Matintresse
Tidig morgon idag, man såg fortfarande stjärnorna vid halv sju!
Mat är verkligen roligt nu. Med nu menar jag nu när jag "slipper" alla hämningar i köket en ätstörning oundvikligen innebär. Det är ROLIGT att laga mat! Det är ROLIGT att gå och handla. Det är harmoniskt att hacka, steka, röra runt, koka, krydda. Avsmaka. Och det roligaste av allt är att jag är bra på det, jag kan komma på recept och tadah, en (oftast) smaklig måltid! Med mig har jag den enorma kunskap kring mat min besatthet skapat. Skillnaden är att nu kan jag använda den som ett verktyp för att se till att min kropp får i sig allt den behöver. Det är en härlig, härlig känsla! På något sätt känns det mindre bittert att tänka på all den tid jag lagt ner på att inbringa just denna kunskap. Nu, när det faktiskt resulterar i något bra; nu när det är ett hjälpmedel för att må fysiskt (och psykiskt!) bra.
Just precis rensade jag en helgrillad kyckling. Med mästerkockstankarna i bakhuvudet gav jag mig på ett ninja-snitt, det vill säga STORA kniven, STORA skärbrädan, LILLA kycklingen och PANG!
Förhoppning: att dela kycklingen på mitten
Resultat: kycklingen hoppade ner på golvet, studsade någon centimeter och ja.
Kycklingen-Mig, 1-0
Jag kände mig som en kirurg när jag började dra loss köttet från ben och annat läskigt. Dra av skinnet (nej, jag äter INTE kyckling skinn, har aldrig gjort och kommer aldrig göra). PLÖTSLIGT piper kycklingen till, precis när jag drar av lårmusklerna. JÄVLAR! Tappar kycklingen. På golvet. Igen.
Insåg att det bara var ett senfäste som knorrade till
Kyckling-Mig, 2-0.
Som tur är så är inte sambo hemma. Ingen hörde mina förvånade skrin. Kanske grannen. Men dem är ändå knasiga.
NU ligger kycklingen fint sönderdelad i kylen i en blå glassburk. Jag känner ändå att jag tog hem den här matchen!
Till lunch blir det nämligen samma som igår, Gnoochi med kyckling i créme fraise-sås, svamp och lök. MUMMA!