ungefär sådär

Jag ser hur sjuk jag var nu. Och jag längtar inte tillbaka, inte en millimeter, inte en sekund. Fy fan, om ni ursäktar språket. Men fy fan, för det livet jag "levde" innan. 

 

Självklart kan jag inte avhålla mig från att smyga mig in på bloggen lite då och då även om jag tenta-pluggar. Och ikväll tänker jag besvara en fråga jag tror mig veta att många av oss funderar på. 

F skriver såhär:

Hej hallå, jag har en liten fråga till dig eftersom jag vet att du har haft pojkvän under din resa mot friskhet. Jag undrar hur ert sex- och kärleksliv var under tiden som sjuk, själv känner jag knappt någon lust över huvud taget och nästan helt ointresserad av sex. Jag har stor ångest över detta då jag vet att det inte är kul för pojken (som inte heller vet om mina matproblem), vi har inte kommit så långt i vårt förhållande ännu så jag är rädd att han kanske tröttnar, men vill inte känna mig tvingad till att ligga. Men jag antar att det kan bero på undervikt/hormonsrubbningar, för jag äter trots allt nu för tiden, så det kanske rättar till sig efter ett tag? 
Kram och tack för att du är en sådan inspirationskälla!

 

Hej fina du! 

Tack för att du skriver till mig, och tack för komplimangerna!

Utan att lämna ut för mycket så kan jag säga att jag känner igen ditt problem: det är helt naturligt! När man är underviktig slutar kroppen till slut att tillverka könshormoner östrogen som också gör att mensen slutar komma. Skelettet slutar byggas på och urkalkas istället (som det gör på gamla människor). Östrogen är ju vårt kvinnliga könshormon, som du vet, så klart att det påverkar lusten! Kroppen vill inte ha sex eftersom den inte klarar av en graviditet och signalerar det till dig genom att göra en mer eller mindre assexuell. 

Dessutom är man ju SVINTRÖTT, och vem vill egentligen ha sex när man är det?!

När man börjar äta bättre är man också SVINTRÖTT, tröttare än innan men på ett mer nöjt sätt, som du säkert vet nu! Kroppen måste börja bearbeta näring igen och det blir en mycket större process än vad som sker i vanliga fall, när en frisk människa äter. 

Min uppfattning är att man aldrig ska ha sex om man inte vill det. Självkalrt kan man känna det där "borde" och speciellt som flickvän. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att man på så många sätt inte tar hand om sig själv: att ha sex när man egentligen inte vill är också ett sätt att svika sig själv. För att bli frisk måste man bland annat höja sig egen självkänsla och synen på sig själv som en värdefull fin människa. Det gör du INTE genom att ha sex under de premisserna!

Det svåra är när partnern inget vet. För hur ska han då kunna förstå? Därav en ökad stress för dig, eftersom du inte kan förklara varför. 

Om det här är ett seriöst förhållande tycker jag verkligen att du ska berätta för honom om din problematik. Det behöver inte vara hela historien fårn början till slut (ofta är det otroligt jobbigt och upprivande för den sjuka) utan bara kort berätta att allt inte står helt rätt till men att du kämpar för att bli bättre!!! Jag har aldrig slutat förvånas över hur förstående och fina människor i min omgivning har varit när jag äntligen har berättat för någon. Det är vi sjuka som inbillar om någon sorts skam och skuld, kom ihåg det!

Om du, som du säger, har börjat äta bra igen kommer din kropp kräva tid för att återhämta sig. Jag hoppas du förstår att det innebär att gå upp vikt också, i alla fall till man återfår sin mens och kroppen stabiliserar en idealvikt så att den slipper att hoppa runt en massa med vätskevikt. Då är din kropp i någorlunda balans igen: då kan din kropp sakta "läka" och börjar fungera igen. 

Fortsätt kämpa, berätta och få det stöd du säkerligen behöver. 

Gör ingenting du inte vill/känner för: det är okey att inte vilja ha sex ibland!

Lita på kroppen och fortsätt ta hand om den, 

så kan jag, fortfarande utan att lämna ut för mycket hehe, garantera att du märker skillnad!

 

Många stora kramar och mycket kämparglöd!

/Emma

Vardag, regndag, fin dag men nu har jag lite magknip. Tror det är den icke-laktosfria créme fraisen som ställer till det, ska köpa laktosfri senare idag och prova. Visste ni att många som har en ätstörning utvecklar en överkänslighet mot laktos? Det gjorde inte jag. Men jag blev ledsen när jag hörde det. Än idag känner jag av vissa saker, så som mycket ost, vispgrädde, vanlig mjölk. Glass, ibland. Fast jag brukar strunta lite i det, jag menar ibland är det värt en lite svullen mage. Det gör ingenting, det störiga är när jag får magvärk. Som nu. Buu...

 

En sak jag hade väldigt svårt för innan var att acceptera hur kroppen förändrades i och med viktuppgången. Jag kände mig ofta som en michelingubbe, det var så annorlunda alltihop. 

 

Något som var verkligen jobbigt för mig var mage, lår och kinder. "Klassiker" va? Kinderna var i perioder jobbigast, eftersom mitt ansikte förändrades rätt mycket. Vissa människor kände nästan inte igen mig, efter att inte ha setts på några månader. 

 

Nåväl. Jag tycker det är dags att visa att komplexen och rädslorna är temporära: man vänjer sig och accepterar, ser saker för vad de är och idag tycker jag om mina kinder. Innan såg jag så tärd ut, jag fick mer än en gång höra att jag såg ut som en fyrtioårig version av mig själv som gravt underviktig. Det var inte kul. Men i efterhand var det nog bra, faktiskt, för jag plockar fram de kommentarerna idag och förstår faktiskt dem (även om det inte är så snällt att säga till en nittonårig tjej direkt). 

 

Så *trumvirvel* här har vi mina fina kinder så som de ser ut idag vid BMI 22:

 

Om min spinkiga kropp, om tröttheten och den där jagande hungern. Om slöheten och ändå den brinnande rastlösheten. Ångesten, oron, ensamheten. 

 

Jag drömmer ofta om tiden då jag var inlagd. Betongkorridorer med linoleumgolv, lukten av sjukhus och de personer jag träffade. Jag drömmer om yrseln, stickningarna, kräkningarna och stunderna jag bara låg på sängen, för matt för att röra mig en centimeter. 

 

Jag drömmer om den där elaka rösten, om tider jag försökte fungera och orka leva ett "normalt" liv. Långa arbetspass, lögnerna för vännerna och familjen. Ja till och med sambo.

 

Ångesten av att sitta vid ett matbord. Ångesten av att gå in i en mataffär. Ångest innan en "fika" med en kompis. Ångesten innan en filmkväll. Ångesten på morgonen, av att vakna alldeles för tidigt och inse att jag behövde genomleva en hel dag till. Ångesten över att inte ha någon framtid. Ångesten över att vara fast. Och ändå inte våga bli fri. 

 

När jag sedan vaknar från drömmen ligger jag stel i sängen och öppnar sakta ögonen. Ser sambo som ligger och sover bredvid mig, ser vårt gemensamma sovrum och känner lukten av hemma. Känner kroppen, så pigg och stark, ser på klockan som ofta "gå-upp":tid, skuttar upp och sätter igång kaffemaskinen, kokar ägg och gör mig iordning. Ser mig själv i spegeln, ser att det är jag, friska Emma som ser på mig tillbaka. Stadig blick, pigga ögon. Likadan som på kvällen innan. Härliga Emma. Min vän. 

 

Förutom att ha suttit i timmar framför datorn och böckerna smet jag iväg på ett gympapass innan kvällsmaten och åh vad skönt det var! Bara släppa skolan och rensa huvudet lite. Få röra på stela leder och fylla på endorfiner som har räckt hela kvällen. Nu halvligger jag i soffan och äter lite choklad, banne mig ett bra avslut på en produktiv dag!

 

Det finns ingen magisk formel. Om ni inte litar på att mig, att livet är totalt mega superduper mycket bättre som frisk och fri än som ledsen och ätstörd så vet jag faktiskt inte riktigt vad ni ska göra. Jag kan inspirera, men jag kan inte komma med ett underverks-tips på hur. Det är verkligen en sorg för mig att det är så, men jag vill var aärlig: allas vägar ser olika ut! Jag har gått min väg, går fortsatt framåt. Men mitt liv är just mitt liv, med allt vad det innebär, och era liv är era liv. Vi vet bäst själva vad som gör oss glada och lyckliga. Vi vet bäst själva vad som motiverar oss till ett friskt liv. Jag visar mest hur mitt ser ut, försöker förmedla hur olikt det är mitt helvete som sjuk. 

 

Grundkonceptet är ju så förrädiskt enkelt: ät mat. Förhoppningsvis god mat och under en härlig stund, men ibland halvgod mat och på kort tid. Ibland något annat än du är sugen på, ofta anpassat efter vad som är hemma. Ibland bara vanlig mat, ibland lite onyttigare, ibland lite fika och ibland en hel del godis. Ur en fin skål, men ibland den fula för att den andra är smutsig/upptagen. Ibland med den där goda skeden men annars med vilken som. Det är ju trots allt bara porslin och metall som fyller samma funktion. 

 

Det jag aldrig helt förstod som ätstörd var matens funktion och icke-funktion. Mat ska inte påverka vårt känsloliv mer än kanske positivt när det är väldigt gott/mysigt. Men inte mer än så. Enbart brist på mat alltför länge kan få mig att nästan gråta idag, inte att jag behöver äta när jag är hungrig. Det är en lyx att jag bara kan öppna ett skåp eller kylen, så har jag något som jag kan äta när min kropp tjoar efter det. 

 

Visst, man kan tänka efter angående vad man äter. Jag hade önskat att jag åt nästan enbart ekologiska varor (studentbudget...), jag använder inte vispgrädde i maten utan matlagningsgrädde, jag äter inte kilovis med godis varje dag etc. Men det är inte ätstört: det är faktiskt normalt. Att försöka se till att kroppen får i sig alla möjliga nyttigheter. För ofta när jag bara är lite sugen är det lika gott med en skål med yoghurt och flingor som det hade varit med en glass. 

 

Avgörande faktorer ska vara hur gott något är, om man är sugen, om man behöver något stadigare, om man är hungrig osv. Inte kalorier, de där avskyvärda äckliga kalorierna. För allvarligt talat, i tre år åt jag varken lax, avokado eller nötter på grund av kalorier. Nu när jag äter det (bland allt annat!) och får i mig alla nyttigheter så har mitt hår blivit blankt och fint, mina naglar är bättre osv. 

 

Jag har sagt det innan och jag säger det igen: man måste hitta ett sätt att börja lite på sin kropps funktioner igen. Gå inte runt och var kissnödig: gå på toa, sitt inte uppe och var trött: gå och lägg dig, träna inte när du är sjuk: kurera dig, gå inte runt och var hungrig: ät någonting!

 

Detta är verkligen inte ett hån på något sätt, men det är ju sanningen till viss del. Detta visste jag någonstans även som sjuk, men vågade inte känna det. Agera efter det. Och det värsta med att leva med en ätstörning är nog att man på ett plan vet att man handlar helt irrationellt och motarbetar sin egen kropp. 

 

Fullspäckade dagar, vilket resulterar i lite tid till annat! Jag gick in till stan, valde ut blommor till en bukett till mamma (vita pioner med lite grönt fint runt om), smet inom Malmborgs och handlade, gick hem i regnet, plockade med mig lite syrener. Sedan började bakningen: valnötskaka och bondkakor. Scones till mamma och lillebror som skulle komma, och alltså missa lunch annars. Två timmar senare var allt nästan klart, jag och sambo satta i oss en snabblunch och sedan kom bröderna och mamma!!! Underbara fina familj!!!

 

Tack för att du skriver och delar med dig, jag tror att MÅNGA känner igen sig i din situation!

 

Jag gör det i alla fall. Och det gör ont i mig att läsa om hur du har det, för det är verkligen hemskt. Det där mitt i mellan:läget, där man fortfarande är så jäkla styrd men ändå inte är så pass sjuk på utsidan... 

 

När jag skrevs ut från St Lars första gången hamnade jag snabbt där. Jag lyckades släpa mig upp till ett högre BMI och alla i min omgivning började slappna av lite. Vilket bara ökade min ensamhet, för "HALLÅ, jag mår fortfarande lika dåligt!!!". I mitt fall sjönk jag sakta igen, in i helvetet.

 

MEN att tillfriskna är också att befinna sig i det där jäkla mellanläget. Stundvis. Och att du håller dig flytande visar i alla fall för mig tydligt hur stark du är (!!!) Du har ju det som behövs mest, en längtan och önskan om att slippa det där inrutade livet. En dröm om att bli fri. Och utan den kommer du ingenstans. Det är ju där hela resan börjar!

 

Hur jag gjorde... Jag önskar att jag hade en trolleriramsa jag kunde lära ut och så kändes allt bra för dig. Men det är en process. Ofta jobbig, men underbar alla de stunder där man börjar känna sig mer och mer som en människa igen. 

 

Jag blev arg. Jag blev riktigt, riktigt jävla förbannad helt enkelt. Jag satt och tänkte på allt ätstörningen tog ifrån mig, allt jag ville göra men inte kände att jag kunde, alla vänner jag förlorat under åren som sjuk, ensamheten, rädslan för att dö, sveket mot mig själv som litet sött barn, min familj, min pojkvän (nuvarande sambo) osv. osv. osv. Frustrationen som kvävde mig varje dag, varje gång jag tackade nej till mitt liv och valde sjukdomen istället. Framför allt och alla. 

 

Sedan bestämde jag mig för att prova. Prova, ett år som frisk. För ätstörningen var väldigt bra på att tala om för mig att livet var hemskt och värdelöst i alla fall, att jag inte missade något. Ändå tvivlade jag såklart. Dock kändes det för hårt att släppa helst. Så "prova" lät så mycket lättare. Då fanns det ju en väg tillbaka. Lämna den dörren där bakom dig i början. 

 

Efter det, tillåt dig att drömma helt. Ta gärna vänner eller familjemedlemmar som förebilder för hur du vill leva, blanda ihop lite olika och se dig själv i det istället. Hur vill du leva ditt liv, egentligen? Om du aldrig hade blivit sjuk, vad hade du gjort precis här och nu då? Hur hade en helg sett ut? Spinn vidare! Det är bra att drömma och känna efter. 

 

Ta ilskan. Vägra känna efter hur rädd du är hela tiden, ätstörningen vill att du ska vara rädd. Varför ska du egentligen vara rädd för att leva ett långt härligt liv? Det är en sjuk rädsla, som egentligen inte är din egen. Det är parasiten i din hjärna som har tryckt in den där. 

 

Så du, dina drömmar och allt agg gentemot ätstörningen skapar en pakt. Sedan är det svårt. För vi drömmer ju så ofta om att "imorgon vågar jag" men detta är morgonen som gäller. Dock bara på prov. Du ska prova. Prova något annat, prova att leva som de flesta andra lyckliga människor lever. Bryt direkt. Jag tvingade i mig två mackor med smör och ost, plus yoghurt med lite musli, drack ett ynkligt glas juice och tjöt som en barnunge. All den rädsla som sköljde igenom mig, det tog jag istället som ett bevis på att jag gick rakt emot sjukdomen. Bröt reglerna. Och jag är ingen supermänniska!!! ALLA kan göra det här. Alla!!!

Jag lade upp ett matschema till mig själv. Då räknade jag fortfarande kalorier och jag lade ett matschema som slutade på ca 2300 kcal. Men samtidigt började jag på öppenvården på St Lars och det var guld värt. De ville först inte ta emot mig där och för att jag skulle få gå på öppenvård och inte på dagvården var jag tvungen att gå upp ett kilo tills nästa möte. 

 

Det ökade bara den där ilskan jag pratade om, att de inte trodde att jag kunde. Plötsligt kunde jag se att jag presterade genom att gå upp i vikt och bli fri, istället för att späka mig själv. Det är ingen prestation att få sig själv att må skit, det är inte så svårt egentligen. En ätstörningen är bara mer utdragen än att skära sig eller dunka huvudet i en tegelvägg. Det svåra här i livet är att se till att man mår bra. 

 

Jag introducerade bitvis mer och fler olika matvaror. Saker jag längtat efter. I början mätte jag fortfarande saker, men jag började försöka lita på mitt ögonmått. Jag visste ju att de flesta andra också gör det. I takt med att jag började komma upp i vikt, mot en mer normal vikt i lagom takt (dock tyckte jag ofta att det gick alldeles för snabbt under tiden. Nu i efterhand ser jag värdet i processen men ryser av tanken på att jag... ville dra ut på plågan ännu mer?!?! Vaddå, bli frisk för snabbt? Hör du hur dumt det låter?) klarnade tankarna. Ångesten angrep mig inte alls lika ofta och inte lika intensivt. Frustrationen lade sig, eftersom jag kände någonstans att jag gjorde framsteg och just FRAMÅT, inte bakåt! 

 

Kom ihåg: TID. Tiden är faktiskt FORTFARANDE underskattad. 

Och frustrationen över din situation, den dödar du genom att våga något nytt. Jag lovar.

 

Kom ihåg att du gör det här för din egen skull, fina du!

För att DU ska leva ett fint liv. 

Ett bra liv. 

Rädslan är falsk, och ärligt talat:

Har ätstörningen någonsin fått dig att känna dig trygg någon längre tid?

Har ätstörningen någonsin fått dig att må sådär bra som ett asgarv med en bästa vän gör?

Behandlingsmässigt... Jag kan inte med ord säga hur arg jag blir över att man ska fylla vissa mått och kvoter för att vara "ätstörd" nog för att få hjälp. Det är ett idiotiskt system som skriker budget (såklart) och blir dyrare i längden, eftersom människor hinner bli riktigt förstörda fysiskt OCKSÅ innan de får hjälp. Och ofta inte alls ät mottaglig för den på samma sätt. 

 

MEN jag hoppas och tror att du har en Matvett hemma? Lusläs. Skriv dagbok. Tryck undan det sjuka då lite, låt dig själv få ta plats. Den där svagare rösten som faktiskt är DU. Höj den i huvudet! 

 

Ang. mina vanor så är de varierande, härliga och halvsunda? 

Just nu sitter jag ensam i soffan och mumsar lite godis, sambo har lagt sig för att läsa och det ska jag med strax. Jag vara bara väldigt chokladsugen.

Jag vill inte leva ett liv där jag ständigt begränsar mig själv och tänker åt magen med huvudet. Magen klarar av att skicka sina egna signaler när den behöver något. Eller inte behöver något. Den får mig att äta rätt varierat, men aldrig för lite för då jäklar! Jag är väldigt blodsockerkänslig och ser alltid till att ha något med mig i väskan  jag kan peta i mig för att inte bli ett monster. Jag äter nog helst runt var tredje/fjärde timme, det är rätt olika från dag till dag. Men jag äter alltid stadiga huvudmål och några mellanmål. Det mår jag super av. 

 

Träningen har jag återupptagit de senaste månaderna. Jag tränar väl ca. 2-3 gånger i veckan, men ibland inget alls. Aldrig mer. Det har jag inte lust och tid till. Det är inget måste, är jag trött skiter jag ibland i det och gör något annat. Det finns inga bestämda tider och dagar, jag håller det så flexibelt som möjligt. Och jag joggar fortfarande inte. Dels är det rätt tråkigt, dels gjorde jag det väldigt mycket under ätstörningen. Kanske är jag lite rädd för minnena? Jag är i alla fall inte orolig. Att jag "provade" livet, är det bästa jag någonsin har gjort. Dörren som jag lämnade bakom mig har försvunnit faktiskt. Jag kommer aldrig att vända mig efter den igen. 

 

Jag tycker att vissa saker blinkar "varningssignal". Mycket är saker som jag själv gjorde, som jag nu direkt förknippar med ätstörningar. Här får ni en liten "ätstörd"-lista på saker friska människor inte riktigt gör/tänker. Kanske kan ni se det som ett litet test? Ett stort problem är att man blundar så mycket för sina egna sjuka beteenden, eller urskuldar dem. För varje sjuk vana finns tusen ursäkter/förklaringar. Och visst, vi lever i ett jäkla mat-samhälle med dieter som sprutar ut från bloggar, tidningar, ja till och med vänner. 

 

Nu pratar vi mycket och varje dag. Törstig? Nej, jag skulle tro att man är jäkligt hungrig egentligen men inte vågar äta riktig mat. Det man istället gör är att skölja ut viktiga vitaminer och mineraler, göra sig själv kissnödig konstant och vägra ge kroppen det den skriker efter: mat!

 

Ärligt talat. Jag har inte sett en enda anorektiker under mina inläggningar och sjukdomsperiod som var i skicka att bygga muskler. Proteinpulver använder min storebror, men han tränar gym nästan varje dag och liknar så smått hulken. Proteinpulver är ingenting man kan använda som substitut till riktig mat. Det är ett komplement till människor som tränar väldigt mycket och inte kan täcka sitt proteinbehov genom vanlig mat. Jag ställer mig dessutom tveksam till om proteinpulver behövs alls i de flesta fallen. Trendgrej?

 

Är det något som anorektiker inte gör så är det att äta onyttigt. Men ärligt talat, hur "nyttigt" kan sötningsmedel vara? Visst, det är kanske otroligt få kalorier jämfört med socker. Samtidigt behöver man inte ett kilo socker för att söta något. Jag skällde ofta på mig själv i huvudet: sötningsmedel är kemiska medel som vi inte är helt säkra på hur de påverkar kroppen. Hellre riktig vara och lite mer sällan: man behöver inte söta allt, vilket jag gärna gjorde som anorektiker. 

 

Kvarg. Keso. Miniyoghurt. Känns det igen? Jag läser om det på otaliga bloggar och jag köper det inte längre. Mini-mini, varför då? För att du är ätstörd och fettskrämd? Ätstörd och litar mer på innehållslistan än din egna kropps funktioner? Fördelen med de lite fetare versionerna är att de är mer naturliga och att de gör dig mätt. Längre tid. Dessutom behöver man inte ta lika mycket för att få en mycket godare smak. Betala inte för den äkta varan utspädd med vatten! Det blir väldigt dyrt vatten i slutändan. Mini-yoghurt innehåller dessutom sötningsmedel (se ovan).

 

Haha, ja jag äter gröt varje morgon. I stort sett. Men jag äter även ett kokt ägg till och skulle havregrynen vara slut kan jag absolut ta fram bröd ut frysen och äta det istället. Gröt kan vara riktigt bra mat, men det är alldeles för ensidigt i sig självt för att nära en kropp med flera gånger om dagen. Variera med annan mat också!

 

Ett Finn crisp eller ett flatbröd motsvarar INTE en macka. Inte ens ett vanligt knäckebröd. Jag tror att alla människor vet det egentligen, det ser man rätt tydligt och märker väldigt snabbt mättnadsmässigt. 

 

Visst, ibland är man inte så jäkla sugen på kaka och latte vid en kompisfika. Men att alltid vara den enda som enbart dricker svart kaffe? Nej. Jag fick ibland en kick av att vara "den nyttiga" men det var ätstörningen som lurade mig. Mina vänner tyckte det var jobbigt att sitta där och se min beniga kropp och själva äta någonting. Det enda det gör dig till är socialt missanpassad och ja.... Kakor och kaffe med mjölk är väldigt välbehövligt ibland, enligt mig. 

 

Ja, sushi är fantastiskt. Men att äta åtta bitar är ingen middag direkt. Och ännu mindre= tja... Vi vet att det är nyttig mat, det står ofta hur mycket kalorier det är i sushi jämfört med annan snabbmat. Det är jäkligt gott. Men det är också oftast väldigt tryggt. Och lätt att beställa mindre av. Våga testa annat istället. Dessutom blir det dyrt i längden!

 

 

I morse vaknade jag lite innan sju av den där värken... Under vår resa bestämde sig en av mina visdomständer för att "poppa" upp helt, det vill säga skjuta upp totalt på typ två dagar. AJ! Nu är det en lös skinnflik av tandköttet som sitter och glappar ovanpå och en körtel i kinden har svullnat upp ordentligt. Inte på samma enorma sätt som under mina sjukdomsdagar, men ändå. Jag travade upp och tog en värktablett, smög mig ner i sängen igen och läste ut min senaste bok Och solen har sin gång. Hemmingway är verkligen att rekommendera när man känner sig lite ynklig. Man sugs verkligen in i hans detaljrika berättelser... 

 

Stackars, stackars mig..!

 

Anyhow, vid halv tolv var jag på ett gympapass och fast det "bara" var ett fyrtiofem minuter långt pass så kände jag verkligen att jag inte har tränat så mycket (läs: två gånger på två veckor). Flåset försvinner fasiken rätt snabbt! Men jag vet att det kommer också tillbaka rätt snabbt, så jag tar det lugnt. Det finns ingen press där, mer än den jag själv sätter. Och jag har bestämt mig för att det är så gott som ingen. Jo, det ska kännas bra och vara kul. Basta. 

 

Under semstern har jag ätit en hel del njutningar. Det är okey. Mer än okey, det var jättehärligt. Men när vi åkte hem kom jag ihåg den där längtan jag alltid hade när jag åkte hem andra gånger: att väga mig. Veta om jag hade gått upp en massa under semestern (vilket jag aldrig hade, så jag förstår verkligen inte varför det var så intressant?). Nu kom jag ihåg känslan, som jag nästan hade glömt, ivern. Som ett minne. Rös lite för mig själv. Det kändes så tragiskt, att jag har varit sådan. Att jag har tänkt sådär. Att jag har känt sådär. Lidit så mycket. 

 

Jag minns när jag började komma upp mot en normal vikt. Då snackar vi inte precis på BMI 18 strecket, vilket jag inte tror är många människors normalvikt. Det var i vintras. Tänk att det känns som så länge sedan! 

 

I alla fall: min stora skräck blev sommaren. Känner ni igen den där skräcken? Under min tid som sjuk kunde jag nästan längta efter sommaren, eftersom det var då jag kunde visa mina sjuka "framgångar" som mest. Givetvis intalade sjukdomen mig att alla tittade på stranden för att jag var så smal och vacker. Men nu när jag ser bilder från förra sommaren vill jag helst bara gråta. Eller glömma. Det kan ju inte vara jag..? Var det ens jag? 

 

Men jag var så obekväm i min nya friskare kropp. Jag mådde bra, det var inte det. Det var mer de sjuka idealen som satte in för fullt. Antagligen ett sista försök från den döende ätstörningen att dra ner mig i träsket igen (ni som känner igen er, LYSSA INTE PÅ DEN ELAKA RÖSTEN!). Jag kunde känna mig lite som en michelingubbe, spegeln lurade mig ofta. Min "syn" är nog det som har tagit längst tid att återfå. Att se mig som den jag verkligen är. 

 

Det var en oro, det där med sommar. Lite kläder, stranden, herre gud STRANDEN! Bikinis??? Nej. Nej, jag vill inte. Usch, jag känner mig inte självsäker i den här annorlunda kroppen. Nej, den är väl inte ful, men det är ju inte jag! Jag har ju sett helt annorlunda ut i fyra år, hur fan ska jag kunna trivas såhär? Det är ju inte mitt ideal! Helvete. 

 

Jag visste hela tiden att jag aldrig kunde gå bakåt igen. Jo, det är väl klart att man kan. Men ändå inte. Det fanns ingen väg tillbaka längre, den hade jag suddat ut efter mig, efter varje steg framåt. 

 

Nu under våren har det hänt mycket. Inte viktmässigt men på alla andra plan. Jag har utvecklats enormt mycket som person, mitt självförtroende är mycket bättre, min självkänsla som låg i botten har höjts. Jag tycker om mig själv. Faktiskt. Jag är en jäkligt trevlig prick och min existens gör faktiskt världen till ett bättre ställe för en del i min omgivning. 

 

Men så går jag till Friskis. Och hör hur ledaren säger: Nu ska vi skaffa de där beach-kropparna vi vill ha! 

Och jag blir förbannad. Faktiskt. Mitt liv under en hel vår handlar inte om att jag ska se annorlunda ut under sommaren. Och det borde ingen annans liv heller göra. Fixeringar är något man ska jobba mot, inte stötta. Speciellt inte på ett ställe som Friskis & Svettis. 

 

Det är okey att min mage putar lite och blir större när jag har ätit. Ibland är den lite svullen av sig själv, det är också okey. Ja, allt känns lite svullet när jag har mens. Men jag vet ju vad det beror på. Så då känns det också lugnt. Faktiskt. Inte underbart och kul, men fullt naturligt. Jag ska inte lägga mig i kroppens jobb så mycket, tänker jag. Jag är inte någon diktator längre, jag är en medarbetare. För jag får så mycket tillbaka från min kropp varje dag. Jag tror ni vet vad jag menar. 

 

Min kropp är inte en lerklump jag kan forma hur jag vill. Det finns bestämda mått redan. Sedan finns det andra rekommendationer som jag vill följa, för på så sätt mår jag som bäst. Till exempel att låta kroppen reglera hunger och vikt. Det behöver jag inte lägga mig i, för jag har märkt att det fungerar utmärkt oavsett. De senaste månaderna har jag legat på exakt samma vikt i stort sett, och senaste behandlingsmötet hade jag till och med gått ner lite (obetydligt, men ja). Trots att jag äter godis och snabbmat ibland. Skiter i något pass då och då. Lever som jag vill, helt enkelt. 

 

Jag tänker inte kämpa efter att förändra min kropp inför sommaren. Den är faktiskt ruskigt bra som den är. Det är okey att vara normalviktig. Även om ordet "normal" inte är det roligaste i alla sammanhang är det faktiskt väldigt bra och tryggt när det gäller kroppens tillstånd. Normalt för mig betyder numera väldigt mycket i den bemärkelsen. Det är skönt. 

 

Jag är tjugotvå år och sedan jag var arton år har jag inte åkt på en enda semster utan att må dåligt över mat. Konstig mat. Annorlunda mat. Ovissheten om tider, platser, maträtter. Mat-stressen fick ta en större del än fantastiska omgivningar, fina människor, spännande upplevelser och så vidare.

 

Varje gång försökte jag intala mig att det skulle gå bra, allt det som oroade mig. Att jag kunde unna mig lite mer, kunde ta med lite "trygghets-saker" (t.ex. sötningsmedel och havregryn) och att den här gången skulle det faktiskt bli kul. Gå bra. Det gjorde det inte!

 

För även om jag har fina minnen från många av de resorna, så är det inte minnen med MIG, utan enbart minnen av en vacker plats, min familj etc. Inte att jag mådde in i själen bra och kände mig lycklig. För det gör man inte när man har en ätstörning. 

 

Denna semestern är den första där jag har låtit aptiten styra mig helt. Glass, kaffe med mjölk, lite snabbmat, konstiga tider: you name it! Sammanfattningsvis: alla de rädslor jag tidigare bar på. 

 

Samtidigt ÄR det fortfarande jobbigt ibland, speciellt när jag känner mig hungrig när ingen annan verkar göra det. Men tack vare allting jag har lärt mig så är det inget problem, egentligen. Ingen annan känner min kropp eller synkar med min kropps behov. Den är alldeles för autonom för det: det är bara jag som kan ta bäst hand om min egen kropp. 

 

Jag har lärt mig otroligt mycket om mig själv. Framförallt har jag fått tydliga bevis på hur frisk jag är, hur fri jag är. Hur tråkigt det är att vara sjuk, hur plågsamt det är att inte kunna/våga göra saker man vill egentligen. 

 

Jag var redo nu. Redo att testa det här. Och det gick bra. Det gick mer än bra, det gick superbra! Jag är så in i helvetes stolt över mig själv, som klarar av en av de jobbigaste situationerna jag kunde tänka mig som sjuk. Det går. Jag kan. Det är till och med riktigt roligt! Jag är en människa igen, jag är en ung människa som är fri. 

 

Det är okey att det känns lite jobbigt ibland, inte med någon viss maträtt men jag kan nog känna mig trött efter långa dagar och mycket olika matsituationer. Jag känner fortfarande att det tar lite mer av min energi än av till exempel min älskade sambo (som ser det som något njutningsfullt eller enbart nödvändigt). Men mitt självförtroende, som tidigare låg långt under noll angående mat, har stärkts ytterligare några snäpp. Det blev inget platt fall. Det blev ingen besvikelse över att jag inte orkade/vågade någonting. Nej, jag är stolt som tuppen. Stolt över mig själv. Stolt över mig, som frisk. 

Jag orkar inte berätta så mycket nu, förutom att jag har saknat bloggen mycket men haft fullt upp hela dagarna (och kvällar/nätter) med att njuta av London med sambo. Istället lägger jag upp lite bilder, så kan ni ha en aning om vad jag har pysslat med:

 

Nu är jag hemma från träningen (cirkelgym, supergött!), jag kom hem till färdig middag (pasta med stekt svamp, hackad tomat och massa pesto och permesanost! Underbara sambo!!!), jag tog innan maten en skön dusch och nu har sambo smitit iväg till en kompis. Det är sol fortfarande ute, kaffet blev precis klart och mina fötter är tacksamt upplagda här i soffan..!

 

Är det inte lustigt egentligen? Att idag är det lite skönt att vara själv. Eller, fast jag ville cykla in och äta glass nu på kvällen (sambo orkade inte) och ingen annan kunde, så gör det inte så mycket. Det här blir också bra!

 

Jag tror att träningen för mycket gott med sig. Nu, när jag själv väljer den. Det är faktiskt bara roligt. Härligt. Jag blir glad och som ett plus blir jag starkare i min kropp. Kroppen är också glad. Det finns ingen press i den träningen jag har valt: friskis-gympa är högst individuell och det går inte att "mäta" något där. Det är inte som löpning med Runkeeper eller så, det vet jag inte om jag hade mått bra av. Det blir dessutom lite tråkigt när man börjar känna pressen. Jag vill inte prestera så mycket när jag tränar, jag gör det av andra anledningar!!!

 

Det är lite lusigt det där. Så länge var jag rädd för att börja träna igen. Väntade, fast jag egentligen hade fått okey:at att träna i alla fall en gång i veckan något mindre ansträngande. Men jag tror att det var bra att jag skippade det, och vågade se rädslan som kanske var befogad. Kanske behövde jag de där få extra månaderna för att kunna njuta av att träna resten av livet. Slippa pressen. Se charmen. Orka njuta. Orka skita i kontroll. 

 

Fast vi ska åka imorgon är jag alldeles lugn. Det kommer bli så himla bra, hur det än blir. Jag är bara säker på det. Dessutom ska sambo göra american pancakes till oss imorgon, kan man få en bättre start på dagen?!! Efter att jag kom tillbaka efter mina veckor i Malmö har vi haft det så himla bra. Klart, man tjafsar ibland. Men det är inte samma känsla nu. 

 

Jag vet att många av er också har en partner och jag tror mig veta hur mycket det sliter på ett förhållande när den andra är sjuk. Vilken supermänniska som helst vacklar nog ibland, mitt i all vår smärta och ångest. Det gör vi ju själva också. 

 

När jag träffade sambo hetsåt jag i stort sett varje dag. Hos honom också. Jag tänker inte skämmas över det längre, det var inte mitt fel. Jag var bara så jäkla sjuk. Om någon av oss hade valt fritt bland helveten, hade vi verkligen valt en ätstörning? Aldrig i livet!

Jag var ofta övertygad om att han inte skulle orka. Orka med mig, mina "hemska sidor". Så jag ljög och försökte vara extra härligt underbar varje gång vi sågs för att "väga upp" allt det tunga jag bar med mig. Det tog ett halvår innan jag berättade allt för honom om sjukdomen. Han blev nog inte så förvånad. Men jag vågade inte innan. Litade inte tillräckligt på att vårt begynnande förhållande skulle palla med det. 

 

Allt detta har ju såklart satt sina spår hos oss. Spår och mönster vilka vi tillsammans nu har jobbat väldigt mycket med, för att bryta. Hitta personerna vi är nu, när jag mår bra. När både jag och sambo kan lita på att jag mår bra. Att kunna gå på toaletten precis efter maten och inte ens tänka på vad jag kunde ha gjort under tiden som sjuk. Märka att sambo inte heller gjorde det. Det är mäktigt!

 

Det är inte bara fysiska saker, såklart. Det var mycket mellan oss som hade hamnat snett. Sambo fick vara stark och förstående, tröstande och begränsa sitt liv för att få in mig i det. Det gör mig olycklig att tänka på men samtidigt vill jag välja att se hur kär han måste ha varit i mig för att göra det här. För att orka. Vilket härlig tjej jag måste vara, som man vill vara med fast jag mådde så dåligt. 

 

Bråken vi har idag handlar aldrig om mat eller godis eller att försöka få mig att äta. Försöka få sambo att vara med mig alla kvällar, för att sitta "barnvakt" och vara trygg klippa. Jag vill aldrig begränsa honom igen, även om jag självklart inte ville det då heller. 

 

Min sambo räddade på många sätt mitt liv. Mamma fick mig att aldrig ge upp, utan henne hade jag aldrig levt tillräckligt länge för att hinna träffa sambo. Det gick inte en dag vissa långa perioder utan att jag dagdrömde om och ville ta livet av mig. Mamma fanns alltid där och fick mig att orka. Och om inte det räckte, fick hon mig alltid att känna det som att jag inte kunde göra så mot henne. Min kärlek till henne och mina bröder har alltid varit min livlina. 

 

Men sambo räddade mig, Emma. Som person. Inte bara för att överleva, utan för att leva! Börja fundera på hur ett annat sorts liv hade kunnat vara. Sett på andra tjejer och tänka att sambo kanske hade haft det bättre med dem. Kunnat äta glass med dem men aldrig med mig. Kunnat dricka vin med dem. Aldrig med mig. Det föddes en längtan inne i mig också. Om mina vänner, som jag lagt på hyllan, och allt annat. Resa. Herregud, jag vågade inte åka någonstans alls på den tiden. Men egentligen ville jag ju allt det där och så mycket mer! 

 

Hur man får mig på gott humör dessa dagar:

vi har kört igång med tvätten här hemma.

Solen skiner, jag slank inom St Jacobs stenugnsbageri och köpte med två kardemummabullar hem till eftermiddagsfika!

 

Imorgon klockan 19:00 går planet!!! Vi ska bo hos min farbror i Chelsea, och stannar där tills på tisdag. FEM dagar i London! Fem dagars semester! 

 

London är verkligen en av de bästa städerna i hela världen. Och jag förstår varför så många flyttar dit. Jag har försökt åka dit minst en gång om året tidigare år och nu ska det bli så kul att visa sambo mina favoritställen! Som jag har längtat!!! De två böckerna vi lånade på bibblan om London ligger här hemma på soffbordet och efter söndagens helvete så känner jag verkligen att jag behöver lämna böckerna hemma, ta sambos hand och strosa i underbara London. Äta gelato, dra ut i Soho och åhhh!!!! ALLT!!!!

 

Så, världens gladaste Emma ska försöka plugga undan en hel del idag. Tänk vad mycket lättare det känns när jag vet att imorgon hämtar jag upp väskan ur förrådet och sedan är det bara att räkna ner timmarna..!

 

Underbara A är faktiskt bäst i världen att vara vän med, på många många sätt. Men ett av dem har jag inte tänkt på: hon utbildar sig till sjukgymnast. Och på grund av mina knän så har jag avhållit mig från att träna förra veckan. Och saknat det, grymt mycket. Knäna har molat, värkt och jag antog att det var på grund av att jag hade mens. Tydligen kan man få mensvärk i knäna (?!?!?!?!) men jag har aldrig haft det tidigare. Efter att jag provade att träna nu i måndags så fick jag lite ont igen. Vafasiken liksom!!! Varför???

 

Enligt A tar det längre tid för senor och leder att hänga med i ökad träning än det gör för våra muskler som alltså byggs upp snabbare. Följden av detta är att lederna ligger cirka sex veckor "efter" i utvecklingen och stärks långsammare. Så till alla er som har börjat träna: om ni får ont, har ni antagligen överbelastat lederna lite. Då är det vila som gäller, sedan succesivt sätta igång igen. Ha aldrig ont när ni tränar! Det är fel!!!

så kom solen tillbaka. 

Inte bara rent fysiskt, vädermässigt. 

Utan även humörsmässigt!

 

Dagen idag har varit så himla härlig. I all sin enkelhet. Först ensam på förmiddagen, fick undanpluggat en hel del. Strosade lite här hemma, drack en kopp rabarberkalas-te och sedan kom sambo och pussades med mig innan jag åt crepes till lunch. Sedan behandlingssamtal klockan ett, A är underbar och tillsammans kunde vi lägga pussel med orsak-konsekvens. Jag lär mig fortfarande så otroligt mycket om mig själv!

 

Efter det ringde jag om jobbet i Norge och har ni fått en bekräftelse på att jag har fått jobbet: den 20 juni ska jag vara där..! Sedan träffade jag A, fina älskade vännen A! Åt falafel i solnedgången och gick på Kino. Satt med varsinn godispåse á la Candy People, ensamma i salongen och såg Djupet (nej det är ingen porrfilm, det är en isländsk film baserad på en sann historia om den enda överlevande sjömannen efter att en fiskebåt förlist). Riktigt bra. Superbra att få lite perspektiv också, och innan det ha ventilerat ditt och datt med A, som bara kramar och förstår. Innan det fick jag en present också:

 

Jag vaknade med en obehaglig känsla. Världen såg lite trist ut genom fönstrena. Ingen glädje, mer än sambos morgonpuss. Ingen glädje över att finnas, vara Emma, ha mitt liv. 

 

Stissigheten. 

Oro som väller fram i hela kroppen. 

Händerna börjar skaka. 

Fan. 

Jag skulle ju till grupparbetet.

 

Atarax. Två stycken. Huvudet snurrar till, gråten i halsen sjunker undan och jag cyklar iväg, vinkar av sambo på stationen och sticker till skolan. Klump i magen. Nu måste jag fungera. Där kan man inte börja skaka och gråta.

 

Allt går ändå bra. Jag kan låtsas vara som vanligt, jag kan ju det där trots allt.

Men känslan finns kvar och växer igen. 

Tar tåget till sambo, hem till hans föräldrar. 

Fungera.

 

Sambo möter upp, vi sitter på en bänk och tittar på en damm med söta ankor. Äter munkar, jag äter en vaniljmunk och känner att livet kanske är bra ändå. Med sambos hand i min. 

 

Sedan tillbaka. Saknar min familj, där jag sitter i soffan och ser omkring mig. Lite utanför den här andra familjen, fast de är snälla och omtänksamma. Jag är ju inte familj, trots allt. 

 

Mat. Mat jag inte vill äta, mat jag inte kan äta. 

Nej. Fan. Inte krångla. 

Men jag äter ju inte köttbitar?

Tycker inte om.

Vill inte ha!

Tårarna kommer. Emma-krångel-med-mat känns uttjatat. Jag är så trött på det där. Men samtidigt känslan av att jag faktiskt har rätt att stoppa i mig vad jag vill ha, att alla inte äter allt. Jag svälter inte, jag hoppade inte över den maten för att det var kalorier, fett etc. Bara för att jag verkligen inte kunde tänka mig att äta den. 

 

Så sambo går med mig till Coop, vi köper en färdigrätt jag värmer medan de andra dukar fram maten. Klumpen i magen växer. Dricker vin lite för snabbt och önskar att det inte behövde bli såhär. Skäms, men blir arg över att jag skäms. Varför ska jag skämmas? 

För ett år sedan hade jag inte ens funderat på att äta borta om jag inte kunde laga till egen "trygg" ätstörd mat.

Jag borde få känna mig stolt!

 

Svärföräldrarna är söta, de är snälla. Ber om ursäkt, erbjuder sig att betala min mat. Icke. Inte en chans. De har bjudit mig på så mycket. Blommorna jag köpte till dem står i alla fall på bordet, det får mig att känna mig lite bättre. 

 

Sambo sitter en bit bort. Jag pratar, försöker få känslan att försvinna genom att skratta bort den. Glömmer bort tiden, är trött och ledsen men ler på. Det är skönt att ha många fina människor runt sig i alla fall. Sambo två stolar bort. 

 

Klockan blir mycket, det är verkligen dags att åka hem. Speciellt med tanke på min redovisning, min grupp sågs klockan sju idag på Espresso House. Men tåget går inte förrän tjugo i elva, tröttheten väller upp och jag blir konfunderad. Varför ska man orka så jäkla mycket?

 

Tåget. Sambo förstår nog inte alls. Stackaren. Jag vill bara att han ska hålla hårt om mig, klappa mjukt och viska fina saker. Iställlet sitter vi bredvid varandra, jag kör in naglarna i låren genom de tunna strumpbyxorna. Smärtan får mig ändå att stanna i verkligheten. Håller borta paniken lite i alla fall. Sambo ser på TV:n i tågtaket. Ensamhet. Men ingen ilska. Hur ska man förstå?

 

Sedan kommer det en arm omkring mig, jag känner plötsligt hur tårarna rinner ned för kinderna. 

Ser hur en tjej ser förskräckt på mig några säten bort. 

Skam. 

Skäms. 

Helvete. 

Du är ett kaos Emma. 

 

Sambo sitter där med armen runt mig. Vi är så trötta båda två.

Men han förstår nog inte hur olika tröttheter vi upplever precis där och då.

Jag längtar efter en varm trygg säng och mamma som pinglar lite med sitt ängelpingla-halsband innan jag somnar. Trollar bort onda drömmar och efterlämnar den där trygga doften av barndom. 

 

Istället låser vi i tysthet upp cyklarna vid stationen och cyklar hem i nattens kyla. I min tunna sommarklänning och strumpbyxor, en alldeles för tunn jacka. Kroppen huttrar men jag tycker att det är skönt. Kan andas lite. Det regnar.

 

Väl hemma. 

Tyst och mörkt. 

Sliter av mig kläderna, drar på mig ett stort linne och borstar tänderna med sambo. Vägrar se på mig själv när jag tar av mig sminket. Vill inte se röran. Mig. 

 

När vi ska sova kommer smärtan igen, den vrider runt hjärtat och skickar ont blod ut i hela kroppen tills jag är förgiftad av tankarna. Kroppen spänner sig, jag kan inte andas. Panik. 

Två atarax. En för smärtan. Och en för sorgen. 

 

Nej, jag sprang inte,

men sambo gjorde..!

 

Lite efter tolv kom sambos två bröder hit, käkade, peppade och stissade upp varandra. Pinsamt nog var jag nästan lika nervös som de var, även om jag planerade att sitta på Idrottsplatsen och lugnt invänta sambos målgång med en god bok... Det blev inte riktigt så! Vi strosade iväg och kom i lagom tid till starten där jag pussade sambo och gav honom en lycko-klapp på rumpan (nådde inte att sparka). Sedan kom "svärfar" och mötte upp, vi strosade bort till Grand där vi kunde få en glimt av dem efter de första fyra kilometerna... Spänd! Helspänd! Verkligen, stod redo med kameran och spanade koncentrerat. Med den där lilla förväntansfulla klumpen i magen, "snart kommer han!!!". Sambo gjorde en strålande insats, jag är så stolt och imponerad!

 

Ikväll gjorde jag hemgjord pizza till oss, vi somnade nästan på sängen runt fem så jag kände att vi behövde energipåfyllning. Jag börjar förstå det där med sympati-gravida män!

 

Pizzan blev verkligen jättegod och det är ju så mycket lättare att göra pizza än man tänker sig. Med egen jäst-deg och allt! 

 

Fina fredag!

Gruppmöte, och gissa vem som hade bakat kladdkaka med valnötter till oss? Jag! Stolt, fint ögonblick. Efter det cyklade jag in till stan där sambo mötte upp med utflyktsväska: filt, kaffe, två block och pennor. Vi strosade på lite ärenden (sambo ska springa Lundaloppet idag!), sedan köpte vi falafel och satte oss på bästa platsen i Botaniska:

 

Jag måste bara lära mig igen, hur jag får mig själv att må bra.

Just idag var en lång promenad det bästa jag kunde tänka mig. 

Knäna knarrade lite, men sedan slutade de att stöna. 

Det var bara så himla härligt.

Först tände jag av gammal vana en cigarett,

men släckte den snabbt. 

Andades ren härlig luft, fylld av gröna dofter...

Benen travade på och jag insåg att de styrde mig mot dammarna. 

Vatten. 

Jag saknar havet, jag saknar det enormt mycket dagar som denna.

 

 

Jag vaknade i natt av att knäna dunkade, i takt med ryggen. Först funderade jag på att låta tårarna rinna, men det kändes på något sätt mer rimligt att gå upp och ta en värktablett. Den där mensvärken. Den knäcker mig nästan. 

 

Knäna har svullnat lite, det här är första gången jag får värk även där. Tydligen inte helt ovanligt, om man ska tro google:träffarna. Ett långt möte med gruppen inför måndagens redovisning. När jag klev av cykeln utanför huset där vi skulle se dunkade det under knäskålarna. Något blek blev jag medicinerad med den ena tjejnens "mensvärkstabletter" och smärtan lade sig rätt snabbt. 

 

Väl hemma, en rastlös sambo. Det börjar dunka igen. Jäkla knän! Ligger mest i soffan, sitter en stund på balkongen. Sambos lillebror är här och spelar schack med honom. Jag är bara rastlös och uttråkad. Och har ont. Senare går vi upp till sambos bästis och sitter lite i soffan med honom och en klasskompis som var där. Bayernmatch. Förstår inte charmen. Förstår inte varför Bayern har svart-gula kläder på bortaplan, när alla deras supportrar har grönvita halsdukar. Någon försökte förklara. Jag lyssnade inte så bra. 

 

I min drömvärld hade någon nu kommit med ett strålande förslag på något att göra nu. 

Cykla in till stan, köpa en glass, sitta och mysa mot solnedgången och pratat. 

Pratat! Jag har ingen att prata med dagar som dessa. 

Bara mig själv, i mitt huvud. Och även om jag älskar mig själv så kan det bli lite enformigt. 

 

Jag saknar mamma idag. 

Varm, go kärlek. Någon som klappar på en, säger "du är så fin, lilla gumman" och kokar en kopp te till mig.

Utan att jag behöver göra något mer än att finnas till och påpeka att jag lider. 

 

Sambo var jättegullig igår. Men det fungerar inte alla dagar. Jag märker det ju så tydligt, när han blir rastlös och jag känner mig tråkig. Det är jobbigt. Han menar det inte. Han gör det inte med flit. Men jag känner det. Och det känns orättvist. Jag vet inte. Det är bara en lite pissig dag idag, antar jag. Det känns som att jag inte har gjort någonting på hela dagen, fast jag rent logiskt vet att det har jag visst det. 

 

Och nu, när jag äntligen är lite piggare är sambo trött och ligger i sängen. 

Hurm.. Vad ska jag göra nu då?

Jag försöker känna efter.

"Emma, du har lyxen att kunna göra nästan precis vad du vill denna kvällen! Vad vill du göra?"

Jag känner bara inte det där GRATTIS:et. Jag känner bara en lite sur likgiltighet. 

Ni vet, som en sådan där sommarlovsdag när solen sken men alla kompisarna var bortresta. 

 

Dagar som denna saknar jag verkligen att bo i Malmö. Nära impulsiva älskade vänner. En kort promenad med en fin människa, prata om annat. För jag kan påverka mitt humör. Det är inte statiskt, det är snarare lite för dynamiskt idag ;) 

 

Vissa minnen dyker upp. Jobbiga minnen. Jag tror att det är för att jag tar det lite lugnt just nu. Det är sorgligt. Det finns ju en del kvar att bearbeta, att sörja. Jag får nog bara bestämma mig för att det är okey att känna så. Lite nödvändigt till och med. Ett bevis på att jag mår bra nu. Nu får det jobbiga komma fram lite mer. Innan har jag bara fått fokusera så mycket på här och nu, pausa jobbiga minnen. Trasiga minnen. Arga, ledsna, ensamma minnen. Väldigt ätstörda minnen. 

 

Jag och sambo ska ha picknick till lunchen, sedan ska vi bort på kvällen.

Fina fina K fyller år!

 

Finbesök, hatade älskade mens. Humöret låg och skvalpade vid fötterna när jag vaknade, grått väder och tryckande. Sambo satt som vanligt söt vid matbordet, men ändå kan allting uppfattas så annorlunda. Hans lugna tystnad är plötsligt ignorans, kaffet smakar syrligt, kroppen värker, något trycker bakom ögonen. 

 

Stingsligheten kom och magen började skutta rundor. Hjärtklappning och nej, nej, nej, inte panik. Atarax, så, andas. Lång sambokram, innan han måste iväg. Sedan ensam hemma, lugnar mig. Tar en liten promenad någon timme senare, tryckande värme som får mig att känna mig klibbig. 

 

Sambo hemma, underbara sambo. Han är verkligen min varma fina trygghet, speciellt nu förtiden. Det finns ingenting jag inte skulle kunna berätta för honom (i stort sett, haha). 

 

Träffade fina bästis, åt glass vid Domkyrkan (ja, jag bor i stort sett där med en Glasskultursglass i handen). Gick bland mina favoritgator, pratade fram och tillbaka om olika saker. Började hitta lugnet ännu mer, hitta glädjen igen. När jag väl kom hem igen räckte det med att se sambo så kändes det bra igen. Plattformen är återuppbyggd. Befinner mig nedbäddad i soffan framför TV:n medan sambo svänger ihop hemgjord sorbet (tro mig, det är det bästa som finns mot mensvärk. Förutom Ipren)

 

Snart är den klar, snart är dagen över och imorgon hoppas jag att allt känns lite mer som vanligt. 

 

Jag hatar hoppen fram och tillbaka, det är verkligen jättejobbigt att ha PMS och mens. Skalan revideras till att enbart avse ytterligheter: uppe eller nere. Inte så mycket av den där sköna mitten jag njuter så mycket av vanligtvis. Ja, er "Dalai Lama" Emma är en svajig en dessa dagar. Men det är okey, jag vet ju varför... 

 

Och med alla fina människor omkring mig är jag trygg i att de dagar min egen glädje tillfälligt överger mig finns mitt övriga liv där, redo att lyfta upp mig istället. Det är en mäktig känsla. Att sedan ha en sambo som får en att må som en riktig prinsessa, det är nästan för bra för att vara sant ;)

Solvarm hud, varma kramar, en del skratt, mycket prat, smältande glass, solnedgångar, vällagad mat, mycket sambo, mycket vänner, mycket framtid och ändå ett lugn mitt i havet av härligheter. 

 

 

Kanske en puff på livets pipa i så fall, och i så fall kan nikotin slänga sig i väggen: livet är min drog!

 

Jag är ung, jag är vacker, jag är lycklig, jag är fin, jag är härlig, jag vill mycket och kan göra mycket, jag drömmer, jag är, jag är stark, jag är jag och det är alldeles underbart, faktiskt alldeles fantastiskt. Att jag är Emma. Precis här och nu. Jag vill inte byta liv med någon, bara tanken är skrattretande. Aldrig i livet. 

 

Och jag har fått ta ett spännande men läskigt beslut: jag ska åka till Norge i sommar och jobba. Alldeles själv i en stad utanför Osla, en supergullig liten stad som ligger på en halvö och ser ut som den norska motsvarigheten av Tjörn. Gulp, läskigt, ensam oj oj oj! Men nej. Det är okey. Jag åker någon gång innan den 20 juni, min chef har låtit trevlig de två gångerna vi har pratat på telefon (fast alla norskor låter väl glada och trevliga?) och allt känns faktiskt bra. Fast nervöst, självklart. Men ändå!

 

För jag tänkte såhär: jag har varit instängd på några av vårdens värsta ställen. Jag har klarat mig genom misär, hemskheter och ett långt utdraget blodigt krig mot min ätstörning. Och jag vann. Jag klarade mig och jag är lyckligare än någonsin. Faktiskt. 

 

Hur läskigt kan det vara? I värsta fall får jag väl packa min väska och åka hem igen!

 

För var jag än är så har jag mig!

Och det är den största tryggheten jag har. 

Som jag har underskattat alldeles för länge. 

Emma. 

Den där Emma. 

Som jag lever hela mitt långa liv med. 

Henne kan jag lita på nu. 

Hon är stabil, trygg och stark. 

Det är en bra bästa vän.

 

Hon finns där med kramar, varma ord och positiva synpunkter i alla tänkbara situationer. 

Hon förstår mig alltid. Jag behöver inte ens säga någonting. 

 

Och som om det inte räckte så har jag varit med sambo under dagen, sedan smitit iväg till Kino och sett Renoir med A, underbara A! Vacker fransk film som gör mig ännu mer hög på livet, på hur vackert livet är!

 

 

Vad säger ni om jag säger

Jag säger L Y C K A T!

 

Men ingen förrätt?

Efter att ha ätit frukost cyklade jag och sambo in till stan...

Vi gick till Botaniska och strosade, gick förbi AF-borgen och bara njöt. Näsan kittlade av allt pollen som flyger runt men det är det värt: vår, vår, vår!

 

Fast jag har PMS så hormonerna sprutar så är jag lycklig. Dagen har tillbringats i solen med E, efter att ha ätit frukost och slöat lite hemma med en lite krasslig sambo. Botaniska, strosa längs söta små gator, snacka om ditt och datt. Stöta på fina människor, känna hur solen värmer. 

 

Mitt knä kinkar fortfarande, så det blir stunsiga skor (det är lugnt, har ett par snygga platå så slipper gympaskorna till klänningar..!). Det känns som att lederna inte har hängt med i viktuppgång och aktivitetsupptrappning, för några veckor sedan hade jag ont i fotlederna och nu efter det knäna... Men lite fina promenader och sitta på balkongen är inte heller helt fel! Om det är något jag har tränat på och verkligen lärt mig så är det att ta det lugnt! Och även om jag saknar träningen lite så är det inte hela världen. Jag kan träna sedan, när jag inte har ont någonstans. Och äta glass oavsett!

 

Nu har sambo och jag käkat kvällsmat, ligger lite utslagna i soffan och ska se en film senare. 

 

Igår träffade jag en gammal kär vän, han kom till Lund och jag väntade med en Systemetkasse med öl. Vi satte oss vid domkyrkan, käkade falafel (tack gode gud för Lundafalafel), drack öl och njöt av solnedgången. Flyttade oss i takt med skuggorna, sedan gav vi upp utesittandet, strosade till Candy People, köpte en stor godispåse tillsammans och gick hem hit. Såg en film, satt och rökte ute på balkongen. Pratade, om allt och inget, sådär som man kan göra med en riktigt gammal vän. Vid halv två följde jag honom till busshållsplatsen, gick hem och sjöng tyst för mig själv "tryggare kan ingen vara". Inte för att jag är kristen, men för att jag är extremt mörkrädd. När jag hör den i huvudet är det alltid trygga mamma som sjunger den för mig, sådär som hon kunde nynna på den när jag var liten. Hurm... Innan jag hann bli för uppskrämd här hemma (det var mörk och filmen vi såg var lite obehaglig) kom sambo hem. Älskade fina sambo. Sedan somnade jag tryggt!

 

Först och främst kan jag erkänna att både min fina sambo såväl som mami uppmärksammande min "ordinerade vila" i och med att jag tränade idag. Med vilan menade jag att jag vilade måndag-torsdag, jag trodde verkligen att knät skulle kännas bättre idag. Icke. Skuttade runt på gympa-passet och tillslut insåg jag att jag bara skuttade på vänster ben. Såg att det var en kvart kvar på passet och ja. Gick hem. Punkt. Man ska inte träna när det gör ont någonstans!

 

Tidigare idag var jag och sambo på konkursrea och fyndade. Jag fick en stark obehagskänsla av att vara i affären, visst känns det skumt när vuxna människor blir lite smått aggresiva och allmänt buffliga? Välter högar med kläder, tränger sig framför varandra. "Sådär får man ju inte göra" stod jag och tänkte. Kände mig som en naiv femåring. Nåväl, vidare till mina fynd!

 

Det är så tyst där nu. Det finns inga siffror i mitt liv längre. Inga innehållsförteckningar. Mycket av allt det där har jag glömt. Om jag verkligen tänker efter kan jag nog komma ihåg. Så därför låter jag bli. 

 

Mat är inget man ska planera efter siffror. Mitt i allt räknande försvinner nämligen logiken: man kan inte veta vissa saker. Kan inte bestämma vissa saker. Omöjligt. Vi kan försöka styra över det, men i slutändan förlorar vi. Ibland nästan allt. Alltid alldeles för mycket. 

 

 

Runt ett stack jag och sambo in till stan, köpte med oss falafel och satte oss i Botaniska. Mumsade med varsin kall öl och väntade in några vänner som också hade picknick. Tiden flöd iväg där i solen, runt fyra åt vi glass på Stortorget, förfasade oss lite över allt drägg som var ute på stan (lunchtid för stadsparksfirarna?) och smet inom en klasskompis fest. Satt bredvid en dunkande högtalare och såg mest på varandra, pussades lite. Höll handen. Drack en öl till. Fnissade lite åt musiken och sedan smet vi hem för att vila oss lite inför grillningen på kvällen...

 

Lite över sju vaknade vi med ett ryck i sängen och kom snabbt fram till att vi inte skulle iväg någonstans alls, haha, så trötta och lite bakis. Istället masade vi oss iväg och handlade, gjorde kycklingwraps vi åt i soffan framför TV:n. Spelade lite backgammon, kramades och lade oss tidigt. Precis lagom!

 

Idag skuttade vi upp vid tio, sedan såg vi Stefan Löfvens tal på Stortorget vid elva. Även om jag inte är socialdemokrat njöt jag ändå av den där hoppfulla stämningen som ofta infinner sig vid första maj:tal. Efter det strosade vi bort till vita huset och satt framför fontänen. Smet hem innan en orkester började spela för att vi var hungriga. 

 

Väl hemma fixade vi lunch och satte oss sedan på balkongen i solen. Det har verkligen varit helt underbart väder idag!!! Och ja. Där har jag tillbringat dagen, i stort sett. Pluggat lite, dammsugit en runda och handlar lite. That's it. De senaste dagarna har jag haft ont i mitt högra knä, jag tror att mina leder inte riktigt har hängt med i den ökade träningen på sista tiden. Så jag har ordinerat mig själv vila nu några dagar, imorgon funderar jag på att gå på veckans första pass. Skönt. Ingen ångest. Bara naturligt. 

 

Istället har jag haft lite telefonkonferenser med vännerna, det är så härligt att prata med de där fina människorna! Nu börjar solen gå ner: jag ska sätta mig på balkongen igen och njuta av utsikten. Sedan lägga mig tidigt och vila bort tröttheten!