ungefär sådär

Känslor och humör har hoppat värre än den studsigaste studsbollen. Bråk, tankar och känslor maler inom mig, pockar på min uppmärksamhet. Men jag känner att jag har en större kontroll över dem. De styr inte mig. Mina känslor styr mig inte i till att göra mig själv illa längre. Den rädslan kan jag stryka, mycket högtidligt!

 

En dag i skola, med behandlingssamtal efter lunchen. Puh! Myckte att prata om, mycket att tänka mer på. Precis som det ska vara. Jag känner fortfarande att det ger mig otroligt mycket. För det gäller inte bara att gå upp till en normal vikt. Glöm det. Efter det kom det jobbiga, som jag får göra nu. Se på mitt liv, hur det är och hur jag vill att det ska vara. Hur jag är och hur jag egentligen vill vara. Vem jag egentligen är. 

 

Det låter svårt, eller hur? Men det kommer så naturligt ändå. Egentligen vet man så mycket mer än man kanske tror sig veta. Jag minns hur svårt det var att ens tänka på normalportion, hur säker jag var på att jag inte hade en aning om hur mycket det verkligen var. Det var en ätstörningslögn. För givetvis kan man uppskatta på ett ungefär, ibland lite för lite och ibland lite för mycket. Finjusteringen kommer efter att man har tränat lite! Numera är jag en stolt expert över min kropp faktiskt, även om jag vill förbättra mig ännu mer. Kanske. Eller vill jag det? Nej. Jag vill bli livsexpert istället. Och det kommer nog ta mig hela livet att bli det. Inte mer kropp nu Emma. Jag är så trött på det faktiskt. Så länge allt flyter på, så länge mat är gott/bensin (beroende på vad man får tag på/orkar göra) så är det okey. Fokus är mitt liv. Mitt mående. 

 

För det var det jag saknade så länge, det var det som gjorde mig så fruktansvärt uppgiven. Jag hade inte kontroll på mitt liv, bara maten. Och knappt ens det. Värdelöst!

 

Jag känner att jag har mer kontroll på livet nu. Faktiskt. Jag vet vart jag har mig själv, jag vet hur jag fungerar i de flesta situationerna (okey, började spåna på helt knäpa situationer nu, eh..). Kanske är det därför jag känner mig så fri? Så lycklig? 

 

För jag känner verkligen, äntligen igen!!!!!!!, att jag kan göra vad jag vill. När jag vill. Nästan, såklart. Jag kan bli vad jag vill, allt ordnar sig och allt det där. Det är sant. 

 

Och fast det här är en av de jobbigaste perioderna på lääänge så är det också okey. För "period" betyder ju trots allt en viss bestämd tid. Så länge jag gör mitt bästa av det utifrån min magkänsla så finns det inget mer jag kan göra. Jag klarar mig. 

 

Ja, jag klarar mig! Och inte bara klarar. Jag umgås med fina fina vänner (speciellt bästis, asså åååhh!), jag tränar något kul gympapass då och då, hjärnan är på topp och resten av kroppen också. 

 

Jag är i harmoni med mig själv. Jag tror att speciellt vi som har levt/lever med en ätstörning förstår vilket värde det finns där. Vilken lycka. 

 

Inte för att jag är så jäkla kul alltid. Just nu sitter jag i en soffa i en tom lägenhet och dricker kaffe, med en skolbok som ska läsas. Fast det är trevligt. Jag trivs med det också. Dessutom känns det lyxigt att veta att det kommer hem fina människor hit om några timmar. Men det är inget måste. 

 

Imorgon blir det en liten party-night med bästis och E, börjar med middag redan vid fem. På lördag är det släkt som gäller på dagen, på kvällen ska jag ut och äta på restaurang igen med en gammal vän.