ungefär sådär

Det är fortfarande fantastiskt hur mina dagar och känslor kan vända, nu när inte ätstörningen förstör allting. Jag kan vakna, som idag, och känna mig så fången i tillvaron, ensam. Sedan plingar det till i telefonen och vips är livet roligt igen. Förväntansfullt åka iväg, träffa E och spendera hela dagen med honom. Förmiddagsfika på ett undangömt café vid St Knuts, strosa runt bland fina gamla hus, köpa med falafel och käka lunch på en solig bakgård med vänner. Cykla ut till Scandiabadet, doppa sig i femtongradigt vatten utan att frysa ihjäl. Torka långsamt, äta glass och dricka starkt kaffe medan man sakta ser ut över havet. Stöta på en gammal vän jag tappade kontakten med under sjukdomen och planera in en middag med henne imorgon kväll. Hem, till en fin lägenhet där en fin sambo väntar. Mysa, gå promenad. Må bra.

 

Prata med bästis som jag ska träffa imorgon efter mitt behandlingssamtal, inse att hela dagen imorgon kommer tillbringas med vänner, och längta lite redan. 

 

Det är inte lätt att komma hem med nya erfarenheter och tankar, man inte haft innan. De har inte fått plats i mitt liv här, samtidigt är jag glad för att jag har växt så mycket som människa. Som Emma. Jag har fått en ny älskad vän, jag har varit igenom saker som tidigare hade fått mig att darra av ångest. Men det har alltid känts som att jag klarar det. Jag klarar faktiskt allt. 

 

I torsdagskväll överraskade jag en väldigt förvånad (ja, faktiskt chockad!) sambo genom att komma hem nästan en vecka tidigare. Det var bland det roligaste jag har gjort, faktiskt. Dagarna hemma har rusat iväg, med kanske lite för mycket att göra. Vänner, familj. Sambo, sambo, sambo. 

 

Så mycket tankar. Om hur jag lever, vad jag gör, vad jag inte gör. Ifrågasättanden som har gjort ont att fundera kring. Vad som saknats i mitt liv tidigare, vad det var som gjort mig olycklig nog att falla in i ätstörningen. Nästan söka mig till den. Varför behövde jag all den kontrollen när jag bara kunde ha levt som mig hela tiden? Vilka val och förändringar har jag gjort för att "trygga" min framtid från all den ångesten jag bar på så länge?

 

Det finns såklart inga självklara svar. Inte på så pass svåra frågor. Men jag känner att jag har förändrats i grunden av den här tiden. Det finns ingen väg tillbaka, även om smärtsamma förändringar kanske kommer att växa fram. För jag vill känna, jag vill se, jag vill må bra. 

 

Jag vill aldrig mer känna att jag står still. Jag vet mer om vad jag vill ha i min framtid, även om det mest liknar ett kollage med ett enormt vitt papper och några fastklistrade bilder här och där. Den ska aldrig bli helt full, den ska få växa med tiden och bli det jag mår bra av just då. Där. Där jag är då. 

 

Men jag vet mycket mer om mig själv. Jag är en varm känslomänniska, mjukis, lite för snäll ibland med ett stort hjärta. Lättirriterad, rastlös, envis som synden, glad som en lärka eller arg som ett bi. Inte lika destruktiva känslosving, inte nattsvart ångest eller strålande solsken. Lite mer mittimellan. Framförallt faller jag aldrig lika långt ner som tidigare. Aldrig. 

 

För det finns en balans i mig nu jag inte hade förr. Antagligen har jag bara blivit lite mer säker och lite mer vuxen? Släppt tonårsångesten och insett att det inte behöver kännas så, vara så. Det är inte jag, det var jag under en period. 

 

Det har hänt mycket denna sommaren.

Men det viktigaste har varit min egen utveckling, ingenting annat.

 

 

Tack för fina ord, de värmer verkligen!

Din fråga är mer än begriplig, jag känner verkligen igen mig i dina tankar kring "måste-vara-smal". Men innan jag svarar på den tänkte jag bara bryta ner dina meningar i några viktiga stycken:

 

För mig som föredetta ätstörd vet jag att de orden är stora och viktiga, att du har börjat komma på rätt väg, mot friheten. Men som friska Emma reagerar jag ändå, eftersom jag tror och hoppas att du en dag skriver till mig att du mår bra, din kropp mår bra och att ni två har allt ni behöver. Nöj dig aldrig med ok eller för det mesta. Det går att komma till super och alltid! Och du kommer också komma dit!

 

Men, över till din fråga! Jag tycker mig ana att det är en väldigt tuff period nu, jag tyckte det själv när jag var där. Det kändes lite som i valet och kvalet, jag åt bättre och märkte att kroppen ville förändras. Växa. Kompensera inte! Våga! För det är verkligen det det handlar om, att se sina tankar för vad de är: sjukdomens försök att dra tillbaka dig ner i skiten. Innan du blev sjuk kände du nog inte att ditt mål i livet skulle vara att bli smal smalare smalast? För det är inget friskt mål att ha, eller en frisk press att känna, den där smalhetshetsen. Eller hur?

 

Ens kroppsuppfattning som sjuk är rent åt helvete. Det tror jag redan att du vet. Från en dag till en annan (eller varför inte timme efter timme?) ser du olika saker när du ser dig själv i spegeln. Ibland lite mer klarsynt, ibland helt fel. Men alltid fel. Det som tog mig längst tid var att se mig som jag är på riktigt, inte lägga till här och där. Skev kroppsuppfattning är något som tar tid att bli av med, jag kämpar med det ibland nu med. Alltså: du kan INTE lita på vad du känner och ser just nu! För att orka bli frisk bestämde jag mig för att lita på andras ögon. Sambo, mamma, min behandlare etc. De fick vara mina ögon angående mig själv. Jag fick dem båda (fånigt nog, men jag tror jag behövde den sjuka tryggheten) att lova att om jag blev överviktig skulle de säga ifrån. Det har de fortfarande inte gjort och jag tror inte att de kommer behöva göra det. För nu ser jag själv istället. Du måste våga lita på vad andra som älskar dig och som du litar på ser. 

 

Om det är till någon tröst kan jag berätta att det var det sista svåra steget att ta för mig, att acceptera min kropp för hur den vill vara. Jag ryser när jag minns hur jobbigt det kändes att tömma garderoben på för små kläder, hur jag grät när jag skulle gå till en föreläsning och tjockhetskänslorna kom. Det var verkligen hemskt och jobbigt och tufft. Samtidigt är också en väldigt viktig process, som ska leda dig till att faktiskt tycka om din kropp som normalviktig! För ärligt talat, det gör jag idag. Även om jag hade skrattat åt den som påstod att jag skulle komma att göra det för ett år sedan. 

 

Se att det är sjukdomen som känner "bara jag är smal" och faktiskt inte du,

för genom att bena ut vem som känner vad kan du besegra de värsta tankarna, 

befria dig själv bit för bit från en dödlig sjukdom

och bli frisk, fri, vacker och lycklig!

 

För frisk, fri, vacker och lycklig väger faktiskt miljarder gånger tyngre

än att vara smal!

Just nu är jag faktiskt inne i en liten svacka. Inte matmässigt, nej nej nej, men mentalt. Allt är rätt tråkigt, naturen är vacker men det finns verkligen INGENTING att göra, som jag har lust med. Ni vet. Småstad. Alla turister har åkt tillbaka till Oslo och Tyskland. Restaurangen är död på dagarna, det enda som håller mig uppe är V, underbara fantastiska V! Sååå... Jag bokade en resa till A, som är i Oslo! Jag åker på tisdag nästa vecka och kommer tillbaka sent på torsdag. Sambo är underbar att ha ett telefonsamtal, men jag saknar honom så otroligt mycket just nu. Efter vår fina helg kändes det faktiskt jobbigare att vara kvar här på något sätt. Långt bort från mina älskade vänner, min familj. Mamma fyller år nu nästa vecka och jag är inte hemma och kan fira henne. Älskade fina mamma... 

 

Dagarna blir lite märkliga med mat också, jag har nog gått upp en del. Något par byxor som stramar lite och lite mjukare mage...hurm...det är okey har jag bestämt mig för! Sambo bara skrattade när jag frågade om han tyckte att jag var lika fin i alla fall, och för första gången kände jag att det inte spelade så stor roll vad han tyckte om min kropp. Jag gillar den, i alla fall. Utan den hade jag aldrig åkt iväg på den här äventyrssommaren! Aldrig! Jag hade varit fast i mitt fängelse på en "trygg" plats med "trygga" vanor och mönster som sakta kvävde mig. Fast. I mig själv. Och det är okey att äta lite skräpigt ibland, just nu blir det en hel del fiskpinnar och nybakad focaccia på jobbet, korv, pannkakor etc. Lite kladdkakor och rätt mycket glass med V. En hel del godis också från fina sambo. Äh, jag njuter. Det enda jag saknar är ett bättre immunförsvar, det verkar ha säckat ihop. Jag har haft ögoninflammation, feber, diarréer, fan och hans moster ärligt talat. Jag, som aldrig brukar vara sjuk! Vad är det med mig egentligen??? Lite orolig, faktiskt.