ungefär sådär

 

Så nu ska jag försöka sträcka på mig så långt det bara går. Inte tänka på risifruttin jag faktiskt inte vågade mig på i veckan (det kommer finnas en risifrutti i framtiden). Vägra deppa över hetsätningen i lördags.

 

Jag ska tänka på middagen i lördags. 

Spontanätandet.

Sockret i gröten.

Flingorna.

Utebliven kompensation i form av promenader.

 

Och ALLT annat jag faktiskt utmanar mig själv med, dagligen. 

 

 

Och jag tror att man ibland måste få ha det där runt omkring, att få vara bara sig själv.

I skolan har jag aldrig varit ätstörd som sagt, därför är det ingen som frågar eller kommenterar så mycket. 

 

Visst, någon kollar lite extra när jag trippar in med en nybakad kanelbulle i handen (SÅ stolt btw), men det känns bara bra. Jag brukar sträcka på mig och utstråla "vaddå, så här har jag alltid ätit" ;)

 

Idag satt jag och käkade fikon direkt ur paketet (ingen aning om hur många, men ett stort hål i alla fall).

 

Jag sket i dl-måttet när jag hällde upp fil och mjölk. 

 

Struntade i matvågen vid lunchen.

 

Tog lite mer kvällsmat än vanligt för att jag var hungrig. 

 

Jag börjar glömma bort vad jag har ätit under dagen, ÄNTLIGEN kan jag komma på mig själv med att glömma en fika eller något extra mellanmål. För det spelar inte så stor roll längre. 

 

Denna dag började som en tjockis-läskig:dag och förtrollades genom tråkig skola och älskad sambo till en helt vanlig dag i ett normalt, friskt liv. 

 

Och om jag bara hade vetat, 14 år gammal, hur lycklig jag hade varit som 21 år gammal över att kalla mig "normal" och "frisk" hade jag skrattat. Gud vad tråkigt att vara NORMAL?!

 

 

Och ett tips till de där dagarna när allt känns lite fel: klä på er något som inte sitter åt någonstans och dra på er en tröja som är lite lösare. På så sätt behöver du inte fundera på varför byxor skär in i en svullen mage när du sitter ner, eller om alla ser den där putmagen. Bara slappna av. Det går att känna sig snygg en sådan här dag i alla fall, det går att klä sig lite efter dagsform. Nu kanske inte alla älskar knytblusar och jumprar lika mycket som jag (blev lite pretto-stil) men ni har säkert någon lite luftigare blus eller lösare chinos. Använd dem! Gör inte som jag tidigare har gjort och dra på er det allra minsta ni har hemma för att verkligen påminna er om hela tiden hur fel och ful man är. Det är bara totalt onödigt självplågeri á la ätstörning!!!

 

För tjockhet är egentligen inte ens något man kan KÄNNA, tjock är ett fysiskt faktum. Man kan inte KÄNNA att en bil är blå, eller hur? Tyvärr tror jag att jag har snappat upp den där fejkade känslan från minst lika fejkade löpsedlar och artiklar. 

 

 

Och man är ju aldrig helt ensam, inte egentligen.

 

Ensamhet betyder mer att man inte är med någon JUST DÅ, inte att det inte finns människor i ens liv. Det kan bero på dålig planering (vilket var fallet igår), en dålig dag etc. Och om man nu skulle vara helt ensami livet, är inte ens det sant. För du har alltid dig själv. Det SKA vara din närmsta vän. Ni har delat hela livet, alla minnen. Ingen står dig så nära. Eller förstår dig så bra. Ingen vet så bra vad det är du behöver höra, egentligen. 

 

Sedan tänkte jag, efter att ha läst igenom lite bloggar, på det här med diagnoser.

Jag har fått en del olika genom åren. Men jag vet verkligen inte. Det är många som hänger upp sig på det. 

 

Jag fick höra att jag var ortorektiker. Sedan anorektiker. Sedan anorektiker med hetsätningsproblematik. 

 

Och nu då?

Bulimiker?

 

Det är ju fortfarande jag. Det har det alltid varit, det ändrar ingenting. Bara för att jag har ett högre BMI idag betyder inte att känslorna inte var och är desamma som när jag hade BMI 13.  

 

Häng inte upp er på papper med kriterier och latinska ord. 

Det spelar ingen roll vad någon annan kallar din ätstörning, oavsett är det en ÄTSTÖRNING och de där olika diagnoserna är nog mest för att någon ska kunna skriva in något i din journal. Alla människor fortsätter att vara just OLIKA människor vilket innebär OLIKA sjukdomar inom samma kategori. Så är det med psykiska sjukdomar. De ser så olika ut för varje person. Jag har aldrig känt mig mer "lyckad" för att jag har fått anorexia som diagnos istället för UNS eller bulimi. För allt som är ätstört är skit. Det finns inga skalor i den skiten, allt är sjukt och ska botas! Det finns ingen hierki inom sjukdomar. Bara sorg och smärta.

 

 

 

 

De brukade knäcka mig. Totalt. En enda liten kommentar fick hela världen att rasa, allt jag långsamt och mödosamt byggt upp raserades under fötterna på mig. Ramlade ner i ett hål och ville helst bara stanna där, försvinna in i mig själv och min sjukdom. Bli värre. Ännu värre. 

 

Jag har fått två kommentarer hittills som verkligen har känts i magen. Den ena var från en vän som sa att det syntes på mina armar att jag hade gått upp i vikt. Den andra var igår, när jag åt middag hos min sambos föräldrar och fick höra efteråt att jag ätit som en häst. 

 

Det är jävligt tufft! 

 

Men jag har ett knep jag har tjatat in i huvudet, in i den där sjuka röran. 

 

Jag tar ett djupt andetag. Paniken har redan klamrat sig fast i kroppen. Orden ekar i huvudet och jag bara vägrar, vägrar stå ut med den där känslan. 

 

"Okey Emma. Antingen fuckar du upp ditt liv och går och spyr/tvångstränar"

Nej. Fan heller. Aldrig mer!

 

"Nähä. I så fall får du bara hantera det".

 

Jag ser orden. De gör ont. Sedan ser jag människan som var dum nog att yttra dem. 

Är det en elak människa som vill mig illa?

Ingen av ovanstående är det, tvärtom är det fina, snälla människor som tycker om mig och som jag tycker om väldigt mycket. Jag kan inte se att någon av dem vill göra mig illa, tvärtom. Det var bara något klumpigt som ramlade ur munnen på dem och gud vet att det gör det för mig med ibland ;)

 

Okey. Det var inte menat illa. Men det gör ju fortfarande ont!

Varför?

 

Jag tror att jag ofta har strulat till det i matsituationer tillsammans med andra ännu mer än jag kanske var tvungen till. För att bevisa hur dålig jag var, bevisa hur sjuk jag var. Andra gånger kanske jag verkligen försökte, kämpade på så gott jag bara kunde men var ändå tragiskt nog helt annorlunda (det är inte så många som bara petar runt mat på tallriken och äter lite sallad när det serveras till exempel lasagne).

 

Den sjuka delen av mig vill nog att jag ska vara kvar i mitt lilla ensamma hål. Genom att få bekräftat att jag äter normalt och ser mer normalviktig ut tar det mig en bit bort från min sjukdom. 

 

Gör det fortfarande ont?

 

Ja. 

 

Men det GÖR ONT att skilja sig från en ätstörning. KLART SOM FAN ATT DET GÖR ONT! Efter att ha strävat så hårt, så länge efter det där målet. Försakat så mycket, plågat mig själv så mycket. För att bara ge upp det? Jaha. Det var helt åt helvetet fel mål. VARFÖR lade jag ner all tid och möda på det?

 

Och var fan ska jag nu?

 

Det vet jag. Jag vet inte exakt var på kartan Friskhet ligger, men jag har en pil som jag följer. Så får vi se när jag hittar rätt, denna gången är jag i alla fall på rätt håll och inte totalt fel håll eller bara står still någonstans.

 

Att äta tillsammans med andra idag är fortfarande jobbigt, inte med sambo (tack och lov så har det släppt helt) och inte med de närmsta. Jag tycker fortfarande att det är läskigt att bli iakttagen när jag äter något "lite läskigt". Men det finns också en stolt känsla inom mig. Och den låter jag växa sig stark istället. 

 

Jag är STOLT över alla mina framsteg.

Jag är STOLT över att jag kan skaka av mig en kommentar som hade fått mig att kollapsa för några månader sedan. 

 

Jag är STOLT över att jag börjar fungera som en normal människa igen.

 

För JAG vet om vilket arbete som ligger bakom. 

 

En tavla kan vara fin. Människor som ser den konstaterar det och går vidare. Men de tänker inte på all tid och möda någon har lagt ner på att måla den. 

 

Se er själva som den där okände konstnären. Er kropp är er tavla, när det regnar kommentarer. Människor ser bara, ibland tänker de inte efter eller är bara grymt klumpiga. Tänk igenom själva alla penseldrag ni mödosamt målat dit på er tavla för att den skulle bli sådär fin. 

 

Jag svishade bara för någon dag sedan dit Socker. Svishade dit Äta ensam. Kluddade lite Laga mat gemensamt. Ett långt drag av Slutade hata mig själv. Och min tavla är inte klar än. 

 

Men den börjar bli riktigt riktigt fin. 

Duken har varit tom alldeles för länge!

 

 

 

Ni måste förstå att det är ni som kör bilen. 

Det borde alla människor göra. Jag har själv levt i Hopplösheten, Ensamheten och allt det där. 

Men det var en ond parasit som satt i bilen med mig. 

 

Parasiten satt inte i förarsätet. Det gjorde jag. Jag svängde fel och orkade inte köra tillbaka. Inte vända. Min passagerare hade inget intresse av det. 

 

Jag fick en ätstörning och istället för att leva det där livet jag drömde om, drömde jag istället om att falla. Eldad av ångest, eldad av frustration och sorg drev jag mig själv fram till det där stupet. Stod där dagligen och såg nedåt. Lite närmare varje dag. Omöjligt att backa, det kändes verkligen så!

 

Om man är van att plåga sig själv, om man har lärt sig att nästan njuta av smärtan, vad gör man för att sluta?

 

Som jag skrev innan idag måste man bli trygg i sig själv. 

 

Jag insåg, efter att ha slutat svälta, efter att ha slutat hetsäta, efter att ha gett efter för hoppet om ett friskt liv, att jag satt ensam i bilen. Och körde åt helt fel håll.

 

Ett dåligt mående kan få dig att falla. Men det är också du som måste sätta gränsen för hur långt. 

 

Det finns många sjuka som inte tycker att de har varit "tillräckligt sjuka" för att tillfriskna. 

Hör ni själva hur dumt det låter?

 

Om du hade cancer, hade du velat bli dödssjuk innan du kunde bli frisk?

 

Vägen blir bara så mycket längre tillbaka upp. 

 

Jag var livrädd för att de inte skulle tycka att jag var "tillräckligt sjuk" för att få behandling, nu när jag sökte i somras. 

 

Vet ni vad?

 

De ville ge mig "mer" behandling än jag ville, det vill säga dagvård istället för öppenvård. Jag fick höra att jag var för sjuk för att klara det här själv, att öppenvården var för mycket eget ansvar. Jag, som mådde bättre än på såå lång tid!? Nervöst satte jag mig framför min behandlare första gången. Jag hade klättrat upp 5kg sedan början av sommaren och något i mitt huvud ville intala mig att jag var nästan frisk, i alla fall normalviktig. 

 

"Du ser så fruktansvärt avmagrad ut"

 

PANG

 

Det blev ingen komplimang, så som det kanske hade blivit för ett år sedan. Det gjorde ont att se hennes medlidsamma blick, känna hur den svepte över mig och bara såg sjukdom och misär.

 

Jag minns att jag ledde cykeln en bit på vägen hem efter det där första mötet. Och jag grät. Jag grät för att hon såg den där fallna människan bakom.

 

Korkade tjejer kan uttrycka avvund över min kropp ibland. Panik. BLI INTE SOM JAG! Ni har ingen aning om allt som ligger bakom de där spinkiga benen. Ni vet inte hur det är att försöka gå genom livet på ostadiga ben. Stappla fram när ni själva kan springa, snabbt. Springa ifrån mig och varva mig medan jag kämpar. 

 

Låt er inte falla.

Stäng av den där rösten som lockar. 

 

Skit i korkade kommentarer. 

 

Se nedåt och var tacksamma för att ni inte hamnade på botten. För sanningen är att den totala bottnen i en ätstörning är döden. Och ingen kommer fånga er där nere mer än den.

 

Ett uttryck som "tillräckligt sjuk" finns inte. Det svåra med att tillfriskna är inte att gå upp i vikt (rent fysiskt, det är faktiskt bara att äta). Det är att leva med tankarna. Du kan ha gått ner två kilo och ha riktigt sjuka tankar, även om de inte har hunnit terrorisera din kropp ÄN SÅ LÄNGE. Det är tankevanor. Det är sjuka rutiner. Det är att köra åt fel håll. 

 

Att falla är inget alternativ för oss. Det har vi redan gjort, bitvis. Låt inte tumörerna sprida sig i hela kroppen innan du går på cell-gift. 

 

Tänk aldrig att du inte varit "tillräckligt sjuk" för att bli frisk.

Låt inte ångesten få dig att falla.

Något jag tyckte var skönt när allt var som mörkast var att se andras motivationslistor. På så sätt vågade jag känna efter lite om deras mål och drömmar var något jag själv ville. Plötsligt började det poppa upp egna idéer och mål. 

 

För cirka två månader sedan skrev jag min senaste motivationslista. Nu tänkte jag dela en del av de drömmarna med er, såhär enkelt kan det se ut och gud vet hur många gånger jag har suttit med galen ångest skrikandes i öronen och läst igenom denna lilla papperslapp:

 

- RESA och bara njuta av annorlunda mat

- Ligga och läsa en hel dag när jag känner för det

 

Detta är en del av listan, ibland kan jag stryka något.

Saker jag redan har kunnat stryka är:

 

 

Och detta har gått snabbt! Visst, jag har också gått upp i vikt, men när jag läser detta är det verkligen värt allt det obehag en viktuppgång innebar. Jag har fortfarande en del kilon jag ska gå upp, men nu är jag viktstabil och kommer få kämpa med nya utmaningar (t.ex. honung, risifrutti och flingor ;) ) för att fortsätta. 

 

Vad drömmer ni om?