Här kommer alla känslorna på en och samma gång
Ja, så är det faktiskt.
Just nu guppar humöret upp och ner, upp och ner och upp igen. Tårar av glädje, tårar av sorg. Tårar över saker som varit och tårar över saker som är. Saker som inte är. Det är jobbigt. Det är utmattande.
Samtidigt hänger uppsatsen som ska in på fredag över mig, men jag orkar inte riktigt bry mig. Det mesta av min energi går åt till att hålla mig flytande. Idag fick jag en stor kram av min behandlar och ett "grattis, nu är du normalviktig! Känns det inte bra?". Det kändes bra att se hennes glada stora leende, det kändes bra med tanke på hur mitt liv ser ut. Men det känns inte alls bra någonstans. Någonstans är jag rädd och jäkligt förvirrad.
För det var ju nu det skulle vara härligt att leva igen. Sådär, som det var när jag var frisk, innan. Det är nog bara det att livet inte var perfekt då heller. Bara så mycket bättre än livet som sjuk att jag målade dit en guldkant kring alla minnesbilder. Ältade de lyckliga minnena om och om igen under mörka perioder tills jag fick för mig att livet var underbart precis hela tiden.
Jag ser fortfarande fel i spegeln. Ibland är det en enda stor klump kött som ser tillbaka på mig, konturlös med ledsna ögon. Nästa gång kanske jag ser den där fina tjejen jag egentligen är. Det är bara så förvirrande.
Från i somras har jag gått upp 17 kilo. Det hade varit konstigt om jag inte märkte någon skillnad. En gång såg jag ett TV-program där sjukligt överviktga människor rasade i vikt och sedan blev deprimerade. De kände inte igen sig själva längre. Det handlar inte alls om vad som är bra för min kropp eller inte, detta är enbart mentalt.
Men det är bara att vänja sig som gäller! För jag vill leva ett långt fint liv helt enkelt. Denna helgen ska jag och sambo spendera i Köpenhamn, på hotell med hotellfrukost. Det har jag inte vågat äta på hur länge som helst, och nu längtar jag tills det! Längtar efter att resa, helst hela tiden! Det är en boja som har försvunnit och om det enda priset jag behöver betala är att jag känner mig lite förvirrad och olustigt emellanåt så är det värt det alla gånger.
Jag tänker aldrig sluta tro på att jag kan bli helt frisk. Speciellt inte nu, med tanke på alla tusentals framsteg jag har gjort och även de bakslag jag har kommit över. Det finns ingen återvändo, så vägen går bara framåt. Kanske en krok här och där, men aldrig en u-sväng.
Just nu sitter jag och är fundersam tillsammans med en godispåse (resterna från gårdagens biobesök). Tänker igenom dagen, tänker igenom hur mitt liv är, hur jag vill att det ska vara. Tänker på gamla saker, nya saker. Vrider och vänder lite.
"Du har tur som har en så otroligt snygg figur av dig själv Emma", sa min behandlare idag.
Och även om jag inte är helt överrens med henne så närde det en tanke jag har haft ett tag: jag vill visa er hur det ser ut. Hur normalvikt som vi alla har varit så rädda för ser ut. Jag vet att skillnader och "spink-bilder" kan vara triggande men det här är viktigt även för mig själv och jag ber er att inte läsa vidare om ni känner att det är jobbigt.
Så en liten jämförelse. Vi kan börja med hur jag såg ut i somras:
Den här dagen minns jag att jag kände mig väldigt frisk och stark, jag hade gått upp något kilo sedan juni (detta är i augusti) och hade ringt och fått en remiss skickad till St Lars. "Snart är jag frisk" tänkte jag. Yeah, right!
Jag hetsåt ibland, om än mer sällan, ni ser alla sexiga blodådror som ligger som maskar? Jag hade fint ludd över ryggen och var rädd. Hela tiden. Rädd för mat, rädd för allt roligt i livet, rädd för att ändra något, rädd för att vara fast för alltid, rädd för att sambo skulle ge upp hoppet. Många dagar låg jag i sängen under nästan hela dagen med ångest och vansinniga gråtattacker. Kort och gott: jag mådde skit. Men jag vågade inte förändra tillräckligt mycket för att komma ur det.
Nu då?
Idag mår jag bra. Stabilare, lugnare. Hetsätningar är långt bak i tiden, det "värsta" som kan hända nu är att jag äter lite för mycket bara för att något är gott och blir väl mätt. Det går över. Magiskt! Jag är normalviktig. 17 kilo senare. Jag känner saker igen. Jag skrattar fårn magen. Jag tycker det är roligt att leva, jag är tacksam över att jag lever det liv jag gör. Jag vågar sätta gränser och har inte dåligt samvete hela tiden. Skäms inte över mig själv. Äter när jag är hungrig, mumsar godis eller kakor när jag är sugen. Det finns ingen mat kvar på den där svarta listan som var flera mil lång innan. Jag har växt 2 centimeter (!!???!!!), jag har fått tillbaka sexuell lust (grr), och jag är nog en mycket bättre flickvän, kompis och människa än jag någonsin har varit som vuxen. Oavsett förvirring eller inte så går det mesta bra. Jag får jobb jag söker, jag klarar tentor utan att behöver plugga jättemycket, det är skönt att duscha, det är skönt att sitta och ligga, jag tänker inte ens på att det kan vara jobbigt att gå en liten promenad, jag känner inte av kompensationstvång och många andra tvångshandlingar har bara försvunnit. Nästan alla!
Jag hade kunnat skriva hur mycket som helst om mitt förändrade mående, rada upp fördelar i all oändlighet. Men jag tror att ni förstår vart jag vill komma. Även om livet inte har förändrats så har jag gjort det. Inte bara fysiskt. Jag är helt säker på att jag kommer få min beskärda del av livets smällar och tråkigheter. Men jag kommer att orka. Jag kommer att överleva. Och jag komemr våga känna saker under tiden och inte samla berg av ångest i bakhuvudet.
Jag är inte bara smal längre.
Jag är en människa igen!
Och det gör att jag står ut med de där stunderna i spegeln ibland. För jag vet ju att mina ögon ljuger för mig. Men det gör inte alla andra. Inte heller mitt övriga mående.