ungefär sådär

Vi stod på Ica med tunga matkassar och uthämtat bläckpatrons-paket (romantiskt va?). Ska gå ut, sambo börjar dra lite i mig. "Vad vill du ha för blommor?". Och ni vet, jag brukar alltid kunna slänga ur mig någon kommentar, bagatellisera och göra situationer lite mer bekväma. Men efter några "äh, skitsamma, lägg inte pengar på det!" insåg jag att han menade det. Jag fick välja vad jag ville i den där blomsteraffären jag brukar tjuvspana in i. 

 

Klart jag ville ha en ros. En sådan där ljusrosa, vacker ros. Jag älskar sådana rosor. Inte de röda, de är också fina. Men den där gammelrosa mot det mörkgröna. Vackert, vackert. Och den blir inslagen med papper i kassan, sambo räcker över den till mig: "För att du är så himla bra på att ta tag i saker nu för tiden" och hans älskade leende. Vet ni hur smält smör känner sig? Jag vet. Smält, lite generat smör, som fånler på en cykel packad med Ica-kassar. Och jag kommer aldrig glömma det. 

 

Efter en dag med pluggande, mys, en tio minuters joggingrunda (mitt knä är bra igen!!!) så kom en fina E hit och vi lagade färskpasta med svamp, zuccini, créme fraise och permesan. Fnissade så vi knappt hann äta något. Köpte godis, gick en promenad, laddade ner en sådan där lökig amerikansk film man kan skratta åt och ja.

 

Men jag är inte ensam numera. Inte ens när jag är ensam. Eller känner mig ensam. För jag har så mycket fina människor omkring mig. Och just nu sitter jag och tittar på mitt och E:s tomma vinglas och rosen jag fick. Lyssnar på Monica Z, är lite skönt trött och har ont i magen efter mycket skratt och godis. Senare kommer en sambo hem och smiter in under täcket. Imorgon ska jag plugga, träna och träffa A. Mys-brunch med sambo, haha, vi har köpt bacon och ska göra amerikanska pannkakor. 

 

Jag var på behandlingssamtal igen. Och A är ju fantastisk på att se igenom mina leenden och skämt. Även om vi skrattar tillsammans rätt ofta, så... VET hon? Jag fick jobbiga nya uppgifter. Det är ju svårare nu. Det är inte "söta gröt med socker" längre. Och även om DET var hemskt, jättejobbigt, helvete, så är det en klackspark senare ingenting jämfört med nu. Nu pratar vi om personförändringar. Mitt förhållandesätt till andra människor. Till mig. Men jag tror mig veta att om jag klarar av de här förändringarna kommer jag klara så mycket mer av livets tunga stunder. Och göra dem till färre, faktiskt... Nåja. 

 

Mitt inlägg om anorektiska mat-beteenden fick ju riktigt bra respons, på ett sätt är det väl rätt skönt att slippa vara ensam om vissa hang-ups och rädslor? Det tyckte i alla fall verkligen jag. Det var nog den stora fördelen med att hamna på St Lars, det var nog först då jag insåg att andra människor genomled liknande saker som jag. Jag var inte den konstigaste människan på jorden. Jag hade bara råkat ut för något jobbigt, levde med en hemskt sjukdom. Vi är ju inte ensamma om det hemska, och DÄRFÖR finns det människor som verkligen kan förstå oss. Och från olika stadier tipsa om hur man tar sig framåt, det är ju den där fördelen med att många får lida av ätstörningar.