Jag saknar er
Dagarna svischar förbi, återigen!
Ja, jag flyttar om mindre än en månad.
Ja, jag mår bra, även om jag är lite rädd för att bo ensam igen.
Ja, jag har mycket som pågår, både utanför och inuti huvudet.
Nej, jag kommer inte sluta blogga!
För jag har funderat på det, att sluta skriva här. Speciellt när jag ser de stora hål som uppstår här allt oftare, de stora hålen i mig som fylls med ett riktigt 22-års:liv. Där ätstörningen satt innan.
Och det är nya tider. Snart har jag mitt sista samtal med min behandlare, snart ska jag klara mig helt själv, snart är det vinter och kallt. Kommer jag känna mig ensam? Kommer jag vara ledsen ofta? Kommer jag verkligen att kunna leva som andra människor, när det bara är Emma kvar? Kommer jag sakna mening i mitt liv? Kommer det kännas jobbigt på det där sjuka sättet det alltid gjorde innan? Kommer jag ha mina fighter med ätstörda tankar, när jag står där ensam i mitt kök, ensam vid matbordet?
Det finns inga svar på frågorna som snurrar i huvudet. Bara en vilja. En stark vilja, att klara av det här också. Att vara helt fri, att fortsätta leva det där roliga livet jag har skapat åt mig själv nu. Gamla älskade vänner, nya bekantskaper. Nya intressen, nya mål, nytt nytt och en hel del gammalt.
Men jag känner ju även distansen till sjukdomen. Jag känner inte den frustration jag gick igenom för några månader sedan, när jag bara ville skaka om och krama er alla för hårt och få allt och alla att inse att ätstörningar, det är skit. Inse att friskheten är det enda som kan göra en människa lycklig. Att det går att ha kontroll över bra saker och att man är lyckligare med mindre kontroll. Att man inte blir fet av att gå upp i vkt från undervikt till normalvikt, att man kan äta goda saker och bara njuta, att man borde göra det så att man kan göra allt annat hjärtat värker efter. Men jag är inte arg längre. Fylld av ömhet och redo att göra vad jag förmår för att vara en trygghet och ett stöd här på bloggen. Visa hur livet efteråt ser ut. De bra tiderna och de dåliga (men friska) tiderna. Vad livet kan handla om när man inte lever med en ätstörning, utan har tagit (slagit!) sig loss.
Så, med detta i hjärta och huvud kommer jag ändra inriktningen här lite.
För att ni ska få följa med mig vidare än min sjuka tid.
För att förvissa er om att det går.
För att visa er vad som är värt att kämpa för.
Och att man inte dör (!) av ensamhetskänslor eller ledsna dagar.