ungefär sådär

Hej Jonna! 

 

Det är jobbiga frågor du ställer, för även om det var hemskt att vara anorektisk (enbart) så var det ännu värre att vara anorektisk med hetsätningar. Skam, skuld, självhat. Allt blir så intensivt. Tortyr. Värre. 

 

Jag blir superglad när jag hör att du har vågat (modiga, modiga tjej!) att äta mer regelbundet och försöka avdramatisera maten. Det är enda sättet och jag tror att du har insett det mer och mer? Att överäta ibland, det är jobbigt men vet du vad? "Friska" människor överäter även de ibland. Tänk julen bara ;) Eller om något är jättegott som man inte kommer att äta igen, osv. Det avgörande är hur man tänker kring sitt ätande, hur man agerar och hur man tänker om sig själv på grund av sitt ätande. Det är det som skiljer en frisk person från någon med en ätstörning. 

 

Jag vet inte riktigt varför jag började hetsäta. Jag tror att jag pressades för mycket för snabbt, jag lades in på slutenvård på St Lars från att ha svultit mig själv sönder och samman i nästan ett år. När jag kom ut var jag fortfarande lika sjuk, i huvudet, som innan och även om jag försökte följa schemat etc drog jag snabbt ner på en mängd saker. Det gick inte. Jag hade inte motivationen, jag gjorde det mest för andras skull och inte för min egen. När ätstörningen väl "släppte" lite på tyglarna passade jag på att äta mycket, och helst väldigt kaloririka saker, så som godis och glass. Jag ville passa på när jag vågade, när jag kände att jag kunde. Men när jag kom upp på ett BMI kring 15 vågade jag inte mer. Jag kände mig tjockare än tjockast och började få enorm ångest över de gånger jag åt någonting onyttigt. Samtidigt skrek kroppen efter energi och så började det. Mitt straff, om jag bröt mot reglerna, var att kräkas. Jag planerade alla mina hetsätningar, och hade jag inte exakt alla saker hemma i rätt ordning och i rätt skålar o.s.v. struntade jag i det istället. Allt var enormt tvångsstyrt, även där. Jag tror bara att jag var riktigt deprimerad och nedgången allmänt, jag ville faktiskt inte leva längre och föraktade mig själv för att jag inte hade hjärta nog, gentemot min familj, att ta livet av mig. Jag brydde mig inte om att det var livsfarligt, jag gladdes i smyg. Hoppades att hjärtat skulle stanna när det slog ojämnt och såg mig själv i spegeln länge efteråt för att berätta för mig vilket missfoster jag var. Hetsätningarna var mitt straff för att jag var sjuk, misslyckad och väldigt ensam. Jag förstår verkligen att människor gör sig själva illa: den där smärtan över att existera är enormt svår att hantera, speciellt när man har så många masker utåt. All smärta stannade i mig när jag fortsatte le och försöka verka så normal som möjligt. Och den smärtan åt upp mig. 

 

Jag gick sakta ner i vikt, faktiskt. Ibland gick jag ner lite, ibland gick jag upp något kilo. När jag fick hjälp i somras låg jag på 15-16 i BMI och hade varvat svält med hetätningar de senaste två åren. Jag är övertygad om att jag hade dött om jag inte hade fått hjälp förra sommaren. Jag hade inte levt nu. Förmodligen hade jag tagit livet av mig, av ren förtvivlan och hopplöshet. Jag bara vet det, känner det. Jag levde på kanten hela förra våren och sommaren. Hur mycket jag än älskade min sambo var jag övertygad om att jag inte skulle bli frisk och jag klandrade mig själv för att min ätstörning tärde på vårt förhållande. Allting var mitt fel, enligt mig. Alla våra bråk, alla tjafs och ja. Allting. Jag var på botten, även om jag på grund av sambo började försöka se uppåt. 

 

Jonna, jag hoppas verkligen att du lyckas stärka dig själv och sakta ta dig ifrån helvetet!

Du ska inte behöva leva så, jag vill verkligen att du ska veta det. 

INGEN ska behöva det. 

INGEN förtjänar det.

Jag hörde en kändis på TV som berättade om sin ätstörning och sa att alla som genomlevt en ätstörning borde få en guldmedalj. Och jag håller verkligen med. Det är en, enligt mig, av de värsta tänkbara prövningarna man kan gå igenom. Men det är just en prövning, någonting man går igenom. Man stannar inte där. Man går vidare!

 

Det "roliga" i soppan är ju att maten är vår räddning, men på "rätt" sätt istället för de sjuka. Där är den största prövningen, att lära sig hantera det som skrämmer en allra mest. Men Jonna, jag lovar dig att du kommer att lära dig ha distans till mat, du kommer hata bantningskampanjer, du kommer tänka tillbaka och inte förstå hur du kunde hamna i det där, för du, du är ju en superhärlig ung tjej som bara borde fått ha det bra och njuta av livet. Och så ryser du lite vid minnena, puttar undan dem lite och ägnar dig åt ditt liv istället. Du ska dit!

 

Allt är så annorlunda: nytt boende (med fem andra), nytt jobb, nytt land, nytt språk, ny miljö, nya vanor. Allt. 

 

Men vet ni vad? 

Det går skitbra! 

 

Visst, jag och sambo har haft ett tjafs (vilket alltid är jättejobbigt, speciellt på långdistans), en av tjejerna här är rätt elak och falsk, jag spillde fyra öl på en stackare första kvällen jag jobbade, och mat är rätt mycket dyrare. Jag saknar sambo mycket, jag saknar mitt hem och mina vänner, min familj och mina vanor hemma. Jag saknar falafel, Lund, kardemummabullar, bästis, A, K, Malmö, min säng, mina platser (och min älskade soffa).

 

Men jag har det bra här också! Jag har hittat två tjejer (som jag bor med) som är underbara, V och E. Vi har jätteroligt. Jag har lärt mig mycket om mig själv hittills, testat alla läskiga gränser och klarat av allt. Jag har klarat av dåliga dagar, jag har varit superledsen och gråtit. Jag har skrattat så jag nästan kissade på mig, jag har kommit in i jobbrutinerna och fått beröm av cheferna. Och jag älskar naturen här! 

 

Just nu är mamma och plastpappa på besök, det har verkligen varit skönt att ventilera, kramas mycket och bara vara. Jag sitter i mitt pyttelilla rum (även kallat Kuvösen) och hör vågskvalpet från småbåtshamnen utanför. 

 

Visst kommer det onda tankar och spöken, det poppar upp jobbiga minnen. Men det är bara tankar, spöken och minnen. De är kanske en del av mig, men de har ingen plats i min nutid. För den platsen behöver jag till så mycket annat. Och visst, det är jobbigt att stressa när man ska äta, det är jobbigt att arbeta restaurang-tider, men det är faktiskt väldigt väldigt bra för mig också. Någonting läker inom mig och jag är så stolt över mig själv. Att jag har gjort det här, att jag faktiskt är här. Ingen vet något om mig sedan tidigare och ändå har jag två fina tjejer som kramar sönder mig och verkligen är toppen. 

 

Tyvärr blir det nog snålt med bloggande imorgon också, eftersom mamma och plastpappa är här fram tills jag börjar jobba klockan fem... Men jag saknar er! Jag saknar att skriva av mig, jag tänker på bloggen och allt jag vill säga er där ute. Fast kortfattat kan det vara:

 Det går att bli helt frisk!

För ni "känner" ju mig. Anorektiker-Emma. Nej, den jag var. Vet ni vem jag är här? Den matglada, vältränade tjejen. Som äter mest bra och lite "skit" då och då. Som sitter och löser korsord på kvällarna i Kuvösen och äter choklad tills jag inte är så sugen mer. Som gnäller så fort jag blir hungrig och kan slänga i mig en bit kaka i köket snabbt, utan att komma ihåg det en minut senare. Jag har aldrig känt mig så här stark. För jag är det. Stark. Jag står på mig, jag står upp för mig själv och jag ser på mig själv med respekt. Jag är en bra jäkla människa, jag har ju så mycket att ge men samtidigt mina gränser. 

 

Nu sitter jag i sambos tröja, trött som få i min säng och ska läsa vidare i Gräspojken (fruktansvärt rolig bok, läs och skratta för dig själv!)

 

Men jag tänkte bjuda på en uppsjö av bilder, så ni kan bilda er en uppfattning om vilken vacker plats jag är på:

 

 

Ja, det kan nästan beskriva min dag, min känsla av dagen. Plus en fin, glad älskad sambo som kom hem och kramade en hårt. Fast innan det hann jag smita inom stan för att köpa en bok... Slutade med sju stycken och lite mer än femhundra kronor fattigare och mycket lyckligare. Sedan var jag tvungen att smita inom Humana.... Och där var dem. Byxorna jag har väntat på:

Men de är ju inte de enda känslorna mat framkallar hos en ätstörd person. 

Känner ni igen:

 

Som ätstörd vet jag inte hur många timmar jag spenderade, surfandes efter recept etc. Och då inte bara "recept", dvs tips på mat med minimalt kaloriinnhåll och ändå tillräckligt "okey" för att kalla föda. 

 

Nej, jag ville se feta maträtter, bakverk, kakor, glass, godis. Alla de "förbjudna" sakerna, som jag i hemlighet längtade ihjäl mig efter. Matprogram. Det är ju nästan lite som porr när en ätstörd ser på det. Allt på förbjudna listan tillagas till någon himmelsk maträtt och sedan ser man hur människorna sitter och äter det tillsammans.

 

Och alla dessa "recept". Jag vet att jag har skrivit om det innan, men jag kan inte sluta ifrågasätta det. Jag minns hur jag försökte äta psylliumfrön, hur de geggade ihop sig till någon geléaktig gegga och hur svårt det var att svälja ner den sörjan utan att kräkas. Eller den malda versionen fiberhusk, som också blir någon konstig gelé, även när man bakade med det. Och när jag stod där med halvt fastbrända pannkakor, när jag stod där och mådde illa efteråt, så förbannade jag mig själv för att jag inte vågade använda riktiga ingredienser. För det är ju roligt att laga mat!!! Eller, rättare sagt, jag anade att det kunde vara roligt. När man inte vägde upp till och med löken, när man kunde använda stekfett och mejeriprodukter. Äta riktiga kolhydrater i goda varianter så som pasta, ris, couscous...

 

Jag vet inte hur många anorektiker jag har träffat som "älskar att laga mat", "älskar att baka" och gärna gör det för att vara "snäll" mot andra. Det där snäll. Jag har ett ord för det: missbruk. Jag gjorde samma sak själv. bakade in i det oändliga, laga all sorts mat. Givetvis åt jag ju ingenting av den själv men åh vad jag njöt av att stå där i timmar med alla "onyttigheter" omkring mig och "klara av" att stå emot. Det vill säga, gå en långsam död till mötes. Mamma var väl lite glad i böjan, likaså min dåvarande pojkvän. Men mamma tröttnade på enorma påsar bakverk med mera. "Nu får du inte baka någonting som du själv inte äter av". Behöver jag säga att jag slutade baka? Men saknade det? Det var ju inte bakandet i sig just då som var det viktigaste, det viktigaste var kontrollen och att se andra äta av det där "onyttiga" jag skapat. Samtidigt som någonting inom mig grät, för att jag återigen vägrat ge mig själv något av det där goda.

 

Jag minns alla gånger jag och sambo (då var vi inte sambos ännu) laga mat tillsammans. Behöver jag säga mer än att sambo inte tyckte att det var så kul? Inte jag heller för den delen. Stressen, ångesten och alla de där andra negativa känslorna tog över helt. Ofta gick jag och kräktes efteråt. Inte som bäddat för romantik direkt, ibland förundras jag verkligen över att vi mitt i allt det där var så in i bomben nykära... Nåväl! 

 

Besattheten slutade inte. Jag drömde ofta om mat, att jag åt allt det där jag egentligen ville äta. Ja, det jag längtad efter. Det kunde vara alltifrån vaniljyoghurt med flingor till pasta med gräddig sås. Allt det där jag tyckte om som frisk. 

 

Och när jag hetsåt åt jag mycket av det jag längtade efter, men det fanns ingen glädje i det. Bara nattsvart ångest. För jag visste vad mitt eget "straff" skulle vara. Jag fick ju inte äta sådant där. 

 

Idag behöver jag inte längta efter mat jag är sugen på: i så fall ser jag till att laga den inom rätt snar framtid. Jag behöver inte kolla upp recept hela tiden lver "förbjuden" mat, för det finns inget jäkla förbud! När det inte finns förbud, släpper besattheten. Det är lite som plockpinn, fast här ska du dra ut stickan som välter allt annat: ätstörningen. Dra ut den, se hur alla andra symptom försvinner och njut. 

 

Jag minns vad sambo ofta sa till mig när jag tackade nej till allt han erbjöd eller föreslog. "Ät det själv istället" sa jag och blev nästan arg ibland, så provocerad blev ätstörningen och så ledsen blev jag för att jag tackade nej. Men sambo, sa då "Men jag vill ju att du också ska njuta av livet!". Och jag såg ner på vad det nu handlade om, det kunde vara en maträtt, godis, kaka etc. Njuta av livet? "Vi njuter nog på olika sätt" sa jag ofta som svar. Det var ju bara det att jag inte kom på vad jag njöt av i livet, förutom mina närmsta. Sorg.

 

Det har bara hänt så mycket hela tiden, det har varit så mycket att tänka på, att hinna med nu innan jag åker. Äntligen har lugnet infunnit sig, nu känner jag mig förberedd inför att åka iväg på det där jobb-äventyret! Eller, nästan. Jag måste packa lite först... Veta lite mer också, men jag har hört av mig till min chef och får se vad hon svarar. Jag hoppas verkligen att det finns internet där jag ska bo!

 

Jag har varit hemma hos mamma fre-lör, på lördagen kom sambo upp och vi åkte till Arild på dagsutflykt. Det är så vackert! Jag saknar verkligen Kullabygden varje sommar, jag är tacksam över att jag fick växa upp där, vid havet! I lugnet. Senare på lördagen åkte vi tillbaka till Lund och hade myskväll, jag lagade typ världens godaste mat (oh la la, alltså!) och åh. Lite seperationsångest har jag ju trots allt... Mer att kunna krama honom, känna hans doft och ja. Inom räckhåll liksom. Veta när man ses. Att man ses. Allt det där man är så bortskämd med när man är sambos. 

 

Idag släpade vi oss upp, sambo fixade frukost och sedan stack vi till Friskis. Jag svettades sönder på ett gympapass och sambo gymmade. Jag lät bli att röka fram tills efter lunchen, sedan insåg jag att det nog inte är den bästa tiden att sluta på: sambos och mina sista dagar tillsammans nu innan torsdag ska vara bra och fina, inte sura och griniga (från mitt håll). 

 

Nu ska jag gå en promenad med en vän, sedan ska jag nog bara slöa resten av kvällen... 

 

Just nu har jag inte haft tid att tänka på ätstörningar, pest och pina m.m., för livet tar all plats. Verkligen! Och jag välkomnar det varmt, för tack och lov så mår jag äntligen helt jäkla bra!

Kanske därför jag inte har skrivit så mycket. Just nu vill psyket inte riktigt fungera, det vill helst dra ner mig med regnet, ner i avloppsbrunnarna. Jag känner mig lite som en daggmask det försöker slita med sig, på hal asfalt. Men jag håller emot. Jag är stark. Det går. Det går, och det kommer att gå över. 

 

Men just nu måste jag fungera. Igår åkte vi till Helsingör och åt på kvällen, träffade vänner. Jag hör hur mitt skratt ekar men känner inte riktigt att jag rör munnen. Blir lite trött av alla platta ord jag hör min egen röst säga, hör andra säga. Ni vet, sådana dagar man bara är lite trött på att vara människa, är lite trött på mänskligheten överhuvudtaget. 

 

Idag på dagen har jag nästan bara varit inomhus, sett ut på regnet. Druckit kaffe. Lagat lunch. Druckit kaffe. Läst som besatt i Plaths Glaskupan vilket kanske inte var helt genomtänkt en dag som denna. Ikväll ska vi fira sambos mamma hemma hos hans föräldrar, alldeles strax måste jag ge mig iväg mot stationen. Jag ska bara försöka få hjärnan att fungera igen. En vän var här tidigare, vi drack kaffe och läste igenom några av varandras texter. Skönt med lite mänsklig kontakt. Men skönt när han gick igen. Egentligen vill jag bara kura ihop mig under täcket, gå upp när jag ska äta kvällsmat och sedan krypa ner igen. Inte vara, sådär mycket som jag brukar. Helst inte vara med än en kropp. Hjärnan kan läggas av på kudden och sluta burra, lederna bara röra sig på rutin. Lägenheten är en tyst lugn bunker, det enda som hörs är Arcade Fire. Jag minns hur mycket jag brukade lyssna på och älska deras My body is a cage när jag var sjuk. Den är så sann. Förutom att det går att låsa upp buren och använda sin kropp igen, de glömmer nämna det i den låten. Glöm inte det, om ni hör den. Människor är inte gjorda för att vara statiska, varken till kropp eller själ. 

 

Jaha ja. Jag måste bestämma mig för vad jag ska ha på mig. Just nu sitter jag i en fin klänning med pärlhalsband, men det känns alldeles för uppklätt för ikväll. Samtidigt gör det mig lite gladare, att ha något fint på mig. Kläd-terapi? Jag hade en period i åttan, tror jag, där jag bara använda färgstarka kläder, lite hipp som happ. Jag hade läst någon bok där en person klädde sig så, för att känna sig som en påfågel. 

 

Jag var den där magra tjejen. 

Jag försökte vara glad och "vanlig",

men jag mådde skit. 

Jag försökte leva på luft och vatten, 

ibland höll jag ut länge, sedan åt jag tills jag spydde. 

Och så fortsatte det. 

Jag ville inte dö, men jag ville inte leva heller. 

Det kände så totalt omöjligt att backa bandet, att bli frisk. 

Jag tror att jag hela tiden såg på mig själv som en kroniskt sjuk ätstörd.

Min kropp började säga ifrån högre och högre. 

Tiden gick och det gav mig bara mer ångest. 

Djupare uppgivenhet. 

Djupare depressioner. 

 

 

Jag har fått en rad frågor om mellanmål, träning etc, som jag har väntat lite med att svara på. Jag vill inte bomba bloggen med matbilder, det känns mer och mer ointressant i en del avseenden. För alla ni härliga läsare måste ju hitta era egna vägar, återfinna vad just ni tycker om, vad som passar er! Inte mig!

Samtidigt vet jag hur svårt det var att "börja" någonstans utan att fortsätta jämförandet med andra. I början jämförde jag myyyyycket med friska människor, som jag litade på att de levde hälsosamt. Och nu pratar jag inte hälsosamt som LCHF:are, träningsnarkomaner, soppdietare, etc. utan nej, min främsta förebild var faktiskt min mamma. 

 

Mamma äter när hon är hungrig. Hon äter bra mat, lagar det mesta från grunden men lämnar stort utrymme åt vad hon är sugen på. Man kan inte truga i mamma någonting när hon inte vill, men när hon är sugen på något äter hon av just det. Ibland lite mer, ibland lite mindre. Helt enkelt välmående, med en nypa sunt förnuft. 

 

Och just det där matförnuftet är något jag har jobbat för att återfinna. Strax innan jag blev sjuk var jag riktigt bra på det, och då pratar vi val som t.ex. att söta med honung istället för vitt socker (när det passade), att tänka på att äta frukt, att inte äta godis istället för riktig mat. Att variera sin kost, tänka på att man hade lite av varje på tallriken. Inte stenhårt. Inte på något sätt tvångsaktigt. Ibland struntade jag totalt i det, och vet ni vad? Det är också sunt förnuft. En annan sorts, fast minst lika viktig! Livsglädjeförnuft kan vi väl kalla den? Eller bara lite lathet... ;)

 

En dag sa jag till mamma "okey mamma, idag ska jag försöka äta som dig, på ungefär samma tider". På den tiden hade jag inga tydliga hunger- eller mättnadskänslor, så jag "lånade" av mammas istället. Jag fick inte i mig lika stora portioner som mamma, ångesten välde fram men samtidigt förstod jag något väldigt viktigt under den dagen. Om en vanlig, smal och vacker människa som mamma kunde äta sådär "mycket" (enligt en anorektiker rena frossan, hahaha, numera högst normalt!) så varför kunde inte jag det? Även om jag återvände till mina strikta osunda vanor efteråt väcktes någonting i mig efter de dagarna hemma. Ett hopp kanske? Nej, hoppet fanns där redan innan. Det dog aldrig, hur mycket jag än intalade mig det. Nej, men kanske en starkare känsla av hopp!

 

Osv. osv. Jag vill inte gå in för mycket på hur jag åt innan. Det verkar horribelt nu och det gör mig mest ledsen att tänka på vad jag tyckte kändes "lagom" då. Dessutom glömmer jag tack och lov mer och mer, såren läker verkligen med tiden!

 

Men idag då? Jag är väl jäkligt normal. Kanske lite mer matvett än andra, eller som min älskade sambo precis uttryckte när jag frågade honom "massa sallad". Kom fram till att det egentligen betydde grönsaker, haha, och ja, jag kämpar väl lite här hemma för att vi ska ha någon form av grönsak i varje måltid. Men jag äter fortfarande aldrig en sallad till "huvudmål". Jag använder mig av fullfetsprodukter i allt förutom vid matlagning, där jag använder matlagningsgrädde, lätt créme fraise etc. Aldrig mini. Vanlig yoghurt, vanlig mjölk, socker, oljor (olivolja är SÅÅ gott!), mjöl, sylt etc. Ingen fullkornspasta, vanligt vitt ris. Varför? Jo, för att det är godast. 

 

Och godast är mitt ledord. Men inte maniskt, så som innan. Mina måltider måste inte vara det där enda jag kan känna att jag är super-sugen på, utan ibland får man bara göra det enkelt för sig. Punkt.

 

Ibland slinker en pizza ner, ibland en falafel (okey, ibland rätt ofta). Jag är riktigt bra (dålig?) på att äta lite chokladgodis varje kväll. Kanske inte det mest "sunda" etc, men vafasiken. Det är ju så gott. Och det känns fortfarande underbart att ha en hel skål med godis framför sig, känna att "ät tills du inte ät sugen" och inse att man åt fem bitar. Under de värsta hetsätarperioderna kände jag, likt många andra, att jag aldrig skulle kunna känna just sådär. Nöjd. "Mätt" på godis. Så jag låter det vara så ett tag till. Den frihetskänslan är värd extremt mycket för mig, jag känner mig lycklig varje gång. Min kropp är verkligen i balans!

 

Mellanmål då? Jag insåg under "äta-som-mamma":dagarna att mamma åt saker mellan huvudmålen. Det gjorde jag även på St Lars, men det hade jag nog lyckats förtränga helt vid den tiden. I början åt jag mellanmål tre gånger om dagen, det var jättebra i början. Men efter ca ett halvår kände jag att jag inte var lika hungrig mellan målen, eftersom jag vågat öka på dem ordentligt. Nu äter jag mellanmål minst en gång om dagen, ofta två. Ofta äter jag en skål yoghurt med något gott i, gärna frukt och lite flingor. Ibland knäckebröd med smör och ost, alt. andra smarriga pålägg. Ett tag åt jag alltid hembakat bröd. Det varierar. Det underbara med mellanmål är ju just det, att man kan äta lite av något man är sugen på!

 

Träningen väntade jag länge med att sätta igång med. Jag var rädd. Jätterädd. Så jag väntade och väntade, tills jag började känna mig redo. Jag hade slutat räkna kalorier, jag vågade äta normala portioner och extra utöver om jag var hungrig osv. osv. samt fått en stabil struktur. Många diskussioner med sambo, behandlare och mamma senare vågade jag mig iväg på gympapass. I början ett i veckan. Sedan testade jag mig själv och struntade i det vissa veckor. Det gjorde inget. Jag saknade bara den där träningsglädjen. Och inget annat! Fantastiskt. Då vågade jag åka på träningen, och efter att ha kommit upp till BMI 20 ännu mer. Nu tränar jag mellan 3-4 gånger i veckan, ibland 2, ibland 1 men aldrig mer än 4. Om ens det. Det vanligaste är nog 3. Det blir lagom med volidagar och ja. Det passar mig. Men skulle jag någon gång förlora känslan av glädje och enbart känna mig pressad kommer jag sluta direkt. Jag har lärt mig läxan!

Dagen efter bakis-lördagen när jag och sambo höll oss lugna och fina, jag träffade storebror någon timme och promenerade i Botaniska, sedan mötte jag upp sambo hos en kompis och vi låg i hans soffa och slökollade lite av det där kungliga bröllopet. På väg mot mataffären efteråt fick jag en lysande idé som ledde till att vi svängde av till pizzerian istället. Två enorma pizzor framför TV:n senare mådde jag lite illa och ändå så mycket bättre! Den senaste veckan har verkligen inneburit för mycket alkohol, haha, även om jag verkligen har haft några riktigt roliga kvällar!

 

Det fick jag i alla fall äta upp i morse när jag var på ett gympapass... De där tunga benböjen... Urgh... Sedan åt jag lunch, senare cyklade jag och sambo iväg och handlade lite. Slöade här hemma. Sov någon timme. Tagit igen mig! Ätit fantastiskt god fläskfilé med ugnsrostad potatis och mumsig sås, lade ig som en val i soffan och såg på naturprogram. Gick en fem minuterspromenad, pratade med älskade mamma och ja. Lugnet i mig är tillbaka, efter dagar av ängslan inför Norge-resan. Det kommer gå bra! Det kommer kännas bra! 

Nu är sambo ute och springer en runda (ja, springer, inte joggar. Min man är en mänsklig gasell!). Jag ligger och ser den engelska antikrundan och äter lite vindruvor... Kan man ha det bättre?

 

Det ända molnet på himlen är att sambo börjar jobba imorgon= borta hela dagarna. Nu när A och även K har åkt och bästis är väldigt upptagen så är det rätt tomt. En utmaning för mig, som fortfarande inte tycker det är sådär kanon att ha långa ensamma dagar... Som tur är ska jag och bästis ha en heldag på tisdag (Malmö, ribban!!!), imorgon ska jag ta en liten fika med storebror som slutar jobbet tidigare och E är ju faktiskt kvar (än så länge) i Lund. Helt ensam är man ju trots allt aldrig heller, i ett land med ca 9 miljoner människor?!

 

Nu fick jag tårar i ögonen igen, fast det är säkert den hundrade gången jag läser detta.... 

 

Humöret hoppar fram och tillbaka, medan jag hittar på det mesta ändå. Det går att ha en dålig dag men ändå göra om det till en bättre! Igår led jag av akut seperationsångest, inför min kommande Norge-resa... Om två veckor åker jag, för att vara borta två månader. Självklart känns det tungt att lämna sambo här i Lund och bege mig av mot något helt okänt. Även om det är spännande också!

 

Men senare åkte jag ner till Malmö och mötte upp K, vi satte oss på Green Mangos uteservering och kalasade i solen! Sedan strosade vi iväg tillsammans med J och satte oss i Folkets park. Drack öl, åt jordgubbar och choklad, pratade om allt och inget. Supermysigt. Två supertjejer! Stötte även på bästis utanför parken <3 Några timmar senare stack jag och K till Cuba Café och dansade (försökte) salsa i flera timmar! Det var så jäkla härligt, och det gick verkligen bättre efter en mojito..! Sent kom jag tillbaka till Lund och kröp ner bredvid sambo. 

 

Idag stack vi iväg till Nova och ÄNTLIGEN hittade jag ett par shorts. Och ett par röda chinos på H&M... Och en korallfärgad klänning... Och ett par svinsnygga jeans på Topshop... Behöver jag säga skatteåterbäring? ;)

 

 

Ikväll kommer två vänner till oss hit, vi ska äta middag och sedan se en film. Skön-häng kort sagt! Efter det har en kär granne sin examinationsfest här ovanför: vi nödhandlade precis presenter!

 

Bla bla bla. Allt är så bra, fast det är jobbigt ibland. Det är aldrig mat som är jobbigt nu, min kropp mår så sjukt bra (hälsar den) och jag antar att det är såhär livet ska vara. Hoppas att det är såhär livet ska vara, framöver. Alltid. Nu ska jag lägga mig och slappa på sängen ett tag, sedan är det dags att sätta igång med maten..!

 

Efter att ha ätit frukost knäckte jag idén om att cykla till Dalby stenbrott... Alla ni som inte har varit där men här möjlighet att ta er dit: gör det! 

 

Tentan blev jag klar med oroväckande snabbt, sedan satt jag i solen med glada (okey, något ångestfyllda också) klasskompisar och väntade på sambo. När vi var klara cyklade vi ner till stan, handlade på Systemet och köpte falafel som vi mumsade på i Botaniska. Jag träffade upp A efter det för att säga ett litet hejdå (hon åker till Oslo tidigt imorgon bitti...), vi åt glass på Stortorget sedan cyklade jag hem och degade med sambo här hemma. Jisses vad trött man blir varje gång man har haft tenta! Det plus sol, jag somnade och vaknade en kvart innan passet jag tänkte gå på började. Surt yrvaket släpade jag iväg mig till Cirkelgym och överraskades som alltid över hur pigg och glad jag kände mig efteråt. Bästa receptet för att må bra vissa dagar, utan tabletter. Vi åt kvällsmat här hemma och sedan stack vi iväg till tentafesten. Jag trivdes inte alls, den där glättigheten och allt minglandet stod mig upp i halsen just den kvällen. I vanliga fall är det inte så jobbigt, men igår kändes det outhärligt. Jag kände mig så ensam, i en lägenhet med riktigt många människor som jag dessutom är bekant med sedan över två år. Jag och sambo följde med två vänner till Malmö och avslutade kvällen vid ljusshowen i Pilen. Runt tre var vi hemma, tillbaka i Lund, och somnade nöjda i sängen. 

 

Nååååågot segt att släpa sig upp i morse, promenera till stationen där vi lämnat våra cyklar igårkväll och sedan strosa runt här hemma i väntan på behandlingssamtal... Först funderade jag på att ställa in det idag, men jag vet att jag verkligen mår bra av det, så det är bara till att släpa sig iväg. Ikväll är det myskväll med film och lite godis som gäller, så jag kan fokusera på det nu under dagen i alla fall ;)

 

Jag kan inte förstå riktigt att jag har sommarlov nu?!?! I och för sig åker jag till Norge om två veckor, men fram tills dess kan jag göra precis vad jag vill! Precis vad jag vill! Det är en märklig känsla, efter en hård termin med många måste:n och ännu fler borde:n. 

 

Haha, just nu orkar jag inte skriva så mycket mer. Men jag är så himla glad idag! Ska strax cykla iväg, ute i solskenet :)