ungefär sådär

Jag vet att det inte är något självklart för någon som är sjuk. 

Som måste hinna tänka igenom dagen sjutusen gånger, 

räkna, förbränna, gråta, stänga av. 

Vara ensam. 

Alltid ensam, oavsett hur många man försöker träffa 

för att ändå inte tappa sin mänsklighet. 

 

Men det är faktiskt såhär mina vardagar ser ut nu. 

Jag minns inte ens vad jag åt igår,

jag tänker inte på vad jag har ätit idag. 

Tänker mer på att jag är hungrig, att det är lite drygt att fixa mat ibland, 

på vad jag vill göra efteråt, 

om jag har hyfsat med mat hemma i kylen

eller om man måste (ja, MÅSTE, inte vill) gå och handla.

Handlar efter en lista, pustar i kön mot kassan. 

Vill minimera tiden i affären, 

FÖR ATT DET FINNS SÅ MYCKET ANNAT JAG VILL HINNA MED!

Inte för att maten skrämmer mig. 

Det är bara mat. 

 

Jag läser inte på innehållsförteckningar utan tar det jag ska ha. 

Jaha, ibland finns det inte mellanmjölk. 

Då tar jag väl bara den andra. 

Båda två heter ju mjölk och har samma användningsområde.

 

Det är mycket lättare att leva såhär.

Jag saknar aldrig min tid som sjuk.

Aldrig.

Även om det var jobbigt att låta kroppen blomstra,

och bli som den ville vara, 

som den ville se ut, egentligen,

så saknar jag inte tiden som sjuk. 

Ingen smalhet i världen är värd allt det smalhetsande jag ständigt levde med!

Att vara smal är inte värt någonting,

när man inte kan leva sitt liv som man vill!

Det ligger som ett lock i min hals/mitt hjärta/min mage. Under locket ligger allt det där som är framtid, ovisst, jobbigt att tänka på, minnen jag inte vill minnas. Otäcka saker som jag är rädd för. De har stängts in där. 

 

Men sådana här dagar är locket löst och vissa saker smiter upp i kanterna. Större och farligare än när jag först petade undan dem. Gamla spöken. 

 

Och då blir det svårt att andas djupt, det blir svårt att tänka på något annat än det där spöket som står framför mig, i mig, i mitt huvud. Som blockerar mina tankar och viskar om att det alltid kommer kännas sådär skrämmande som det gör precis då. Det stämmer inte!

 

För nu sitter jag, efter kör-övning, i soffan med en bit choklad och känner att det här, det kommer gå bra. Det kommer bli krokigt ibland, kanske någon u-sväng, men det kommer jag fixa.

För jag har funderat på det, att sluta skriva här. Speciellt när jag ser de stora hål som uppstår här allt oftare, de stora hålen i mig som fylls med ett riktigt 22-års:liv. Där ätstörningen satt innan. 

 

Och det är nya tider. Snart har jag mitt sista samtal med min behandlare, snart ska jag klara mig helt själv, snart är det vinter och kallt. Kommer jag känna mig ensam? Kommer jag vara ledsen ofta? Kommer jag verkligen att kunna leva som andra människor, när det bara är Emma kvar? Kommer jag sakna mening i mitt liv? Kommer det kännas jobbigt på det där sjuka sättet det alltid gjorde innan? Kommer jag ha mina fighter med ätstörda tankar, när jag står där ensam i mitt kök, ensam vid matbordet?

 

Det finns inga svar på frågorna som snurrar i huvudet. Bara en vilja. En stark vilja, att klara av det här också. Att vara helt fri, att fortsätta leva det där roliga livet jag har skapat åt mig själv nu. Gamla älskade vänner, nya bekantskaper. Nya intressen, nya mål, nytt nytt och en hel del gammalt. 

 

Men jag känner ju även distansen till sjukdomen. Jag känner inte den frustration jag gick igenom för några månader sedan, när jag bara ville skaka om och krama er alla för hårt och få allt och alla att inse att ätstörningar, det är skit. Inse att friskheten är det enda som kan göra en människa lycklig. Att det går att ha kontroll över bra saker och att man är lyckligare med mindre kontroll. Att man inte blir fet av att gå upp i vkt från undervikt till normalvikt, att man kan äta goda saker och bara njuta, att man borde göra det så att man kan göra allt annat hjärtat värker efter. Men jag är inte arg längre. Fylld av ömhet och redo att göra vad jag förmår för att vara en trygghet och ett stöd här på bloggen. Visa hur livet efteråt ser ut. De bra tiderna och de dåliga (men friska) tiderna. Vad livet kan handla om när man inte lever med en ätstörning, utan har tagit (slagit!) sig loss.