ungefär sådär

Självklart kan jag inte avhålla mig från att smyga mig in på bloggen lite då och då även om jag tenta-pluggar. Och ikväll tänker jag besvara en fråga jag tror mig veta att många av oss funderar på. 

F skriver såhär:

Hej hallå, jag har en liten fråga till dig eftersom jag vet att du har haft pojkvän under din resa mot friskhet. Jag undrar hur ert sex- och kärleksliv var under tiden som sjuk, själv känner jag knappt någon lust över huvud taget och nästan helt ointresserad av sex. Jag har stor ångest över detta då jag vet att det inte är kul för pojken (som inte heller vet om mina matproblem), vi har inte kommit så långt i vårt förhållande ännu så jag är rädd att han kanske tröttnar, men vill inte känna mig tvingad till att ligga. Men jag antar att det kan bero på undervikt/hormonsrubbningar, för jag äter trots allt nu för tiden, så det kanske rättar till sig efter ett tag? 
Kram och tack för att du är en sådan inspirationskälla!

 

Hej fina du! 

Tack för att du skriver till mig, och tack för komplimangerna!

Utan att lämna ut för mycket så kan jag säga att jag känner igen ditt problem: det är helt naturligt! När man är underviktig slutar kroppen till slut att tillverka könshormoner östrogen som också gör att mensen slutar komma. Skelettet slutar byggas på och urkalkas istället (som det gör på gamla människor). Östrogen är ju vårt kvinnliga könshormon, som du vet, så klart att det påverkar lusten! Kroppen vill inte ha sex eftersom den inte klarar av en graviditet och signalerar det till dig genom att göra en mer eller mindre assexuell. 

Dessutom är man ju SVINTRÖTT, och vem vill egentligen ha sex när man är det?!

När man börjar äta bättre är man också SVINTRÖTT, tröttare än innan men på ett mer nöjt sätt, som du säkert vet nu! Kroppen måste börja bearbeta näring igen och det blir en mycket större process än vad som sker i vanliga fall, när en frisk människa äter. 

Min uppfattning är att man aldrig ska ha sex om man inte vill det. Självkalrt kan man känna det där "borde" och speciellt som flickvän. Att vara sjuk i en ätstörning innebär att man på så många sätt inte tar hand om sig själv: att ha sex när man egentligen inte vill är också ett sätt att svika sig själv. För att bli frisk måste man bland annat höja sig egen självkänsla och synen på sig själv som en värdefull fin människa. Det gör du INTE genom att ha sex under de premisserna!

Det svåra är när partnern inget vet. För hur ska han då kunna förstå? Därav en ökad stress för dig, eftersom du inte kan förklara varför. 

Om det här är ett seriöst förhållande tycker jag verkligen att du ska berätta för honom om din problematik. Det behöver inte vara hela historien fårn början till slut (ofta är det otroligt jobbigt och upprivande för den sjuka) utan bara kort berätta att allt inte står helt rätt till men att du kämpar för att bli bättre!!! Jag har aldrig slutat förvånas över hur förstående och fina människor i min omgivning har varit när jag äntligen har berättat för någon. Det är vi sjuka som inbillar om någon sorts skam och skuld, kom ihåg det!

Om du, som du säger, har börjat äta bra igen kommer din kropp kräva tid för att återhämta sig. Jag hoppas du förstår att det innebär att gå upp vikt också, i alla fall till man återfår sin mens och kroppen stabiliserar en idealvikt så att den slipper att hoppa runt en massa med vätskevikt. Då är din kropp i någorlunda balans igen: då kan din kropp sakta "läka" och börjar fungera igen. 

Fortsätt kämpa, berätta och få det stöd du säkerligen behöver. 

Gör ingenting du inte vill/känner för: det är okey att inte vilja ha sex ibland!

Lita på kroppen och fortsätt ta hand om den, 

så kan jag, fortfarande utan att lämna ut för mycket hehe, garantera att du märker skillnad!

 

Många stora kramar och mycket kämparglöd!

/Emma

Jag är alltid imponerad över hur ärligt många här beskriver sin situation och jag är övertygad om att det är ett väldigt positivt tecken: att man ser och tydliggör även för sig själv sin problematik!

 

Carro, jag tänker som vanligt vara helt ärlig i mitt svar, för även om jag vet att det kan vara jobbigt, så är det nog det absolut bästa att vara: rak och tydlig! Som vanligt utgår jag från egna erfarenheter: jag har ingen utbildning här, mer än just erfarenhet.

 

Ätardag. Det blir en liten klump i magen bara jag läser det ordet. Är det verkligen så bra att ha en dag i veckan där man ska passa på att unna sig det där goda man inte "får" äta annars?

 

För jag gjorde själv så innan, och den kvällen utvecklades så småningom till en hetsätar kväll. För att sedan följas av en veckas svältande... Det blir bara värre! Ju mer du kompenserar, stressar upp dig över detta och sviker det där löftet du ger till dig själv om att "detta var sista gången", ju längre ner i den svarta avgrunden kommer du. 

 

Suget är kroppens signal om att din kropp är i obalans. Jag vet inte hur/vad/hur mycket du äter under resten av veckan, men kroppen hade inte skapat ett sådant enormt starkt sug som du har nu om du hade täckt ditt dagsbehov varje dag! Att dessutom vara nervös, stressad och rastlös: det kan antingen vara en konsekvens av din ätstörningsproblematik, eller en del av ditt vanliga liv, vilket är lika illa vilket som: det leder dig ännu längre in i ätstörningarnas famn, eftersom vi använder mat som bedövningsmedel. 

 

Men fina, fina du, jag har faktiskt bra tips! Och det kommer bli bra!!!

- Kolhydrater under alla veckans dagar: ja, jag är ingen LCHF:are. Jag tycker att tallriksmodellen är bra att ha i bakhuvudet, det har verkligen hjälpt mig i alla fall. Om du får i dig kolhydrater kommer kvällssug och liknande försvinna, dessutom upplever jag det som bättre att äta t.ex. pasta än en påsa godis på kvällen. Det andra är faktiskt mat, väldigt god sådan dessutom! Våga prova! Dessutom, en kanelbulle till mellanmål någon gång i veckan kommer INTE påverka din vikt nämnvärt, men ge dig en stor njutning istället!

 

- Att tänka snällt om sig själv är nog det viktigaste. För man har återfall, det får man i alla fall räkna med. Det bästa för mig har varit att prata med mig själv i huvudet med en snäll, mjuk röst och vara förstående! Det är en sjukdom du lider av, du hade aldrig valt det själv. Försök att tänka på dig själv på samma sätt som du tänker om en människa som står dig nära. Jag lovar att du är 10000 gånger hårdare mot dig själv, eller hur?

 

- Att sluta lova sig själv saker om sådant man inte styr över är totalt meningslöst. Det finns bara ett slut på det, och det är en ytterligare besvikelse över ditt misslyckande. Men ärligt talat, jag är glad över att din kropps överlevnadsinstinkt är så pass stark att den kräver energi och verkligen visar dig att din kosthållning/tankesätt idag inte fungerar. Så var inte arg på din stackars kropp: den försöker bara tala om att någon är väldigt fel!

 

 

Jag tycker det är så kul att få fina kommentarer av er läsare, ni är verkligen helt underbara!

Lite då och då droppar det in någon fråga jag tycker är lite speciellt bra och här kom just en sådan från fina, fina Elin!

 

Först och främst, ett riktigt  stort grattis!!! (fortsätter grattis-grejen, det är ett för härligt ord för att ligga och damma mellan födelsedagar/bröllop)

Lika mycket som jag känner mig hedrad av att dela "problem", lika underbart (om inte mer) är det att få höra om alla framsteg som görs där ute! Det hjälper även mig i min egen process, att känna en samhörighet i styrkan liksom. 

 

Nervositeten. Jag känner till den så väl. Jag är själv lite nervös inför julen, även om jag för första gången på fyra år längtar efter allt det där goda. Men som gammal hetsätare (det låter nästan charmigt typ gamle räv, men fy fan)  gäller det att känna att jag litar på mig själv. Även som anorektiker (enbart) var det otroligt jobbigt med så mycket mat omkring sig. Julen stället verkligen till "problem" för oss ätstörda, mat=ångest right?

 

Det finns inget enkelt svar till dig Elin. Men jag kan säga dig att du inte ska utmana dig för mycket, om det känns för jobbigt. Ibland räcker det att faktiskt följa sitt matschema, om det är ett bra schema som ser till att man får i sig det man ska samtidigt som man ser det som en trygghet. 

 

Jag själv... Jag fegade så länge. Men samtidigt längtade jag ihjäl mig. Jag vet att om jag är för sträng mot mig själv kommer längtan bara förstärkas, suget växer och allt känns bara ledsamt och jobbigt. 

 

Det jag gjorde var faktiskt att planera (man ska inte planera för mycket såklart, men lite på en höft ibland kan hjälpa). Jag bestämde mig för att en bulle är normalt att fika med. Då kan jag fanimej också äta en bulle. Sedan gjorde jag det. Och trodde att jag aldrig skulle kunna stoppa efter en bulle, det var ju SÅ gott! Men sedan satt jag där, kände efter ett tag och kände att kroppen faktiskt var rätt nöjd ändå. Suget blåste bort. Och ju mer jag vågade testa liiite annat, lägga till något lite ibland fick jag mer självförtroende i det. Vikten rusade inte upp, det stod rätt still ändå. Det svåraste för mig har varit att känna vad jag är sugen på och att faktiskt äta det just då, det vill säga när jag är sugen på det. Inte spara till kvällen. Inte spara till helgen. Nej. Det finns faktiskt någon magisk tanke bakom den där svenska fikan. Jag tycker faktiskt att jag mår bra av det. Det känns bra. 

 

Elin: var snäll mot dig själv. Pressa dig inte för hårt, men försök rucka lite på "reglerna". Jag kunde till exempel äta min mellanmålsmacka och sedan äta några småbitar godis. Helst annat än sådant jag sedan tidigare räknat ut kaloriantalet på. Typ hembakta bullar. Typ knäck. Det jag var sugen på. 

 

Mitt "bästa" tips är att tänka att du gör det för din egen skull. DU ger DIG det du är sugen på. Det är inget nederlag. Det finns ingen skam i det. Snarare tvärtom; du vet vad du vill ha och äter det. Punkt. Låter det ologiskt? Det tycker inte jag i alla fall. Inte nu längre. Jag försöker att vara stolt över att jag är bra på just det, att identifiera vad min kropp behöver och skickar ut för signaler till mig. Det får mig att må så himla bra och mina värden är bättre än någonsin! 

 

Att sluta kräkas då... Det går inte bara över från en dag till en annan. Det segaste som sitter kvar är osäkerheten och rädslan för sig själv och sina egna handlingar. Men det är lite knasigt egentligen; du kan styra dina handlingar! Man har bara glömt bort det. Jag minns så många gånger, innan jag har kräkts, som ångestkänslorna har lurat mig till att tro att jag var tvungen. Det finns inget tvång som gör att man måste kräkas för att man äter något gott. Det finns faktiskt många fina människor som aldrig har kräkts. Varje gång du behåller något jobbigt bygger du på en trygg platå av "bra" minnen, som du kan hämta kraft från nästa gång något känns jobbigt. Tänk på det! Varje gång du genomlider allt det där obehaget byggger du samtidigt upp en grund till ditt nya liv Elin. 

 

Nu ska jag inte skriva vidare på den här romanen, utan slänga mig i soffan med sambo och njuta av min paradisask framför en film!

 

Jag önskar dig allt gott Elin och hoppas att mitt svar gav dig något i alla fall!

Som vanligt håller jag alla tummar och tår för att du orkar ta dig framåt och vidare, du är värd det!

 

Stor kram och massa pepp

Det blir ett till inlägg idag.

För jag har hela dagen längtat efter att besvara en kommentar från Elin jag såg tidigare under min hårda plugg-dag:

 

"ÅH vad glad jag blev att jag hittade denna bloggen!!! 

Jag går i behandling sedan en månad tillbaka och just kompensation-träning är min största hake. Det känns som om jag står mitt emellan att välja sjukdomen och friskheten. Jag vill bli frisk samtidigt som jag bara vill gå hungrig och skita i allt. Allt, allt ALLT är så svårt! Tankarna varje kväll när man går igenom i huvudet hur mycket man ätit, se all mat.. Jag letar kryphål överallt samtidigt som jag bara vill bli frisk. Jag är rädd för att äta för lite och samtidigt skitskraj för att äta för mycket. Nu skrev jag av mig lite, men jag hoppas det är okej. Det är så läskigt detta. Jag är rädd för mig själv! 

Tack för en fin blogg, kram på dej!"

 

Hej Elin!

Först och främst:

Gah!

Jag smälter ihop till en rodnande boll innan jag växer sju meter av stolthet! Tack, tack, tack!

 

Det där mittimellan-läget är FRUKTANSVÄRT svårt och jobbigt. Klandra INTE dig själv för att du känner så, det har jag gjort många gånger också! Ätstörningen blir ett sjukt substitut för trygghet, därför är det SÅ SVÅRT att lägga ifrån sig snuttfilten! Samma sak med att inte äta; du VET hur livet som hungrig är! 

 

Men tro mig; LIVET ÄR SÅ MYCKET BÄTTRE, EGENTLIGEN!

Jag lovar dig det, Elin. Och oavsett hur/var du lever, är livet alltid skit med en ätstörning.

 

Det finns inget "snällt och skönt" svar att ge dig, jag önskar verkligen det. Men du måste bara hitta din styrka. Bli ARG! Envis. Förbannad. Våga ta striden mot ätstörningen genom att hela tiden göda drömmen om ett friskt liv. 

 

Skriv en lista på saker du vill kunna göra som frisk!

Skriv en lista på vad du vill kunna äta.

Skriv ett hat-brev till ätstörningen (ABSOLUT inte dig själv!!!!!!)

 

Det är väldigt, väldigt skönt!

 

Var inte rädd, fina du! Rädsla är det ätstörningen styr dig genom, hotar med ångest. Ta inte den skiten! Hitta en jävla bitch inom dig!!!! ;)

 

Jag hade långa listor med exakt kalori-antal med mera tidigare. Men det var VÄLDIGT skönt när de försvann. Om jag har en dålig dag sätter kaloriräknaren lite sömnigt igång, och vet du vad Elin? Det är okey, låt den brumma lite men fäst dig inte för mycket vid vad den säger. Jag vet att det känns lugnande att veta, men samtidigt är det just den där kontrollen som gör en galen i fängelset!

 

När jag hade en sådan där "hopplös-dag" försökte jag ta ett litet steg framåt. Det kan låta jävligt, men det var faktiskt en liten räddning. När jag kände att "faaaaan, jag orkar inte en dag till såhär, mitt i mellan, jag är FAST!" kanske jag spontan-åt EN liten godisbit. Eller gick den kortare rundan. Eller smög ner något litet extra i min lunch. Bara en liten knytnäve i ansiktet på monstret som försökte ta mitt liv ifrån mig.

 

En annan sak: LYSSNA på din behandlare. Våga göra det, våga ta in och låta det gotta runt lite så att du får känna efter. Låt det inte bara rinna av dig och hitta på tusen anledningar för att det inte skulle gälla dig. Och kom ihåg att behandlare inte sitter där för att göra dig fet; de är där för att göra dig FRISK! Det vill säga, normalviktig och redo för livet. Ge dig de där förutsättningarna alla andra normala friska människor har. 

 

Jag vet att jag själv hatade att höra det här, men läs detta flera gånger:

Det blir lättare när du får i dig allt det du behöver.

Tvångstankarna lossnar.

Jag lovar!

Det är sant.

 

Fettbrist leder till att tvångstankar poppar upp, man blir ambivalent och låser sig totalt i tänkande/handlande. 

 

Fina, modiga Elin,

våga äta det du blir rekommenderad.

Lita lite mer på din behandlare än din ätstörning, din behandlare vill dig i alla fall inget ont.

 

Och jag hoppas att du känner allt det mod och den styrka jag skickar till dig i och med detta svar.

 

Sluta aldrig kämpa för rätten till att leva ett värdigt och härligt liv!

DITT liv!

Jag fick en väldigt bra fråga/kommentar på mitt förra inlägg, som ser ut såhär:

 

"Så himla bra inlägg. 
Jag har svårt för att äta på andra tider än "mina", även om det har blivit bättre. På onsdag ska jag till tandläkaren 11.30, och jag äter lunch strax innan 12. Det går ju inte ihop, säger hjärnan. Hjärnan går på högvarv och försöker lista ut hur jag ska få ihop det. Äta tidigare? senare? Köpa något och äta direkt efter så det blir "rätt"? Skita i att äta? Nej, så himla patetiskt egentligen. 

Sen är jag så rädd att lyssna på min kropp, vissa dagar är den mer hungrig och vissa mindre, men jag äter precis som jag ska ändå. Jag vågar inte skjuta på en måltid för då blir det "fel" i hjärnan och måltiderna går inte ihop. Jag vågar inte heller äta mer även om jag är hungrig, för då blir det också fel. 
Hur kommer man ifrån det här?!"

 

Mitt svar:

 

Fina du!

Jag förstår verkligen hur du menar!!! Det är superjobbigt och inte alls löjligt eller patetiskt, även om det känns så... När jag insåg att vissa tider blir flytande på grund av olika anledningar (föreläsningar, resor etc.) försökte jag faktiskt äta något EXTRA. Det är oftast min lösning nu också.

Jag vet att det kan vara såå svårt men tänk på hur HEMSKT det är att vara vrålhungrig! Hur FEL det är! Ingen frisk människa väljer att vara vrålhungrig, det är ingen känsla vi ska gå runt med dag efter dag!

Jag började med något väldigt tryggt, för mig kunde det vara ett knäckebröd med något på eller kanske en frukt. Oftast hjälper det med bara det där lilla extra för att kunna skjuta på nästa måltid någon timme! Nu kan jag klämma i mig en macka bara för att jag INTE vill hamna i det där hungersträsket, man mår bara skit av det och allt blir svårt/jobbigt. Det är dessutom SÅ mycket svårare att äta lagom (dvs, inte för lite eller för mycket) vid en försenad lunch om man är vrålhungrig när man sätter sig ner! 

 

Att lyssna på sin kropp är det svåraste vi som har/har ahft en ätstörning kan lära oss. Men något jag började med var faktiskt att bara försöka ACCEPTERA att min kropp behöver lite olika från dag till dag. På något sätt kan man genom det stjälpas av ett matschema; försök mer att se ett matschema som "riktlinjer". Vi är MÄNNISKOR, inte maskiner. 

 

Tänk dig en bil (jag vet, uttjatad jämförelse, men en BRA sådan!)

Vissa drar kanske 0,8 liter/milen medan andra drar 0,6 etc. Till och med maskiner så som bilar drar olika, på grund av väder, väglag och hastigheter. 

 

"Tyvärr" är vi inte bilar! Vi kan inte planera hur mycket vi behöver tanka innan vi ska genomföra en dag. Därför måste vi vara flexibla. Är du hungrig, så finns det en anledning. Kanske håller kroppen på med någon renovering, kanske har du någon liten äcklig förkylning på G. Det finns så mycket vi inte vet om våra kroppar, hur mycket vi än har obsessat kring dem. 

 

KOM IHÅG: DU ska må bra! Just du! Ja, du! 

Man mår inte bra om man går runt kissnödig. Man mår inte bra om man går runt hungrig. 

 

Som en liten försäkran om att du inte kommer "tappa kontrollen", så tappar man både sug och mat-tankar när man till sist vågar äta det där lilla extra kroppen ber om ibland. Jag lovar! Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så pass nöjd i kroppen att jag kunde ha choklad liggandes i kylen i flera dagar och inte VARA SUGEN (dvs, inte på grund av "jag får inte"-tankar). 

 

Jag önskar dig ALL lycka till imorgon och jag kan tipsa om att clementiner/satsumas är väldigt goda just nu! 

 

Jag lovar att tänka på dig på onsdag och hålla tummarna medan jag pluggar här hemma.

 

Kom ihåg att du har rätt att leva ditt liv precis som du vill.

Kom ihåg att du förtjänar att må bra!

 

Stor kram!