ungefär sådär

Detta var en blogg om att ta sig ur den sjuka, ensamma världen en ätstörning isolerar oss i. Den handlade om kamp och strävan att hitta tillbaka till mig. Bara mig! Efter ett år i terapi, många tårar, jäklar-anamma, skratt och insikter har jag äntligen nått mitt mål: friskhet! Pepp, hopp, framsteg, bakslag och idéer!

Sjuk i soffan

Publicerad 2013-09-19 21:22:00 i Allmänt,

Stress tar ut sin rätt!

Och är det något jag inte har lärt mig hantera är det att prioritera lugn. Som i att göra ingenting, som i att göra något som man gör bara för att det är avslappnande och skönt. Ligga hemma och läsa en dag. Sitta och rita några timmar. Skriva. 
 
För när jag blev frisk kände jag verkligen att jag vill ta igen allt. Även om det inte fungerar så, men friheten gör en så exalterad. Jag tror ni kan förstå hur jag menar. Jag menar, jag kan göra vad jag vill! Precis vad jag vill! Och om det är något jag har gjort under min sjukdomsperiod så är det att ta det lugnt. För att jag var tvungen. För att jag inte orkade göra allt det där andra. Det jag i hemlighet sörjde, längst in bakom sjukdomen. 
 
Men jag kommer (förhoppningsvis) att leva väldigt länge. Det har tagit lång tid att inse, att jag kommer att leva. Leva som frisk. Leva länge, fri att göra vad jag vill.
 
Så på något sätt blir man girig. Jag vill ta igen fyra år, helst igår. Resa jorden runt, träffa spännande människor, testa nya saker, strosa vidare en lång bit på min väg här i livet. Det jag inte förstår är att det inte brådskar! Att jag kommer njuta så mycket mer av att göra saker i lagom tempo, portionera ut allt det jag vill göra under längre tid.
 
Så, efter stressiga veckor sedan skolan kom igång ligger jag i soffan med förkylning och feber. Och det är skönt, på ett sätt. Ställa in grupparbeten, inte planera in något annat istället. Och för första gången visa utåt, inför sambo, hur dåligt jag mår idag. Ligga på soffan och oja mig lite. För det är så in i helvete skönt att få en Ipren med ett kallt glas vatten, det är så jäkla underbart att känna hur någon hämtar och lägger mitt täcke över mig i soffan. Att låta någon pyssla om mig. En fin sambo. Det värmer verkligen i hjärtat. 
 
Jag måste verkligen bli bättre på att ta det lugnare. Inte hetsa framåt. Visst, göra mycket och ha mycket energi men samtidigt ha vett att dra i handbromsen när tröttheten kommer och förlamar mig. Inte kämpa emot. Ställa in något och ta det lugnt innan jag blir sjuk. 
 
Så alla fina ni,
mina älskade läsare:
skynda lagom!
 
Glöm aldrig bort att ta hand om er, 
inte heller i livet som friska från en ätstörning. 
 
Aldrig!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela