Hej alla fina!
Jag har saknat att blogga. Jag har saknat mina ord, mina tankar. Det har inte funnits någon plats för dem, livet har varit så intensivt den senaste veckan!
Idag packade jag ihop mitt rum i Malmö, med en liten klump i halsen. Jag har verkligen trivts med mitt liv den senaste veckan, även om jag har saknat sambo har detta verkligen fått mig att inse så många saker:
Jag är i stort sett frisk från min ätstörning.
Jag äter, tränar och tar hand om mig för min egen skull.
Jag trivs med andra människor och de trivs med mig.
Jag har många fina vänner, som bryr sig om mig.
Jag kan hantera starka känslor och jag vet att det kommer kännas bättre med tiden.
Jag är attraktiv.
Jag tycker om att ha ensamtid.
Jag trivs bra med mig själv.
Jag hade kunnat leva detta livet istället, om jag skulle vilja.
Jag älskar min sambo.
Vårt förhållande är starkt och vi kan förändra det till ett där vi båda trivs.
Det är svårt att inleda ett seriöst förhållande när den ena är så pass sjuk som jag var när vi träffades. Jag var svag, jag var klängig och behövde mycket. De problem vi har haft har jag själv tacksamt skyllt på ätstörningen. Men det stämmer inte. Nu är jag stark, jag vill leva livet så att jag trivs, jag vågar ställa krav på människor runt omkring mig. Det är klart att det blir svårt för ett förhållande när en person i det förändras mycket på en kort period!
Den senaste veckan har jag tränat med kompisar, druckit öl, fikat, gått promenader i pilen, gått demonstrationståg, sett Hypnotisören och några Veckans brott, gått i skolan, haft en lite magisk lördagkväll/natt, varit på spelningar, haft kollektiv-middagar, fått fina SMS och samtal, rensat tankar, rensat känslor, gråtit massor, skrattat minst lika mycket. Saknat, längtat, älskat.
Det är ju jag igen. Jag känner igen mig själv i den här personen, som lever ett väldigt aktivt men hjärtligt liv. Mina beståndsdelar är vänner, det är upplevelser men också småsaker, så som färsk tortellini, solsken och härlig body lotion. Mycket musik. Stor närvaro i nuet. Roliga saker inplanerade. Gaah, vilken energi! Vilken glädje! Nu har jag ofta dagar där jag känner att jag klarar vad som helst, kan ta mig an vad som helst. Lyckas med det mesta.
Men just nu är jag hemma hos mamma och firar påsk med familjen. Sambo är med sin famij, men det är okey. Jag vet att han saknar mig, lika mycket som jag saknar honom. Och det räcker långt, då behöver man inte vara tillsammans hela tiden. Men man måste känna det. Och det gör jag, nu.
Jag är så glad över fina, stöttande kommentarer här, de där jobbiga kvällarna när ensamheten kommer smygande till den tomma sängen... Det värmer! För här finns också vänner, här på bloggen.
Så från och med nu blir det tätt med inlägg igen.
Kanske inte bara om ätstörningar, men fråga på, absolut!
Jag vill hjälpa er, om mina erfarenheter kan hjälpa/inspirera.
Annars kommer jag fokusera på hur härligt livet kan vara.
Eller hur jobbigt.
Kanske en del spöken, som kommer krypandes.
Lite om träning.
Rätt mycket om känslor och tankar.
Främst fokus på hur man tar hand om sig själv.
Nu puttrar köttfärsen, storebror är en mästerkock. Spagetti och köttfärssås, så himla gott! Mums!
Ikväll ska vi leta påskägg (jag vet, inte alls traditionellt, men vafan... Fredagsgodis?). Sedan vet jag inte riktigt. Men det gör ingenting, jag ska mysa med min familj.
Videoprata med sambo sedan.
Vara här och nu, med fina fina människor runt omkring mig.
Så, från mig:
G L A D P Å S K A L L A F I N A !!!!
Ät gott, ta hand om er, mys med andra eller er själva!
Men låt inte hjärnspöken hindra er från att göra saker ni tycker om.
Låt inte en sjukdom förstöra en påsk,
för påsken är en riktigt mysig högtid egentligen.
N J U T !
