ungefär sådär

Fika= check!
Härlig mudcake á la Espresso house med sambo, mamma, plastpappa och storebror.
Försenad lunch, körde en variant av sambos smarriga indiska maträtt från igår.

FINA människor!
FINA ÄLSKADE människor!

När man har de där jobbiga stunderna ska man plocka fram sina älskade i huvudet som små söta gubbar och försöka gissa sig till vad de hade sagt till en att göra/känna.

En gång hörde jag att man ska tänka likadant om sig själv och vad man gör som man hade gjort om en nära vän.

DVS: "Fan, jag åt en kaka mer än planerat, helvete jag är värdelös"
Blir: "Äh, vad spelar det för roll? Det var ju goda kakor, sluta tramsa dig nu så hittar vi på något kul istället!"

med finaste sambo.

Det är en trygg bubbla.
Plötsligt känns det naturligt att äta några chokladbitar till filmen, efter en sambolagad underbar indisk måltid (ingen aning om vad det heter "egentligen").

Naturligt.
Förutom de där tio minuternas tuggummituggande innan. Velande.
Men till sist.

Det lossnar!

Ge det bara tid, i gott sällskap!

Imorgon tänkte jag lägga ut ett ungefärligt matschema under en dag i mitt liv nu. Kanske jämföra med hur det hade sett ut för ett år sedan?

Skriv gärna om jag råkar trigga med något här i bloggen, det är verkligen inte avsett! Detta är en blogg FÖR ATT PEPPA, FÖR ATT BLI FRISK OCH FRI FRÅN HELVETET!

Ha en riktigt fin kväll!

Filosofiskt, skitnödigt och ja.

 

Men SANT!

 

Jag satt just och nojade lite över min lax till lunch... Ja, det är fortfarande lite jobbigt med fet fisk och nötter. Och för att inte vara dum mot mig själv försöker jag tänka på och förstå att det är okey att det KÄNNS jobbigt, efter fyra års totalförbud. 

 

Idag är det nämlien tentaplugg som gäller. Vilket innebär minimalt med motion. Vilket BORDE vara okey. Det är VIKTIGT att plugga, det är min utbildning det gäller. Mitt liv. 

 

Mitt liv som inte ska begränsas av en ätstörning. 

 

Då försöker jag tänka på den där feta firren som min bro till ork, glädje och välmående. Jag försöker se hur jag står där på andra sidan och är så jävla nöjd. Plötsligt ser inte fisken lika läskig ut, nej jag är faktiskt glad att den ligger på min tallrik. Annars hade jag ju fått stå kvar på den andra sidan, i det där hemska landet som heter Ätstörning. Ensam. 

 

Tänk tillfrisknandet som en hängbro, ni vet en sådan med plankor? Inte hade du börjat bända loss varannan och ibland fler av plankorna för att sedan gå över?

 

Så fungerar ju våra kroppar. Vi behöver alla plankorna på plats, det vill säga alla näringsämnen. Jag behöver smör i pannan, jag behöver fet fisk, jag behöver kolhydrater. Det är bara att acceptera och sedan försöka låta bli att tänka på det som något negativt. Se det som en utmaning istället, vi som är så duktiga på kost kan ju ÄNTLIGEN använda det till något positivt; att se till att få i oss allt våra kroppar behöver!

 

Så kom igen. Bygg den där bron. Den behöver inte vara en Golden Gate imorgon, den kan vara en liten lina som sakta utökas av fler brädor. Eller bara en tunn lina till. Bara du börjar med något!

 

Mat är medicin

utan mat kommer du aldrig orka med att leva det där fina livet på andra sidan!

Igår var en seger. 

 

Nej, jag åt inte en hel pizza. 

Nej, jag åt inte ett helt paket glass.

 

Jag var ute. Själv (det vill säga, utan sambo eller nära vänner). Kören jag är med i hade uppvisning på kvällen; vi sågs vid åtta och drog senare till stället vi skulle sjunga på. 

 

Rädslan började redan dagen innan. Kväll. Ute sent. Ensam bland okända människor. 

 

Människorna är aldrig problemet i sig, inte gällande det sociala i alla fall. Jag är rädd för mig själv.

 

Jag är rädd för att ledsna, sticka till något 7-eleven och köpa glass och godis kilovis, smita hem och hetsa. 

Det är pinsamt att skriva. Det är pinsamt att erkänna. Men jag skiter i det. 

Jag tror nämligen att det finns fler där ute som känner till den rädslan. 

 

Eller så är jag rädd för att inte äta något på ALLDELES för många timmar. 

Känna hur hungern utesluter konversationerna, hur det spänner i kinderna när man ler åt något man borde känna är roligt och engagerande. 

 

Jag är rädd för att inte våga dricka det där glaset vin för att min dumma idiotiska ätstörning skriker om flytande onödiga kalorier.

 

Jag är rädd för att om jag dricker det där vinet, har jag ännu mindre klarhet i huvudet att ta rätt beslut, att motstå en hetskväll, att motstå en svältkväll. Inte klar i huvudet nog att ta hand om mig själv. Även helt vanliga dagar är det svårt nog, med lite alkohol i kroppen blir det dubbelt så jobbigt. 

 

Men vet ni vad?

 

Saker som känns jobbiga är oftast de saker man ska försöka sig på.

 

Jag åt en extra macka, uppklädd. Började nästan gråta inför tanken på att cykla iväg till den där utmaningen. Var beredd på att ställa in, backa. Kanske var det för mycket? För mycket begärt av mig själv, helt enkelt. 

 

Tänk på att inte PRESSA fram friskheten. Ät inte en hel pizza bara för att. Gör det när det känns BRA, när du har planerat hur du kan hantera eventuell ångest etc. Du måste må bra! 

Att bli frisk ska inte innebära ett nytt sätt att plåga dig själv. Det är INTE friskt!

Nej, det du ska försöka är att må bra.

 

Att må bra är nämligen något helt annorlunda än att ha en ätstörning. Inte att äta ett helt paket glass. Visst, det har jag gjort ibland. Men inte bara för att. Denna gången har jag låtit allt ta sin tid, aldrig gett upp att utmana mina tankar såklart, men samtidigt pausat i mellan. Aldrig backat, men stannat upp. 

 

Det viktigaste för mig har varit att släppa självhatet. 

Det var min tröskel. 

Min snubbeltråd. När jag slutade tänka elaka saker om mig själv och mitt beteende hela tiden, när jag slutade skämmas och dölja, DÅ hade jag plötsligt styrka nog att börja kravla mig upp från det djupa svarta hål jag glidit ned i. 

 

Efter långa kramar av sambo och mycket stöttande gav jag mig iväg. 

Och: jag hade roligt!

Riktigt roligt!

 

Tack vare den extra mackan var jag mätt och nöjd. Jag tackade ja till ett litet glas vin, drack det långsamt och kom sedan iväg till festen och sjöng. Sedan satt vi i ett gäng efteråt och utvärderade, skrattade. 

 

Jag var med. 

Jag var inte bara där. 

Det är en enorm skillnad!

 

Jag kom hem, åt gröt och kröp ner bredvid en älskad sambo och vaknade med ett stolt leende.

 

Mitt i allt ätstörningsnojande glömde jag helt bort att vara nervös inför uppträdandet! Jag funderade på det idag och jag tror att det där är den styrkan jag kommer bära med mig från de här mörka åren. Att sjunga inför hundratals människor kommer aldrig vara lika hemskt som så många andra saker jag har konfronterats med som sjuk. Mår jag bra och är glad klarar jag allt. Fixar jag att äta ordentligt kan jag minnas alla svåra stunder och HÄMTA KRAFT från dem. 

 

Saker som andra tycker är hemska och obehagliga känns ibland bagatellartade för mig. 

 

Jag kunde ha dött. Det fick jag flera gånger höra under min tid som sjuk. 

Men det gjorde jag inte. 

Fast igår sjöng jag som en ängel. 

En orädd ängel

...är väldigt svårt.
Dock en utmaning. Att äta samma i alla fall.

För vi borde faktiskt TA HAND OM oss själva när vi mår dåligt. Annars känns ju allt bara ännu sämre. Vi måste vara starka i kroppen och klara i huvudet (jag ville gärna skriva knoppen) när vi möter jobbiga saker/situationer.

Var starka.
Våga ta hand om er.
Känn efter vad som kan få er att MÅ BÄTTRE.
Inte svälta
Inte fega och stänga av
Inget självhat

Bara fortsätta och kämpa och vänta ut stormarna

Okey

 

Det var skönt att ha behandlingssamtal idag. 

På något magiskt sätt har obehaget det där MC-huset förknippades med bytts ut, nu kan jag lugnt komma in, känna sjukhuslukten och ta hissen till 3:e våningen. Jag låter bli att snegla in mot den slutna avdelningen. Det gör mig inget gott att se in dit, jag behöver aldrig mer vara där. Nej. Det är tryggt att sätta sig i den röda stolen och vänta. Människorna i korridorerna ler snällt mot en. Hej hej. 

 

Klapp, klapp på huvudet. Jag har verkligen fortsatt kämpa på. Och som tack har jag inte den där hopplöshets-ångesten längre, den verkar har försvunnit (peppar,peppar). Lax är gott, smör är bra, mellanmål toppen, frön och nötter= nyttiga. Äta när man är hungrig, äta lite extra om det är gott. Fika. Check. Check. Choklad och glass? Ja, om jag är sugen. Check. Hetsäta? Nej tack. Det mår jag inte bra av. Och jag har verkligen inte det där suget längre. Jag har inget behov av att slänga pengar, lycka och välmående i toaletten och spola ner det. 

 

Alien-känslan sitter dock i. Min kropp är lite...hum... olik sig själv? Eller vad man nu ska säga, egentligen är den väl MER lik sig själv nu. När den har förutsättningar för att blomma upp till den där kroppen den alltid ville bli. Men aldrig fick. 

 

Jag stod länge nu när jag kom tillbaka hem och såg mig i spegeln. Rundade axlar. Lite kinder. Bröst. Det är fint, faktiskt. Lite lugnare. Dock ska jag aldrig mer försöka nå runt låren med händerna; det gör mig inget gott. Det är ändå inte meningen att en vuxen kvinna ska kunna göra så. 

 

Dagens knäpp på nosen:

"Ja, men jag försöker tänka att jag är hellre tjock och lycklig"

Min behandlare såg strängt på mig.

"Varför kopplar du samman din viktuppgång med övervikt sådär?"

"..?"

"Du, jag jobbar inte med att få folk överviktiga, jag är här för att hjälpa dig att få en frisk, fungerande kropp! Det innebär verkligen inte övervikt!"

 

I läxa fick jag att tänka på detta, att jag inte håller på att gå mot "övervikt", utan mot friskhet. Jag håller faktiskt på med det kanske största projektet i mitt liv, att återhämta mig efter en dödlig sjukdom. 

 

Så, kom ihåg. Om man är underviktig och går upp i vikt innebär det INTE övervikt/tjockhet. Det innebär normalt, lagom och välmående. Jag vet att ord som lagom och normal tidigare har skrämt mig men det är faktiskt bra ord egentligen.

 

Det betyder att jag inte får konstiga blickar, om någon ser på mig två gånger är det kanske istället för att jag är snygg (eller har spenat mellan tänderna..). 

 

Det betyder att jag aldrig kommer fundera över varför människor är snälla mot mig. 

 

Det betyder att jag kommer orka leva mitt liv precis så som jag vill (vad det nu är, men men). 

 

Det betyder faktiskt frihet.

Hej!

 

Igår var det en jobbig dag. Inte jobbig, som de där nattsvarta dagarna när jag "helst" bara ligger och gråter i sängen. Den där hopplösheten jag levde med så länge har långsamt försvunnit, jag får aldrig känslan av att "det kommer alltid att vara såhär" nu. Tänk vad lite mat kan göra! 

 

Jag har tidigare gått på en mängd olika tabletter, men det här är faktiskt det som har gett allra bäst resultat; vanlig hederlig, regelbunden mat. God mat. Plus det där "lilla extra". Mat för själen, så som choklad och fikor. 

 

Och jag insåg sent igår, när jag hade pratat och kramat på sambo ett tag om det jobbiga, att det bara är att vänja sig. Det är faktiskt helt okey. Att vänja sig vid en frisk ung kropp. Dessutom har jag rotat fram nya, bättre ideal. Ersatt sjukliga modellkroppar med förebilder som RIKTIGA kvinnor, alltifrån mamma till Marilyn Monroe. Riktiga människor, riktiga kroppar. Kroppar att älska, att älska med och använda länge (okey, Marilyn dog ung).

 

Jag försöker tänka på min kropp som en borg. Inte ett tempel, utan en borg. I den är jag trygg, i den tål jag anfall utifrån. Jag väljer själv när jag ska fälla ner min vindbrygga och släppa in någon, innanför mina trygga stenmurar. Folk kan få beundra på håll och fotografera. Eller föra arga demonstrationer om att jag borde rivas. Men trots det är jag K-märkt och kulturskyddad. Jag kommer att stå där så länge stenen i murarna håller.

 

Och VAD SPELAR DET DÅ för roll om mina axlar är rundare?

Det är skönt att ha kortärmat utan att tänka två gånger när man får en blick på dig.

 

Bröst och rumpa, vilken kvinna vill inte ha det?

 

Jag tycker om mina former. 

Jag ska försöka välkomna dem så gott jag kan istället. 

Smröja in dem med väldoftande body lotion och tänka fina tankar om hela mig.

Det är otroligt att kroppen fungerar, efter allt den har fått gå igenom. Genom att peta i den bra mat och framför allt tillräckligt mycket av olika näringsämnen så har den börjat blomma igen. Jag har en helt annan kraft, fysiskt som psykiskt, för att min kropp mår så pass mycket bättre. 

 

Så ja, jag skulle ljuga om jag sa att allt är tipp-topp jämt, att allt känns så bra nu när jag går mot friskheten. Men det får och ska ta tid. Kanske är det mest min hjärna som behöver läka och inte så mycket kroppen. Jag tror kroppen snabbare förlåter mig själv än mitt psyke.

 

Men det är också något jag jobbar på!

 

Att bli och vara sjuk är inget man väljer. 

har tagit över min kropp.

När jag känner i mitt ansikte känns kinderna mjuka.
Benen går ihop när jag pressar dem framåt.
Jag når inte runt låren med händerna längre.
Jag når inte runt armarna med händerna längre.
Jag ser det tjocka, blanka håret.
Jag ser lystern i hyn.
Jag ser glada pigga ögon.
Jag ser starka naglar som inte fnasar.
Jag ser bröst och rumpa.
Jag ser någon.

Men jag ser inte mig

...är nog inget någon skulle få för sig, bara sådär. 

 

Jag menar, skulle du gladligen räcka över din plånbok till den där mannen du passerar på gågatan? Inte? Tonårskillarna? Den stressade unga tjejen i matkön? Nej, trodde inte det.

 

Så VARFÖR gör du det i alla fall ibland?

 

Nej, inte plånboken. 

Nej, inte gammelfarmors diamantörhängen.

DITT EGENVÄRDE!

 

Vet ni vad taskiga kommentarer är? Precis, tyvärr. Tyvärr vet nog alla det. Vet hur det känns att höra den där viskningen, ta emot de där menande orden eller låta några arga ord glida in mot hjärtat. 

 

Blickarna då? Jo, det räcker med dem ibland. Menande, långa blickar som får en att vilja springa hem och bomma in sig. 

 

Plötsligt är du pinsam. Misslyckad. Ful. Tråkig. Fel. Ibland totalt värdelös. 

 

Du kunde lika gärna ha räckt över ett visa-kort och bett dem plundra ditt konto om du tar åt dig. 

 

Tänk på att okända människor ÄR just okända. Okända som i att de verkligen inte känner dig. 

 

När jag gick på stan för ett tag sedan hörde jag en tjej väsa till sina kompisar "kolla den jävla anorexiatjejen" varpå alla vände sig om och öppet stirrade. Kan ni tänka er på stranden i så fall? BMI 15 i bikini väcker uppmärksamhet. En mamma bar bort sina barn när jag lade ner min handduk på marken bredvid dem. 

 

Det GÖR ont. Vi bryr oss. Men det behöver inte gå så långt att smärtan kommer. Du kan sätta på dig en rustning nämligen, som stavas T-Ä-N-K E-F-T-E-R. Tänk efter. Känn efter. Är du fet och ful, klantig och värdelös? Om du verkligen tycker det själv tycker jag att du borde ta tag i det. Men om det finns en röst inom dig som säger ett bestämt nej: VARFÖR inte lyssna på den? Vem känner egentligen dig bäst; du själv eller okända personer?

 

Tänk istället "men gud vad trist att gå runt och vara sådär sur och arg. Vilket jävla liv han/hon måste ha!"

Eller "Att man tillåter sig att säga sådana saker! Det skulle JAG aldrig göra, det är jag för bra för!"

 

Kort sagt: ÄG din självkänsla. Håll hårt i dina dyrbarheter. Låt inte okända människor definiera dig och ditt värde. 

 

Kom ihåg allt det där som du tycker om hos dig själv, som människor som KÄNNER dig och tycker om dig säger om dig. 

 

Jag hade hellre gett bort min plånbok än min självkänsla!

 

Ni vet sådana där morgnar när klockan sätter igång och skräller, man försöker bända upp ett öga och befalla benen att svinga en ur sängen? 

 

Hur man går in i dörrkarmen med höftbenet, ut i köket och sätter på kaffekokaren. Allt det där går lite på rutin, där i morgondimman. 

 

I mitt all har det i flera år involverat att kissa, ta fram vågen, ta av mig sovkläder och...ja. Se om det skulle bli en bra eller dålig dag. Givetvis var jag tvungen att väga mig flera gånger till samma dag men de viktigaste siffrorna var alltid kväll vs morgon. Jag minns kickarna där i början, när man såg hekton trollas bort och flög genom dagarna. Vet ni varför man känner så? För att kroppen skickar ut sina "besparingar" och får panik, sedan börjar den bryta ner sig själv. Dina muskler. Det var alltså en dyr flygtur. 

 

I alla fall: idag vägde jag mig.

AJA BAJA! 

 

Jag VET att jag inte borde, jag VET att jag inte mår bra av det, jag VET att det är fel fel fel, att det är att ge efter för den där jävla kontrollen. Men ja. Jag gjorde det i alla fall.

 

Men vet ni vad? 

 

Det är inte samma sak längre. Inte samma tankar som snurrar innan och efteråt. 

53,7. 

 

Ett lugn spred sig genom kroppen. 

Jag vet att det där lugnet antagligen är lite farligt, eftersom det kan leda mig till att dra ut på viktuppgången. Men samtidigt är det rätt skönt att ha bra, sunda vanor och äta normala portioner. Det är SÅ skönt att veta att jag aldrig mer behöver vara hungrig utan att för den sakens skull rusa upp i vikt. Eller. Jag VET det. Men det är en annan sak att KÄNNA det. 

 

Jag VET att sambo älskar mig

men jag älskar de stunderna när jag verkligen känner det i hela kroppen.

 

Jag VET att jag är en bra människa

men jag älskar när jag känner det i varenda tanke om mig själv. 

 

Så. Lugn. Jag behöver nog inte ens göra om det här. Det händer inte så mycket liksom. Inget avgörande. Snarare borde jag öka på något litet varje dag så att jag kan komma upp till utsatta 56 kg innan jul!

 

Det här är ingen (o)vana jag behöver längre. 

 

Som min behandlare sa, när jag visade mina vikt- och kalorilistor:

"Det där hade jag verkligen tyckt var bra att ha koll på...om du var ett sjukt spädbarn!"

 

Det är dags att parkera vågen och lita på känsla.

JAG har haft en underbart härlig vardaglig dag!

 

Och vet ni vad?

 

Jag klarade av att sitta (!) inomhus (!) en hel dag. I stort sett. Mumsa choklad, plugga. Laga god lunch. Laga god kvällsmat. Baka nytt bröd och avnjuta det med extra mycket Bregott extrasaltat (det enda riktiga smöret enligt mig). 

 

Det kändes...konstigt. På ett nytt sätt. Efter träningsinlägget tidigare idag blev jag såklart ännu mer sporrad, tänk vilken skillnad det kan göra att faktiskt sätta ord på de där (få?) bra tankarna man faktiskt har ibland. 

 

Även om min KROPP snart är "frisk" är mitt HUVUD inte det. Därför har huvudet träningsförbud. Tyvärr gäller det även kroppen. Inte förrän jag känner att jag utan att tänka två gånger kan sitta inomhus och rugga en hel dag så som idag, utan att få upp någon dum kompensationstanke. Inte förrän då kommer jag våga mig på någon mer fysiskt krävande aktivitet. Jag tror ändå inte att det kommer kännas roligt förrän precis just då. Så det blir bara till att vänta ett tag till. Tur att vi har gått om tid, Sveriges medellivslängd har ju dessutom stigit. Vi och japanerna verkar verkligen ha gått om just tid. 

 

Dock blev jag ledsen när jag läste dagens Metro och förstasidan skriker ut att 4 av 10 normalviktiga tjejer i nionde klass vill banta. BANTA??? NIONDE KLASS???

 

Detta, kombinerat med att höra VUXNA MÄNNISKOR diskuterar detoxkurer (nej, jag köper inte att man skulle må SÅ HIMLA BRA av att leva på cayennepepparvatten i tre veckor om man inte är en växt). Det gör mig ledsen. Med risk för att låta som en pensionär: vad fan lever vi i för samhälle egentligen?

 

Vet alla vi kvinnor (givetvis även män, men idag är det fokus kvinnor) att bantningstrender poppat upp strax efter varje steg mot ett mer jämställt samhälle? Det finns forskning som stödjer detta. Sammantaget: det är lättare att styra ett hungrigt folk, som istället för att kämpa FÖR ett bättre samhälle funderar på bantningskurer och mat.

 

Mat mat mat. Känner ni igen det där, ni som har provat att banta/skära ner på maten? Man blir besatt. Och tro ig, det blir bara värre och värre. Ibland drömde jag att jag åt, så pass intensiva drömmar att jag kände mig mätt när jag vaknade på morgonen. Besatt. Tankarna glider iväg mot bakelser/godis/glass/pizza/krämiga pastasåser... Allt det där du inte FÅR äta. 

 

Vet ni hur man botar det?

 

Ät det. 

 

Två ord, som kommer rädda dig från den där tråkiga, kvävande besattheten. 

 

Jag har aldrig varit en tråkigare människa än när jag bantade. 

Associal, oengagerad, trött (!!!), apatisk, you name it. 

 

Det är INTE okey att vi kvinnor sprider sådant här skit mellan varandra. Vi måste ta ansvar för vad vi pratar om och hur vi pratar om det. Och väljer du att mixtra med maten, uppmana för guds skull inte andra till det! Hade de där damerna tänkt leva på svindyr äcklig pulversoppa resten av livet?

 

Ska de stackars tjejerna i nian leva på det?

 

Jag vill INTE medverka till ett sådant samhälle. 

Jag vill INTE uppmana NÅGON, vän som ovän, till att späka sig själv och stympa sin personlighet på det sättet svält innebär. 

 

Det finns ett bra ordspråk jag har hört många gånger och jag lovar att ni säkert känner igen det:

"Tro inte allt du hör".

Skit i de där löpsedlarna som skriker om Beach år blablabla, droppa 7 kilo på 1 vecka etc. 

 

Du vet ju egentligen bättre. 

Du vet att den frustration eller ångest du bär på inte sitter fysiskt i din kropp.

 

Koncentrera dig på huvudet istället, det är där du kommer hitta dina problem.

Och för att koncentrera sig krävs ENERGI.

 

Mat= energi

 

Kom igen!

Tränar du för att få må bra eller för att få äta?

 

För fem år sedan hade mitt svar varit givet= för att få må bra, för att det var roligt, för att det kändes fantastiskt i kroppen. 

 

För fyra år sedan hade jag sagt för att få och våga äta något under dagen. 

Samma sak för tre år sedan

Och två

Och ett

Och ett halvår sedan. 

 

Ja, kanske till och med några månader. Men om jag jämför det svaret med det för fem år sedan...så har jag tappat glädjen! 

 

När träning blir ett tvång, en sak du gör för att förtjäna mat, oavsett om det är något "onyttigt" så som godis/fika/snabbmat eller vanlig hederlig mat, har man tappat glädjen. Du har tappat bort det viktigaste i din träning, nämligen ATT MÅ BRA. 

 

Vi uppmanans ständigt till att motionera, senast är en explotionsartad kampanj för löpning (jag tvivlar på att någon i Sverige har missat den?).

 

JA, det är bra för kroppen att träna. JA, vi förebygger sjukdomar, etc etc. 

Men om du, även om du inte än underviktig, tränar för att få leva ett normalt liv är du ute på (bokstavligt talat) helt fel spår. Tänk och känn efter: ska du alltid behöva träna, hela livet, för att förtjäna saker som du hade kunnat äta i alla fall? Vi lever bara en gång (uttjatat men sant), vill du lägga ännu ett "måste" på dig själv? Det finns redan för många måsten i varje människas liv (enligt mig), den lilla tid som bara är din egen borde du verkligen göra något ROLIGT under. Satsa på det som är kul! Det KAN vara träning. Det är sant, man kan ofta hålla en lagom nivå.

 

Min mamma är absolut min förebild, jag älskar att läsa hennes facebook-uppdateringar så som "Orkade inte det planerade gympapasset idag, ligger hemma framför TV:n med goda kakor istället". 

 

Det svåraste du kan göra är att bli ett med din kropp (i alla fall som f.d. ätstörd). Tro mig, det är sant. Att bara utgå från vad den signalerar, känna efter och lita på det. 

 

Nästa gång du drar på dig löparskorna av rutin, KÄNN EFTER. 

VARFÖR vill du springa idag?

 

Hittar du inget bra svar, så ta genast av dig skorna och gör det där andra du hellre hade gjort. 

 

Idag har jag inte joggat på 3 veckor. 

Och vet ni vad? Jag äter sötsaker MINST en gång om dagen. 

Och vet ni en till sak? Jag är fortfarande stabilt underviktig. 

Ändå äter jag normala portioner och minst 6 ggr om dagen. 

Jag är ingen supermänniska som har världens bästa ämnesomsättning. 

Jag är en rätt stillasittande student dessutom. 

 

Jobbigt att sluta kompensera genom träning?

JA!

 

Värt det?

JA!

 

Så nu ska jag fortsätta med allt det där jag aldrig hade tid med på min fritid för att löparskorna åkte på alltför ofta. Allt det där som jag inte riktigt vet vad det är alltid. Men jag vet att jag inte måste träna för att hålla vikten. 

 

Man måste INTE träna för att få äta.

Däremot måste många av oss kanske träna på att just inte träna.

...är bland det roligaste jag vet. 

Dock inte för tamponger och bindor. 

 

Med en klump i halsen bar jag upp posten, med det där jävla reklambladet och erbjudandet överst i högen. 

 

Jag är ingen kvinna. Kan man säga så? Jag känner mig inte som en kvinna när min kropp inte fungerar som den ska. Som andra kvinnors gör. Som den har gjort. 

 

Okey, mens är inget jag går och längtar efter, den rent konkreta delen. Det är dyrt (om en rabatterbjudande) med bindor och tamponger, det är jobbigt, det gör stundtals ont, man känner sig ofräsch och ja. Allt det där. 

 

Samtidigt. Din hormonproduktion hålls igång. Östrogen påverkar mycket i kroppen, underskatta inte saker som skelettuppbyggnad & sexuell lust (med mycket mera). Du kommer i alla fall sakna det när du inte har det. 

 

Dessutom var ett förtidigt klimakterie ingen höjdare. Vallningar är inget man borde skoja om. Jag minns nätter när jag fick gå upp och vrida ur svettiga tröjor och lakan, stod och frös medan jag satte på nya. 

 

Jag tycker verkligen att alla människor borde få höra talas om alla baksidorna av en ätstörning. Inte bara i en fattig punktlista över symptom, nej, bildversioner. Vilket helvete du utsätter dig och din kropp för genom att ligga på undervikt. 

 

Idag sitter jag här, fortfarande underviktig (dock på väg uppåt!).

Jag:

- är benskör

- har ingen mens

- har extra behåring (dock inte SÅ mycket, men ändå)

- jag oroar mig ständigt för mina tänder (trots att de är kollade)

- jag har skav efter de något hårda, dock ej tajta, jeans jag hade på mig innan

- jag har ont under hälarna eftersom fettlagret fortfarande än för tunt (dock SÅ mycket bättre)

- mina sår läker sjukt långsamt 

- saker smakar inte lika mycket, börjar först nu komma tillbaka

- jag orkar inte lika mycket (fysiskt som socialt) som en friska jag gjorde (och ska, igen!)

- jag har ont i leder ofta, speciellt nu när det är kallt

- jag är alltid öm på ryggraden, eftersom jag sover på sida/rygg

- av samma anledning har jag ofta blåmärken på insidan av knäskålarna

- efter att ha kräkts ofta i flera år får jag ofta uppstötningar. "Locket" (dvs magmunnen) sluter inte igen. 

- jag är rätt ljuskänslig, starka lampor är hemskt

- jag blir ofta yr

- jag får hjärtklappning lätt

- jag har ärr på knogarna (tro mig, inte snyggt)

 

Ett härligt axplock. 

För ett halvår sedan hade det känts hemskt att erkänna och skriva de här sakerna. Men jag känner redan att många är mycket bättre, en del håller helt på att försvinna! Istället för att bli ledsen ska jag använda mig av den här listan i framtiden, i svåra stunder och jämföra min då förhoppningsvis friskare kropp med den. 

 

KOM IHÅG VARFÖR DET ÄR VÄRT ATT KÄMPA!

Detta är, som sagt, bara ett axplock. Och det har varit VÄRRE, det BLIR värre och värra ju mer man går ner i vikt!

 

Lev inte som en pensionär, med alla dessa krämpor, när du fortfarande har möjligheten att ha en ung kropp.

Njut istället och tänk på hur glad din mormor/farmor hade blivit över att byta.

 

Hur tror du att de hade förvaltat den gåvan en fullt fungerande ung kropp faktiskt innebär?

 

SNART ska jag fanimej använda de där rabattkupongerna. 

Jag tror jag ska göra det i alla fall, så kan de ligga där och vänta på att min kropp återställs. 

Jag ska dit. 

 

Tidig morgon idag, man såg fortfarande stjärnorna vid halv sju!

 

Mat är verkligen roligt nu. Med nu menar jag nu när jag "slipper" alla hämningar i köket en ätstörning oundvikligen innebär. Det är ROLIGT att laga mat! Det är ROLIGT att gå och handla. Det är harmoniskt att hacka, steka, röra runt, koka, krydda. Avsmaka. Och det roligaste av allt är att jag är bra på det, jag kan komma på recept och tadah, en (oftast) smaklig måltid! Med mig har jag den enorma kunskap kring mat min besatthet skapat. Skillnaden är att nu kan jag använda den som ett verktyp för att se till att min kropp får i sig allt den behöver. Det är en härlig, härlig känsla! På något sätt känns det mindre bittert att tänka på all den tid jag lagt ner på att inbringa just denna kunskap. Nu, när det faktiskt resulterar i något bra; nu när det är ett hjälpmedel för att må fysiskt (och psykiskt!) bra. 

 

Just precis rensade jag en helgrillad kyckling. Med mästerkockstankarna i bakhuvudet gav jag mig på ett ninja-snitt, det vill säga STORA kniven, STORA skärbrädan, LILLA kycklingen och PANG! 

Förhoppning: att dela kycklingen på mitten

Resultat: kycklingen hoppade ner på golvet, studsade någon centimeter och ja. 

 

Kycklingen-Mig, 1-0

 

Jag kände mig som en kirurg när jag började dra loss köttet från ben och annat läskigt. Dra av skinnet (nej, jag äter INTE kyckling skinn, har aldrig gjort och kommer aldrig göra). PLÖTSLIGT piper kycklingen till, precis när jag drar av lårmusklerna. JÄVLAR! Tappar kycklingen. På golvet. Igen. 

 

Insåg att det bara var ett senfäste som knorrade till

 

Kyckling-Mig, 2-0. 

 

Som tur är så är inte sambo hemma. Ingen hörde mina förvånade skrin. Kanske grannen. Men dem är ändå knasiga. 

 

NU ligger kycklingen fint sönderdelad i kylen i en blå glassburk. Jag känner ändå att jag tog hem den här matchen!

 

Till lunch blir det nämligen samma som igår, Gnoochi med kyckling i créme fraise-sås, svamp och lök. MUMMA!

Ja, det har det verkligen varit. 

 

Trevlig (eftersom jag har varit mycket med sambo), lite melankolisk (höstväder). Föreläsning, klasskompisar, jag, affärer, jag, mat, mat, mat. 

 

Vardag. Fast en trevlig sådan, om jag tänker efter har vardag bytts ut till något positivt sedan jag träffade och i stort sett började bo med käre sambo. Ni som har varit sådär löjligt kära vet hur det är, att komma hem till någon som man älskar. 

 

Okey. Maten fungerar (oroväckande?!) bra, jag börjar nästan misstänka att det är något fel?! Ska det inte vara svårare än såhär??? Jag mår toppen, ingen ångest, ny lunchrätt och avslutningsvis sambo-lagad mat (det är nog första gången jag äter något någon har lagat hemma utan att jag har varit i köket på..humm.. MÅNGA år?).

 

Det går bra. Det går väldigt väldigt bra, jag tycker om mig själv som jag ser ut nu. 

 

Och idag kom det en sådan där tung känsla, sådana känslor som skrämmer mig. De viskar elakt i örat om hur ensam man är och så vidare. Jag tror att alla vet vad jag pratar om. Men istället för att svälta mig själv till det där känslomässigt fria stadiet så kom det upp en liten röst inuti som sa "jaha, men hur ska du nu pyssla om dig själv idag så att det känns bättre?". Puff, så sjönk de spända axlarna ner. Plöstligt var det inte bara en ruggig höstdag, det var faktiskt rätt fint med alla olikfärgade löv. Så jag ringde en älskad vän. Jag kom hem till mitt och sambos hem. Pysslade med lite olika småsaker. Kände efter. Åt mitt vanliga mellanmål (macka+frukt).

Kände efter. Inte riktigt nöjd ändå. Några rutor nötchoklad och kaffe med soyamjölk. Japp, det blev fint det!

 

Jag känner mig otroligt rik, dagar som denna. Jag har så mycket kärlek i mitt liv, så många människor som finns kvar nu, när livet verkligen tagit fart igen. 

 

Jag vet hur isolerade många blir som lever med en ätstörning och jag är enormt tacksam för att jag aldrig hamnade i den totala ensamheten. 

 

En fantastisk vardagliga tisdag!

...får man absolut vara beredd på när man har varit sjuk så pass länge som jag har. På något mirakulöst sätt har jag undvikt så många följdsjukdomar att tankesättet "jag har inte varit så sjuk, jag kan leva såhär" etablerats. 

 

Men ja. Idag kom provsvaren på min första bentäthetsröntgen. 

 

Och det var tufft. Det kunde ha varit värre, men det här räcker. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. 

 

FÖRUTOM att jag ska göra ALLT jag kan för att förbättra mitt stackars skelett igen. Det är VERKLIGEN dags att vakna nu, det är dags att bli frisk innan jag förstör min kropp för alltid. Med tanke på att jag är 21 år (snart 22...) har jag fortfarande uppskattningsvis 4 år på mig att förbättra min skelettmassa. Och jag tänker ta vara på den tiden! 

 

Så, jag försöker se detta som något positivt. Nu har jag fått ett "bevis" på att denna sjukdom inte kommer leda mig någon annanstans än neråt. Bort. Min behandlare berättade om andra sjuka som inte kunde knacka på en dör utan att bryta fingrarna. Inte kunde stå upp utan att bryta fötterna. Jag har träffat människor som har råkat ut för detta. DET VILL MAN INTE! 

 

Annars gick det bra på mötet, jag kan sluta skriva matlistor om jag vill, eftersom jag har skött mig exemplariskt hittills *något stolt*. Vikten hade gått upp något kilo över helgen, men jag vet att det inte är mycket mer än vätska, då jag har ätit ungefär samma som vanligt. DÄREMOT satte vi (jag!) upp ett viktmål fram tills jul (ca 10 veckor). 56 kilo. BAM!

 

Nu har jag lagat mat med sambo, blev SUPERGOTT trots enkelheten. Ska lägga upp receptet senare!

 

DOCK, avslutningsvis: DET ÄR INTE NÅGOT VÄRT ATT VARA SMAL OM MAN GÅR SÖNDER. Och då menar jag verkligen sönder. Typ, skelett som smulas ihop. Visste du att tjejer som har varit sjuka kan ha samma bentäthet som en 100-årig människa?

 

Var tacksam för att du har chansen att undvika detta. 

Och se för fan till att ta den.

för att JAG vill det. 

 

Efter morgonens något dystra iakttagelser, en promenad vid havet och en räddning från regnet av storebror (i bil) hittade jag tillbaka till nuet. Vilket var släktkalas hos pappa. 

 

Nej. Det kändes i hela kroppen, nej nej nej, det vill jag inte idag. Idag är jag trött, jag är lite melankolisk och nej, jag orkar inte, jag vill bara kura ihop här hemma hos mamma och bara vara inte så mycket. Inte så mycket jag, bara precis sådär mycket som behövs. Inte le, svara på frågor om skola/sambo/sjukdom. Inte ha mycket människor omkring mig, nya utmaningar i form av fika, blickar. 

 

Nej. Det räckte med stålmansdagen igår (syftar inte på Stalin aka stålmannen). Igår var utmaningar nog, vilka jag klarade med bravur. Kanske är det också därför jag är trött idag.

 

Idag vill jag vara hemma med mamma i ett tyst hus, göra ingenting rätt mycket och dricka te. 

 

Men idag tackar jag nej av "rätt" anledning. 

Inte nej som i jag-vill-vara-ensam-och-svälta-mig. 

Eller jag-vill-inte-äta

Eller jag-är-för-trött-eftersom-jag-inte-har-ätit-på-tre-dagar

 

För en gångs skull är det inte min sjukdom i huvudet som säger åt mig att tacka nej.

 

Bara en omtänksam magkänsla.

...och jag ser henne ibland. 

 

Den där tjejen, snabba klipp. En skugga. 

 

Det sitter i väggar, minnet. Jag minns sommardagar för många år sedan. När hon vaknade klockan fem på morgonen och inte kunde avgöra om hjärtat slog. Eller vaknade till mitt i natten för att hennes mamma kontrollerade samma sak. Somnade medan hon hörde mamma gråta en trappa upp. Visste varför. 

 

När hon tog med sig mammas färdiga lunchlåda med ut på promenad och slängde under vägen. Mat, kryddad med hopp och så mycket kärlek ströddes ut i diket. Gick snabbt iväg från sveket.

 

Detta smygande. Smyga upp och pilla upp en liten flink på näringsdrycken, ersätta den med vatten. 

 

En handduk under sängen till otaliga situps, rygglyft och armhävningar. Eller, otaliga. Minst tusen om dagen, medan blåmärken och skavsår spred sig över ryggraden och höfterna. 

 

Jag ser all ensamhet hon svepte in sig i. Alla skal hon klädde in sig i. Hur isoleringen började och bara växte. 

Jag vet om alla de där mörka tankarna och alla tårar ingen annan såg. Till och med dem som hon var för svag för att gråta. 

 

Inatt drömde jag om det igen, hörde skriken från ställena hon hamnade på. Ser alla de trasiga människor som stängdes in där med henne. Drömmer att vågen visar 40kg igen. Drömmer om att spy blod. Hur hon ler mot spegelbilden med rödfärgade tänder medan tårarna rinner. 

 

 

Ja, det går väldigt bra just nu. Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Sorgen. Ibland kommer en bild upp i huvudet så skarpt att det skär till i hjärtat. 

Idag ser jag en glad, piggare och friskare (än någonsin) version av mig i spegeln. Men jag har fått inse att livet aldrig kommer bli som förutom, innan allt detta började. Det känns...tungt. Orättvist. Det ligger som ett tungt mörker.

 

Och jag brukar vara sådär äckligt positiv till detta, se det som en styrka och erfarenhet. 

Men jag vet inte riktigt. 

Det känns inte så alltid. 

 

Ibland är jag bara ledsen för att detta hände mig. 

 

 

 

Hej!

 

Möte med behandlare idag, insåg till min egen förvåning att jag längtade lite tills dess. Det är tredje gången vi ses och ja, det är fantastiskt. 

 

Tidigare har jag varit väldigt kritisk till vården, jag har träffat så många "förstå-sig-påare", stela humm-skriva-på-block, en och annan gråt-ut:are. När jag var inlagd på allmänpsyk i malmö var det nog enbart idioter (enligt min egen åsikt) á la Freud. 

 

Men inte nu. Inte här. Och ja, det är säkert också min egen inställning som är en stor skillnad, men oavsett; det är underbart. Jobbigt, såklart, men det är SÅ skönt att inte behöva FÖRKLARA! Inte förklara inför allt oförstånd. Inte rätta ut alla "normala" människors frågetecken. Inte prata en massa dåtid, utan fokusera på problem här och nu, konkreta utmaningar och diskutera eventuella (hehe, lite kaninöron på det) problem under veckorna. 

 

Min utmaning tills nästa veckas möte?

 

Inte väga mig.

 

Suck... Det är lätt att sitta där och höra anledningar till varför. Nicka och humma, jo det låter ju bra och rätt det där, vätskebalans som hoppar, onödig ångest. Jag ska ju trots allt gå upp i vikt. Jag vill inte riskera att skära ner på min regelbundenhet eller mängd mat för att vågens siffror ändras. DE SKA ÄNDRAS!

 

Så, vad gjorde jag?

 

Jag cyklade hem. Pussade hej på min fina sambo. Smög in i badrummet, öppnade skåpet och tog ut den. Vågen. Höll den lite i händerna. Många år tillsammans. Vågen och jag. Ensamma i vår ätstörda bubbla. 

 

Ritch. Batteriluckan upp. Pang, slet ut det. Duns, duns, in i sovrummet. Hittade en liten kärlekslapp av sambo jag fått för några veckor sedan, vek den omsorgsfullt kring det där lilla runda batteriet och la det i mitt smyckesskrin. 

 

Det kanske inte går. 

Imorgon bitti kommer jag tycka att det här är världens dummaste idé. 

Kanske går jag dit och hämtar det, sätter in det och väger mig. 

 

Men jag hoppas verkligen inte det. 

 

EN vecka ska jag väl för fan klara?

EN futtig vecka utan det där. 

 

För vet ni vad jag har tänkt på?

 

Vi ätstörda väger inte vår kropp.

Nej, bara utåt sett. 

 

Vi väger hela vårt värde som människor.

 

Och det finns inga digitala siffror i världen som kan tala om det för mig.