ungefär sådär

Ikväll bjöd fina sambo mig på sushi.

Bara för att jag är bra.

 

Och när vi stod där på restaurangen och valde kom jag på mig själv med att tänka "vad kan vara godast". 

 

Inte minst kalorier. Inte minsta antalet bitar. Inte googla fram siffror eller kolla menyn på nätet innan. 

Det gör mig sorgsen att tänka på alla "nej tack!" jag har sagt utan att vilja det. 

SÅÅ många gånger som jag har tackat nej till mysiga fikor, goda middagar och andra sociala tillställningar. Allt som innebar ändrade/"konstiga" matsituationer. Nej tack. 

 

Nej tack till den där kakan som får det att vattnas i munnen på en. Nej tack till älskad pasta och goda såser. Så torrt och tråkigt som möjligt; jag bryr mig väl inte om mat? Inte kan jag äta inför andra! Inte på den tiden. Och verkligen inte någon mat som tillagats av någon annan. Bara smör och grädde. Nej tack.

 

Det är inget roligt liv. Det tror jag ni vet. 

Det är inte roligt att tacka nej till allt man är sugen på. 

Alla människor man hade kunnat umgås med.

 

Jag brukade bli arg över att man alltid måste ÄTA tillsammans för att umgås. 

Det kan faktiskt fortfarande göra mig lite konfunderad, varför är det egentligen så?

Det är himla mysigt och socialt (med de flesta) men samtidigt finns det ju en massa annat att göra. 

Fast det är rätt trist att äta ensam dag efter dag...

 

 

Jag hade fortfarande inte vågat välja en pizza, hur sugen jag än var. Kanske om jag delade med någon...

 

Ett första steg kan i alla fall vara att känna efter vad man faktiskt VILL ha och inte vad som är ätstörningsmässigt OKEY. Plötsligt kan man ha ett mål att sträva mot, att en dag våga välja det där istället. För mig kändes det som ett litet brott att bara erkänna mig själv vad jag faktiskt ville ha, för det var alltid saker som inte var det mest nyttiga. Idag är jag i det närmsta allergisk mot sallader; jag är så trött på isbergssallad och tomater. Jag äter i stort sett aldrig kall sallad till maten, det får räcka med varma grönsaker i själva rätten istället.

 

Jag har försökt bli ännu bättre på det sedan mitt förra möte, småätit lite godis och fikat relativt ofta utöver
min "vanliga" mat. Och vet ni vad? Jag hade gått ner 2hg idag. Vilket innebär att jag har stannat av i viktuppgången. 

 

Tänk om jag bara hade vetat för tre år sedan att jag kunde äta så mycket och gott som jag gör idag utan att bli det där fettot jag alltid målade upp för mig själv i huvudet...

 

Det är slut med "nej tack" om jag är sugen på någonting. 

Den frasen ska användas selektivt och enbart när jag inte känner för någonting.