ungefär sådär

Detta var en blogg om att ta sig ur den sjuka, ensamma världen en ätstörning isolerar oss i. Den handlade om kamp och strävan att hitta tillbaka till mig. Bara mig! Efter ett år i terapi, många tårar, jäklar-anamma, skratt och insikter har jag äntligen nått mitt mål: friskhet! Pepp, hopp, framsteg, bakslag och idéer!

Ledig dag, behandlingssamtal och middag med vänner

Publicerad 2013-01-31 17:50:57 i Allmänt,

Påhittig rubrik va?
 
Men det är sant, alltihop och sammanfattar min dag rätt bra. Om en halvtimme kommer fina A med pojkvän, allt är förberett i köket för kokos- och mandelfisk med ris! Vinet luftar och jag har dammsugit. 
 
Ändå. Jag är jättetrött idag, efter samtalet på st Lars. Inte det att det inte gick bra, det gör det nästan alltid nu. Skippade vägningen idag, tyckte inte det kändes snällt mot mig själv och ballongmagen att titta på meningslösa siffror. Det är inte min "ordinarievikt" nu ändå, så varför ens fundera över det? Jag har faktiskt slutat väga mig här hemma också nu, det tillför inte direkt något till mitt liv och välmående. 
 
Vad pratade vi om då? Vi pratade om situationer jag fortfarande tyckte är lite jobbiga, som att en tjej i klassen har gått ner väldigt mycket i vikt, hela mens-cykeln med allt vad den innebär, och sådant där. Sådant där man går och kanske låter mala i bakhuvudet men inte sätter ord på inför någon. Sista kvarten höll jag på att somna i stolen där, jag blev så trött. På cykeln på väg hem började jag må illa (???) och nu sitter jag i soffan, lite borta. Jag förstår verkligen inte varför jag mår såhär? Är det normalt? Är det p-pillrena? Jag kan inte komma på något annat. Hum...
 
Jag märker att mitt ideal ibland, helt ärligt, svävar iväg mot väldigt smalt. För smalt. Även om jag mest ser lidande saknar jag känslan av lätthet, att våga sitta i någons knä utan att spänna benen, låta människor lyfta en etc. Men detta är inget nytt egentligen, det är något jag alltid har känt obehag inför. En hel del sitter nog i från när jag var tio år och fick mens, sköt i höjden och fick bröst först av alla. Störst, längst tills någon stackars kille växte om mig i nian. Det var jobbigt. Jag tror att jag var lite i konflikt med min kropp redan då, önskade att jag var kort med små fötter och tog upp lite mindre plats. 
 
Ändå är jag inte superlång, inte jämfört med andra nu. 173 cm är inte ens onormalt, bara väldigt normalt snarare. Dessutom tycker jag det är fint med långa tjejer, så länge man sträcker på sig har man all anledning till att känna sig som en drottning. Hållning gör verkligen mycket, har ni tänkt på det? Och först nu orkar jag sträcka på mig. För jag har fått mer muskler, mer ork och mycket livsglädje. Det gjorde susen. 
 
Det där med ideal då? Jag tycker många människor är vackra. Men jag trivdes rent fysiskt med mig själv som underviktig. Och det är fel. Något jag ska jobba med. Jag vill trivas med mig själv minst lika mycket nu, när jag mår bra. För hur jag än känner och tänker så är det värt det. Att leva med lite kroppsångest istället för att må skit och leva med högar av livsångest, så som jag gjorde när jag var sjuk. Det kändes som att livet bara försvann undan i sjukdom medan alla andra levde härliga lyckliga liv. Det enda jag gjorde var att leva i min matbubbla. 
 
Usch, nu börjar det kännas som att jag har feber..? Hurm. Jaja, ska påbörja maten lite smått nu, sedan får vi väl se. A skulle ta med efterrätt, håll tummarna för att det är något med choklad...!
 
Ha en superfin torsdagskväll alla där ute!
Kommentarer (1)

Den som väntar på något gott!

Publicerad 2013-01-30 16:31:36 i Allmänt,

Och det gör jag!
För ikväll ska jag träffa underbara fina A, som jag är lycklig över att jag har träffat! Lyxigt att träffa nya underbara vänner på kören, som jag älskar i sig? Yepp!
 
Idag är en sådan där uppsvälld dag, magen leker ballong och stramar mot jeanslinningen. Hurmf... Kan man ha PMS typ åtta dagar före att man ska få mens? Jag har bestämt det i alla fall, så jag skyller svullnaden på det. Det är skönare så, för då kan jag försöka koppla bort det lättare. Inte så kul att sitta på långa föreläsningar med byxor som skär lite in i magen. Hå hå ja ja. 
 
Egentligen vill jag bara krypa ner i soffan hos sambo nu och sova/gosa hela resten av dagen. Vädret motiverar inte direkt några eskapader... Men jag kan vara tänka på att komma hem till A, laga mat tillsammans, fnissa och prata så är det värt det. Det är vänskap va? :)
 
Sedan ska vi på kören ikväll, jag saknade det jättemycket förra veckan när jag var tvungen att jobba.
 
Jag har fått en del frågor om hur jag äter, hur jag vet vad som är lagom etc. Det vet jag inte! Jag brukar hänvisa till kroppens signaler (don't hate me!) och om att lite på dem. Men det är inte alltid så enkelt. Innan signalerna puttades igång funderade jag mycket på hur jag VILLE att en matdag skulle se ut och försökte äta efter det. Nej, jag vräkte inte i mig godis. Jag fick sug efter MAT, riktig mat. Pasta, potatis, ris, korv, köttfärs, såser, bröd, ost, bönor, linser, stekt mat, kokt mat, gratänger, rotfrukter, olivolja, balsamvinäger, etc. 
 
Men jag äter en hel del "snask". Idag har jag ätit lite godisbitar och en stor kanelbulle i skolan. Det är inte "nödvändigt" för min kropp, men det är nödvändigt för mig. För att ge livet lite guldkant, som man ofta hör. 
 
Dock har jag ingen uppfattning angående det vad som är normalt eller inte. Ibland kan jag få för mig att ingen annan tjej fikar lite varje dag, att det alltid snackas skit om onyttigheter bland oss kvinnor. Att vi alltid "syndar" och ska skämmas. Syndar? Ordet "synd" fick mig som frisk att tänka på otrohet, skitsnack och stöld, typ. Inte mat. Inte godis. Inte bakelser. Inte som nu. 
 
Har ni funderat på vilket språkbruk ni har angående mat?
Vilka ord ni använder när ni pratar om/tänker kring vad ni äter?
Ord som "synd", "misslyckande", "onyttigt", "dåligt, "kaloririkt", "frossa" etc.?
 
Jag tror det påverkar oss mer än vi tror, vad vi har för synonymer till ord. När sambo köpte en nygräddad bulle till mig i kafeterian idag tänkte jag direkt "oups, jag borde äta någo ordentligt till mellanmål istället". Alternativet var ett äpple. Kom igen Emma? Ett äpple jämfört med en väldoftande, mjuk, varm mumsig kanelbulle? Så en stor puss på sambo och en kanelbulle OCH ett äpple blev det till mellanmål.
 
Jag är egentligen lite emot matlistor, jag tror att man blir lite småbesatt själv av att skriva dem. Samtidigt känner jag mig stark och säker nog för att kunna skriva det då och då, utan att börja skära ner/räkna. Jag vet också vilket stort stöd det har varit för mig att läsa andras listor ibland för att se att jorden inte går under om man äter pasta till lunch osv. SÅ, dagens mat:
 
Frukost ca 07:00
1port. havregrynsgröt med 1/2 hackad banan, torkade dadlar, lite sirap och mjölk
1 macka med smör, ost, skinka och paprika
1 litet glas juice och kaffe
 
Mellanmål 11:30
1 stor kanelbulle
1 äpple
 
Lunch 14:30
Linsgryta med korv, matlagningsgrädde och krossade tomater, lite grönsaker
Efterrätt: några godisbitar, typ 5 st(??? minns inte helt)
 
Middag
Restaurang med A, ej bestämt än
 
Kvällsmål
Antagligen lite fika på kören
och sedan 1port gröt med rivet äpple, vaniljyoghurt och hackad mandel väl hemma!
 
Jag tycker verkligen att jag äter bra nu. En annan dag kan jag mycket väl äta en falafel till lunch, någon bulle till eftermiddagsfika och sedan snaska godis på kvällen. Och vet ni vad? Det har inte dödat mig hittills!
 
Nu ska jag pracka på mig långkalsonger, leta reda på några byxor med lösare midja åt ballongmagen och sedan smita iväg!
 
Hoppas ni har en sin ondagkväll nu!
Kommentarer (5)

Läsarfrågor!

Publicerad 2013-01-29 21:30:23 i Allmänt,

"Tack! Dina svar är så kookabich bra! Man blir peppad till ett normalt liv igen utan regler å måsten dieter å kosthållningar å tider å allt därtill. . Det mörks att du ändrat spår! Mot livet :) men en sak.. när du var i farten med att gå upp i vikt, var du mer noga ned hur mkt och hur ofta du åt, jag själv behöver gå upp i vikt för att må bra.. och går jag då på känslan så blir eet inte mkt mat å mer sällan aldrig sugen påsött osv du vet säker vad jag menar. . Har du några tips hur du gjorde tills du var upoe i din vikt å hur vet du att du är uppe i rätt vikt nu !? Slutar kroppen att öka i hikt eller måste man skälv regkera det med hjälp av maten? Ta hand om dig kramar"

Jag passar på med att ta upp en gammal fråga jag tydligen hade sparat: HEJ! 

Jag gjorde faktiskt upp ett eget schema, den där dagen jag kom hem och var förbannad för att jag hade fått höra att jag inte skulle kalra av att gå upp i vikt i öppenvården. Så jag, kaloriräknarsnillet, använde det för en gångs skull till något bra: la upp ett matschema för ca 2300 kcal om dagen. Livrädd gick jag och lade mig och tänkte om och om igen "imorgon gäller det!". Fy fan vilken ångest. 
 
Men det gick! Det gick faktiskt. Jag var så in i helvetes bestämd och förbannad. Vågade inte stanna upp och reflektera så mycket utan bara köra på. Lite spännande var det ju också, jag försökte uppmana den känslan. Vad skulle hända när jag gick upp i vikt? Skulle jag faktiskt må bättre, som alla tjatade om? 
 
Jag var extremt sötsugen i början. Hade en lite godis-buffert till varje kväll faktiskt, haha, jag åt hellre mindre riktig mat så att jag kunde äta choklad på kvällen. Klassiker?
 
Sakta gjorde jag om och gjorde rätt och idag äter jag helt fritt. Jag kan äta pizza och annan snabbmat, vanlig mat, fika, godis, glass osv. när jag känner för det! För det varierar. Jag är en extrem periodare gällande föda, haha, det har jag nog fått efter min mamma. Om jag är sugen på chili con carne hade jag nog kunnat äta det till både lunch och kvällsmat en hel vecka. Sedan något annar. Likadant med bakverk och godis (förutom kardemummabullarna, de älskar jag alltid!). Men jag reglerar ingenting. Använder lite förnuft ibland, om jag är hungrig kanske jag inte ska äta godis utan ta en macka istället. Är jag sugen är det bra med lite choklad istället för en morot. Och sådär. Det händer ingenting med vikten nu, när jag är på BMI 20. Den hoppar lite hit och dit men det gör en normal kvinnokropp. Det skiter jag alltså i. Jag känner ju att mina nya kläder passar ungefär lika bra varje dag, det är nog det bästa måttet (förutom vis PMS-svullen mage, fuck jeans då! Kör klänning istället).
 
Normala matvanor helt enkelt: vilka är dina?
Det är dem du måste hitta, 
vad som känns bra för dig och din kropp!
Sedan säger kroppen kör eller stopp ;)
Lär dig lyssna på kroppen, 
så kan du känna dig trygg i att den får dig att
ge dig själv de bästa förutsättningarna du kan få rent fysiskt!
Psykiskt får du jobba med själv..!
 
Stor kram och lycka till!
Kommentarer (2)

One of those days

Publicerad 2013-01-29 21:11:29 i Allmänt,

Mer slask, slaskregn och mycket skola...

Kände mig fin i nya jeans och var på gymmet en stund med sambo och en kompis till honom. Smet hem tidigare än dem och lät de ha gott om tid på sig för grabbsnack i bastun och allt det där.
 
Idag har jag funderat mycket. Verkligen saknat mina vänner. Framförallt bästis, såklart. För även om jag är student och har "all tid i världen" så fungerar det inte riktigt så. Skolan tar mycket tid, inte just i form av föreläsningar, men allt läsande och förberedande inför seminarier. Sedan vill jag umgås med sambo, jobba extra, gå på kör, gymma ibland (typ 1gång/veckan, haha) och slappa. Eller slappa? Mer ha egen tid!
 
Nåväl. Det har känts tungt idag. Men det är okey. För det är så ibland. Det kommer det nog alltid att vara, bara det att inte ätstörning och minnen kommer inge mig den känslan. Vissa minnen är dock tunga att bära. Bilderna i huvudet. Allt jag har gjort mot mig själv, alla situationer jag har varit i. Ibland tillåter jag mig att känna efter när de kommer upp och sörja lite. För det behövs, tror jag. 
 
Som ni kanske vet har jag varit inlagd på sluten avdelning på psyk i Malmö. Tiden innan och under tiden är nog de värsta jag har. Hetsätningar varje dag, utmattning och totalt mörker. Sjukhusdoft, skrik, gråt och röster. Nerdrogade zombies, tomma blickar och tydliga ärr. Och så olika åldrar! Jag trodde nog att livet skulle vara tryggt och färdiguppbyggt när man var över trettio. Det är inte sant. Det finns många som inte har hittat rätt då heller. Eller senare, för den delen. Och det skrämmer mig, även om jag ser det som en sporre, så skrämmer det mig att man kan falla handlöst fast man har jobb, familj, ja kort och gott ett tillsynes fullvärdigt liv. Så mycket ensamhet. Så mycket skam och sorg. 
 
En vän till mig föreslog att jag skulle bli kontaktperson på AB-centrum i Malmö. Har ni varit i kontakt med dem? Jag kan sitta på en föreläsning och lyssna aktivt, skolan har blvit mycket roligare nu när jag kan koncentrera mig. Samtidigt sitter jag där och lyssnar på principer, lagar, förarbeten och rättsfall och... jag vet inte. Är det verkligen det jag ska göra? 
 
Jag har funderat ofta på det där med att hjälpa andra som är sjuka. Med min kunskap kan jag nog förstå mer, konkurrera ut de där tröga behandlarna som statuerar skräckexempel i även min berättelse. Att vara kontaktperson hade nog gett mig väldigt mycket. Men samtidigt. Det hade tärt på mig. 
 
Ni vet känslomässiga svampar? Inte? Jag är i alla fall en sådan. En människa som suger i mig omgivningens stämning och färgas av den. Det handlar inte så mycket om osäkerhet hos mig, jag tror uppriktigt inte längre att allas dåliga humör är mitt fel. Men det påverkar mitt eget humör. 
 
Att inse lidandet som finns när man har en ätstörning kanske gör det outhärdligt att jobba med det?
För även om det såklart går bra för vissa kanske man misslyckas med en del andra,
som behöver mer tid på sig?
Tänk att möta en människa som är på väg rakt nedåt?                                                                                        Jag var själv ett sådant fall för ett par behandlare.
Jag hade gått sönder. 
 
Så jag lägger nog de drömmarna på hyllan, i alla fall några år till. Jag kan nog göra mycket gott som jurist också! Idealisten verkar i alla fall ha vaknat till efter fyra års slummer. Omvärlden blir mer och mer intressant och jag upplever mig ha störra inflytande, mer potential att påverka den. Inte omvälvande, som jag trodde när jag var yngre. Men inom min räckvidd. Inom min "hjärtvidd", för mina nära och kära. 
 
Mycket flummande nu, men det är saker som tål att tänkas på. Många av oss bloggare som försöker ta oss ur en ätstörning och våra fina läsare kämpar ju gemensamt, genom att peppa varandra. Det stödet har varit avgörande för mig många gånger. Era kommentarer är så förstående och underbara, jag tar verkligen till mig era ord på ett annat sätt eftersom jag vet att ni vet. Hur det är. På riktigt. Inte bara utifrån mina beskrivningar, utan genom erfarenhet. 
 
Men så länge jag kan och vill kommer jag blogga här. För att just blogga är tillräckligt långt bort och tillräckligt nära, om ni förstår? Även om jag gärna hade haft en "bloggfika" och sådant där, det hade varit jättekul i och för sig. Haha, vad motsägelsefullt. kom på hur otroligt mycket jag tycker om många av er. Men jag tror att vi alla mår bra av att umgås med "friska" människor, för att slippa tänka ätstörning. Det har i alla fall hjälpt mig väldigt mycket!
 
Som vanligt är jag öppen för frågor och svar: det är en önskan och ära att om möjligt kunna hjälpa någon där ute!
Och under tiden tuffar jag på. Kanske blir det lite mer vardagliga inlägg, de där perioderna jag har nu när ätstörningen håller sig på avstånd. Jag har faktiskt fastnat lite för det där med mindfullness (även om jag tyckte det lät otroligt fånigt när jag hörde talas om det första gången) och tänker peppa er med glada men sanna inlägg om mitt liv. Liv. Det som jag inte har haft på så länge!
 
Mitt projekt om att sluta röka då? 
Det är på G.
Jag laddade ner appen Rökfri och nu tickar de två rök-veckorna ner....
Sedan är det stopp!
Och jag tänker verkligen försöka.
Förra året vände jag min ätstörning.
Detta året vill jag sluta röka. 
Spännande?
Lite. 
Men jag kommer älska mig själv oavsett.
För jag försöker se på mig själv lite som mamma ser på mig:
jag behöver inte prestera något speciellt för att bli älskad!
 
Kommentarer (4)

Den nya, kurviga versionen

Publicerad 2013-01-28 20:36:57 i Allmänt,

Jag fick ett tips av min behandlare förra veckan. 
Kanske ett av mina "drömtips"?
 
"Klä dig så att du känner dig snygg", minns ni att jag skrev det? Well...det gjorde jag idag. En ny blus och ett par jeans, som jag köpte med mamma för några veckor sedan. Fixade mig lite mer än vanligt. Och pang. Där var en fin version av mitt nya jag. 
 
Kläder har alltid varit något som jag har intresserat mig för, likaså skor, väskor och accessoarer. Siluetter, out-fits, ja allt det där. Helhetsintryck av människor kan göra så mycket, ni vet, den där perfekt klädda människan? Man kan titta lite överallt och ser bara en sammanhängande stil, en genomgående smak?
 
Jag är inte jätteuppklädd varje dag. Men jag ska satsa ännu mer på att känna mig vacker. För det är en härlig känsla, det tror jag alla tycker. Det ger en lite extra kraft, att sträcka på sig och att faktiskt ha ett bättre självförtroende. 
 
För jag har märkt en tendens hos mig: en tendens att börja använda lösa kläder. Gömma mig. Faktiskt funderat på hur jag kommer se ut i sommar, i bikini och sånt skit (ja, skit, ärligt talat!). 
 
Jag har en kropp som vill vara kurvig. Jag har fått tillbaka min rumpa, jag har tuttar och en rätt smal midja. Kraftigare lår, ja jag är lite formad som en åtta faktiskt. På femtio-talet hade jag nog varit en pudding ;) Men inte i dagens samhälle (jag hatar egentligen det uttrycket, det låter som en gnällig pensionär) är det inte ett ideal hos oss kvinnor. Ja, jag skriver medvetet kvinnor, för jag vet så många fler killar som gillar kurviga tjejer än anorektiska. 
 
Men vet ni vad? Jag skrev att jag såg en staty i Köpenhamn som hette "Stående kvinna" (tror jag?) vid Glyptoteket. Den hade jag velat ha en miniversion av här hemma. Men i brist på det så såg jag att sambo (tack min ängel) hade tagit en bild just när jag stod lite smått hypnotiserad framför den:
 
Ser ni någon skillnad mellan henne och "nutidens ideal"?
Det gjorde jag! 

Jag vill inte vara en del av det där sjukliga idealet. Jag tycker inte att människor ska må så dåligt som man gör när man kontrollerar maten totalt, hetäter eller har ångest över sitt utseende. Om jag någonsin får barn vill jag inte att de växer upp med de löpsedlarna vi har idag. Även om jag inte kan förhindra det (tyvärr!) så ska jag fanimej sitta på mitt pensionärshem och veta att jag inte var en del av det där. För jag har hoppat av bantningståget. Det går åt fel håll. 
 
Jag tror inte att man kan förändra sitt mående till något bättre genom att banta sig ner till undervikt.
Jag tror att man ger sig själv mycket sämre förutsättningar att leva ett bra liv genom att ständigt tänka på vad man äter/inte äter/tränar/inte tränar osv. 
Jag tror mig veta att man aldrig är nöjd ändå.
Alltså finns det inget slut på den resan, inget annat än ett stup. 
Ni vet, som en sådan där amerikansk western-film där bron har rasat framför tåget?
Jag tänker inte pissa mer på mig själv för att jag ser ut på ett visst sätt, nej jag tänker aktivt tänka på att vara snäll mot mig själv rent tankemässigt. Ännu mer än förr. Inte mata mig själv med tankar om hur ful och fel jag är. Ni vet själva hur jobbigt något känns om man tänker någon negativt om det? Det är faktiskt samma sak som med allt annat, om jag tänker att en kursbok säkert är sjuuukt tråkig tar det dubbelt så lång tid för mig att plocka upp den och faktiskt läsa. 
 
Nu blev det här ett lite flummigt inlägg... Men jag har tyvärr många människor och löpsedlar kring mig dagligen och kan se hur genomgående all vikt-fixering är. Det tror jag alla vi gör, som lever nu. 
 
Så även om det är svårt och suger att kämpa sig fri från en ätstörning, backa ett steg och äcklas över hur samhället ser ut angående vikt.
 
Bli förbannad och få energi: vi måste ändra det här!
Kommentarer (9)

Det går att inte tänka hela tiden

Publicerad 2013-01-28 18:37:38 i Allmänt,

Jag kom på det nu, på vägen hem med sambo:
idag har varit en sådan där "fri" dag.

För det går att bli frisk. Inte vara viktmässigt, utan tankemässigt. Jag trodde inte det när jag påbörjade den här resan, jag såg framför mig ett långt liv med ångest och tvångsmässiga tankar jag fick bemästra. Det var fel! Och jag är uppriktigt överlycklig över att ha blivit motbevisad. För det är underbart med friheten. Friheten att kunna äta det man är sugen på, utan ångest. Jag vet att dagar så som den här kommer att bli fler och fler. Fler och fler dagar utan att väga mig på morgonen. Det var mitt segaste tvång att bli av med, den där eviga vägningen. Även om jag inte agerade efter den, det vill säga svalt mig för att jag hade gått upp i vikt etc, så var det en plåga. För kroppen hoppar hit och dit, speciellt kvinnokroppen (som jag har skrivit om tidigare). Det bara är så. Jag har för mig att människokroppen består av 70% vätska, med tanke på det är väl inte viktuppgång/nedgång på grund av vätskan så konstig egentligen? Tänk bara ett glas vatten som skvimpar lite innan man fyller på det igen. Jag vill inte ha något obehag på grund av saker jag inte ska styra över. Det får kroppen sköta. 
 
Idag då? Idag åt jag och sambo lunch på Espresso House, hoppas ni har provat kyckling-bageln där? Om inte, gör det! Till efterrätt blev det en chokladcheesecake (som mer påminner om chokladmousse om jag ska vara ärlig, vilket är ett stort plus, haha!).
 
Fick ett malplacerat sms av fina mamma idag och även om det var skickat till fel person fick det mig såklart att tänka på henne. Jag hade velat ha mer tid tillsammans med henne, mer vardagar tillsammans och naturligtvis helger. Det är en av de människor jag mår absolut bäst av att vara med, det känns som att jag fyller på alla förråd med självkänsla, kärlek, välmående etc.
 
Nu ropar sambo att maten är klar (lyxigt värre), och magen kurrar....
 
Vi hörs senare, eftersom jag ska ha pluggkväll..! ;)
Kommentarer (0)

En slaskig måndagmorgon!

Publicerad 2013-01-28 09:51:00 i Allmänt,

Godmorgon!
Typ. Med tanke på att jag bryter mot min inte-blogg-på-morgonen:vana kan ni kanske gissa vad jag sitter och gör? Eller, borde göra.. Pluggar! Läst tio sidor på en timme, men sminkat mig, satt upp håret ordentligt och borstat tänderna minutiöst noga. Gjorde en lite mer avancerad frukost än vanligt dessutom, så efter att ha inmundigat en perfekt rostmacka och banan/dadel-gröt är jag väldigt nöjd i alla fall. 
 
Idag har vi föreläsningar tolv-två och sedan nästa fyra-sex. Segt att sluta så sent. Men då kan man i alla fall skutta hem och ha en myskväll, eftersom vi börjar åtta imorgon så vill jag sova tidigt (japp, jag hör mig själv, pensionärsvarning!)
 
Anyhow. Fröken elva förgyllde min kväll igår, satt och lyssnade på hennes skönsång till kvällsmelliset: Tack för länken! Musik kan verkligen vara terapi!!!
 
Idag ska det bli ett lååågnt kvällsinlägg, jag har tusen saker jag tänker på/kommer fram till sedan jag skrev ordentligt sist. Det finns ju där i bakhuvudet ändå, trots att jag har haft mycket att göra.
 
Ha en riktigt fin måndag, jag ska snart ut i slasken här i Skåne, Lund ;)
En aningens trött..
Kommentarer (2)

Slabbig lunch och trötta fötter

Publicerad 2013-01-27 19:15:53 i Allmänt,

Efter fem timmars jobbande: home sweet home!
 
Sambos tomatsoppa special (såklart, det låter mycket godare med ett "special"?) står på spisen, hembakade bullar tinas i micron och det är bara SÅ GÖTT att vara hemma nu. Ikväll ska vi bara se på film, fixa med lite tvätt (suck) och äta godis. 
 
Matspöket har faktiskt dykt upp idag, på jobbet blev det en varm macka med mozzarella, pest och kyckling. Gudagod men efter någon timme blev det en mudcake också. Och magen kände nog av laktosen i det där, aj aj aj. Uppsvulld och ångestfylld. Känner ni igen er?
 
 
Länge var jag väldigt laktoskänslig, ja nästan intolerant. Men det har gått tillbaka mycket nu, det enda jag har laktosfritt hemma är smöret faktiskt. Vanlig mjölk går bra om den är lite varm. Har ni också blivit laktoskänsliga? Min behandlare sa att det är vanligt om man har uteslutit mejeriprodukter länge. Dock har det blivit bättre för mig nu, som sagt, så misströsta inte även om ni också har råkat ut för det. Jag tror att man i många fall kan "vänja tillbaka" kroppen, i alla fall lite?
 
Nåja. Imorgon är det långdag i skolan, slutar kl 18 vilket inte är vanligt för oss jurister. Fast det vägrar jag att tänka på nu, jag blir bara stressad om jag tänker på kommande prövningar. Det är skönare att lägga fokus på nuet och pausa framtiden lite mentalt. Jag menar, det är inte lönt att gå och oroa sig för saker man inte kan påverka än så länge!
 
Nu serveras maten i alla fall!
 
Och jag vet att jag har varit jätteslö på att svara på alla era superfina kommentarer,
jag ska försöka hinna det sedan. 
Jag vill i alla fall att ni alla ska veta att jag läser dem flera gånger och mår superduper, 
ni är fantastiska människor!
 
 
Kommentarer (2)

Dagen efter

Publicerad 2013-01-26 15:47:00 i Allmänt,

Det var SKITKUL igår!
 
Alla vänner från olika håll smälte samman, inga grupper smet iväg på sitt håll och jag bara njöt. Vi kom aldrig iväg till någon nation, det var fullt. Även om jag hade velat dansa så gjorde det inte så mycket: jag har världens härligaste människor ett telefonsamtal bort! Det är jag så tacksam över! Att jag får vara den där sociala glada tjejen igen, som jag alltid har varit egentligen. För jag tror att en ätstörning alltid gör en ensam, oavsett hur mycket man umgås med andra eller inte. Känslan finns ju där i alla fall. Jag har bara haft en extrem tur, jag vet det, som har sambo, bästis och massa andra fina personer som finns kvar nu när jag mår bättre. 
 
För jag vet att jag har varit en skitkompis ibland. Tackat nej i sista minuten, varit diträ och gått hem tidigt de få gånger jag träffat människor. Jag vet det. Och jag led så otroligt mycket av det, för jag visste det under tiden också. På vägen hem till högar av godis eller en tom mage och kyl led jag. Den där lilla rösten man ofta har kvar talade om för mig hur fel det var. Att låta maten ta över mitt liv, gå ut över mina vänner och min familj, ja alla jag älskade. För de jag älskar älskar ju mig och jag vet vad kärlek är. Hur mycket man lider om man vet att en kär person mår dåligt och frustrationen över att inte kunna göra någonting mer än att vara där och dela lidandet. 
 
För vänskap, egentligen, bygger på givande och tagande precis som vilket slags förhållande som helst. Man delar glädje, sorg, vardag, gråhet, kramar och tankar. Så som jag kan göra med de här personerna mer eller mindre. Så som jag alltid kan göra med bästis. 
 
Jag har haft tur. För jag har vänner som har orkat finnas kvar. Många försvann, efterhand. Det som gjorde det värre var att jag visste varför och förstod. Kanske hade jag gjort samma sak, om jag aldrig hade blivit sjuk själv. För hur logisk är den här sjukdomen egentligen, för någon som aldrig funderat på vad man stoppar i sig? Och även för "sunda" människor som försöker äta "rätt" så blir det fel. För det är inte sunt att vara underviktig. 
 
Och vet ni vad? Jag fick jättefina presenter! Den största presenten var att i stort sett alla kom. Det hade räckt gott och väl! Men nej, jag fick flaskor med vin, portvin och en rolig tallrik man kan hänga på väggen (kan visa senare, haha). 
 
Bästis ena present var nog den "töntigaste" enligt henne, men den fick mig att nästan börja gråta:
Ni ser vad det är va? Det är egentligen ett halsband... Fast jag tänkte skratta kände jag hur tårarna kom (och ja, jag hade druckit några drinkar då, men ändå!). På något sätt symboliserar det ju vår underbara vänskap, såklart, men även det bästis sa för några veckor sedan "nu vågar jag verkligen släppa in dig i mitt liv ännu mer". För jag kommer inte dö. Jag kommer finnas här och leva läääänge och gott med det här gänget. Det känner jag på mig. Bästis andra present är ett restaurangbesök med henne och ÅÅÅHH vad mysigt! Att sitta och snickesnacka på någon restaurang en kväll, bara vi två. Och att känna att jag bara längtar, inte funderar ett smack över/vad/när/hur/hur mycket.
 
Idag tittade jag på de där dumma jeansen i garderoben. Tänkte på en tjej i klassen som tipsade på Cubus-jeans. Jag har aldrig varit på Cubus, jag har nog varit lite.. snobbig? och tänkt att det skulle var kass kvalitet och lite tråkigt. Men de jeansen hon hade på sig satt som smäck. Så idag åkte jag in med bussen till stan och köpte dem, ett par Dr Denim-jeans och sedan lite nytt smått och gott på Make up store. För det behövde jag. När jag kom hem slängde jag ut de trängsta paren. För även om jag får på mig dem så känns dem. Hela tiden. Förstår ni hur jag menar? Sitter jag ner skär de in i magen och skapar lite mindre smickrande former där. Står jag upp skaver de på höfterna, böjer jag mig ner visar jag lite mer än jag är bekväm med... Min behandlare sa det förra gången jag var där: "Ta bara på dig saker du tycker att du ser bra ut i och trivs i. De ska inte strama för mycket och inte vara något du går och drar i/tänker på hela tiden!". 

Fina Annii klagade på min kassa godispåsebild för ett tag sedan, haha, jag har fortfarande kvar från samma och kan ju förtydliga lite (för Annii, du får ALLTID nalla godis av mig <3)
 
Mest kolor, mintgrejer och lite choklad. Tyvärr har inte Netto det bästa lödgodiset direkt, i Lund är Candy People bäst i stan! Men choklad, choklad, chokladkola, mint med choklad, och helst lite till choklad!
 
Nu ska jag sätta mig och plugga vidare, ikväll ska jag hem till storebror, käka middag tillsammans och sedan slökolla en film. Sambo har bokklubbsmöte här hemma och även om han inte direkt kastar ut mig vet jag att han helst gör det här själv. Det förstår jag och försöker stötta, det lyser lite om honom bara man nämner den där bokklubben! Allt som gör sambo glad..! 
 
Imorgon ska jag jobba 13-19, så det är nog bra att jag samlar lite energi nu.
 
MEN det jag vill poängtera är att det finns fina människor där ute. 
En del försvinner när man går igenom tuffa saker, som en ätstörning. 
De orkar inte. 
Det har inte med dig att göra, som person.
Men det är nog svårt att älska någon som hatar sig själv så mycket. 
Satsa på dig själv, att må bra med dig själv, så kommer de dyka upp!
 
 
 
Kommentarer (7)

Party party!

Publicerad 2013-01-25 19:46:53 i Allmänt,

Så var det äntligen fredag,

och snart kommer gästerna! Kakan är färdigbakad, lägenheten städad, likaså jag och sambo, chipsen köpte, vaniljvodkan i frysen, isen på G, och balkongen lite röjd: Dags för födelsedagsfest!!!

För varför skulle inte jag ha en födelsedagsfest nu? Jag klarar ju det, jag klarar sociala situationer och inte bara klarar, jag tycker så mycket om det! Ikväll ska jag dansa, prata, skratta och pussas med sambo. Planen är att dra ut på nation efteråt..!
 
Så, uppdressad i lilla svarta, sminkad och hårsprey:ad. Inte tjock. Inte ful. Snygg, kurvig och kvinnlig. Det gör nget att jag åt en stor portion spagetti med köttfärssås precis så att magen putar lite för det lägger sig snart. Och det här är mina närmsta tjugo vänner, de är ju bara glada för min skull!
 
Nu ska vi knåpa ihop lite strawberry daquiris och sörpla på innan folk trillar in!
 
Mer imorgon, och tills dess: ha en superfin fredag, oavsett var ni är och vad ni gör!
 
Kommentarer (3)

Snyggt smal istället för sjukt smal

Publicerad 2013-01-24 21:40:31 i Allmänt,

Jag mår riktigt bra idag!
 
Jag hade ett samtal med en klasskompis idag, vi satt på Stortoget i solen och käkade varsin falafel. 
"Vi har inte velat fråga så mycket, men du ska veta att vi har varit oroliga för dig. Ingen har ju sagt något rakt ut, men man har ju fattat. Det är så skönt att du ser ut att må så mycket bättre nu, nu är du ju snyggt smal istället!".

Fina ord. Fast det kändes lite konstigt att sitta där i solen och tugga falafel när samtalsämnet bara poppade upp. Men när hon berättade vidare lite förstod jag ändå det där fina, bakom. Hur mina vänner faktiskt undrat, inte velat fråga och oroat sig lite. Människor jag bara trodde var besvikna för att jag var "tråkiga tjejen" som aldrig hängde med ut, kom på middagar etc. Alla verkar ha förstått varför. Och ändå tyckt om mig.
 
Det ärinte så skamfullt och dramatiskt ändå, det händer många människor (tyvärr!). I stort sett alla vet vad det är, och förstår att det är en sjukdom. På så sätt finns det egentligen inte så mycket skam och skuld, faktiskt. Inte mer än vi själva lägger på oss. 
 
Snyggt smal! Efter gårdagens panik var det balsam för själen. Jag har ju inte tappat bort mig själv. Jag är fortfarande smal. Men snyggt smal. Inte sådär så att alla förstår att jag är sjuk. Bara så att alla förstår att jag är snygg ;)
 
Så jag tänker nog skänka bort några fler par byxor. Och shoppa några nya..! Min garderob ska inte ge mig panik, den ska vara en sann njutning (nåja, oftast!). 
 
Jag är fortfarande jag. 
Skillnaden är att både min kropp och min själ mår bra.
Och det kan omöjligt vara något dåligt..!
 
 

Kommentarer (5)

Dessa dagar

Publicerad 2013-01-24 16:10:55 i Allmänt,

Vilka långa dagar!
Normalt har vi en föreläsning om dagen, nu kommer vi har två stycken varje dag i stort sett plus all litteratur (som vanligt). Att dessutom jobba och försöka träffa vänner... Jag känner att jag inte har tillräckligt mycket tid för mig själv just nu. Inte en dag där jag bara kan gå runt och göra ingenting och njuta av det. Om jag gör ingenting nu så skolkar jag antingen en föreläsning eller kommer efter i läsningen. Dvs, det suger. 
 
Klaga ja. Jag tänker på människor som jobbar heltid, tränar efter jobbet och kanske kommer hem till barn hemma... Hur orkar ni? Att dessutom ha en ätstörning man kämpar med, det är på ett sätt helt fantastiskt. Och på ett annat sätt väldigt sorgligt. För hur kan man lägga ner all den tid och energi man behöver för att bli frisk om det inte finns tid och sannerligen inte energi?
 
Jag har i alla fall haft väldigt bra dagar, minus igår. Jag och sambo åkte hem för att äta lunch och jag ville byta från min snygga iskalla klänning till långkalsonger och byxor istället... Tror ni inte att allting stramade? Förutom de där tre paren jag inte alls ville ha till tröjan? Panik. Tvinga på, nypa i sid-mullet, stå och stirra i spegeln, dra av, slänga iväg, fan fan fan, prova nästa par, ännu trängre, helvete. Jag minns när en del av de där byxorna fladdrade både på rumpan och låren. Nu kunde jag inte ha dem med långkalsonger under. En atarax, en lång sambo kram och tillbaks i skolan. Sedan jobbet. Och nu har jag klarat av föreläsningarna för idag, plus en falafelrulle till lunch. Lundafalafeln är UNDERBAR, jag hade glömt hur mycket jag älskade dem!
 
Skippade sista timmen av föreläsningen anyhow, den var så seg... Smet hem, tog ett bad och nu kom sambo tillbaka!
 
Kommentarer (2)

Radiotystnad!

Publicerad 2013-01-23 23:26:10 i Allmänt,

Förlåt för enormt kass uppdatering (= noll inlägg!)
 
Jag har haft föreläsningar 8-10, sedan 12-14, började på jobbet 16 och jobbade fram till 23.... Så NU ska jag faktiskt skutta direkt i säng och skriva om denna "underbara" dag imorgon! 
 
Sussa sött!
Kommentarer (0)

ÄNTLIGEN!

Publicerad 2013-01-22 18:41:12 i Allmänt,

TACK för alla fina gratulationer!!!

Ja ÄNTLIGEN är jag hemma igen, alla tåg till Lund från Malmö ställdes in precis när vi kommit från Triangeln till Malmö C. Så det var bara till att hoppa av och leta upp ersättningsbussarna. EN TIMME senare anlände jag här hemma och världens finaste sambo väntade vid busshållsplatsen... Inte nog med det: lasagnen var färdig att ställas in i ugnen, en äppelpaj på G och åååååhhh vad jag älskar den mannen! Idag har jag verkligen fått känna mig som en drottning här hemma, han har gjort detta till den bästa födelsedagen någonsin i mitt vuxna liv (mamma fixade alla som liten<3). 
 
Svinhungrig!!! Vi fick ingen mat på utbildningen, jag tycker det är lite konstigt med tanke på att den varade 12:30-17:00??? Inte fick vi äta under tiden heller, utan var hänvisade till kvartspauser (två stycken). Hann äta en halv macka på första, sista halvan sista. Gaaaah. TUR att jag fikade innan och köpte världens största äpple på Coop på Malmö C innan jag travade uppåt stan..! 
 
Nu då? Nu sitter jag med ett glas Amarone-vin och min Paradisask (TACK SAMBO!) i soffan, sambo pular i köket och har satt på mysmusik till mig. Jag sa att jag kände mig som en drottning va? ;)
 
Jag hade tänkt skriva om saker jag har lovat mig själv. Men jag känner att jag bara vill ligga med sambo och kramas nu, jag har saknat honom hela dagen... 
 
Men mitt största mål nu är faktiskt att sluta röka. Ja, jag röker. Och inte lite heller, ca femton ciggaretter om dagen.. Dessutom har jag lite tvång kring just rökningen och maten, det är jättejobbigt och något jag har gjort framsteg med. Dock har jag insett en viktig sak på sista tiden: Jag vill leva!
 
Jag vill leva länge och må bra!
Då finns inte rökning med på kartan. 
Mest för min skull, men även för sambos. 
När jag har slutat med det har jag helt lagt av med min destruktiva livsstil jag har haft!
Det är dags!!!
Jag vill!
 
Men jag har lärt mig, under vägen mot friskhet, att inte pressa mig själv för mycket. Jag måste inte prestera så jäkla mycket, det är okey att jobba långsiktigt. Idag har jag permition från duktigheten, nu tänker jag bara mysa jättemycket och hitta lite energi igen. Så, paradisasken är super, och lasagnen är snart klar...!
 
Kommentarer (5)

Födelsedagsfika!

Publicerad 2013-01-22 10:47:22 i Allmänt,

Världens bästa sambo fixade en superfin födelsedagsmorgon!

Vaknade till sambos skönsång i morse, och blev överlassad med fina presenter till morgonkaffet :) Superfina, riktiga Emma-saker. Bland annat ett halsband:
 
Och efter föreläsningen smög vi iväg till Stenugnsbageriet och jag blev bjuden på en underbar nybakad kardemummabulle:
 
Bättre start på en lång dag kunde jag inte få..! Ikväll vankas det Lasagne och Amarone-vinet jag fick imorse= super!
 
Snart ska jag släpa mig iväg mot Malmö och utbildningen som jag ska vara på till kl fem, just nu sitter jag och funderar på om man får mat där eller inte? Det måste man väl få? Kommer svälta ihjäl annars! Hurm.
 
Så, 22 år! Ikväll tänkte jag skriva ett längre inlägg om mina löften till mig själv ;)
Ha en bra dag!
Kommentarer (6)

Läsar-frågor!

Publicerad 2013-01-21 20:56:56 i Allmänt,

Jag har fått lite fler härliga frågor!
 
"Tack för att du tog dig tid till att svara :) lite jag funderar över bara, när du säger att du inte äter efter något matschema å inte gjorde det innan heller, hur visste du då att du fick i dig ordentligt som du behövde för att gå upp osv, har du ändrat om kosten/mängden nu när du kommit upp i ett högre bmi? har du tex mindre mellanmål osv äter du alltid kvällsmål nu också, ja helt enkelt är det skillnad från nu sen då du behövde gå upp i vikt.. 1 dl ris låter tex väldigt lite, det normala jag har hört at tman bör få i sig är upp till 2-2 1/2 dl kokt ris/gryn, 3-4 potatisar osv.. fikar du alltid något sött som mellanmål nu på eftermiddagen eller är det olika kan du ta ett mellanmål typ macka å sen efter nån timme ta en bulle ute på ett fik med en kompis.. ? alltså två mellanmål efter varandra? kram"
 

Hej igen fina du!
Jag tror visst jag svarade lite slarvigt! Och det är bra att du frågar vidare, jag ska förtydliga.
Jag vet hur otroligt rädd man är vid en viktuppgång: been there, done that! Jag ber om ursäkt för att jag inte var tillräckligt tydlig, jag vet att man nästan aldrig kan vara det inom ÄS-världen! Jag brukade bli galen över bloggare som inte skrev exakta siffror, ingredienser etc. (även om jag inte tänker göra det här!)
 
För mig var räknandet det värsta. Räkna plus, minus, planera planera planera. Kompensera. Men jag visste också väldigt väl vad min kropp egentligen behövde. Innerst inne kom jag också ihåg mycket mer än jag intalat mig om hur en normal portion sett ut för mig som frisk. Det ploppade upp mer och mer, ju längre tid jag hade ätit bättre. Jag tror att det är lite som att cykla: man glömmer inte helt, men man kan vara lite seg i starten. Behöva pumpa däcken och avrosta kedjan innan man är redo att minnas sitt liv som frisk. 
 
Jag räknade i början. Det är jag helt ärlig med, jag räknade och räknade. Men såg till att hamna på plus, ja jag såg till att hamna på över 2000 kcal nästan varje dag. Måttade fortfarande upp rätt mycket, dl-mått och matvåg användes flitigt. Det var hemskt plågsamt i början. Men jag bet ihop och fortsatte lägga pussel med kalorierna. På så sätt kände jag att jag hade kontroll, även om jag nu styrde mot ett nytt mål: viktuppgång!
 
Men jag köper inte riktigt "räkna för att se att det inte blir för lite"-grejen egentligen. Det var nämligen min ursäkt för att jag inte vågade sluta räkna. Däremot tror jag att det kan vara en bra grej, som det faktiskt var för mig i början, för att våga börja gå upp i vikt men ändå inte bryta helt av med ätstörningen. Jag tror inte att jag hade gått upp i vikt lika snabbt om jag inte hade fått kontrollera allt ett tag till, snarare fått panik och ätit alldeles för lite för att "vara på den säkra sidan". Dvs, sjukdomens sida. 
 
Jag lade upp ett nytt schema istället. Återigen i sifferform, med noggranna kalkyler. Lite minus för promenad till och från skolan etc. En liten lucka på kvällen, där jag kunde äta något extra beroende på hur mycket jag hade rört mig under dagen. 
 
Som ni hör var jag vääääldigt väldigt sjuk även då!

Jag har ätit efter matscheman tidigare, eller rättare sagt blivit tvingad till det. Därför är jag nog lite smått allergisk mot det. Likadant med näringsdrycker. Jag bestämde mig för att klara det i alla fall. Dock mindes jag hur jag ätit under slutenvården på St Lars och kanske hade jag det lite som måttstock också, för att våga äta macka och gröt på morgonen, dricka juice som jag var jätterädd för, lagad lunch osv. Men matschemat jag fick med hem från St Lars öppenvård sög enligt mig. Det var dassiga bilder, konstiga maträtter (OBS enligt mitt tycke och smak, bara bra om de fungerar för någon!). Så jag beslöt mig för att lita på mig själv, på sambo och mamma. Typ. Ett av mina första mål var att börja äta samma mat som sambo på kvällarna. När jag hade gjort det två gånger ville jag göra det varje kväll. Sedan fortsatte det. 
 
Jag åt, i början, frukost-mellanmål-lunch-mellanmål-middag-kvällsmål, men det gör jag inte nu. Nu äter jag helt fritt, dvs när kroppen är hungrig eller sugen. Och jag är viktstabil, jag vägde mig idag och vägde samma som för två veckor sedan. Det fungerar! 
 
Jag äter inte mindre nu än i början, nä jag äter faktiskt mer. Men det var liksom en upptrappning mot normalportioner hela tiden och utöver det fika-träning, efterrrätter och så. 
 
Angående portion på ris: jag menade 1dl okokt ris! Vilket ger nästan 3 dl kokt ;) Så det är inte lite. Det är normalt. Oftast äter jag kanske 3/4 dl ris, jag tycker om att ha mycket annat till istället. Jag känner av vad som är lagom/inte lagom nu på ett helt annat sätt. Kolhydrater till alla mål är givet. Tack vare dem slutade jag hetsäta. På min gravsten ska jag nog ha lite ris, pasta, gryn och potatis inristat som ett tack och en hyllning ;)
 
Mellanmålen: Jag äter när jag är hungrig eller sugen. Alltså innebär det vissa dagar två mellanmål, absolut. Vissa dagar småäter jag lite (aja baja) och vissa dagar är jag mindre sugen/hungrig. Det jämnar ut sig helt enkelt! Jag äter inte alltid sötsaker på eftermiddagen, men jag brukar göra det för det är nog den stunden på dagen jag njuter mest av det (eller möjligtvis kvällen!) och det ger mig energi till att orka resten av dagen! Jag tror att du själv kan känna de där olika signalerna: vissa dagar är man helt enkelt hungrigare än andra! Och jag har slutat ifrågasätta varför, biter ihop lite och ser till att peta i mig lite till, oavsett om det är jobbigt eller inte just den dagen. Mitt fysiska mående är viktigt att prioritera över mitt psykiska, för det fysiska är en av grundstenarna för att jag ska må bra psykiskt. Det går inte ihop annars: korthuset rasar!
 
Var inte rädd för mat, situationer eller sötsaker!
De hoppar inte upp och biter dig.

De ligger snällt där de är och DU bestämmer, DU känner efter om du vill eller inte!
Ibland tar jag en kaka fast jag inte är jättesugen, men då är det mer en social grej. 
Så länge jag gör det av rätt anledning, blir jag inte så stressad längre. 
Så länge jag är med på noterna och känslorna är där, med mig!
 
Lycka till nu och fråga på om det finns fler frågetecken även efter detta eller angående andra saker!!!
Kommentarer (2)

Fortsatt fokus: att vara snäll!

Publicerad 2013-01-21 19:25:00 i Tankar,

Hej igen!
 
Samtalet idag var...
Nyttigt?
Bra?
Stärkande?
Antagligen.
 
Men samtidigt finns tankarna kvar, det finns inga självklara svar på sådana här problem. Det finns inget någon annan kan säga som får mig att bli helt nöjd med mig själv, min kropp och allt annat. Men däremot kan jag själv fokusera på bra saker, hos mig själv och i omgivningen. Vara fortsatt snäll mot mig själv. För på senaste tiden har jag inte tänkt snälla saker om mig själv på samma sätt som jag har varit duktig på tidigare. Det ska bli ändring, igen! För det är nu jag behöver vara extra-snäll, berömma och klappa fint. Det är ju nu det är läskigt på riktigt, nu tillbaka i verkliga livet utan snuttefilt och undanflykt. Ursäkter. För även jag har ju, inför mig själv, skyllt saker på ätstörningen. "Jag orkar inte därför att...", "Jag kan inte på grund av...", "Jag vill inte eftersom...". 
 
De ursäkterna finns inte nu, tycker jag. Men ändå gör de ju det på något sätt, jag är verkligen inte helt 100% än. Så jag måste ge mig själv lite mer tid. Inte pressa så hårt. Skynda långsamt, som är ett av mina favorituttryck. Lära känna mig själv igen, denna gången som en frisk vuxen människa. Mer och mer, efter hand som sjukdomen lämnar min personlighet ifrån sig. 
 
Imorgon fyller jag tjugotvå år. 

Så det är dags att sluta fred med mig själv. Jag vill inte kriga mer, bara leva och vara glad. Och när jag är ledsen vill jag vara ledsen av "riktiga" saker, inte på grund av en hemsk sjukdom. Nu ska jag strax äta sambos hemmagjorda mango-glass och mysa lite i soffan, sedan ska jag nog bara lägga mig och läsa resten av kvällen. Orkar inte börja på kurslitteraturen än. Inte idag. 
 
Imorgon väntar en tuff dag, jag missar en av föreläsningarna på grund av en serviceutbildning för jobbet: not good. Men efter lite dividerande så har jag bestämt mig för att gå på den första föreläsningen, kasta mig ner på ettt tåg mot Malmö och sedan sluta där klockan fem. Är väl hemma vid halv sex, hyfsat mör och utmattad. Hurm...
 
Jag  var i alla fall på gymmet med sambo idag, det var riktigt mycket folk så vi orkade inte vara där så länge. Men gud vad stark jag börjar bli! Och nej, jag tränar nästan inget alls just nu. Kanske två gånger i månaden, hehe. Jag tror jag har helt glömt att man har en grundkondition som inte försämras av studentlivets eviga traskande och cyklande i anti-bil:staden Lund (hopplöst att köra bil här). 
 
Mjuk och skön i kroppen i alla fall. Jag tror att träningen kan var en bra grej nu, om jag tränar tillsammans med andra och har max antal dagar/vecka. Restriktivt, så tror jag att jag kan börjar bygga upp och uppskatta min kropp mer. Känna mig stark, även fysiskt ;)
 
Dock vill jag poängtera igen: jag är myyyyyycket starkare i kroppen nu än jag har varit på fyra år, även utan träning under viktuppgången! Det är inte bara fett man går upp, bevisligen. Min kropp har laddat på muskler också, och det är jag glad för. Jag orkar ju så mycket mer!
 
Nu: myskväll.
Får se om jag kan somna sedan ikväll, sambo ska gå upp och sjunga för mig imorgon bitti, hihi <3
Kommentarer (0)

Helt ärligt!

Publicerad 2013-01-21 13:50:27 i Allmänt,

Jag har lovat att vara ärlig.
Det tänker jag vara också!
 
Idag har varit en jättejobbig morgon. Varför? Jo, för att det var skola igen! Under lovet har jag gått upp till normalvikt och jag kände det så tydligt i kroppen. I betraktarens öga. Under min tid i klassen har jag legat på en riktigt stor undervikt och utåt sett varit en lycklig människa. Nu kommer jag tillbaka med nyklippt hår och.... tjocka ben. Någon liten finne. Svettas när jag blir varm. Lite mjukt på magen. Kinder...
 
Jag når inte runt mina lår med båda händerna nu, det gjorde jag med lätthet i somras. Nu hade jag behöt två händer till i så fall. Rumpan då? Den får inte plats i byxorna, jag hade glömt vilken utputande rumpa jag har egentligen. 
 
 
Jag känner mig inte snygg idag, inte alls. Bara klumpig, otymplig. Och det kändes som att alla tittade och noterade. Även om det inte är sant. Men känslan fanns där. Finns där. 
 
SÅ, som tur är ska jag på behandlingsmöte nu, jag ska cykla iväg nu. Efter en stadig lunch, aldrig i livet att jag drar ner på något bara för att saker KÄNNS jobbiga. Det har ju alltid känts fel, kroppsligt. Jag måste komma ihåg det dagar som denna, jag var inte nöjd innan heller. 
 
Men när jag ser den här bilden, som jag tog alldeles nyss ser jag inte samma katastrof jag har känt hela dagen fram tills nyss... Jag vet inte! Förvirrad och vilsen i min egen kropp, kan man säga så?
 
Vi hörs senare, hoppas min behandlare har några kloka ord för det här med. Det tror jag i och för sig, den kvinnan är en liten ängel någon skickade hit ner för att hjälpa trasiga själar..!
Kommentarer (5)

Hemma igen

Publicerad 2013-01-20 22:17:26 i Allmänt,

Efter en underbar kväll hemma hos mamma!

Ångest efter kakan?
Ångest efter stillasittande inomhus?
Ångest efter xx antal sushibitar?
Ångest efter att inte ha kompenserat och klockan är 22:10? 
Ångest efter lite vin?
 
Fan heller!

Jag mår ur-bra, nu är ett varmt bad på G och sedan ska nya bodylotionen från The Body Shop invigas! Ett kilo permesanost in i kylen och lite nya kläder in i hyllan. Nya BM-foundationen in i sminkskåpet. Sedan ner i ett varmt bad med sambo. Sedan ner i en kall säng (urk..) med sista delen av en bra bok. 
 
Imorgon börjar skolan igen, sedan ska jag på behandlingssamtal efter två och sedan träna gym på eftermiddagen: en bra dag, antagligen!
 
Tisdag är födelsedag, dock börjar vi åtta på morgonen i skolan, sedan ska jag på utbildning 12:30-17:00 i malmö för jobbet.... MINDRE kul... Missar dessutom en föreläsning, jag börjar tvivla lite på om det här med extrajobbet kommer fungera vid sidan av studierna. Hurm. Får känna efter ett tag till och se. På kvällen blir det i alla fall mys med sambo, så firar vi mig med kompisar på fredagkväll med en förfest här hemma, sedan ut på nation (yey!). Jag kände i fredagskväll hur mycket jag har saknat att gå ut ibland och dansa dansa dansa! Så det ska det bli mer av, det har jag lovat mig själv. Det är dags!
 
Jag intalade mig själv så länge att jag hade tröttnat på att "festa", att det inte var kul längre och att jag inte saknade det alls. Och visst, jag saknade fikor och middagar tillsammans med vänner mer, men nu har jag ju det enorma priviligeriet att inte behöva välja antingen eller. Mitt liv kan innehålla både och nu. Och mycket mer!
 
Hoppas er helg har varit lika härlig som min, en del av er finns med mig i mina tankar..!
 
Nu ska jag kleta på en ansiktsmask och förbereda mig inför den nya veckan!
Kommentarer (2)

Hemma hos mami!

Publicerad 2013-01-20 17:17:17 i Allmänt,

Hej alla fina!

Lunchen hos pappa blev inställd, minsta lillasyster hade tydligen fått vinterkräksjukan :( Istället tog jag, sambo och en vän en lång promenad ut i vintersolen! Underbart!!!
 
Sedan tog vi tåget till Helsingborg och fick skjuts hem hit: där väntade en härlig Emma-kaka och fina presenter!
Och det slog mig, det här är första gången jag äter av kakan på min födelsedagsfika sedan jag fyllde sjutton..! Så jag tog en liten bit till och bara njöt, kanske mer av känslan än mammas i och för sig underbart goda kaka. Njöt av friheten, av friskheten. Gemenskapen jag har nu med min familj, alla är bara glada och babblar på som vanligt. Inga oroliga blickar. Inga konstiga frågor. Inga tystnader när jag går på toaletten. Bara familjekärlek. 
 
Nu vankas det sushi, alla står på olika "stationer" i köket och jobbar... Jag däremot sitter och latar mig lite i soffan. Fyller man år, så fyller man år, right? (Även om det inte är förrän på tisdag)
 
 
 
Snart är det dags att njuta av "vårt" arbete, haha. Ibland glömmer jag av hur sjuk jag faktiskt har varit, och även om det såklart kan vara "farligt" att glömma för snabbt på grund av återfallsrisken, så är det skönt dagar som denna. För det finns ingen sorg i mig när jag sitter och äter tillsammans med alla de andra, samma mat och fri från tankar. Det finns liksom inte plats. Minnena får ta en paus, åka på semester och så ses vi igen någon annan dag. Det vet jag. Men inte just nu. Just nu mår jag bara bra tillsammans med mina nära och kära. 
 
Och det hoppas jag att ni också gör idag: mår bra!
 
Stor kram och en del av min lycka till alla er!
Kommentarer (3)

Utskuffad

Publicerad 2013-01-19 19:34:07 i Allmänt,

Och DÄR var familjefriden över här hemma:
 
Den misslyckade kladdkakan blev grovt ratad av sambo innan och vi bestämde oss för att göra ett nytt försök. Dock är tydligen allt jag gör i köket tillsammans fel, så återigen har jag gett upp och satt mig och surat istället. Det är bara så tråkigt att en kass kaka innebär att jag är värdelös på att baka? 
 
Hög kvalité på tjafs va? Kladdkakors utformning. På ett sätt är jag jätteirriterad, men en liten del av mig bara njuter. När vi blev tillsammans var jag så sjuk fortfarande, allt i mitt liv och tyvärr en stor del av sambos kom såklart att kretsa kring min sjukdom. De flesta bråken vi hade gällde det. Eller, nästan alla. 
 
Nu bråkar vi om mer "normala" saker, småsaker och större saker, men det handlar om oss. Inte om att jag vägrar äta, eller måste åka till affär nummer tre för ett visst livsmedel de två andra inte hade. 
 
Och från att ha varit riktigt stört-sur till att sitta här och le, det är lite härligt. Inte för att jag kommer att låta sambo veta det direkt. Men för mig själv liksom. Jag har saknat det här normala livet, trots allt. 
 
Jag brukade vara så himla rädd som ung för att fastna i någon sorts svensson-liv. Var vi inte alla det? Jag har inte varit tjejen som har drömt om att skaffa barn och gifta mig (okey, ibland) utan mina drömmar har handlat om resor, karriär och sådant där. 
 
Idag sitter jag i min och sambos säng, i vår gemensamma hyresrätt. Jag går i skolan, jobbar lite extra. Umgås med vänner, fikar, går lite promenader. Är en helt vanlig tjej, på pappret. En otroligt lycklig vanlig tjej! Och det känns fantastiskt, det här "vanliga" livet. Det finns så mycket att göra ändå, även om det inte är en vända till andra sidan jorden varannan dag. Även om jag inte har startat ett eget företag och travar pengar. 
 
Jag tror inte jag har samma behov pengar, saker och allt det där. För jag känner mig väldigt rik, precis så som jag har det nu. Som student. Jag trivs så himla bra med hur jag har det liksom. Även om jag vet att livet kommer innebära förändringar, både större och mindre, så är jag faktiskt väldigt nöjd nu. Sedan strävar jag alltid efter saker, såklart, men det tror jag är sunt. Att utveckla mig själv, att lära mig nya saker och träffa både gamla och nya vänner. 
 
Vad är era drömmar?
Lever ni era liv som ni vill?
Är ni lyckliga i era liv idag, bortsett från ev. ätstörningar?
 
De frågorna kunde jag inte besvara alls när jag var riktigt inne i sjukdomen. Jag visste inte vad mina drömmar var, de storslagna planerna var bortglömda och jag ville bara att dagarna skulle ta slut så fort som möjligt för livet var en plåga. Livet kretsade bara kring siffror och dåligt mående, skådespeleri utåt mot de närmsta och mycket mycket sorg. Jag tänkte ofta på hur jag kunde ha det om jag inte hade varit sjuk. Jämförde med mina vänners liv och funderade på varför jag inte levde som dem. Varför jag satt ensam och ville vara ensam, när alla andra gick ut en fredag. Eller åt middag tillsammans, när jag låg ensam i min säng och domnade bort. 
 
Det är, kanske, obehagliga frågor att ställa till sig själv. Men också viktiga. För man måste ta ansvar för hur man lever sitt liv, vilka bitar man vill ha i det och vad man måste jobba med. Jag tänker ibland på mitt liv som ett stort tomt rum, som jag kan möblera hur jag vill. Ta in nya möber, kasta ut några andra. Måla om. Lägga in en mjuk matta. Hänga upp gardiner. 
 
Och nu ska jag ha en mysig lördagskväll med sambo. 
Trots kladdkakan..!
 
Kommentarer (2)

Underbara dagar!

Publicerad 2013-01-19 18:23:58 i Allmänt,

Åh vad jag mår bra!
Hemma med sambo igen, efter gårdagens och dagens äventyr: lite bakfull men mest bara lycklig! 
 
Igårkväll var det först Tutankhamun-utställningen och för er som har möjlighet att ta er till Malmö Mässan och se den: gör det! Jag och sambo var där i nästan tre timmar! Efter det, en sväng på Emporia (puhh..) för att äta lunch (kebabrulle), fika (espresso house mudcake) och strosa! Två timmar senare var det dags att fylla på lite energi igen: yoghurtglass med valfri topping? Jag kan säga att min "glass" var 70% godis-topping och 30% yoghurtglass... Mycket gott alltså! 
 
Senare tog vi tåget tillbaka, jag hoppade av i Malmö och tog mig hem till min fina vän. Lagade mat med hennes storasyster (som också är helt underbar, gah!) och drack vin. Doppade popcorn i choklad till efterrätt, hahha, testa! Sådär gott, ren choklad är ju bäst. Men som en kul variant?
 
Sedan utgång, och det var så kul! Vi dansade hela natten, vid halv fyra var vi hemma och däckade i sängen. Låg och pratade, för att sedan vakna runt elva i "morse". Fixa lite frukost, snacka, sitta framför TV:n och dega. Lovely! Efter det strosade jag hem till bästis och drack en utdragen kopp kaffe över lite snickesnack, en kram senare kom jag hem till nästa kompis för mack-lunch och sedan strosa lite på stan för att sluta på Konsthallen. Fnissade lite åt den urdåliga utställningen (enligt mig!). Pratade. Tog tåget hem och gick hem från stationen. Solen sken i ansiktet och benen rörde sig snabbare när jag tänkte på sambo som var där hemma... <3
 
Hemma, kramas, mysa. Bakade en kladdkaka som blev som en sockerkaka. Besvikelse. Badade tillsammans och försökte gå en promenad men vände efter en minut. Så fort solen går ner är det total istid!!!
 
Nu ska vi värma på resterna av lasagnen, sedan är det hemmagjord mangoglass som vankas framför en film i soffan... Kan man ha det bättre?
 
Imorgon bär det av hemåt föräldrarna, först en lunch med pappa och släkten på den sidan, sedan hem till älskade mami och mysa hela eftermiddagen/kvällen. Längtar rätt mycket, inte efter födelsedagspresenterna just (okey, lite) men mest efter att få krama om hela min familj. 
 
Kort sagt: livet är väldigt, väldigt bra just nu!
Så fort jag kan peta bort ångesten helt och bara leva i nuet så är jag lycklig.
Inte lycklig som i att livet är helt perfekt hela tiden. 
Men trygg i mig själv. Säker på mig själv. Säker på att jag, just jag, Emma, kommer leva ett långt och bra liv. 
För jag är färdig med ätstörningen. 
Såret efter den har inte läkt än, det kommer ta tid. 
MEn jag har tid att vänta ut den. 
Jobba vidare och låta det läka ut.
Sminka över ärret lite och bara vara Emma. 
Fast en starkare och tryggare Emma än jag någonsin varit, frisk som sjuk.
Det räcker för mig!
Kommentarer (3)

Fredag!!!!

Publicerad 2013-01-18 10:33:46 i Allmänt,

Ja, fredag idag!
 
Ingen helgpanik! Bara härlig helg, med mycket roligt! Idag börjar det med att jag och sambo strax åker iväg till Tutankhamun-utställningen i Malmö för att senare käka lunch där och upptäcka massor om det gamla Egypten. Studentrabatten gillas skarpt ;)
 
Senare stannar jag kvar i Malmö och smiter hem till en älskad vän för en välbehövlig tjejkväll: laga mat, dricka vin ute på möllan någonstans med bland andra bästis och bara... vara en tjej i gänget? Sedan sova hos min vän, vakna upp och ha en fin morgon tillsammans, sedan fika med en annan malmökompis och sedan hem till en myskväll med sambo!
 
Söndag är fira-Emma:dagen hemma hos mamma och pappa. Lunch hos pappa, sushi-middag (!!!) hos mami! 
 
En underbar helg? Jag tror det kommer att bli det! Och jag förfasas över hur hemska helgerna var innan, i all sin brist på rutiner, tider och ovanor... Det är dags nu. Att längta till helgerna igen, att planera in det där roliga man kanske inte hinner under vardagarna.
 
Så uppdateringen idag kommer absolut bli lidande av mitt just nu väldigt aktiva liv, haha, men jag vet att det finns förståelse hos er alla! 
 
Men först en fin bild på vår himmelska lasagne igår:
 
Och sedan en liten frukostbild, den avslöjar min nya fetisch (bullar man värmer i ugnen!):
 
Om inte annat hörs vi imorgon!

Hoppas ni alla har en fin helg och vågar utmana er lite:
helgerna ska vara förknipppande med "kul", "avslappnat", "frihet" och "härligt"!
Kommentarer (8)

Mer läsar-frågor!

Publicerad 2013-01-17 22:48:14 i Allmänt,

Efter att ha slöat i soffan med sambo efter lasagne-succéen och lite Antikrundan kör jag nästa frågeomgång:
 
"hej fina du, blir så impad och peppad av din kamp! Jag är själv inne i samma veva, har levt med en ätstörning nu i 6-7 år och kan inte ta mig ur.. jag skulle vilja ha lite hjälp, hur ser dit matschema ut, jag har så svårt att uppskatta vad som är normalt och inte.. Hur har du jobbat med din självkänsla har du några bra självhlälps knep? Hur ser en vanlig mat-dag ut för dig? kan du äta utav allt nu och hur gjorde du för att lyckas.. vem gav dig utmaningar och hur kunde de se ut? hur ofta gjorde du dem för att det skulle släppa? har du tips på mellanmål, tänker du mkt på propetioner mellan protein, fett och kolhydrater i dina mål att det ska bli rätt mängd osv.. förlåt för alla frågor men känner mig så förvirrad och ensam vet inte vart jag ska vända mig! kram"
 

Hej fina du!
Tack, vad roligt att höra att jag inspirerar! Det är det bästa jag vet att få höra här på bloggen och något av det jag är absolut stoltast över att veta: att det finns fina människor där ute som kan hitta något bra här på min blogg.
 
Okey, många frågor! Jag kör uppifrån och ner :)
 
- Jag äter inte efter något matschema längre, det har jag inte gjort egentligen någon gång mer än när jag har varit inlagd på slutenvården på St Lars! Men jag äter i stort sett Frukost - Lunch - Mellanmål - Kvällsmat - Kvällsmellis, och vissa dagar även mellanmål på förmiddagen, beroende på hur sent jag äter lunch. 
 
Jag vet aldrig om jag ska skriva ut mat-dagar eller inte, men jag är faktiskt säker på att jag äter normalt och en kost som passar mig väldigt bra. Dock varierar det från dag till dag, vissa dagar äter jag mer och vissa mindre. Jag försöker, kort sagt, följa min kropps signaler och anpassa dem lite efter "livet". 
 
Idag har jag ätit:
Frukost - En ugnsbakad ljus fralla med smör, ost och skinka + en skål havregrynsgröt (1dl gryn) med vaniljyoghurt, mjölk och hackat fikon, 1/2 rivet äpple och hackade dadlar. Till det drack jag proviva mango, kaffe och ett glas vatten. 
 
Då jag var i skolan på förmiddagen blev det inget mellanmål då, utan lunch vid halv ett. Då åt jag 1 dl kokt ris, en stor kycklingfilé stekt med grönsaker i smör, och gjorde en sås med bottenredning och mjölk. Till det drack jag vatten, och åt en apelsin till efterrätt. 
 
När jag kom hem vid fyra var jag jättehungrig, så då åt jag två mackor med smör, ost och skinka.
 
Ikväll lagade jag och sambo lasagne, då åt jag först en rätt stor portion och sedan en till liten snutt, bara för att det var så gott! Till det drack jag vatten, jag gillar inte att dricka mjölk..!
 
Efter det var det soff-time, 2 clementiner och ca 150g lösgodis (mestadels choklad) slank ner! 
 
Då har jag traskat runt lite mellan bussar och varit och handlat, så därför blev jag nog lite sötsugen nu på kvällen! Men jag kan fika lite närsom, ibland äta några godisbitar efter lunch eller frukost för den delen ;) Jag tror att så länge jag äter lite av det jag är sugen på så mår jag som bäst: hittills har det visat sig stämma!
 
Sedan försöker jag ha tallriksmodellen i bakhuvudet, då jag trivs bra med den och slipper fundera så mycket. Jag ser alltid till att äta kolhydrater i en normal mängd (minskar hetssug!!!), protien i form av kött/fågel/fisk/bönor och fett i form av smör/creme fraise/matlagningsgrädde/fullfetyoghurt etc. Lightprodukter sätter bara käppar i hjulet för mig, jag mår mycket bättre av mer fett, haha ;)
 
Jag har inte jobbat så mycket med min självkänsla, men såklart pratat mycket om det. Jag behöver stressa ner och ta hand om mig själv, inte bara om andra... Så det tränar jag på, varje dag! Och att verkligen både tänka och känna att det är inte mitt fel om någon annan är på dåligt humör. Allas humör kretsar inte kring/beror på mitt eget uppförande, det är en rent egocentrisk tanke egentligen!
 
Jag går i öppenvård på St Lars, och började den behandlingen i slutet på sommaren. Det har varit underbart, min behandlare är värd nobelpriset. Minst. Mitt tips till dig är verkligen att söka hjälp, det finns väldigt kunniga och duktiga behandlare specialiserade på ätstörningar. Jag tror att det är otroligt mycket jobbigare att klara allting själv, lägg undan stoltheten och låt det gå snabbare med någon vid din sida som ser, berömmer och tröstar. Det har i alla fall varit det bästa jag har gjort för mig själv, det där samtalet till St Lars och allt det har fört med sig!
 
Att lära sig äta av allt.... Jag varlivrädd i fyra år. För allt. I stort sett. Egentligen var jag nog mest rädd för livet, därav detta sjuka kontrollbehov och självspäkande. Det har varit en låååång väg tillbaka...
Mitt bästa tips är faktiskt att lägga upp rimliga mål och utmaningar för en kort tid framöver, jag har haft veckoutmaningar tex. Sedan genomföra, utvärdera och känna efter. Sedan repetera. Tills det förlorar det där uppförstorade varningstecknet, som egentligen är helt orimligt! 
 
Det finns hundratals exempel, men jag minns ett särskilt väl: PASTA!

Min mest älskade matbeståndsdel som frisk. Missbrukats och utvisats. Men jag gav mig fan på att klara det. Äta lagom och behålla, träna träna. 
 
Jag minns att jag och sambo mätte upp sjuttio gram pasta (numera äter jag mer!) och motsvarande "kalorivärde" i potatis (som var det första jag lärde mig äta igen av mer kolhydratstäta livsmedel). Vi kokte både och och så fick jag titta, känna, tänka. Vågade inte. Åt potatisen och grät lite. Nästa kväll, samma sak. Potatis, igen. Tredje gången var jag förbannad. På sjukdomen. Tog pastan. Tyckte det såg så himla lite ut, så ovärt! Mest till minst, var mitt sjuka motto. Men det lade sig så fint i magen. Och jag mådde så bra. Och hetssuget var som bortblåst den kvällen. Så jag blev kär i pasta igen. Även om det kan uppfattas som lite "menlöst" så är det en underbar matvara enligt mig: billigt, lättlagat, gott och väldigt användbart!
 
Mellanmål? Jag försöker äta något mättande om jag är hungrig, om jag bara är sugen tar jag hellre en fika! Men allt mellan en macka(en skål havregrynsgröt/en kardemummabulle/lite choklad/frukt etc! 
 
Det är viktigt att hitta sina egna signaler igen och det kan ta tid. Det är först den senaste månaden jag verkligen har hittat mina egna och lärt mig att lita på dem. Som tack är jag viktstabil och kroppen är superduper nöjd!
 
FÖR att hitta de där signalerna igen behövs ofta ett bra matschema och det tycker jag inte att jag ska skriva ihop åt dig: det finns personer som är specialister på dem! Jag vill ändå understryka att du är den största specialisten i sammanhanget, eftersom det är din kropp som vet vad den behöver! Dietister kan säga en sak, en behandlare något annat och en kostrådgivare en tredje: din kropp har sina behov i alla fall! Hitta din väg.
 
Lästips är, som vanligt, Mattillåtet, en bok jag tycker att ALLA människor som funderar kring kost och kalorier borde ha hemma!
 
Hoppas du fick svar på några av dina frågor och att du kan få ut något av mina svar!
Nu ska jag krypa ner i sängen hos en något purken negligerad sambo, ville så gärna svara på dina frågor först ;)
Stor kram och STORT lycka till!
Kommentarer (2)

Läsar-fråga!

Publicerad 2013-01-17 20:01:08 i Allmänt,

"Hej emma! 
Tittar in här då och då. Känner att du är en såndär klok människa man önskade att man hade som vän. 

Jag har ett förflutet som bulimiker/ästörd men även tendens till att dra på mig en prestationskofta vilket leder till att jag blir helt knäckt av för mycket saker som sker på samma gång. Ändå sätter jag mig själv i den sitsen. Jag bollar 4 jobb just nu, samtidigt som jag försöker få bukt med de sista bitarna av mat-problemen. Men jag blir snarare kontra-produktiv. För jag har börjat känna lättnad över en låg vikt, ångest vid för stort matintag. Kontrollen har börjat göra sig påmind ( shapemeup appen används flitigt) och jag skäms och blir rädd. Vill inte hamna i ätstörningens klor igen. Men jag har alltid haft känslan av att vara ensam, jag har pojkvän, lätt att skaffa nya vänner. Men jag dras inte till att vara social, jag känner mig mest trött hela tiden. Trött på typ allt o alla. ( fast det syns ju inte, då alla tar mig för en trygg, glad och social tjej. ) Mina bulimiska problem är inte lika framträdande, det har hänt att jag haft återfall som en liten hetsätning i samband med menstrutionen, eller att jag ätit för lite, kräkts då. Men inte så påtagligt ofta att jag känner mig "sjuk". däremot känner jag mig inte "frisk" för jag har min kontroll och den vikt jag ansett som "låg o bra", men jag står o stampar för jag kommer ju inte framåt. Snarare har jag sen flytten i september, utvecklat ett mer destruktivt förhållande till maten. Jag kan äta allt, men helst nyttigt, vilket oftast det alltid blir. Spontanfika & godis mitt i veckan ger mig ångest och tankar som "fan va onödigt".... 
Jag tror jag är fortfarande "sjuk" men ändå mer frisk än någonsin. Det som är mest kritiskt just nu, är att ingen vet, vad jag handskas med. Alla ästörda känslor om inte är relaterade till maten är just dem som skrämmer mig. Tröttheten, asocial, stresskänslig Osv. 

Emma, hur hade du gjort i min sits? När du känner att du har tagit på dig för mycket ansvar (jobb) än du egentligen klarar psykiskt. Men då alla tror du är en frisk person så tkr man bara du är ambitiös och produktiv. 

Jag vet inte hur jag ska palla alltihopa utan att snart bryta ihop och krasha.. 

ps. har gått ner 3 kg sen jag flyttade, pga stress men nu tror jag även mat-spöket gör sig påmint. 
Kram / Från en som bara vill skriva av sig och få höras"
 
 
Först ett STORT tack! 
Tack för komplimanger och tack för att du frågar på!
Jag tog med hela din kommentar för att jag känner igen mig väldigt mycket i din beskrivning av dig själv. Att vara glad, social, ha ett förhållande och må skit inuti. Ensam, fast med många människor omkring sig. Det är hemskt och du ska inte behöva leva så här!
 
Jag är en prestationsråtta, som jag brukar säga, och det är väldigt svårt för mig att inte dra på mig för mycket. Det finns så mycket jag vill, det finns ännu mer jag känner att jag kanske borde. 
 
Min rädsla med att gå upp till normalvikt är det där att andra antar att man är lika frisk och stark som "andra". Det är jag inte. Jag blir jättetrött av en "vanlig" dag ibland, jag har mycket tankar som jag inte hade som frisk, och det finns saker jag fortfarande kämpar med! Men det syns inte längre att jag kämpar med en ätstörning. Jag tror att det ofta är där man nöjer sig, att man är "normalviktig" och antas må bra av andra: då kanske man luras till att tro det själv och inte tar de där sista, avgörande stegen. 
 
Att kräkas då och då är inte normalt. Återfallen du berättar om är ett tecken på att du aldrig blivit helt frisk, och tankarna du beskriver är ingenting du ska gå runt och ödsla energi och mående på! 
 
När jag blir stressad känns allt matmässigt mycket jobbigare. Jag nojar gärna mer, tänker mer etc. Jag tror att det är helt naturligt att man gör så, när livet i övrigt känns svårt och är lite kaos så tar man gärna kontrollen över något annat: maten. Kontrollbehovet är det man måste jobba med, likaså självkänsla med mera. 
 
Jag vet inte hur mycket du har berättat för din pojkvän/vänner/familj men jag hoppas att du har något stöd utifrån. Dock tycker jag att du ska söka hjälp, det finns hjälp att få! 
 
Och det här vet du redan, men jag skriver det här också: skär ner på jobbandet. Sluta tänka "borde" och tänk "jag vill". Jag vet inte hur din ekonomiska situation ser ut, men om det är möjligt så tumma lite på den. Jag var tex hemma och pluggade på distans i somras istället för att sommarjobba, eftersom jag behövde en lång paus och lugnare tempo! 
 
Det är tufft att släppa in människor i den där ätstörningsröran. Det är svårt som fan att sätta sig ner och ta det lite lugnt när det ständigt poppar upp saker man kanske skulle ta och göra i alla fall... Jag försöker se det lugnare tempot som en utmaning: det är ju det för oss prestationsråttor! Det är ju det vi är "dåliga" på. 
 
Skriv en liten lista på saker du vill göra. På min stod det alltifrån "sitta och läsa två timmar", "gå en långsam liten promenad", "kolla lite kas TV" till "ligga och dra mig på morgonen". De där sakerna man lätt skjuter på, men längtar efter. 
 
Återigen: våga se att du har matproblem, ta dig tid till att bli frisk och må bra! Prata men en sådan där bra människa man ofta har runt omkring sig någonstans och LYSSNA på din magkänsla mer än den där torra duktiga rösten i huvudet. 
 
Jag önskar dig all lycka till och skickar många pepp-tankar! 
 
Stora kramar!
Kommentarer (2)

Halv åtta hos mig

Publicerad 2013-01-17 18:21:00 i Allmänt,

Då vankas det den sista förbjudna rätten från listan:
LASAGNE!
 
Denna underbara rätt är på G i köket, sambo lägger sista handen vid köttfärsen nu. Spännande. Dock utsjasad eftersom jag inte knäcker lasagneplattorna "rätt" eller häller köttfärsen så som sambo vill...
 
Det pirrar lite oroligt i magen, men det är bara BULL! För jag är så sugen på lasagne. Kanske mest för att det har varit så laddat i en massa år? Isas utmaning för idag ska inte vara ensam, jag ska också utmana mig! Och det borde ni alla göra också, så kan vi tänka på varandra istället för att noja sönder. 
 
Redovisningen gick bra, det var mer tråkigt än nervöst. Jag fick tre glada komplimanger "Vad duktig du är på att argumentera", "Du får det nästan att verka intressant" och lite sånt ;) Med tanke på de inskränkta jurist-nördiga frågorna vi arbetade med var det stora komplimanger!
 
Det har trillat in rätt mycket frågor i kommentarsfältet under dagarna nu, jag tänkt sätta mig med dem nu och varnar lite för roman-inlägg. Vill i alla fall passa på att skriva, redan nu, TACK för frågorna, det är jätteroligt och bra för mig med att svara på dem!
 
 
Kommentarer (2)

Snabb-lunch!

Publicerad 2013-01-17 12:39:48 i Allmänt,

Är hemma kort, efter gruppmötet och käkar. Snart redovisning och diskussion fast det känns bra, det känns som att vi är pålästa och kan argumentera för vår sak (som är rätt urtrist egentligen). 
 
Lite hafsande, ris med kyckling och grönsaker. Hade egentligen tänkt köpa något i centrum, men vå blev klara tidigare och helt ärligt, så har jag en studentekonomi att tänka på... Bättre att köpa fika ute i så fall, eftersom min skapelser här hemma inte blir.. hurm... likadana som typ kardemummabullarna på St Jakobs? ;)
 
Wish me good luck senare!
Kommentarer (2)

Ett SMS

Publicerad 2013-01-16 18:12:00 i Allmänt,

En fin vän SMSade och frågade om jag inte skulle komma på kören: i så fall skulle hon också komma!

Så ja. Det avgjorde saken! På med långkalsongerna och trava iväg snart, sedan sjunkar ner i ett varmt bad när jag är hemma igen med sambo.

En bra onsdag?! Oh YES!
Kommentarer (3)

P-piller!

Publicerad 2013-01-16 16:54:40 i Allmänt,

Förresten, de där p-pillerna!
 
Något jag ska vara helt ärlig med: jag har nojat. Den där viktuppgången alla pratar om. Jag satte mig ner mittemot en trevlig medelålders kvinna och pratade lite, hon undrade det där vanliga och tog blodtryck. Tyckte jag såg lite smal ut (hahah) men såg nöjd och lite lätt chockad ut när jag sa att jag har gått upp arton kilo sedan i somras. 
 
Så. Kommer jag rusa upp i vikt av p-piller? 
Nej. Det gör man inte. Man kan få en ökad aptit de första månaderna, men inte mer än så. Visst, det kan vara jobbit, men samtidigt så vet jag hur jag ska äta och ungefär när och vad jag behöver! All löjlig oro försvann och nu ska jag bara hämta ut dem. Det känns så roligt på något sätt, att börja med p-piller igen när man är tjugotvå år och sitta, lite nervöst, på UMO. Sist jag gjorde det var jag sexton år! 
 
Jag blir lite mer en kvinna för varje dag som går nu, och jag älskar det :)
Kommentarer (1)

Andrum!

Publicerad 2013-01-16 16:49:07 i Allmänt,

Äntligen hemma efter jobbet, och har mumsat i mig mellanmål:
Kan ni se vad det är? Hahaha, det är såklart en rest-hamburgare. Typ. För vad skulle jag annars göra? Jag är evinnerligt trött på gröt just nu, mackor i sig...nja.. jag är inte världens mack-entusiasm. Laga något? Nja. Inte så hungrig, och framförallt inte så pigg på att ställa sig vid spisen. Mer sitta i soffan. Så: två skalkar bröd, lite smör och chilitomatsås, lite skivad zuccini och ett stekt ägg. TADAH! Till det ett glas Proviva mango (förövrigt bland det godaste som finns?) och lite kaffe. 
 
Efterrätt? Eh.. Lite elefant- och mintkolor i soffan, såklart! Har man jobbat behövs energi, även om jag knaprade chokladkaka under jobbtimmarna. 
 
Snart kommer sambo hem, och ska pussas sönder. Sedan är det kör ikväll... Jag vet inte hur jag ska göra riktigt. Ni vet när man är helt slut men har något roligt kvar att göra? Hurm. De där avvägningarna är svåra. Det är ju alltid kul när man kommer iväg, samtidigt är det inte så lockande att släpa sig ut i snön igen, vänta på bussar och så... Vi får se! 
 
Nu ska sista kaffeslurken svepas och några cigaretter rökas!
Kommentarer (0)

Tisdag, kväll

Publicerad 2013-01-15 23:38:10 i Allmänt,

Det har varit en underbar tisdag idag!

För ett år sedan har jag inte kunnat göra något av det jag har gjort idag. Eller ett år? Det hade räckt med sex månader bakåt i tiden. 
 
- Jag hade kunnat äta frukost ensam, men långt ifrån "tillräckligt" eller på en halvtimme. Snarare två timmar.
- Jag hade inte kunnat åka hem till en kompis oplanerat, jag hade antagligen inte ens haft denna nya vän. Nej,   det tror jag inte. 
- Jag hade inte kunnat dricka kaffe och äta choklad tillsammans med henne. 
- Jag hade inte kunnat sitta och vara engagerad i ett tre timmar långt samtal med henne och en annan vän. Mat-planering, ångest och stress gjorde mig alltid så disträ. 
- Jag hade inte kunnat sitta ner så länge utan att ha tränat innan/vetat att jag skulle träna efteråt.
- Jag hade inte kunnat ta bussen dit och hem, hela vägen, utan antagligen försökt gå/cykla i snön. 
- Jag hade inte kunnat ta en ostmacka när jag kom hem, runt halv fem, för att jag var jättehungrig.
- Jag hade inte kunnat laga mat tillsammans med sambo, samma mat. Ris med créme fraise-köttfärsgryta (urgod btw!).
- Jag hade inte kunnat gå till Netto med sambo och köpa en egen påse lösgodis. Antingen hade jag köpt ingenting, typ cola zero, och deppat för mig själv under filmen för att alla andra käkade godis. 
- Jag hade inte kunnat ligga i min säng nu, med sambo, och känna mig sådär underbart lugn och lycklig som jag gör nu. Ångesten hade dödat mig, jag hade räknat, räknat, räknat och planerat morgondagen i siffror. Antagligen dragit ner rejält på det mesta eftersom jag säkert åt typ 200-300g godis ikväll. "Aja baja Emma, varför ska du få äta något gott och njuta precis som vanliga människor gör ibland? Nu blir du smällfet för att du gjorde det EN gång och alla kommer se ner på dig". Eller inte?

En av mina kära vänner idag tittade på min kropp, när jag stod och färgade håret i BH och byxor. 
Jag kände mig liiite obehaglig till mods, tänkte på "pluffs" på magen och sådant där fånigt. 
 
Sedan sitter vi på bussen tillsammans, på väg ner till centrum. 
"Alltså Emma, tränar du mycket nu? För du ser så vältränad ut, du har verkligen en superfin kropp!"

Jag bara tittar lite på henne, rätt chockad. Det här är en av de snyggaste tjejerna jag känner, tänk er naturligt smal men med bröst och rumpa!?
 
"Du har verkligen min drömkropp nu Emma!"
 
Och jag kände mig så himla kluven. En sida av mig blev såklart jätteglad, det är en underbar komplimang att få nu när jag faktiskt har min normalvikt. Min friska vikt! Men samtidigt känner jag mig så korkad. För sådär har jag tänkt så många gånger angående henne, och en del andra. Tänk om alla bara insåg att de är fina som de är och slutade längta efter det där andra gröna gräset någon annan har? Dalai Lama-varning på mig, jag vet. Men ändå...
 
Glöm inte det, att andra kanske önskar sig det där som just du har,
fast du inte har vett att uppskatta det själv!

Utåt sett är vi ju så jäkla lyckade allihopa, men om man gräver lite på ytan hos vissa kommer osäkerhet och problem upp. Men hur verkar du själv utåt? Egentligen? Brukar vi inte berätta om allt det där bra, som vi känner oss säkra över när vi berättar? Jag vet att många människor har uppfattat mig som världens gladaste energiknippe vissa dagar, när jag efter skolan har kommit hem och bara gråtit i flera timmar och drömt om att ta livet av mig. Fasader!!!
 
Bla bla bla, romaninlägg ;)
 
Imorgon blir en späckad dag, först ska jag till UMO och be om p-piller! Och nej, jag är inte rädd för att gå upp i vikt, det gjorde jag inte förra gången jag hade det. Jag tror det är lite myt?!
Sedan jobbar jag, 12-15 och stor risk att jag måste jobba över. På kvällen drar kören igång igen, så klockan 19-21 får jag äntligen sjunga igen! Puh...!!!
 
Så, varning på förhand om kassa uppdatering. Men minst ett inlägg, som vanligt...
 
Until then, good night!
 
Kommentarer (5)

Ensamfrukosten som blev en kompisdag som blev en sambomiddag som blev en filmkväll

Publicerad 2013-01-15 19:18:33 i Allmänt,

Japp!
 
Det är svårt att hänga med i svängarna idag: och jag älskar det!
 

Fick ett gulligt sms av en fin vän och vips, var jag på bussen hem till henne. Sedan ringer en annan underbar människa och sedan blev vi tre! En liten sväng till Willys för att proviantera brie-ost och kex, efter kaffe med marabou daim och så.... Så köpte jag en toning och slängde i, med hjälp av de andra!
 
Inte överdrivet bra ljus här hemma för att se färgen, men det är lite mörkare och lite mer rött än jag har naturligt. Färgen hette Hazelnut! 
Vi pratade och pratade och pratade. Kramades. Skrattade. Diskuterade. Allt möjligt. Jag har laddat på så mycket vänskapsenergi att jag håller på att sprängas av kärlek! 
 
Att jag kom hem till en glad och gosig sambo var ju inte heller fy skam. Den senaste tiden har inneburit en hel del tjafs och allvarliga samtal: det är så skönt när det där tråkiga liksom släpper lite och man kan ägna sig åt att älska varandra igen! 
 
I och för sig kom TV-licensgubben hem till oss och såg vår TV genom fönstret... 
 
Men inte ens det kan helt ta ner mig på jorden igen!
 
Nu ska vi inom Netto här hemma och bunkra lite godis inför en filmkväll hos en gemensam kompis! Kan man ha en bättre tisdag? Jag har inte haft det på väääldigt länge i alla fall. 
 
Så, mot godiset och vidare!
 
 
Kommentarer (2)

Ensamfrulle

Publicerad 2013-01-15 09:27:39 i Allmänt,

Sambo trotsade snön och försvann iväg till en redovisning.

Och här sitter jag i en lite stökig och mysig lägenhet med min frukost!
 
Tänk vad rädd jag var för sådana situationer innan, att äta ensam. Nu är det nästan lite mysigt, jag sätter på lite skön morgonmusik och tar extra god tid på mig. Läsa bloggar, nyheter, fundera lite. 
 
Gårdagens hast-inlägg? Det var ett litet genombrott det där. Det är skönt att äntligen börja se vad som är vad. Vad har varit sjukdom och vad är jag. Nu. Utan den. Vem jag är, egentligen. 
 
Innan har jag haft en liten svacka och känt mig väldigt...förvirrad! Kroppen har förändrats mycket, och jag tror inte att mitt huvud riktigt hängt med de senaste viktökningarna. Men ni vet hur jag ser ut idag. Och att lägga upp de fotografierna fick även mig att tänka efter. Att se efter. Vem vill jag vara? Inte bara utseendemässigt, nej det betyder minst. Men vilken av de två Emmorna trivs jag bäst med att leva som? Det finns bara ett svar!

Jag glömmer så lätt fördelarna, jag märkte det igår under samtalet. Och efter att ha fått topp-betyg på tentan insåg jag nog ännu mer att hela jag fungerar nu. Hjärnan tänker så mycket klarare och bättre! Känslor väller fram och skrämmer mig, men om jag vänjer mig vid det och lär mig sålla lite så är det också bra. För vem vill inte känns någonting?
 
Det har varit lite rörigt här hemma med bråk och så. Jag tror att det är vanligt, när rollerna ändras allt eftersom. Jag är inte en svag sjuk människa längre. Mitt liv styrs inte av dåligt samvete och skam. Jag hatar verkligen inte mig själv. Tvärtom. Jag är faktiskt stolt!
 
Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på idag, men det lär bli en dag i innesittarens tecken.
Och det känns helt okey!
Jag har en bok jag vill läsa ut, en bästis att ringa i eftermiddag och lite dammsugning att göra ;)


Kommentarer (2)

Jag är stark!

Publicerad 2013-01-14 18:40:45 i Allmänt,

Lång frukost och sedan St Lars!
 
Få samtal har varit så givande som det jag hade idag med min behandlare. Hon drog en kort resumé över alla mina framsteg och mitt i det här existentionella kaoset jag har travat runt i någon vecka nu så steg en sol på himlen och torkade upp all gyttja: jag är stark!
 
Jag klarar det här! Jag är INTE klängig, behövande, osjälvständig och uppmärksamhetskrävande. Inte mer än andra människor. Däremot tycker jag om att vara med andra, träffa vänner och mysa med sambo. Det är en personlig egenskap och inte avsaknaden av det. Jag är en spontan social människa som oftast trivs bäst med människor runt mig! Punkt. 
 
För det är viktig att skilja på det. Jag är inte svag och sjuk längre. Jag är nästan frisk och tusen gånger starkare!
Kommentarer (1)

Vågar du vara rädd?

Publicerad 2013-01-13 20:50:45 i Allmänt,

Jag är inget mega-Kent:fan. Men en låt poppade upp när jag cyklade hem från storebror precis: Våga vara rädd.

Har ni hört den? 
 
Lite mycket blablabla som Kent brukar vara, men sedan kommer refrängen:
Allt allt allt kommer till den
som vågar vara rädd.
Vågar du vara rädd?
 

Jag inte bara vågar vara rädd: jag är rädd, ofta. Rädd för min sjukdom, rädd för mitt liv, rädd om mina relationer, rädd rädd rädd. Oro, oro, oro. 
 
Men att vara rädd innebär att man har något att förlora. Något man är rädd för att förlora. Jag är rädd för min sjukdom, eftersom jag mår mycket bättre nu. Jag är rädd för mitt liv eftersom jag tycker så mycket om att leva och vill leva ett gott liv. Jag är rädd om mina relationer eftersom jag har människor jag älskar och mår bra tillsammans med. På så sätt har jag ju faktiskt allt: min hälsa, ett långt liv framför mig och underbara människor. 
 
Har ni tänkt på det? Den där hemska rädslan som håller en vaken på nätterna, vad den kan betyda i positiv bemärkning? Så länge man är rädd vågar man också hoppas, eller hur? Hoppas att det inte ska bli på ett visst sätt. 
 
Att känna rädsla är jobbigt. Stressande. Men jag ska försöka vända på den där negativa betingelsen och faktiskt känna efter varför jag är rädd och vad jag är rädd för att förlora. Rädslan i sig är väl ingen härlig känsla, men när jag tänker efter nu kan jag se alla fantastiska saker jag värnar om. 
 
Jag tror också att vi är väldigt olika, vi människor, angående oro och rädsla. Vissa, som jag, oroar ihjäl sig över de mest märkliga saker. Tänker år framåt, bakåt, nutid, "tänk om", "kanske ändå" osv. Det tär på en som människa. Man sover dåligt, man spänner sig och får ont i kroppen. 
 
Om jag kan lära mig att se sakerna jag har och även de saker jag verkligen vill ha/göra, så kanske den där negativa oron kan lämna min kropp och ersättas med en produktiv och mysig trygghet. 
 
Men att vara rädd innebär också att man bryr sig, känner saker. Och DET tänker jag värna om, min empati och mitt känsloliv! Oavsett hur jobbigt det är ibland är jag stolt över min magkänsla. Den leder mig många gånger helt rätt och är min måttstock i många situationer. 
 
SÅ: Det är okey att vara rädd. Bara man inte stannar vid den första känslan!
Kommentarer (1)

Guess who's back?

Publicerad 2013-01-13 14:45:00 i Allmänt,

Heeeeeej!!!!!
 
Okey, lite piggare och gladare än jag känner mig. För att vara ärlig är jag helt slut efter att ha travat runt i Köpenhamn i snö och blåst i nästan tre dagar..! 
 
Resan har varit bra. Jobbig, bitvis. Kvällarna är jobbiga igen, minnen poppar upp och ropar hej. Jag minns så mycket nu, så mycket jobbiga saker jag måste lära mig att leva med. Som jag har gjort. Som jag har varit med om. Och nej, jag har inte varit med om en gruppvåldtäkt, mina föräldrar slog mig inte som liten, ingen har dött. Men nätter, instängd på olika ställen. Långa dagar, ensam. Ensamma nätter i ätstörningens tecken. Kort sagt, sjukdom. 
 
Fyra år av sorg. Och nu en kropp jag inte riktigt accepterar (än!). Men vet ni vad? Sambo och jag gick förbi Glypoteket idag, och där stod en fin staty. "Stående kvinne" tror jag den hette. Hon var vacker. På det där kvinnliga sättet, som min kropp har förvandlats till. Lår, rumpa, bröst. Mjukhet. Kurvor. Hon bara stod där och hade till och med haft en skulptör som säkerligen slitit sitt hår för att få till just de där kurvorna. 
 
Jag är en kvinna, ekade i huvudet. Såg mig själv i skyltfönstren, sådär granskande som vanligt. 
 
På något sätt känns det som att jag har fastnat lite i tiden, mentalt. Jag är inte sjutton längre. Jag fyller tjugotvå om ynka nio dagar. Någonstans gick jag och blev vuxen. 
 
Även om minnena kan få mig att känna det som att jag har levt i tusentals år, levt för många olyckliga liv, så är det mycket jag har missat. Jag har inte rest en massa med vänner, jag har inte levt ett fritt liv med vänner, fikor och middagar. 
 
När jag satt och åt en falafel med sambo förra veckan blundade jag och njöt. Inte bara av den goda falafeln, utan jag kände mig så tacksam. "Tack gode Gud/ande/liv/någonting annat för att jag fick äta en falafel innan jag fyllde tjugotvå". 
 
För det jag har blivit absolut bäst på genom alla motgångar och svårgheter är att vara tacksam för det lilla. En dag utan ångest, en dag med vänner, en dag med solsken... En perfekt kardemummbulle!
 
Så oavsett vad jag har missat eller inte genom åren så har jag lärt mig två saker: jag uppskattar mycket fler saker än jag gjorde som frisk, saker jag då bara tog för givet. Och jag kan fortfarande göra alla de där andra sakerna, och alltså njuta av dem ännu mer nu!
 
Därför kunde jag äta danska wienerbröd, därför kunde jag äta fantastisk italiensk glass till efterrätt. Därför kunde jag äta scramble eggs till frukosten och därför kunde jag ligga i hotellsängen och se på film med sambo och en stor godispåse. 
 
För jag är en kvinna, en vuxen kvinna, som har hela livet framför mig. Och ett så efterlängtat liv, ett liv jag vet att jag verkligen kommer att uppskatta. 
 
Har ni sett filmen Vanilla Sky? Jag brukade älska den filmen, jag har nog säkert sett den tjugo gånger. I alla fall, huvudpersonens "misslyckade" vän Brian säger:
 
"The sweet ain't as sweet without the sour"

Och det är ett citat jag alltid kommer att minnas..!
Kommentarer (4)

Nu åker jag

Publicerad 2013-01-11 11:00:25 i Allmänt,

till Köpenhamn med sambo!
 
Jag kommer hem söndag, tills dess är det radiotystnad...
 
Hoppas ni alla får en fin helg!!!!!!
Kommentarer (2)

Den där lilla detaljen...

Publicerad 2013-01-10 19:25:33 i Allmänt,

I min deppighet kletade jag på mig en ansiktsmask och satte på ett skållhett bad. Humpf. Kanske skulle hjälpa lite?
 
Det hjälpte mycket. 
 
För jag har visst fått mens igen. 
 
Menskossan skrev det förra inlägget!
Kommentarer (4)

Skit-dag

Publicerad 2013-01-10 18:59:26 i Allmänt,

Japp, that's right.
 
Skit. 
 
Allt känns fel. Jag drömde långa hemska drömmar i natt, jag var förlamad och kunde inte ens lyfta mina fingrar. Kroppen var som betong och jag vaknade av att tårarna rann i morse. 
 
En mysig frukost med sambo, fina kramar och kärlek. Sedan stressiga timmar på jobbet, vara glad-glad-glad, trevlig "hej" stort leende, kaka, kakor, bakelser, grädde. Trött. Så jävla trött!
 
Uppsatsen är inte klar än, den ska in imorgon bitti. 
 
JAG är inte klar än. Idag har kroppen bara känts stor och klumpig. Jag tycker den är fin: men det känns konstigt att bo i den. Den där frånvaron, den där avsaknaden av att känna MIN kropp. Den förvirrar mig. Och jag står och ser på mig själv i spegeln och det är inte jag. Det är någon vacker människa, men det är fan inte jag. 
 
När ska jag börja känna mig hemma i det här? När ska jag bara kunna slappna av, när ska jag sluta känna mig sådär fruktansvärt obekväm som jag gör vissa dagar? Jag vill verkligen tro det, att det kommer. Tiden har gjort udnerverk med allt annat. Men när jag är där i drömmarna vet jag ingenting. När jag vaknar känner jag mig tung och klumpig. 
 
Jag vet inte vad jag ska göra. Så jag gråter.
Kommentarer (1)

En bakad bästis-potatis!

Publicerad 2013-01-09 14:45:15 i Allmänt,

Underbara finaste bästis!
 
"Jag blir så glad av att titta på dig nu Emma, du ser helt fantastisk ut!"
 
Jag kan inte sluta le efter att ha träffat henne några timmar. Idag var det dags för den där jäkla bakpotatisen och det var INGA problem. Tänk att det var så skrämmande för bara några veckor sedan? Efterrätten intogs på gamla kära Stenugnsbageriet, i form av en kardemummabulle var. Fantastiskt. Magiskt. Sagolikt. 
 
En del har undrat över min längd och vikt, jag vet inte riktigt om jag vill/ska besvara det. Återigen, jag vill vara ärlig. Återigen, jag vill inte provocera. Och siffror är något väldigt provocerande för människor med ätstörningar. TIllsvidare vill jag nöja mig med att säga att jag inte är anorektisk och jag har inte ett underviktigt BMI. Längd känns lite mindre "laddat", jag är 173 cm lång! Innan jag började den här friskhetstresan så var jag faktiskt "bara" 171 cm. Knasigt va? Snacka om att det är fel för kroppen att vara så underviktig! 
 
Just nu sittter jag och försöker skriva klart min uppsats som ska in på fredag: imorgon får vi reda på tentaresultatet från innan jul... Nervöst! Jag tror det gick bra, men min magkänsla angående skolan litar jag inte så mycket på, hehe. Fast det har ju alltid gått bra hittills. Så varför inte nu?
 
 
Kommentarer (2)

Ni är helt fantastiska!

Publicerad 2013-01-08 23:08:42 i Allmänt,

Ja, allihopa!

I ett annat liv hade jag bjudit hem er alla på spontanmiddag med mycket god mat och en hel del vin, snackat och skrattat och gråtit. För vi bär alla på likartade sår: på ett sätt känner vi varandra väldigt väl, eftersom vi faktiskt vet hur andra i samma situation känner. Det är inte en psykolog som har läst sig till saker. Det är inte en mamma/pojkvän/kompis som har fått saker förklarade för sig. 
 
Vi vet varför man kan darra av ångest efter att ha ätit någonting, vi vet vad långa mörka nätter med mördande tanker innebär. 
 
Därför kan vi vara ett fantastiskt stöd för varandra!
 
Nu finns det ju även en problematik i vår ensamma sjukdom som innebär jämföringar, tävlingar och tankar vi inte alltid mår bra av. Jag var tveksam inför att publicera mitt förra inlägg av denna anledningen men samtidigt kände jag att det kunde vara en bra grej för oss allihopa: jag vill visa er hur friskhet kan se ut och kännas!
 
Min intention med den här bloggen var från början att skriva av mig. Kunna bläddra mellan dagar, se mina egna framsteg etc. Men jag kunde inte låta bli att kommentera hos er andra, jag kunde inte låta bli att skriva till starka fina människor jag dagligen läser om. 
 
Jag känner mig fortfarande lite som en främling i min "nya" kropp. Och det var läskigt att lägga ut en bild, speciellt med ben och allt, med tanke på mina löjliga "lår-komplex". Fast till och med jag kan se den positiva förändringen, skillnaden och jag ryser av den gamla bilden från i somras. Jag tycker det är vidrigt att jag har sett ut sådär, att jag har mått och levt så som jag gjorde då. Att jag i spegeln uppfattade mig själv mer som bilden nedanför, när jag var så långt ifrån det. 
 
Ärlighet varar längst, det är ett ordspråk jag verkligen försöker anamma. Och inte bara gällande mina privata relationer, utan i allt jag gör. Jag tror att ärlighet är den egenskap som imponerar mest på mig, som skapar en tillförlit och trygghet. Jag har läst för mycket blogginlägg där fifflande och lögner smyger sig in. Inte alltid med flit; gud vet hur mycket man ljuger även för sig själv som sjuk. Men det är ledsamt. Det undergrävde alltid mitt hopp om att kunna äta normalt utan att bli smällfet. Ingen tycktes ju följa de där jäkla matlistorna i slutändan ändå?
 
Det går. Det går att äta fritt, det går att äta lite godis varje dag, det går att äta två portioner, det går att låta bli att träna, det går att äta ute, det går att äta sent. Allting går. De enda omöjligheterna angående mat är de du själv sätter upp, som din ångest tvingar fram. 
 
Det finns inte några regler angående ätande lika lite som det finns en generell rekommendation som passar perfekt för alla. 
 
Jag har äntligen börjat lära känna min egen kropp, dess behov och enorma kraft.
Jag hyser äntligen en enorm respekt för den.
Även om jag inte älskar varenda centimeter av den (än?) så respekterar jag deras funktioner. 
Det finns tusentals bra anledningar till varför en kvinnokropp ser ut som den gör, vid normalvikt. 
JAG är inte rätt person att säga emot bl.a. evolutionen.
 
Och i slutändan vill jag faktiskt bara leva ett lyckligt, långt liv!
Kommentarer (4)

Här kommer alla känslorna på en och samma gång

Publicerad 2013-01-07 21:10:06 i Allmänt,

Ja, så är det faktiskt. 
 
Just nu guppar humöret upp och ner, upp och ner och upp igen. Tårar av glädje, tårar av sorg. Tårar över saker som varit och tårar över saker som är. Saker som inte är. Det är jobbigt. Det är utmattande. 
 
Samtidigt hänger uppsatsen som ska in på fredag över mig, men jag orkar inte riktigt bry mig. Det mesta av min energi går åt till att hålla mig flytande. Idag fick jag en stor kram av min behandlar och ett "grattis, nu är du normalviktig! Känns det inte bra?". Det kändes bra att se hennes glada stora leende, det kändes bra med tanke på hur mitt liv ser ut. Men det känns inte alls bra någonstans. Någonstans är jag rädd och jäkligt förvirrad. 
 
För det var ju nu det skulle vara härligt att leva igen. Sådär, som det var när jag var frisk, innan. Det är nog bara det att livet inte var perfekt då heller. Bara så mycket bättre än livet som sjuk att jag målade dit en guldkant kring alla minnesbilder. Ältade de lyckliga minnena om och om igen under mörka perioder tills jag fick för mig att livet var underbart precis hela tiden. 
 
Jag ser fortfarande fel i spegeln. Ibland är det en enda stor klump kött som ser tillbaka på mig, konturlös med ledsna ögon. Nästa gång kanske jag ser den där fina tjejen jag egentligen är. Det är bara så förvirrande. 
 
Från i somras har jag gått upp 17 kilo. Det hade varit konstigt om jag inte märkte någon skillnad. En gång såg jag ett TV-program där sjukligt överviktga människor rasade i vikt och sedan blev deprimerade. De kände inte igen sig själva längre. Det handlar inte alls om vad som är bra för min kropp eller inte, detta är enbart mentalt. 
 
Men det är bara att vänja sig som gäller! För jag vill leva ett långt fint liv helt enkelt. Denna helgen ska jag och sambo spendera i Köpenhamn, på hotell med hotellfrukost. Det har jag inte vågat äta på hur länge som helst, och nu längtar jag tills det! Längtar efter att resa, helst hela tiden! Det är en boja som har försvunnit och om det enda priset jag behöver betala är att jag känner mig lite förvirrad och olustigt emellanåt så är det värt det alla gånger. 
 
Jag tänker aldrig sluta tro på att jag kan bli helt frisk. Speciellt inte nu, med tanke på alla tusentals framsteg jag har gjort och även de bakslag jag har kommit över. Det finns ingen återvändo, så vägen går bara framåt. Kanske en krok här och där, men aldrig en u-sväng. 
 
Just nu sitter jag och är fundersam tillsammans med en godispåse (resterna från gårdagens biobesök). Tänker igenom dagen, tänker igenom hur mitt liv är, hur jag vill att det ska vara. Tänker på gamla saker, nya saker. Vrider och vänder lite. 
 
"Du har tur som har en så otroligt snygg figur av dig själv Emma", sa min behandlare idag. 
 
Och även om jag inte är helt överrens med henne så närde det en tanke jag har haft ett tag: jag vill visa er hur det ser ut. Hur normalvikt som vi alla har varit så rädda för ser ut. Jag vet att skillnader och "spink-bilder" kan vara triggande men det här är viktigt även för mig själv och jag ber er att inte läsa vidare om ni känner att det är jobbigt. 
 
Så en liten jämförelse. Vi kan börja med hur jag såg ut i somras:
Den här dagen minns jag att jag kände mig väldigt frisk och stark, jag hade gått upp något kilo sedan juni (detta är i augusti) och hade ringt och fått en remiss skickad till St Lars. "Snart är jag frisk" tänkte jag. Yeah, right!

Jag hetsåt ibland, om än mer sällan, ni ser alla sexiga blodådror som ligger som maskar? Jag hade fint ludd över ryggen och var rädd. Hela tiden. Rädd för mat, rädd för allt roligt i livet, rädd för att ändra något, rädd för att vara fast för alltid, rädd för att sambo skulle ge upp hoppet. Många dagar låg jag i sängen under nästan hela dagen med ångest och vansinniga gråtattacker. Kort och gott: jag mådde skit. Men jag vågade inte förändra tillräckligt mycket för att komma ur det.
 
Nu då? 
Idag mår jag bra. Stabilare, lugnare. Hetsätningar är långt bak i tiden, det "värsta" som kan hända nu är att jag äter lite för mycket bara för att något är gott och blir väl mätt. Det går över. Magiskt! Jag är normalviktig. 17 kilo senare. Jag känner saker igen. Jag skrattar fårn magen. Jag tycker det är roligt att leva, jag är tacksam över att jag lever det liv jag gör. Jag vågar sätta gränser och har inte dåligt samvete hela tiden. Skäms inte över mig själv. Äter när jag är hungrig, mumsar godis eller kakor när jag är sugen. Det finns ingen mat kvar på den där svarta listan som var flera mil lång innan. Jag har växt 2 centimeter (!!???!!!), jag har fått tillbaka sexuell lust (grr), och jag är nog en mycket bättre flickvän, kompis och människa än jag någonsin har varit som vuxen. Oavsett förvirring eller inte så går det mesta bra. Jag får jobb jag söker, jag klarar tentor utan att behöver plugga jättemycket, det är skönt att duscha, det är skönt att sitta och ligga, jag tänker inte ens på att det kan vara jobbigt att gå en liten promenad, jag känner inte av kompensationstvång och många andra tvångshandlingar har bara försvunnit. Nästan alla! 
 
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om mitt förändrade mående, rada upp fördelar i all oändlighet. Men jag tror att ni förstår vart jag vill komma. Även om livet inte har förändrats så har jag gjort det. Inte bara fysiskt. Jag är helt säker på att jag kommer få min beskärda del av livets smällar och tråkigheter. Men jag kommer att orka. Jag kommer att överleva. Och jag komemr våga känna saker under tiden och inte samla berg av ångest i bakhuvudet. 
 
Jag är inte bara smal längre. 
Jag är en människa igen!

Och det gör att jag står ut med de där stunderna i spegeln ibland. För jag vet ju att mina ögon ljuger för mig. Men det gör inte alla andra. Inte heller mitt övriga mående.
Kommentarer (13)

En kortfattad söndag och en falafel special..!

Publicerad 2013-01-06 23:49:26 i Allmänt,

Vaknade hemma hos mami, åkte till pappa, åkte till Helsingborg, åkte till Lund, åkte hem i Lund. 
 
Hemma och pustade ut, kramade sambo och packade upp lite julklappar och mycket shopping!
 
Var på bio och såg the Hobbit, kom precis hem.
 
Innan bion orkade vi inte laga mat, så vi köpte *trumvirvel* falafel!!! Lunda falafel närmare bestämt. Och det var PRECIS lika gott som för tre år sedan, när jag åt en tugga och sedan grät i tre timmar (tack gode gud för att det tiden är över). Men jag tyckte att det verkade bättre med kyckling och halloumi också. Så ja. Slukade den tacksamt på Stortorget i ett svalt kvällsmörker tillsammans med min älskling. Undertiden var jag tacksam över att jag faktiskt hann äta en falafel innan min födelsedag nu den 22 januari. Jag klarade av att äta en falafel under mitt tragiska men också magiska år som tjugoettåring!
 
Sedan gick vi till Candy People (där jag brukade handla hets-godis), köpte varsin godispåse. Klumpen i magen kom när vi skulle betala och min godispåse såklart visade sig väga nästan 8 hg. Faaaaan!!!! Hur skulle jag kunna hantera så mycket av mitt favoritgodis??? Och den där filmen då, den är ju tre fucking timmar lång! 
 
Djupt andetag
 
"Skit i att äta godis om du inte känner att du klarar det, Emma", sa den där snälla rösten som blir allt starkare. "Men testa någon bit i alla fall!". Den elaka rösten var tyst. Jag sa "om jag ger dig min godispåse så ställ bort den" till sambo som bara nickade.
 
Imorgon ska jag äntligen till min älskade behandlare och prata av mig!
 
Och nu ska jag verkligen sova!
 
Kommentarer (3)

Den där shoppingdagen...

Publicerad 2013-01-05 16:38:38 i Allmänt,

...är (äntligen) slut!
 
Och jag med! Gud vad trött man blir av att gå i ett köpcentrum med mycket människor, massa saker överallt att titta på, myller! För att inte tala om dusterna i provrummet, om jag behöver ta av mig alla kläderna en gång till nu snart kommer jag börja gråta ;)
 
Men mamma är lite väl generös, faktiskt. Även om studentkassan ler glatt när hon betalar..! 
 
Så vad köpte jag nu då?
Hehe. Tre par byxor (nudies "high kai", tgr of swedens "kelly" och ett par grå g-star), en ulljumper och ullkappa från benetton, figurklänning och en blus från H&M, strumpbyxor och lövely spetsunderkläder på gina tricot... Och ALLT var på rea förutom underkläderna som är billiga i alla fall. 
 
Nu har jag nästan en helt ny garderob med kläder i min storlek, som är fina och passar mig både fysiskt och psykiskt. Jag har inte känt mig så sexig som när jag drog på mig den där klänningen på...väldigt väldigt länge. Ni vet, som när man var typ sexton och hade nästan ingenting på sig, högklackat och för mycket rouge? Och ändå kände sig snyggast i hela världen (hå hå ja ja). 
 
Efter den obligatoriska lunchen på wook kitchen och senare en fika mår jag ändå bra, om än lite mör i benen och skallen. Och att se mammas glada blickar i ett provrum, det fick mig att må riktigt, riktigt bra. Jämfört med när vi letade studentklänning för så länge sedan och vi grät tillsammans... 
 
Har ni tänkt på hur sjuka storleksskillnader det finns? I mina nudiejeans hade jag strlk 30, men i g-starbyxorna 25? Det är inte konstigt att man blir förvirrad i den där shoppingvärlden, min kropp förändrades ju inte direkt de två minuterna som gick mellan jag bytte. Först kändes det konstigt, jag menar 30 i midja? Sedan såg jag ner på mig i spegeln och sket i vilket. De sitter ju bra och det stod inte i "jag är fet och har strlk 30 i midja" i min panna. Det är bara en liten siffra på på insidan av byxorna. Det ska inte få påverka mitt mående och mitt liv. Den där lilla siffran. Så jag firade med en enorm bit cheesecake som var guda god ;)
 
Nu har jag och mami däckat i sängen, och kommer nog stanna här tills vi blir hungriga nog att släpa oss ner till köket... Förhoppningsvis ;)
 
Storebror kommer hit sedan, jag tycker det är så himla kul och mysigt att vara med min familj! Äntligen kan jag vara här med dem och bara njuta, det är fortfarande en relativt ny känsla. Det finns ingen underliggande oro som underminerar stämningen.
För jag mår bra.
Riktigt bra. 
Jag ska bara vänja mig lite vid allt som hänt nu under hösten
och såklart jobba vidare med en del tankar/beteenden. 
 
 
Kommentarer (3)

En liten kommentar

Publicerad 2013-01-04 19:08:20 i Allmänt,

Och medan jag skrev det förra inlägget trillar det in en kommentar från en väldigt kär läsare. 
POFF, nu sitter jag med ett litet leende istället. 
TJOFF, så var rummet lite ljusare och allting lite mysigare. 
 
Elin, du är en av de personer här som verkligen kan vända mina  <3
Kommentarer (2)

Trötthet

Publicerad 2013-01-04 18:37:39 i Allmänt,

Jag är helt slut. Utan att överdriva!
 
Nu har jag landat hemma hos mamma, har varit i Helsingborg och käkat lunch/fikat med en gammal vän innan. Och shoppat. Lite. Ett par nya Cheap Monday, second skin på 40% rea. Vad ska man göra när man inte är i Malmö på Weekday-rean?
Ett suddigt och fortfarande julpyntat (???) Mezo!
 
Någon slags melankoli har tagit över, ni vet när man slokar lite med axlarna och allt känns lite fel? Just idag har magen envisats med att kännas extra mjuk, jag har inte hunnit vänja mig vid att byxorna skär in i lite mjukhet när man sitter ned... Men, mjukheten är här för att stanna. Face it. 

Det har varit omtumlande dagar denna veckan. All egentid som egentligen skulle vara studietid har upptagits av tankar, minnen och gamla känslor. Det är förvirrande, det är rörigt och det är intensivt. Jag tror att många situationer i mitt liv har genomlevts utan att jag egentligen har känt något. Jag har varit en zombie alldeles för länge. Kanske hann jag inte känna så mycket under tiden. Det minns jag inte. Det finns en sorg inom mig i alla fall, jag tror att det är sparade tårar som ligger och skvalpar i magen och gör mig trött. Otroligt trött. 
 
Just nu saknar jag faktiskt sambo lite, bara få försvinna in i en varm famn och... andas. Långsamt. 
 
Nu står istället mamma och lillebror i köket och lagar *trumvirvel* chili con carne (min favorit just nu!). Jag blev utvisad till soffan, vilket jag är rätt nöjd med. Givetvis oroar jag mig liiiite över att det inte ska finnas några grönsaker i maten/fel kryddor osv. Men kanske mer på det där "normala" planet, som i en husmor som alltid lagar allting godast själv... Heheh, det hörs att jag inte är arton längre! När jag flyttade hemifrån kunde jag bara koka pasta (vilket jag inte åt då) och möjligtvis ett ägg. Typ. 
 
Jo just det!
Alla grötfantaster: hör upp!
Jag efterlyser gärna någon ny smakkombo á la havregrynsgröt! Jag tror mig veta att det finns en hel massa roliga saker man kan hitta på, dessvärre har jag hakat upp mig på hackade dadlar/torkade plommon och vaniljyoghurt. Underbart gott men lite tråkigt efter ett år..!
Kommentarer (3)

Nyklippt lycklig!

Publicerad 2013-01-03 22:19:00 i Allmänt,

Tadah!! :
 
 
Indiska restaurangen var RIKTIGT bra, supergod buffé!
Och mysig sambo. Jag älskar när man har rensat luften i ens förhållande och bara inser hur mycket man älskar varandra. Nästan värt att bråka, hur ont det än gör. Trots allt blev det här en riktigt mysig bra dag :)
Kommentarer (4)

Lila ris och impulsklippning

Publicerad 2013-01-03 14:56:43 i Allmänt,

Ja, det är sant. 
 
Det går att koka lila ris, se här bara:
 
"Trixet" var tydligen att blanda lite svart ris med vanligt basmati. Piffigt va? Jag höll själv på att få en liten chock när jag lyfte på grytlocket. Men det syntes inte så mycket när jag hällde på korv straganoff-såsen ;)
 
Nu har jag varit på gymmet en snabbis, det var en konstig impuls som kom upp. Så nu ska jag snart käka havregrynsgröt med kesella som mellis och sedan *trumvirvel* in till stan och klippa mig! Sjukt länge sedan jag gick till frisör, det är alltid mamma eller sambo som klipper mig (och jag själv) Hoppas ingen av mina privata frisörer blir stötta, men jag känner att något behöver ändras lite. Och det är faktiskt gudomligt mysigt att sitta hos en frisör som petar runt i ruffset, med en dålig blaska stadigt i nävarna. Ahhh! Det ska bli, som vi säger i Skåne, najs ;)
 
Innan det ska jag verkligen försöka skriva liiiite i alla fall på uppsatsen, så det är bäst jag börjar nu! 
 
Utvärdering ikväll på indiska maten kommer :)
 
Kommentarer (3)

Mys-fika, shopping och tjafs

Publicerad 2013-01-03 11:24:00 i Allmänt,

Igår blev det väldigt dåligt uppdaterat här!
 
Först satt jag och skrev lite på min uppsats, sedan promenad med storebror som avslutades vid stationen, ner till Malmö och hem till bästis. Kompislunch och bakning, geisha-kladdkaka till efterrätt:
Lite snabbshopping på väg ner till centralen, tillbaka till Lund och till sambo. Sedan sambotjafs. Gråt och kramande hela kvällen. 
 
Idag är jag alltså tröttare än trött! Vaknade klockan nio, vilket är rätt sent för mig som brukar vara upppe och skutta vid halv åtta. Särskilt med tanke på att jag somnade vid elva igår. Men det var välbehövliga timmar! 
 
Efter en seg frukost gick jag bestämt in i garderoben. Provade byxa efter byxa och högarna växte. Sorterade hårt. Bort, stanna, bort, stanna. Nu är hålen stora i garderoben men jag känner mig faktiskt lite renad. Visst, det är en sorg att slänga favoritplagg. Det känns lite sniket jobbigt att slänga dyra märkesplagg. Men ingenting är mer värt än mitt mående. Och jag vet hur dåligt jag har mått i de där olika byxorna. 
 
En lång dusch senare klädde jag på mig min nya blus från min spontanshopping igår, målade naglarna och rotade fram ett par örhängen. 
 
Och nu sitter jag i soffan, med en saftig apelsin och ska påbörja dagens "duktig-i-skolan":projekt. Dvs skriva vidare på arbetet som ska in nästa fredag. 
 
Jag vill inte skriva så mycket om bråket med sambo. Det är ingenting hemskt som har hänt i alla fall, det handlar mest om att vi är två väldigt olika envisa människor och det där om att mötas på mitten. Vissa saker retar såklart ihjäl mig men det absolut viktigaste är min enorma kärlek till honom! Det andra får man helt enkelt lösa. Så länge båda vill så tror jag att man kan. Och så får man kanske svälja en del var, från den andra. Kärlek=kompromissa tror jag med ett litet tyvärr. Det finns ingen Hollywood-kärlek i Sverige ;)
 
Men den där geisha-kladdkakan då?
Helt sagolik! Receptet är som en vanlig kladdkaka, förutom att man smälter smöret med 100 g mörk choklad och har fler ägg (4 st istället). Sedan klippte jag lite geishabitar över vår skaåpelse och smoshade in den i ugnen 20 minuter. Vi tre åt upp nästan hela formen, hahaha, med varsin kopp kaffe och mycket snickesnack. 
 
Ingen ångest. För det händer ingenting mer nu. Jag har stannat i vikt nu, nästan oavsett vad jag äter. Och jag äter rätt mycket, insåg jag vid lunchen med kompisarna igår. Även om det kändes lite obehagligt att konstatera gick det att mota bort: sluta jämföra, helt enkelt. JAG vet vad JAG mår bra av! Och det får jag bara lita på. 
Igår kom sambo hem med 50g Ferror Rocher, som ska få göra mig sällskap under dagens pluggande. Ikväll ska vi äta ute, på en indisk restaurang, när han kommer hem från jobbet. Jag tror vi kan behöva det, sitta ner tillsammans och ha en mysig kväll. Imorgon ska jag åka upp till mami, för på lördag väntar en riktig shoppingdag. Det är dags att förminska hålen i garderoben. Eller som mamma sa "Det är dags att vi köper lite riktiga snygga kvinnokläder till dig Emma!". Och jag längtar faktiskt jättemycket :)
 
 
Kommentarer (4)

Alla dagar är inte fantastiska!

Publicerad 2013-01-01 22:34:00 i Allmänt,

Jag tänkte på en sak nu ikväll, framför Året med kungafamiljen:
alla dagar är inte så jävla kul!

På bloggar läser vi ofta positiva inlägg, små berättelser från dagen och så vidare. Men det är ju verkligen inte så att jag trallar fram hela dagarna och sedan har en dålig dag då och då. Det finns väldigt många helt vanliga dagar i mitt liv. Absolut. Som idag. Jag har egentligen inte gjort någonting. Träffat storebror lite, ätit en lussebulle, småpysslat hemma. Hängt lite med kompisar framför TV:n med lite godis. Nothing special. 
 
Jag får ibland kommentarer och läser om ensamma människor. Ensamma sjuka människor. Och det smärtar mig att de känner så. För vi är ju inte helt ensamma. Det finns flera miljoner människor bara i Sverige. Men den där ensamheten, som kommer inifrån... Den är den värsta. För den tar ifrån dig möjligheten att våga vara med andra. Att hoppas och verka för att livet ska vara annorlunda; att nya vänner kan finnas där ute. Den kommer med självförakt i släptåg. "Det måste vara något fel på mig, varför skulle jag annars vara ensam när alla andra har någon?". 
 
Ensamhet är något nästan fult i vår värld.
Varför?
Är det fel på personer som är ensamma?
 
Jag har varit extremt ensam. Oavsett hur många människor som funnits/inte funnits omkring mig, så har känslan av ensamhet plågat mig i flera år. Nästan tagit livet av mig. I alla fall mitt hopp och min livsglädje. Jag satt på en slutan avdelning på allmän psyk i Malmö och mamma hade åkt hem efter ett besök. Rop i korridoren, gråt, suckar. Ensam. Inne i det där psykiska kaoset. 
 
Det är inte länge sedan, bara några år. Jag minns allt, in i minsta detalj. 
 
Så tro mig: jag vet vad ensamhet är.
 
Och jag är fortfarande lite rädd för den. Känslan. 
Men jag tror att jag gör slut på den lättast genom att se den för vad den verkligen består av: andras värderingar. Mina värderingar. Vi ska ha många vänner, man ska vara populär. Man ska alltid ha någon att vara med om man vill. Och visst, det är kanske en utopi bara för att det är roligt att vara med andra. Men inget måste. Ingen garanti. 
 
Jag tycker vi alla borde bli bättre på att prata om det där med ensamhet. Hos oss ätstörda bloggas det en hel del om det och jag minns hur otroligt skönt det var att sitta ensam i en lägenhet och läsa om andra, som jag till och med beundrade i deras kamp för frihet, och deras ensamhet. Den liknade min egen så otroligt mycket. Och om det nu inte var något fel på dem.....varför skulle det vara det på mig?
 
Men "friska" människor då? Det är rätt tyst om ensamhet. 
Skit i det. Skit i att allas liv verkar vara så perfekta. 
Jag lovar att ditt liv, när du beskriver det lite ytligt, kan uppfattas så av andra. Man väljer ju oftast de bästa bitarna och visar fram dem, eller hur? Man ser inte ensamheten hos andra, vet inte vem som går hem själv och sitter där. 
 
Idag har jag inte känt mig så värst ensam. Men det går upp och ner, dag till dag och ibland till och med timme till timme. Det är så livet är: man känner saker och blir mycket mer känslig. Man har inget hårt sjukdomspansar som skyddar en mot allt och alla längre. Och tack gode gud för det! För det silar även bort all lycka, ja allt fint!
 
Jag vill i alla fall inte ljuga för någon. Det är tufft ibland, det där med livet. Man känner sig ensam även när man är normalviktig. Allt dåligt i ens liv är inte bara sjukdomen, glöm inte det. En del får man jobba med senare också. 
 
Det går att förändra. Det går att tänka annorlunda. Det finns nya människor. 
Allting går att förändra. Men du måste vara frisk och stark nog för att orka!!!
Därför måste man bli lite friskare först. 
För att orka leva ett bra liv!
Kommentarer (4)

Den första dagen

Publicerad 2013-01-01 16:42:35 i Allmänt,

Hej alla fina!
 
Och nej, jag vaknade inte nu. Men halv elva. Nytt sömnrekord? Somnade i och för sig vid tre, så inte såå konstigt trots allt. 
 
Kvällen igår var fin. En bra nyårsafton, det är inte det vanligaste..? Ett oorganiserat knytkalas med tjugo andra härliga människor (blev större än jag hade trott!). Oorganiserat som i att i stort sett alla dök upp med olika pajer, haha. Säkert kort?
 
Allt kändes bra under kvällen, jag fick komplimanger för min klänning och träffade trevliga människor! Plötsligt glömde jag bort att jag för bara någon timme sedan suttit hemma och gråtit i mjukiskläder över att kroppen har förändrats så mycket...
 
Men sedan ringde jag mamma, som återigen påminde mig om självklara saker:
De kläderna är det fel storlek på. De passar inte mig. Jag är inte byggd för att ha så små storlekar.
Det är kläderna det är fel på. Inte min kropp. Den mår faktiskt riktigt, riktigt bra.
Men inte lika bra när jag trycker i den i för små jeans som skaver eller klänningar med för smala liv.
Såklart!
 
Dessutom bestämde vi oss för en större shopping i helgen. Det är lite tomt i jeanshyllan nu, efter den senaste rensningen. Och först nu känns det riktigt värt att investera i nya kläder, för de här kan jag ha resten av livet (om jag nu vill det, hurm). De andra har jag haft i i alla fall tre år, många är riktiga favoriter. Det är nog mer det som svider, faktiskt. Samtidigt känns det faktiskt lite spännande att kunna ha lite mer figursytt, lite urringning och så vidare. Ingent tyg som fladdrar i rumpan. Inga provrumslampor som avslöjar varenda blodådra på en. Inga expediter som smygkollar på en, medlidsamt. 
 
Den känslan ska jag nagla fast mitt i hjärnan. 
 
Imorgon ska jag baka tillsammans med bästis och en annan tjej jag pratade med rätt mycket igår. Vi har träffats tidigare också, genom bästis, men jag var nog för sjuk för att orka uppskatta sällskapet mer än att konstatera "trevlig". 
 
Dessutom tror jag att många skyr oss, sjuka. Det hade jag kanske själv gjort som frisk. Det kan inte vara så kul att fika med en kompis som är pinnsmal och alltid bara dricker svart kaffe så att hela fikan präglas av oro istället. Jag är verkligen ledsen för att mina vänner har fått ha det så, med mig. Och även när jag fick inbjudningar till olika saker tackade jag som regel nej. Jag orkade inte. Jag var för rädd. Eller bara utmattad. Oftast både och. 
 
Idag sprang sambo upp, käkade frukost och låste in sig i arbetsrummet med uppsatsen vi ska skriva nu under lovet. Jag då? Eh..
 
 
Jag försökte verkligen sätta mig ner. Men det går inte. Är lite bakis sedan igår. Trött. Inte sugen. Inte alls sugen faktiskt. Så hittills har jag... städat lite. Läst bloggar. Pratat i telefon med olika familjemedlemmar. Ätit chili con carne till lunch. Duschat, länge. Pussats med sambo. Gått en liten minipromenad tillsammans. Snart kommer storebror hit och fikar. Ikväll ska vi se Året med kungafmiljen (heter det va?) klockan åtta och sedan ska sambo jobba imorgon. Tidigt i säng alltså!
 
Nyårslöften då? Jag har faktiskt inga. Jag gillar inte övergripande mål, långsiktigt och sådant där. Det kväver mig mer än hjälper. Det är så förknippat med viktnedgångshets och annat smärtsamt. Istället tänkte jag ha några andra mål, som jag inte ens kallar löften:
 
- Se till att må mer eller mindre bra, varje dag genom att ta ansvar för mitt eget mående och miljöer. Alltså inte umgås med "fel" människor, slarva med mat/träning/annat som jag redan innan vet kommer att komma surt i efterhand!
- Fortsätta att sköta skolan bra! Det vet jag att jag mår bra av, då jag slipper mycket stressande!
- Vara en bra vän/flickvän, dock utan att slita ut mig själv eller kräva mer av mig själv än jag kräver av andra. 
- Fika, många gånger
- Äta på restaurang många gånger
- Gå på bio och mumsa godis med gott sällskap
- Säga "tack" till komplimanger istället för att avfärda dem 
- Stanna upp då och då och ge mig själv en klapp på axeln
- Baka mer, både kakor och mat-bröd. Det är lite som terapi och dubbelt så gott som fördigköpt!
- Testa att laga nya maträtter, kanske köpa någon bra kokbok? (Tacksam för tips!)
- Försöka bryta fler tvång/tvångstankar jag fortfarande har
- Vara glad och tacksam över att jag lever, och dessutom lever ett bra liv!

Genom att göra detta, och lite annat tror jag att jag kommer att få en ännu bättre grund för att kunna släppa de sista mat-tankarna och faktiskt kunna bli helt frisk och fri!
 
För de här sista stegen är nog de svåraste. Jag måste lära mig att leva mitt liv så att jag blir glad, nöjd och helt enkelt mår bra! Ta hand om mig själv. Vara den personen jag egentligen är och vill vara. Men inte racka ner på mig om jag inte alltid lyckas. För det gör man nog aldrig, genomgående. Jag tror man vinner mycket tid och kraft genom att förlåta och gå vidare snabbt. Annars förlorar man så mycket tid till att vara ledsen och bitter. Ibland stressar det mig att veta att detta är mitt enda liv, som går åt till så mycket dumheter som jag har haft för mig. För att inte känna så försöker jag istället fokusera på hur mycket tid jag har kvar. Som nu. Ett helt år framför mig!!! Det är jag väldigt glad och tacksam för.
 
År 2013 kommer inte att vara ett perfekt år, det vet jag redan nu. Men det kommer att vara bättre än 2012. JAG kommer att bli ännu bättre, må ännu bättre och kunna njuta ännu mer av mitt liv. Och det räcker! Jag behöver inte börja träna fyra gånger i veckan för det, eller ha bäst på alla tentorna, skaffa massa nya coola vänner eller vad det nu kan vara. För om jag sätter ett likhetstecken mellan massa praktiska krav och ett lyckligt liv kommer det bli krokigt. Det vet jag av erfarenhet. Minimera förväntningar och drömmar, ha det som en liten drivkraft istället. Håll målen nära ditt liv idag, så att det är realistiskt att uppnå dem och att de känns bra att tänka på! Förvändla inte er själva till supermänniskor, var er själva istället och utnyttja era egna unika förmågor på bästa sätt. Att lära sig förvalta sina personliga fördelar är nog det absolut bästa sättet att kunna ta sig fram smidigt genom livet. Likväl som att veta om sina svagheter och ha taktiker för ur man ska kunna minimera jobbiga situationer där de yttrar sig!
 
Nu ska jag försöka att skumma lite rättsfall och förhandsavgöranden... Suck.. Men jag har i alla fall glasögon på idag, så jag känner mig lite pluggig.. Vi får se hur långt det räcker!
 
 
Kommentarer (1)

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela