ungefär sådär

Ja, sambo har varit på besök. Efter att ha räknat ned i flera veckor var han plötsligt här och den känslan. Så mäktig om än lite övernaturlig! Som jag hade längtat! Och så fint vi hade det! Jag är så kär. 

 

Och så FORT tiden gick... Imorse vinkade jag av honom vid bussen, gick hem långsamt och grät lite fast jag hade lovat mig själv att inte göra det. Det är trots allt bara tre veckor kvar här, jag tänker njuta av vänskapen med V, alla andra fina människor, naturen, och allt annat jag tycker om med Langesund-sommaren! 

 

Men just nu är jag jättetrött, det blir alltid så när jag har spänt mig inför någonting jobbigt (att sambo skulle åka...). Jobbade till fem, sedan har jag degat ihop här hemma. Lagat spagetti och köttfärssås, mest för att ha något att koncentrera mig på. Snart kommer V hem, vi ska baka kladdkaka och se på film. Eller, hon ska baka kladdkaka till mig som lite comfort-food, det är så skönt att ha en fin vän när man känner sig lite nere! Eller, nere och nere. Jag är så tacksam över att jag har min älskade sambo. Över vårt förhållande, att det är så starkt och sunt. Hur bra allting har blivit. Dessutom har vi bokat en semester på Gotland tillsammans en vecka efter att jag kommer hem (hemma i Lund sent den 20:e augusti!), så jag har mycket att längta efter! 

 

Det bor en liten ätstörd tjej här. Det har visat sig mer och mer, i beteende och pratet kring mat. En liten tonfisk-i-vatten:burk till frukost, ett paket kakor och mycket ångest till lunch... Mycket smutskastning av mina älskade kolhydrater. Det gör ont att se. Man måste stänga av lite. Och jag är ännu mer tacksam över att V är lika matglad som jag är, våra pannkaksmiddagar och rätt ofta förekommande glass-film-kvällar är små guldklimpar i min vardag här. Om det inte hade varit för dem hade jag nog gått ner rätt mycket i vikt, det är JOBBIGT att springa runt många timmar om dagen i över 30-graders värme! Kroppen ropar ofta på lite snabb energi och vi lever fortsatt i en bra symbios. Den talar om vad den behöver och jag försöker ge den det. I gengäld ser den till att orka värme, stress, långa arbetsdagar och en härlig fritid. Bra byte, må jag säga. Trots att maten är sjukt dyr här!!! Visste ni att potatis kostar 29kr/kg här? Och då är det basic-potatis! Och lök 25kr/kg??? Som tur är kan vi alla leva gott och väl på vår tips (dricks)! Jag försöker verkligen bli lite bättre på att laga ordentlig mat igen och göra matlådor. Senaste veckan, innan sambo kom, har jag mest levt på restaurangens foccacia, pannkakor och gröt. Lite ensidigt kanske ;) Men samtidigt, när har jag egentligen fått bo själv hemifrån och klara maten som frisk? Jag har aldrig köpt hem en pizza själv som frisk, det kanske är dags att göra det när jag har kommit hem! Det skönaste var att dricka en kall öl med sambo, att göra stora lyxiga frukostar och dricka lite drinkar. Till och med de lätta tvången kring samma-frukost:grejen har släppt, allting har bara känts så skönt fritt och mysigt. Jag tror verkligen att det var de sista stegen jag behövde ta nu när jag åkte hit, att se de där sköna "vanorna" hemifrån och göra annorlunda. Våga göra annorlunda. Skaffa andra vanor. Bryta dem. Testa annat. Göra det man är sugen på. Njuta!

 

V har pysslat om mig, vi åt glass igårkväll och såg läbbiga filmen Signs, sov tio timmar igen. Sambos tröja som agerar snuttefilt här hade trasslat in sig runt hela mig, det kändes som att han hade kramat på mig hela natten. Minus kallsvetten. Febern är bättre idag men mitt huvud! Sprängande, äcklig huvudvärk. Det känns som en spänning i hjärnan, om jag böjer mig för snabbt (dvs normalsnabbt) eller bara rör mig lite känns det som att någon trycker in långa nålar i bakhuvudet på mig. Arga onda blixtar. Buhu. 

 

Och nu är V på jobbet, jag är hemma och blev riktigt ledsen när jag insåg att klockan var nästan åtta och varken sambo eller mamma hade hört av sig idag... Den där övergivna känslan, är jag för långt bort för att de ska bry sig? Självömkan. Stackars Emma. Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig, buhu. Ville inte SMSa A heller, hon hade oroat ihjäl sig och antagligen åkt hit direkt, enda från Oslo... Så okey. Det finns många som bryr sig. 

 

Och givetvis visade det sig att sambo hade försökt ringa mig så fort han kom hem från jobbet, försenad med tåget. Även om min idiot-mobil inte hade kunnat ta emot samtalet (???). Och ett SMS från mamma trillade in. Efter en timmes skype:ande med sambo, där jag först bröt samman och grät, sedan dränkte huvudet i kallt vatten och blev glad igen. För även om min huvudvärk är påfrestande som fan, även om jag fortfarande har feber så är livet fint. Det finns underbara människor som verkligen tycker om mig. Jag är aldrig ensam, även om jag känner mig det ibland. Speciellt långt bort och sjuk. Det är verkligen jobbigt! Men jag vet ju av erfarenhet att allt jobbigt jag har gått igenom har lärt mig mycket. Så kommer det vara även med detta. Även om det är en klen tröst när huvudet dunkar av att gå till toaletten... Så är det sant! Och när V kommer hem ska vi se fim (igen!!! Wie!), sova i dubbelsängen och prata tills vi somnar. Om nio dagar är sambo här (jaaaaaa!!!!) och ja. Allt annat är bra. Imorgon är nog en bättre dag. 

 

Hoppas ni alla mår bra och har haft en fin sommardag där ute! 

Stora kramar från sjukstugan!

Jag förstår varför. Igår skulle vi ut på en liten after-work, jag kände mig rätt trött efter jobbet när jag slutade vid åtta. Pratade kort med sambo och var i övrigt riktigt glad. Men min kropp. Min stackars kropp. Hela dagen värkte ryggen, knäna och handlederna. Varje steg jag tog fick smärtan att ila i lederna, bara jag tittade på tunga tallrikar som skulle bäras undan... Såklart gjorde jag det i alla fall. Dumma, ambitiösa och stolta Emma. Så van att inte lyssna på min kropp, fortfarande, när det gäller annat än hunger och träning. Så, kom hem. V hällde upp lite drinkar till oss, jag tänkte att en liten stänkare kanske skulle dämpa smärtan lite. Låter inte så bra nu i efterhand, men jag hade verkligen ont igår. Vad som helst är bättre, typ. Så ja. Rätt dragna släpar vi oss iväg. Jag känner hur jag börjar få feber, hur det bränner inom mig. Lederna blir värre. Yr. Sätter oss på ett uteställe, allting känns konstigt. Försöker ha kul i alla fall. Vidare till ett annat ställe, sitta där. Hemma runt ett, börjar frysa så jag skallrar tänder. V och jag bestämmer oss för att sova i det stora rummet här, som jag ska flytta in i när jag orkar. Paret som bodde här innan bar in en till säng, så det är som en dubbelsäng. Jag tar på mig så mycket kläder jag kan, gräver ner mig under täcket och fryser sönder. V klappar mig lite på kinden innan vi somnar. Vaknar till vid sju på morgonen, tydlien har V hängt upp trasmattan över gardinstången så det är fortfarande helt mörkt. Somnar in i den där feberdvalan igen och vaknar inte förrän vid halv tolv (!!!). Mår bättre. Äter frukost med V (vi är lediga idag), sedan går vi och handlar. Febern kommer tillbaka. Oh no! Efter det har jag bara kapitulerat, det finns inget jag måste göra idag förutom att vila, vila, vila! 

 

Och trots fina, fina V så saknar jag att vara hemma, hemma och bli ompysslad av sambo eller älskade mamma. Bara vara i en miljö där det är lätt att slappna av, vila ut. 

 

Imorgon ska jag jobba, jag börjar klockan fem... Men jag har lovat mig själv att om jag fortfarande mår dåligt får jag helt enkelt sjukskriva mig! För det viktigaste är att jag mår bra! Och om jag inte mår bra, ska ag lägga energi på att må bra igen. Som nu. Om jag orkar senare ska jag gå och köpa cookie dough-glass och ha till Saturday night fever som jag och V ska se ikväll... Hoppas!

Jobbade ensam halva dagen och det var full rulle! Tur att jag jobbar i mina joggingskor kan jag säga, jag tror jag har rusat runt flera mil idag med tallrikar, disk, salt och peppar, ketchup etc... Men allt gick bra. Förutom med lunchen. Som inte blev av. Nej, istället åt jag småbitar av focaccia, några jordgubbar och drack kaffe. Enormt misstag! Personalmaten var slut, jag kände inte att jag kunde gå ifrån (fast jag får egentligen, mina chefer är supersnälla). Så ja. Jag prioriterade mitt jobb framför mig själv. Aldrig mer!

 

Kroppen domnade lite, jag blev fumlig. Tankarna klibbade ihop, det blev snurrigt med spontanbeställningar i det vanliga köret. Allt gick bra ut, otroligt nog, men ärligt talat. När jag slutade klockan fem mådde jag apa. Naturligtvis var min stora sats fiskkakor i currysås slut, så det var bara till att ställa sig med nästa storkok. Hittade lite choklad att småmumsa på under tiden jag lagade till en korvgryta och kokade ris. Puh. Mat. Mat!!! Klockan sex var det middagsdags, jag kastade i mig maten och nu halvligger jag som en mätt boaorm i soffan med lätt magknip. Inte så jäkla lyckat det här nej!

 

 

Helst slut efter ett hårt arbetspass, Langesund har verkligen överbefolkats nu inför alla konserter som är här! Sedan kommer alla Oslobor ut till sina hytter, så det är mycket att göra från det man kommer tills man går. Men det är roligt. Jag har väldigt bra chefer och medarbetare, så vi har roligt (för det mesta). 

 

Idag har jag råkat ut för så mycket matprat! Först E här hemma, som pratade om konstiga dieter, hur hennes pappa säger att man inte ska äta kolhydrater alls (jag är SÅ trött på LCHF:are som ska frälsa oss andra välmående stackare!), sedan om dumma dieter: "så skulle man bara äta en halv grape-frukt med kaffe till frukost, sedan abra sallad resten av dagen!". För mycket. Det provocerade mig tillslut, jag satt för fasiken och åt lunch! Så jag klippte av lite, avfärdade allt med "jag hatar allt sådant där med dieter och skit, det förstör bara människors liv. Ät det du är sugen på men tänk lite vettigt, så mår man superbra!". 

 

Sedan jobbet. Fina fina I som inte vill smaka det nybakade focaccian (jag får alltid en stor hörnbit, alltså ÅH vad det är gott med en klick smör!!!). "Jeg må icke småspise varendeste dag", suckade hon bara och såg ledsen ut. "Men I, en liten bit bröd? Jag och V äter minst fem bitar varje pass!". I fnissar lite, tar brödbiten och mumsar. Sedan ser hon på mig och säger "men du och V, ni spiser ju hela tiden!!!" nästan lite anklagande. "Varför syns det inget på er?". Hurm. I är lite mullig, men supersöt. Och jag. Jag är ju ett matvrak. Typ. På ett bra sätt. Likadant med V. Två naturligt smala tjejer som gillar träning men älskar choklad. Ungefär. Vi kan nästan klocka vårt blodsocker, efter ca 3-4 h ses vi alltid vid kylen om vi är hemma. Och finns det något särskilt gott kan man göra lite plats för det. Så får man eventuellt bara vila lite efteråt. 

 

Dessutom känner jag av att jag har så mycket mer muskler nu än i julas! Det suger energi! Sedan tror jag bara att jag behöver äta lite mer än en del andra tjejer. Det är rätt individuellt, tror jag, utifrån livsstil, gener etc. Så, än en gång: lita på dig själv och lyssna inte på vad "andra" säger att du ska/inte ska äta. Lyssna på dig, din kropp, våga känn efter och lär känna dina hunger/mättnad-signaler igen! Det värsta som kan hända är att du blir lite för mätt några gånger, och ärligt talat: det är inte så hemskt nu längre. Inte när ångesten släpper taget om en. 

 

 

 

 

 

Nu blir det sådär igen, dagarna bara går! 

Efter jobbigt tjafs med sambo igen känns det superduper nu ikväll när det är bra igen, när allt faktiskt bara är bra. Tidigare bodde här ett argt par som snackade skit om alla oss, speciellt mig och V, och ja. Var allmänt störiga. Jag vägrade ta deras skit och jag är förvånad över hur lätt allt de sa rann av mig. Tillslut sade jag till min chef, som gav dem sparken med omedelbar verkan, efter en kaotisk kväll med dem i köket. Nu har de flyttat ut och allt är skönt. Intensiv dag på jobbet, det har börjat komma mycket sommargäster hit till Langesund. Det är många som har hytter (sommarstugor, typ) här i närheten, det är en fin skärgård här. Sedan är det många små och stora konserter här på ett ställe som heter Whrigtegaarden, bland flera andra ska Bo Kaspers Orkester spela här och First Aid Kit! Mitt öppna fönster släpper in tonerna (eller, skrävlandet) från kvällens konsert, blandat med fiskmåsskrik. Harmoniskt ;)

 

Jag skrev mail till min behandlare för någon dag sedan och fick ett svar så fint och omtänksamt att jag grät en skvätt. När man väl har hittat den där behandlaren som man klickar med, då kommer de att betyda så mycket för en. Det känns lite skönt men också väldigt sorgligt att vi ska avsluta min behandling stegvis nu under hösten. Jag vill lära mig så mycket mer om mig själv, bearbeta och träna tankemönster. Jag känner mig redan nu som en ny människa, nej jag ÄR en ny människa, en människa jag vill lära känna riktigt riktigt bra. Men det är nog mitt eget jobb mer och mer, att lära känna mig själv fullt ut och hantera nya situationer. Jag har väldigt bra redskap nu för att klara av det mesta. För mig är det underbart att känna att jag klarar av bråk, hårda ord och elaka människor/handlingar. Äntligen står jag upp för mig själv, jag vågar tänka att det är andras fel att de behandlar en dåligt och jag låter det påverka hur jag känner inför de personerna, inte hur jag känner inför mig själv. Redan nu drömmer jag om fler äventyr jag vill göra i framtiden!

 

För det har varit så himla bra här, nu har jag varit här i nästan två och en halv vecka. Jag och V har haft filmkväll (med chokladmousse med daimbitar i, hör ni själva hur gott det var?!), vi har haft utflykter och tillsammans med E har vi gått ut några kvällar. Ikväll nu när jag kom hem och V är på jobbet hittade jag ett paket marsipan och en supersöt lapp utanför min dörr... Från V. Vi pratade om att göra julgodis och "fira jul", haha, men det var så fint gjort av henne att jag fick tårar i ögonen. Det är inte många förutom mamma som gör så fina omtänksamma saker för mig. Sambo är inte direkt överraskningsmannen själv, det är mest jag som hittar på lite småsaker. Nu medan jag är borta har jag gömt nio olika presenter hemma, och varje torsdag berättar jag var han ska kolla. Jag slet som ett djur de två sista dagarna hemma, jag hann knappt packa. Ni vet, när några av presenterna blev väldigt bra vill man inte sänka standarden till nästa veckas överraskning...

 

Vi ska på diskotek ikväll, äntligen ska jag få dansa lite! Men innan dess ska jag bara ligga här på sängen, äta lite godis och slöa. Har sprungit runt i många timmar på jobbet, i stekande sol och med en halvkass lunch i magen. Hurm. Ibland är det så, det blir svårt att hinna med att äta något ordentligt. Men jag ser alltid till att sätta mig ner, äta någon macka och yoghurt med müsli och sedan småäter man lite under dagen (typ jordgubbar, nybakade brödbitar etc.). Jag och V är lika matglada, haha, två snygga smala tjejer som numera kallas "Råttorna" av kockarna, eftersom vi nallar lite här och där ;) Jag är faktiskt stolt över det smeknamnet!

 

Och det där med att sakna sambo... Det är jobbigt. Men det är ingen konstant smärta, det känns mest när allt inte är bra mellan oss. Det är plågsamt att inte kunna kramas och bli sams igen, vår kontakt via sms och skype lämnar mycket att önska. Samtidigt går de flesta dagarna helt smärtfritt och jag glädjer mig över fina mail och liknande. Jag tror dessutom att detta gynnar vårt förhållande, att vi båda ser att jag klarar mig själv. Det är tufft att bilda par med någon när man har en ätstörning. Det sätter spår i relationen som man måste jobba aktivt med att ändra när man börjar bli en frisk människa igen. Vi älskar varandra väldigt mycket och jag vet att allt kommer bli bra, med lite tid och många samtal. Vi är fortfarande så unga och vill så mycket, det är klart att det sliter på relationen också, även om det samtidigt utvecklar den eftersom vi växer som människor. Jag tror vi har en väldigt stabil plattform längst underst, därför kan vi lita på varandra och unna varandra att smita iväg på olika saker var för sig. 

 

Min mobil strejkar angående Wi-fi, så jag kan tyvärr inte lägga över några bilder. Jag tänker kompensera det senare! Men tills dess:

 

Jag har träffat två supermänniskor, speciellt V som ja... bara är sådär som V kan vara! Jobb, sova, äta, umgås, gå promenader, fjanta runt, äta, sova, jobba. Typ. Det händer saker hela tiden, och jag kan nästan längta efter kvällen, när jag väl ligger i min säng, läser lite och hinner fundera igenom allt som hänt under dagen. Det här behövde jag verkligen göra. Det är som en liten pilgrimsfärd, fast ut i det där läskiga friska okända livet. Inte hemma, med trygghet och kärlek, nej utan ut i något helt nytt (på alla sätt) och landa på fötterna. Jag är så stolt över mig själv, den jag är nu och hur jag ser på mitt liv. Hur jag låter andra behandla mig (och framför allt: inte behandla mig!), den människa som jag numera låter nya personer lära känna. Ensamhetskänslan är inte lika närvarande hela tiden, även om jag tror att jag är en sådan där människa som kan känna mig väldigt ensam i mina tankar stundvis. Det är nog bara sådan jag är, nu handlar det i alla fall inte om någon mördande ätstörning utan nä. Det är nog bara lite deppighet som flyter in för att sedan ebba ut. 

 

Och jag ser så klart på livet jag lever hemma, det bra och det dåliga. Vad jag längtar tillbaka till och vad jag inser att jag måste ändra på. För att fortsätta må bra. För att fortsätta vara super-Emma. Precis som jag är, med mina goda och dåliga sidor. För det är en jäkla härlig tjej jag ser i spegeln nu, en vacker ung stark tjej som ler glatt tillbaka med hela ansiktet. Pigga ögon och en frisk stark kropp. Där är hela min resa och ändå inte. För det andra, det syns kanske lite, men man kan inte se den jag var längre. Kan inte jämföra med den stympade versionen av mig själv, när man ser mig nu. Jag glömmer bort det och ler lite när jag kommer på det, glatt ätandes en pizza eller något annat livsnödvändigt.