lite fikon.

Ingen ångest! Fast jag var ensam hemma!

Nu: kör!

Ikväll bjöd fina sambo mig på sushi.

Bara för att jag är bra.

 

Och när vi stod där på restaurangen och valde kom jag på mig själv med att tänka "vad kan vara godast". 

 

Inte minst kalorier. Inte minsta antalet bitar. Inte googla fram siffror eller kolla menyn på nätet innan. 

Det gör mig sorgsen att tänka på alla "nej tack!" jag har sagt utan att vilja det. 

SÅÅ många gånger som jag har tackat nej till mysiga fikor, goda middagar och andra sociala tillställningar. Allt som innebar ändrade/"konstiga" matsituationer. Nej tack. 

 

Nej tack till den där kakan som får det att vattnas i munnen på en. Nej tack till älskad pasta och goda såser. Så torrt och tråkigt som möjligt; jag bryr mig väl inte om mat? Inte kan jag äta inför andra! Inte på den tiden. Och verkligen inte någon mat som tillagats av någon annan. Bara smör och grädde. Nej tack.

 

Det är inget roligt liv. Det tror jag ni vet. 

Det är inte roligt att tacka nej till allt man är sugen på. 

Alla människor man hade kunnat umgås med.

 

Jag brukade bli arg över att man alltid måste ÄTA tillsammans för att umgås. 

Det kan faktiskt fortfarande göra mig lite konfunderad, varför är det egentligen så?

Det är himla mysigt och socialt (med de flesta) men samtidigt finns det ju en massa annat att göra. 

Fast det är rätt trist att äta ensam dag efter dag...

 

 

Jag hade fortfarande inte vågat välja en pizza, hur sugen jag än var. Kanske om jag delade med någon...

 

Ett första steg kan i alla fall vara att känna efter vad man faktiskt VILL ha och inte vad som är ätstörningsmässigt OKEY. Plötsligt kan man ha ett mål att sträva mot, att en dag våga välja det där istället. För mig kändes det som ett litet brott att bara erkänna mig själv vad jag faktiskt ville ha, för det var alltid saker som inte var det mest nyttiga. Idag är jag i det närmsta allergisk mot sallader; jag är så trött på isbergssallad och tomater. Jag äter i stort sett aldrig kall sallad till maten, det får räcka med varma grönsaker i själva rätten istället.

 

Jag har försökt bli ännu bättre på det sedan mitt förra möte, småätit lite godis och fikat relativt ofta utöver
min "vanliga" mat. Och vet ni vad? Jag hade gått ner 2hg idag. Vilket innebär att jag har stannat av i viktuppgången. 

 

Tänk om jag bara hade vetat för tre år sedan att jag kunde äta så mycket och gott som jag gör idag utan att bli det där fettot jag alltid målade upp för mig själv i huvudet...

 

Det är slut med "nej tack" om jag är sugen på någonting. 

Den frasen ska användas selektivt och enbart när jag inte känner för någonting.

 

Den här morgonen ville jag inte riktigt vakna. 

 

Jag släpade mig upp, fick en lång kram av sambo och tvingade i mig min vanliga frukost. 

Satt vid datorn. Satt i soffan och tänkte lite. Lunkade runt lite. Ledsen. Håglös. Trött.

Blev utsläpade på en fin promenad ute i härliga hösten med sambo, solen sken och jag kände hur ett litet leende smög sig fram när solen bländade mig. 

 

Lunch. Jaha. Inte sugen. Inte hungrig. Nej, inte äta något. Inte efter igår. 

 

Det värsta jag kunde ha gjort idag var att ge efter för bakslaget och ledsamheten. Inte äta, må ännu mer skit och ja. Det är aldrig många steg tillbaka, orättvist men sant så är det oändligt många småsteg framåt men endast ett få par stora kliv bakåt tillbaka till ruta ett. Fast gällande ätstörningar borde det heta ruta noll. 

 

Lunch. Gjorde en stor portion istället. För det är en trygghet i att äta ordentligt. Jag tänker inte torska den här dagen också till ätstörningen. Det här är min dag. Den fick några timmar igår. Inget mer. 

 

Sedan var det fika inplanerat med en nyare bekantskap (som är HELT fantastisk!!!). Fika. Helvete. Kaka och kaffe... Vill inte. Ställ in. 

 

 

Fika har jag gjort innan och den här vännen ville jag verkligen träffa, jag har sett fram emot det. Visst, man ska känna efter och anpassa sig efter kropp och själ, men jag minns så väl alla gånger jag har ställt in saker på grund av ätstörningsrelaterade skäl. Det är SLUT på det nu. Varför ska jag gå runt och lida en hel dag med mig själv för att jag har en sjukdom? Det är inte snällt.

 

Så jag letade reda på en fin klänning, sminkade mig lite, på med fina örhängen och skor, nya kappan och pälskragen.

Att vakna. Känna efter. Veta. Vilja förtränga. Hata. Älta. Bagatellisera. Förstora. Trycka undan.

 

Jag försöker att INTE göra något av det. Istället har jag bestämt mig för att se mitt bakslag sakligt: det hände. Det var inte konstigt att det hände. Det är bra att det hände så jag återigen fick en påminnelse om vad jag INTE vill. Nästa gång den där känslan kommer kanske jag har en bättre strategi, eller kan hämta kraft från det här minnet. 

 

För de värsta dagarna är morgondagarna, när man vet att något gick jävligt fel. Kroppen värker. Huvudet dånar. Tankarna är sega. 

 

Eller kanske precis efteråt?

Ensam, tom. Dubbelt så ledsen. 

 

Men jag lät det inte knäcka mig helt. Jag tog ett djupt andetag och tänke "fan i helvete, nu måste jag försöka styra upp det här", och plötsligt stod jag i köket och gjorde i ordning mitt vanliga kvällsmål. Gröt och macka. 

 

Mitt största no-no när jag var som mest inne i hetsätningsperioder var att absolut INTE har något kvar när jag gick och lade mig. Väga före och efter. Okey då. 

 

Fan heller. Att behandla sig som skit och sedan ligga där med en chockad kropp är det dummaste man kan göra. Jag behövde energi för att orka vakna idag och känna att livet är okey. En Atarax senare satt jag med datorn, ensam hemma, och åt mitt kvällsmellanmål. Jag försökte le och se DET som en seger. Mina rutiner ska inte krossas för att det blir fel ibland! I så fall, och bara då, har allt mitt tuffa arbete varit i onödan. 

 

Och det hjälpte. Idag kan jag fokusera på den där lilla segern. Finaste sambo är inte heller dum att ha, jag är verkligen så lycklig för att han finns <3

 

Några fina kommentarer här på bloggen fick mig att le spontant vid frukosten, ni ska verkligen veta att det betyder SÅ mycket för mig.

 

- Med att äta borta (spagetti!!!)
- Med att äta godis, några bitar för att jag var sugen
- Höra "du äter ju som en häst" från en välmenande människa och bara se just det välmenande (efter 2 minuters intensivtänk och kram från sambo)
- Engagera mig i samtal en hel kväll utan att tänka på vad jag har/inte har ätit
- Känna mig vacker en hel dag

Det är TUNGT att vandra bakåt i tiden!

 

Men just nu sitter jag hemma i soffan, dricker mumsigt te och äter lite choklad. 

Jag kan ärligt säga att chokladen smakar lite bättre efter den där tidsresan!

 

GAAAAH vad jag är lycklig nu för tiden!!!!!!!!!!!

 

Min hemlighet?

Mod.

Mat.

Kärlek.

Mer mat.

Massa vilja.

Lite tårar.

 

OCH att VÅGA sluta hata sig själv, SLUTA vara sin egen fiende. SLUTA vara elak, SLUTA bestraffa, SLUTA tänka hemska saker, SLUTA göra illa sig själv!!!

 

DOCK har jag en bit kvar. Jag kommer INTE vara nöjd förrän jag är, inte bara fysiskt frisk, utan psykiskt FRI!

Jag vet inte om jag tror på psykiskt frisk (vem är väl det i dessa tider?) men FRI. Bara jag och mina val. Ingen äcklig parasit i hjärnan som viskar, domderar. 

 

Behandlingssamtalet gick som sagt bra. 

Klapp på huvudet. Bra jobbat. Tack! MEN utmaningar :S

Och jag ska vara ärlig. 

 

Jag är rädd!

 

Rädd för att släppa taget om sötningsmedel,

rädd för att äta risifrutti

och rädd för att äta fil med flingor. 

 

Mina tre utmaningar tills nästa vecka. BANG!

 

Jag HATAR sötningsmedel. Jag tycker det är riktigt obehagligt att man inte riktigt vet de fysiska effekterna det kan ha och jag är en sådan där gammeldags fis egentligen som vill ha "rena" livsmedel, inte en massa E-ämnen och skit. Risifrutti förknippar jag med risgrynsgröt, som står på hemska-hets:listan. Flingor... Flingor var mitt "godis" under mina svältperioder. Förknippat med 5 st flingor i en ful liten skål. Mums... eller inte...

 

Jag har vunnit över light-produkterna förr. Jag har rensat ut, en efter en, bland mejerivarorna. Det enda tillåtna är lätt creme-fraise (OBS, INTE mini!). Smör/olja att steka i? Japp. Det är najs, gott och jag blir mätt längre. Nyttiga fetter, pang upp i hjärnan och tjo vad det går undan där nu för tiden (oftast..)!

 

Men socker då?

NJAE...

 

Fegis. Men jag gick och tittade länge på honung idag. 

Jag tittade på flingpaketen (INTE = läste kaloriinnehåll). 

 

Köpte inget av det. 

 

Men vet ni vad?

 

Det var jobbigt för mig att erkänna de här svagheterna och diffusa drömmarna för min behandlare idag. Det var ännu värre att sätta upp det som mål tills nästa vecka. Jag vet att jag måste göra det. Jag vet att jag VILL göra det. Ibland är det kanske just det som är det svåraste, att erkänna dels för sig själv, men även för någon annan, att man faktiskt vill något som GÅR EMOT sjukdomen och som man inte MÅSTE göra för att direkt överleva. 

 

Frisk=fri. Jag låter det gå på repeat i huvudet. 

Imorgon ska jag gå ett nytt varv i mataffären. Väga lite på fötterna. Känna i mage och hjärta. Se om jag hade modet då.

 

För vet ni vad?

Vissa beslut behöver ligga till sig ett tag, mogna lite. Man kommer dit, förr eller senare, om man inte släpper tanken. Hata aldrig er själva för att ni inte vågar direkt. Att ha en ätstörning innebär en enorm RÄDSLA, dels för mat men kanske mest för all djävulsk ångest man ska genomlida. Vi vet hur ångesten känns. Tyvärr. 

 

Jag försöker tänka på min rädsla som en sådan där lackmuspapperssticka vi hade i kemin i grundskolan. Om jag doppar den i mina tankar kring något och den blir röd innebär det mycket rädsla. Mycket rädsla slår jag sedan upp på skalan och där ser jag att mycket rädsla= ett stort steg bort från ätstörningen. 

 

Låt mig inte lura er till att tro att det kommer en sådan där dag då allt bara lossnar och allt är enkelt. Men jag tror att alla som har varit/är sjuka vet att vissa dagar ligger viljan och kämpandet liksom och dunkar lite i hela kroppen. Eller en riktigt bra impuls, dra av plåstret. 

 

Om inte det funkar brukar jag bli förbannad. Skälla ut sockret lite för att det skrämmer mig så mycket. Gorma på smöret och sedan bre ut det på mackan. FAN HELLER Att det där jävla smöret som jag till och med har betalt för ska få MIG att må dåligt. SMÖR/människa. 

 

Jag lät mig inte knäckas av ko-bröstmjölk. 

Nog fan ska jag klara lite bi-snacks (=honung)!

...gick mycket bra! :D

Min vikt har stabiliserats, vilket känns lite skönt (är fortfarande underviktig men inte anorektisk). Dags för huvudet att hänga med lite, och lägga upp nya utmaningar!

Får lite utmaningar också, men skriver mer om allt detta ikväll; NU= plugga -.-

faktiskt! 

 

Både med mat och pluggande ;) Saker som tog mig 10 minuter innan att tänka ut kommer så snabbt nu, det är fantastiskt! Vilket kvitto, något måste jag ju göra rätt!

 

En fråga till er: nässelutslag! Är det något ni har haft/har? Jag vet inte varför detta har börjat komma nu, men det gör img GALEN! Knarkar kortisonsalva men vaknar mitt i natten av att det kliar på hela kroppen. Jag har provat andra tvättmedel och verkligen försökt tänka efter vad jag har gjort under dagarna när det har varit som värst. Till och med funderat på om det kan vara något ångestsymptom. Men jag vet inte?!

 

Skriv gärna om ni vet något!!!!

Fika= check!
Härlig mudcake á la Espresso house med sambo, mamma, plastpappa och storebror.
Försenad lunch, körde en variant av sambos smarriga indiska maträtt från igår.

FINA människor!
FINA ÄLSKADE människor!

När man har de där jobbiga stunderna ska man plocka fram sina älskade i huvudet som små söta gubbar och försöka gissa sig till vad de hade sagt till en att göra/känna.

En gång hörde jag att man ska tänka likadant om sig själv och vad man gör som man hade gjort om en nära vän.

DVS: "Fan, jag åt en kaka mer än planerat, helvete jag är värdelös"
Blir: "Äh, vad spelar det för roll? Det var ju goda kakor, sluta tramsa dig nu så hittar vi på något kul istället!"

 

Idag blir en lite utmanande dag, vi (jag och sambo) ska äta lunch med mamma, hennes fästman och bror. 

Jag vet inte riktigt vad det blir. Eller när. 

 

Innan dess väntar stillasittande plugg. 

 

Sedan ännu mer. 

 

Först funderade jag på att fuska lite med frukosten. "Säkra". Men icke!

Jag har kommit för långt för att börja backa nu!

 

Jag vill aldrig mer tillbaka!

 

NU har jag:

- Inte blåmärken på ryggen efter att ha sovit i en säng

- Slutat frysa hela tiden

- Börjat tappa all extrabehåring!!!!!!

- Äntligen fått tillbaka min koncentrationsförmåga

- Kommit upp i en B-kupa (hade C som frisk)

- Inte ont i rumpan när jag sitter still för länge

- Inte sår som tar 3 månader att läka, de verkar tjoffas ihop mycket snabbare!

- Lärt mig att hantera fler matsituationer= FRIARE LIV!

 

Och såååå mycket mer!

 

Bye bye anorexia nervosa! ALDRIG MER!!!!!!!!!!

 

med finaste sambo.

Det är en trygg bubbla.
Plötsligt känns det naturligt att äta några chokladbitar till filmen, efter en sambolagad underbar indisk måltid (ingen aning om vad det heter "egentligen").

Naturligt.
Förutom de där tio minuternas tuggummituggande innan. Velande.
Men till sist.

Det lossnar!

Ge det bara tid, i gott sällskap!

Imorgon tänkte jag lägga ut ett ungefärligt matschema under en dag i mitt liv nu. Kanske jämföra med hur det hade sett ut för ett år sedan?

Skriv gärna om jag råkar trigga med något här i bloggen, det är verkligen inte avsett! Detta är en blogg FÖR ATT PEPPA, FÖR ATT BLI FRISK OCH FRI FRÅN HELVETET!

Ha en riktigt fin kväll!

Igår var en seger. 

 

Nej, jag åt inte en hel pizza. 

Nej, jag åt inte ett helt paket glass.

 

Jag var ute. Själv (det vill säga, utan sambo eller nära vänner). Kören jag är med i hade uppvisning på kvällen; vi sågs vid åtta och drog senare till stället vi skulle sjunga på. 

 

Rädslan började redan dagen innan. Kväll. Ute sent. Ensam bland okända människor. 

 

Människorna är aldrig problemet i sig, inte gällande det sociala i alla fall. Jag är rädd för mig själv.

 

Jag är rädd för att ledsna, sticka till något 7-eleven och köpa glass och godis kilovis, smita hem och hetsa. 

Det är pinsamt att skriva. Det är pinsamt att erkänna. Men jag skiter i det. 

Jag tror nämligen att det finns fler där ute som känner till den rädslan. 

 

Eller så är jag rädd för att inte äta något på ALLDELES för många timmar. 

Känna hur hungern utesluter konversationerna, hur det spänner i kinderna när man ler åt något man borde känna är roligt och engagerande. 

 

Jag är rädd för att inte våga dricka det där glaset vin för att min dumma idiotiska ätstörning skriker om flytande onödiga kalorier.

 

Jag är rädd för att om jag dricker det där vinet, har jag ännu mindre klarhet i huvudet att ta rätt beslut, att motstå en hetskväll, att motstå en svältkväll. Inte klar i huvudet nog att ta hand om mig själv. Även helt vanliga dagar är det svårt nog, med lite alkohol i kroppen blir det dubbelt så jobbigt. 

 

Men vet ni vad?

 

Saker som känns jobbiga är oftast de saker man ska försöka sig på.

 

Jag åt en extra macka, uppklädd. Började nästan gråta inför tanken på att cykla iväg till den där utmaningen. Var beredd på att ställa in, backa. Kanske var det för mycket? För mycket begärt av mig själv, helt enkelt. 

 

Tänk på att inte PRESSA fram friskheten. Ät inte en hel pizza bara för att. Gör det när det känns BRA, när du har planerat hur du kan hantera eventuell ångest etc. Du måste må bra! 

Att bli frisk ska inte innebära ett nytt sätt att plåga dig själv. Det är INTE friskt!

Nej, det du ska försöka är att må bra.

 

Att må bra är nämligen något helt annorlunda än att ha en ätstörning. Inte att äta ett helt paket glass. Visst, det har jag gjort ibland. Men inte bara för att. Denna gången har jag låtit allt ta sin tid, aldrig gett upp att utmana mina tankar såklart, men samtidigt pausat i mellan. Aldrig backat, men stannat upp. 

 

Det viktigaste för mig har varit att släppa självhatet. 

Det var min tröskel. 

Min snubbeltråd. När jag slutade tänka elaka saker om mig själv och mitt beteende hela tiden, när jag slutade skämmas och dölja, DÅ hade jag plötsligt styrka nog att börja kravla mig upp från det djupa svarta hål jag glidit ned i. 

 

Efter långa kramar av sambo och mycket stöttande gav jag mig iväg. 

Och: jag hade roligt!

Riktigt roligt!

 

Tack vare den extra mackan var jag mätt och nöjd. Jag tackade ja till ett litet glas vin, drack det långsamt och kom sedan iväg till festen och sjöng. Sedan satt vi i ett gäng efteråt och utvärderade, skrattade. 

 

Jag var med. 

Jag var inte bara där. 

Det är en enorm skillnad!

 

Jag kom hem, åt gröt och kröp ner bredvid en älskad sambo och vaknade med ett stolt leende.

 

Mitt i allt ätstörningsnojande glömde jag helt bort att vara nervös inför uppträdandet! Jag funderade på det idag och jag tror att det där är den styrkan jag kommer bära med mig från de här mörka åren. Att sjunga inför hundratals människor kommer aldrig vara lika hemskt som så många andra saker jag har konfronterats med som sjuk. Mår jag bra och är glad klarar jag allt. Fixar jag att äta ordentligt kan jag minnas alla svåra stunder och HÄMTA KRAFT från dem. 

 

Saker som andra tycker är hemska och obehagliga känns ibland bagatellartade för mig. 

 

Jag kunde ha dött. Det fick jag flera gånger höra under min tid som sjuk. 

Men det gjorde jag inte. 

Fast igår sjöng jag som en ängel. 

En orädd ängel