ungefär sådär

Nu blir det sådär igen, dagarna bara går! 

Efter jobbigt tjafs med sambo igen känns det superduper nu ikväll när det är bra igen, när allt faktiskt bara är bra. Tidigare bodde här ett argt par som snackade skit om alla oss, speciellt mig och V, och ja. Var allmänt störiga. Jag vägrade ta deras skit och jag är förvånad över hur lätt allt de sa rann av mig. Tillslut sade jag till min chef, som gav dem sparken med omedelbar verkan, efter en kaotisk kväll med dem i köket. Nu har de flyttat ut och allt är skönt. Intensiv dag på jobbet, det har börjat komma mycket sommargäster hit till Langesund. Det är många som har hytter (sommarstugor, typ) här i närheten, det är en fin skärgård här. Sedan är det många små och stora konserter här på ett ställe som heter Whrigtegaarden, bland flera andra ska Bo Kaspers Orkester spela här och First Aid Kit! Mitt öppna fönster släpper in tonerna (eller, skrävlandet) från kvällens konsert, blandat med fiskmåsskrik. Harmoniskt ;)

 

Jag skrev mail till min behandlare för någon dag sedan och fick ett svar så fint och omtänksamt att jag grät en skvätt. När man väl har hittat den där behandlaren som man klickar med, då kommer de att betyda så mycket för en. Det känns lite skönt men också väldigt sorgligt att vi ska avsluta min behandling stegvis nu under hösten. Jag vill lära mig så mycket mer om mig själv, bearbeta och träna tankemönster. Jag känner mig redan nu som en ny människa, nej jag ÄR en ny människa, en människa jag vill lära känna riktigt riktigt bra. Men det är nog mitt eget jobb mer och mer, att lära känna mig själv fullt ut och hantera nya situationer. Jag har väldigt bra redskap nu för att klara av det mesta. För mig är det underbart att känna att jag klarar av bråk, hårda ord och elaka människor/handlingar. Äntligen står jag upp för mig själv, jag vågar tänka att det är andras fel att de behandlar en dåligt och jag låter det påverka hur jag känner inför de personerna, inte hur jag känner inför mig själv. Redan nu drömmer jag om fler äventyr jag vill göra i framtiden!

 

För det har varit så himla bra här, nu har jag varit här i nästan två och en halv vecka. Jag och V har haft filmkväll (med chokladmousse med daimbitar i, hör ni själva hur gott det var?!), vi har haft utflykter och tillsammans med E har vi gått ut några kvällar. Ikväll nu när jag kom hem och V är på jobbet hittade jag ett paket marsipan och en supersöt lapp utanför min dörr... Från V. Vi pratade om att göra julgodis och "fira jul", haha, men det var så fint gjort av henne att jag fick tårar i ögonen. Det är inte många förutom mamma som gör så fina omtänksamma saker för mig. Sambo är inte direkt överraskningsmannen själv, det är mest jag som hittar på lite småsaker. Nu medan jag är borta har jag gömt nio olika presenter hemma, och varje torsdag berättar jag var han ska kolla. Jag slet som ett djur de två sista dagarna hemma, jag hann knappt packa. Ni vet, när några av presenterna blev väldigt bra vill man inte sänka standarden till nästa veckas överraskning...

 

Vi ska på diskotek ikväll, äntligen ska jag få dansa lite! Men innan dess ska jag bara ligga här på sängen, äta lite godis och slöa. Har sprungit runt i många timmar på jobbet, i stekande sol och med en halvkass lunch i magen. Hurm. Ibland är det så, det blir svårt att hinna med att äta något ordentligt. Men jag ser alltid till att sätta mig ner, äta någon macka och yoghurt med müsli och sedan småäter man lite under dagen (typ jordgubbar, nybakade brödbitar etc.). Jag och V är lika matglada, haha, två snygga smala tjejer som numera kallas "Råttorna" av kockarna, eftersom vi nallar lite här och där ;) Jag är faktiskt stolt över det smeknamnet!

 

Och det där med att sakna sambo... Det är jobbigt. Men det är ingen konstant smärta, det känns mest när allt inte är bra mellan oss. Det är plågsamt att inte kunna kramas och bli sams igen, vår kontakt via sms och skype lämnar mycket att önska. Samtidigt går de flesta dagarna helt smärtfritt och jag glädjer mig över fina mail och liknande. Jag tror dessutom att detta gynnar vårt förhållande, att vi båda ser att jag klarar mig själv. Det är tufft att bilda par med någon när man har en ätstörning. Det sätter spår i relationen som man måste jobba aktivt med att ändra när man börjar bli en frisk människa igen. Vi älskar varandra väldigt mycket och jag vet att allt kommer bli bra, med lite tid och många samtal. Vi är fortfarande så unga och vill så mycket, det är klart att det sliter på relationen också, även om det samtidigt utvecklar den eftersom vi växer som människor. Jag tror vi har en väldigt stabil plattform längst underst, därför kan vi lita på varandra och unna varandra att smita iväg på olika saker var för sig. 

 

Min mobil strejkar angående Wi-fi, så jag kan tyvärr inte lägga över några bilder. Jag tänker kompensera det senare! Men tills dess: