ungefär sådär

Idag är idag, imorgon är faktiskt imorgon

Publicerad 2013-09-30 20:15:00 i Allmänt,

Stressprinsessan,

oui c'est moi!

Kanske inte så konstigt med tanke på att det är tenta imorgon, och som vanligt sviker självförtroendet mig. Det är en stor press att gå en utbildning där man har stora tentor med betyg. För allvarligt talat, jag har inga toppbetyg. Men jag klarade av att bli frisk från en ätstörning! Jag klarade av att plugga och aldrig kugga en tenta trots självsvält och hetsätningar. Hur? Jag vet inte! Och jag hade inte rekommenderat det till någon: man behöver inte den press och stress en universitetsutbildning innebär när man är så pass sjuk!

Men mina val är mina och jag kan och kommer aldrig ångra dem:

De har tagit mig till så mycket bra ställen och människor också!

Jag måste dock tillstå att jag är urusel på att stressa privat. Stressiga jobb= inga problem. Men hemma. Eller i mitt riktiga liv...K A O S ! Och jag mår så fruktansvärt dåligt av det! I det flesta situationer gör jag mitt bästa för att undvika det, men det kommer alltid finnas tillfällen när jag faktiskt inte kan påverka stressen så mycket.

Imorgon är det tenta och jag är väldigt nervös. Samtidigt har jag pluggat duktigt (till nackdel för bloggen), varit på alla föreläsningar, gjort alla ex-tentorna och kladdat med överstrykningspenna överallt. Läst det mesta, flikat allt (inklusiva mina egna anteckningar!?!). Bölat lite. Försökt skjuta undan stressen. Tyckt synd om mig själv. Tyckt synd om sambo som ska göra samma tråkiga tenta. Beklagat mig högljutt. Surat.

= SOM EN NORMAL PERSON hade gjort!

Jag har inte hetsätit, tvångsmotionerat, tappat koncentrationen varannan sekund,

tänkt att jag är världens trögaste, fulaste, dummaste människa,

att mitt liv aldrig kommer bli bra,

att min framtid är mörkare än mörkast

För ärligt talat, that's just too much!

Fokus ligger faktiskt på mig, stackars mig som måste må dåligt över det här!

Inte dumma mig, som är värdelös fast jag gör så gott jag kan.

Att stressa är (TYVÄRR!) något jag antagligen aldrig kommer kunna slippa helt. Men jag kan välja mina tankar kring det, kring mig i svåra situationer. Jag kan tillåta mig att bli kramad på av sambo och hulka att jag "inte kommer klara den här jävla mög-tentan" men jag kan aldrig sluta tro på mig själv, som person.

För det är slut på att slå på mig själv när jag har tuffa tider.

Det var något dumt jag sysslade med ofta förr,

men just på grund av hur dumt det är

slutar jag numera med det.

Så Emma, jag lovar dig: när du är stressad eller mår allmänt dåligt över någonting tänker jag ge dig en varm kram,en klapp på axeln och tänka att

"Äh, det känns jobbigt nu. Men det kommer bli bra tillslut"

Och som när jag kravlade mig upp ur ätstörningsträsket:

EN DAG I TAGET!

Idag är idag, imorgon är imorgon!

Kommentarer (0)

Den tid som varit och normal

Publicerad 2013-09-29 20:43:48 i Allmänt,

Hej!

Minns ni mig?

Tiden går så snabbt!

Just nu har jag och sambo suttit inlåsta i några dagar med tentaplugg, varvat med en Stockholmsresa för att träffa underbara V och restaurangmysa med sambo igår. Nu sitter vi utmattade i soffan och ser intervjuer från bokmässan på Svt 2. Skönt avrundning efter högar av folkrätt...

Hann även smita iväg på ett gympapass imorse, gud vad jobbigt det var! Efter att ha varit sjuk kändes kroppen trött och såsig. Inte pepp på armhävningar och skuttande direkt. Men efteråt var det väldigt skönt, rastlösheten av allt pluggande försvann och benen var mer spagetti-artade än pirriga.

Snart är det ett år sedan jag började blogga här. Jag kan inte förstå det! Förstå skillnaden mellan den jag var då och den jag är idag. Det går inte att jämföra på något sätt, för det är som att jämföra två helt olika planeter man påstår är samma.

Det här är jag nu för tiden. Normalviktig, normalunderbar, normalfantastisk, normalsuperlycklig. För inte ska ordet "normal" någonsin komma i vägen för mig igen. Skräcken för det ordet är som bortblåst. Det är inte alls tråkigt. Om man lever ett normalt liv i normala Sverige har man alla förutsättningar att bli lycklig. För normal har en stor bredd nu för tiden, har ni tänkt på det? Det är inte en grå linje där alla ser likadana ut, och är lagom. Nej, normal är något tryggt för mig numera. Det betyder "inte dåligt" och är väldigt tryggt. Fint. Det räcker med att hålla sig där, för de som lär känna mig ser de saker som är t.o.m. mer än "normal" i mig. Jag behöver inte kämpa så hårt, så mycket för att visa det. Det visar sig själv tillslut. Och gör det inte det, har den personen kanske fel på ögonen/öronen/hjärtat. Det finns ju en liten gnista inom alla människor som särskiljer oss. Det är jag övertygad om. För att någon ska inse det behöver jag inte vara smalast i världen, inte vara smartast i världen eller extraordniär. Då skyler jag nästan det, den där skatten andra får möta när de lär känna mig. Och det är så mycket lättare att lita på att människor tycker om en för den man är och ingenting annat.

Mitt firande av ettårsdagen av bloggen ska jag spåna lite på,

men jag lovar er: ni kommer se det!

Jag ska berätta allt för er.

Jag har saknat er!

Kommentarer (3)

Sjuk i soffan

Publicerad 2013-09-19 21:22:00 i Allmänt,

Stress tar ut sin rätt!

Och är det något jag inte har lärt mig hantera är det att prioritera lugn. Som i att göra ingenting, som i att göra något som man gör bara för att det är avslappnande och skönt. Ligga hemma och läsa en dag. Sitta och rita några timmar. Skriva.

För när jag blev frisk kände jag verkligen att jag vill ta igen allt. Även om det inte fungerar så, men friheten gör en så exalterad. Jag tror ni kan förstå hur jag menar. Jag menar, jag kan göra vad jag vill! Precis vad jag vill! Och om det är något jag har gjort under min sjukdomsperiod så är det att ta det lugnt. För att jag var tvungen. För att jag inte orkade göra allt det där andra. Det jag i hemlighet sörjde, längst in bakom sjukdomen.

Men jag kommer (förhoppningsvis) att leva väldigt länge. Det har tagit lång tid att inse, att jag kommer att leva. Leva som frisk. Leva länge, fri att göra vad jag vill.

Så på något sätt blir man girig. Jag vill ta igen fyra år, helst igår. Resa jorden runt, träffa spännande människor, testa nya saker, strosa vidare en lång bit på min väg här i livet. Det jag inte förstår är att det inte brådskar! Att jag kommer njuta så mycket mer av att göra saker i lagom tempo, portionera ut allt det jag vill göra under längre tid.

Så, efter stressiga veckor sedan skolan kom igång ligger jag i soffan med förkylning och feber. Och det är skönt, på ett sätt. Ställa in grupparbeten, inte planera in något annat istället. Och för första gången visa utåt, inför sambo, hur dåligt jag mår idag. Ligga på soffan och oja mig lite. För det är så in i helvete skönt att få en Ipren med ett kallt glas vatten, det är så jäkla underbart att känna hur någon hämtar och lägger mitt täcke över mig i soffan. Att låta någon pyssla om mig. En fin sambo. Det värmer verkligen i hjärtat.

Jag måste verkligen bli bättre på att ta det lugnare. Inte hetsa framåt. Visst, göra mycket och ha mycket energi men samtidigt ha vett att dra i handbromsen när tröttheten kommer och förlamar mig. Inte kämpa emot. Ställa in något och ta det lugnt innan jag blir sjuk.

Så alla fina ni,

mina älskade läsare:

skynda lagom!

Glöm aldrig bort att ta hand om er,

inte heller i livet som friska från en ätstörning.

Aldrig!

Kommentarer (0)

It's cold outside

Publicerad 2013-09-09 17:57:00 i Tankar,

Ruggväder!

Jag har varit i skolan och sedan vårdcentralen, har fått en envis sticka i pekfingret jag inte har kunnat få ut själv. Såklart mitt på höger pekfinger, är ju inte alls irriterande när man är högerhänt datorskrivande student. Argh... Men sambo var med och klappade på mig, jag intalade mig att jag inte skulle svimma och läkaren grävde på med pincetten. Hon vet inte om hon hittade den, så jag ska få en tid till handkirurgen och under väntetiden känna efter om det sitter kvar något.

Annars håller jag på att bli förkyld= ingen träning, och har PMS from hell! Fast det är ändå bättre nu när jag har bytt till p-pillerna Yaz, dels har jag mindre humörsvängningar (tack gode gud, hälsar både jag och sambo), dels har jag förlorat all den vätskan jag samlade på mig av de "vanliga" p-pillerna. Ärligt talat, jag gick upp tre kilo av de andra och en månad efter att jag hade börjat på Yaz hade de försvunnit. Fast det var under en sommar med glass, kakor, vitt bröd, godis etc, kan verkligen inte säga att Norge-dieten var enligt tallriksmodellen ;)

Skolan tar mycket tid (enligt mig alldeles för mycket) och jag känner mig otillräcklig på så många sätt. Samtidigt har jag blivit klar med min ansökan om utbytertermin och ska lämna in den imorgon, i alla fall en sak jag kan stryka från min To-Do:lista. Men för lite tid med älskade vänner och familj plågar mig alltid. Alltid!

Men mitt i detta mår jag okey. Visst, i fredags satte jag mig ner och grät lite efter en lång dag, och en lång stressig vecka. Men det var faktiskt rätt skönt. För det kommer inte alltid vara såhär mycket som snurrar i huvudet. Det kommer lägga sig mer och mer, jag ska bara beta av alla saker i rätt ordning. Beslut måste tas, men jag vet också att vilket beslut jag än tar så kommer det att ge mig väldigt mycket. Det finns inga fel här, bara olika varianter.

Och det är det jag älskar med mitt friska jag. Att jag klarar av allt. Förr eller senare, så är allting löst (redo för nya problem, haha). Och jag står så stadigt på frisk mark. Det finns ingen väg tillbaka, min väg går framåt. Ibland måste jag bara sitta ner i en vägkorsning och tänka lite innan jag går åt vänster eller höger. Men jag går framåt. Alltid framåt.

Jag hoppas verkligen att ni har det fint där ute i höstrugget (suck!)

Stora kramar!

Och till Linnea: den där ursnygga klänningen du såg mig i!

Kommentarer (1)

Långa dagar, mycket drömmar, för många tankar och svåra val

Publicerad 2013-09-03 21:07:08 i Allmänt,

Humm...

Skolan har exploderat igång. Många timmar har fått läggas på läsande, uppgiftslösande och ja. Komma igång igen. I ett jävla tempo! Igår var depressionen ett faktum, här i höstruggiga, regniga Lund. Kursen vi läser nu gav mig inget bra förstå intryck, jag känner mig faktiskt väldigt omotiverad inför min utbildning just nu. Det går inte att ställa om huvudet lika lätt från "svårt/jobbigt/tråkigt" till "helt okey/intressant". Det känns mer som en tyngd som håller mig nere, som tvingar av mig alltför mycket tid och energi från mitt övriga liv. Och Lund. Ärligt talat, jag är så himla trött på den här staden just nu. Snuttegull, studentstad och allt det där i all ära, men just nu känns det mer som ett par urväxta byxor: skavande.

Igår såg jag en lapp i skolan om utlysning på sista restplatserna inför vårterminens utbyten. Och mitt i den där deppigheten tändes ett litet ljus, en dröm som sömnigt vaknade till liv. Resa! Igen! Ja! Såg vilka platser som fanns och blev eld och lågor över Edingburgh. Det kändes som att vi klickade direkt, jag och den där staden jag inte vet så mycket om. När jag googleade bilder senare blev jag kär. Sedan såg jag att det bara finns platser för ETT ÅRS studier. Inte en termin. Så... Tveksamt. Det finns andra platser jag kan tänka mig möjligtvis... Kanske. Som gäller en termin.

Samtidigt. Jag har drömt så länge om att bo själv, rå om mig själv och ha ett rikt liv. Som vuxen. Det har jag aldrig haft hittills, sjukdomen tog den tiden ifrån mig och förvandlade den till ett ensamt helvete. Nu är det den nya Emma som ska bo ensam i så fall, i Malmö. Nära fina älskade vänner, på en ny kurs (någonting!) inom något intressant område, och ja. Härligt. Annorlunda och tomt eftersom sambo är iväg. Men ja. Ännu en dröm liksom.

Jag vet ärligt talat inte hur jag ska göra!

Men jag tror att jag kommer att komma fram till ett beslut rätt snart,

som jag kommer anta är det bästa för mig och köra på det.

Oavsett vad så vet jag att jag kommer ha en underbar vår.

För mitt liv med mitt friska jag är mestadels det, underbart.

Även om det regnar vissa dagar, så var det faktiskt vacker sol idag.

Vacker, varm sol!

Kommentarer (1)

Hemma, hemma

Publicerad 2013-09-01 17:54:11 i Allmänt,

Hemma, igen!

En vecka på Gotland gick väldigt snabbt. Lite för snabbt, ärligt talat! Nu är jag och sambo hemma igen, och idag har vi tvättat (minst) två ton, hämtat ut kurslitteratur, tränat, myst, lagat mat. Jag har pratat med underbara V, fina bästis och mina bröder. Puh. Regn. Lite allmän ångest över att vardagen tar vid nu. Jag vet faktiskt inte varför... Jag tycker om terminerna, att gå på föreläsningar, ha mycket fritid även om skolan tar upp rätt mycket. Träffa vänner, fika, börja fundera på julklappar, längta tills julskyltningen. Rutiner, som varierar lite men inte så mycket. Några höjdpunkter och annars lite skönt lunk.

Men det kommer bli förändringar framöver, kanske är det dem som stressar mig? Nästa termin åker sambo på utbyte och idag bestämde vi oss för att flytta till min mysiga lilla etta i Malmö i december. Fast flytten glädjer mig så oerhört mycket! Malmö, igen! Inte för att jag inte tycker om Lund. Men vännerna finns i Malmö. Och allt annat, som inte finns i Lund. Jag har också bestämt mig för, av samma anledningar, att bo där i vår när jag är gräsänka! Bästis bor ca 5 min promenad bort..! Det känns bra. Det känns som den bästa tryggheten jag kan ha, att ha fina vänner omkring mig och möjligheten till att göra så många fler roliga saker. Även ensam. Jag kan se framför mig hur jag tar en dag på Moderna, eller cyklar ner till Västra hamnen för en vårpromenad. Mysiga caféer i kvarteret, ett mycket bättre uteliv på cykelavstånd... Det kommer nog bli riktigt riktigt bra! Men förändringar är alltid förändringar och de skrämmer mig nog alltid lite. Även om jag vet att det kommer att gå bra, kännas bra. Mer än bra! Det är dags nu, att leva.

Jag har tänkt rätt mycket på det där med engagemang också. Innan jag var sjuk var jag politiskt aktiv, och deltog i en mängd olika projekt. Jag brann för så mycket! När sjukdomen kom togs det ifrån mig, jag orkade inte brinna för något. Och under året som har gått sedan jag började min behandling så har jag behövt lägga all tid på mig själv, för att mota bort sjukdomen. Nu när demonerna har släppt mig fri kan jag tycka att livet känns lite tomt. Att jag är lite tråkig, att jag saknar något. Jag saknar att brinna för någonting. Att göra någonting av intresse, att vara engagerad. Så jag tänker fundera ut olika saker jag kan tänka mig att göra och sedan välja ut någon favorit och prova med. Se hur det känns. Om känslan finns kvar. Om det fortfarande är jag. Vi får se!

Det känns i alla fall skönt att ha haft en semester! Jag har verkligen kunnat (eller varit tvungen?) att ta det lugnt, i alla fall mentalt. Vi har strosat runt i fantastiska Visby, cyklat längs havet och sett fina solnedgångar ute på bryggan. Ätit stekt strömming med potatismos på fantastiska Bakfickan (ät där om ni åker dit!!!), varit på Glassmagasinet (som har 180 olika glassmaker, gissa om jag var lycklig?!?!), färsk lax tills vi nästan var trötta på det. Mycket pussande, pratande och härlighet helt enkelt. Enkel underbar lycka!

Så nu: bildboom!!!!!