Nu: myskväll!
Tenta imorgon,
nu filmmys med sambo <3
Ta nu hand om er, alla fina människor där ute!
Vi hörs imorgon ;)
nu filmmys med sambo <3
Ta nu hand om er, alla fina människor där ute!
Vi hörs imorgon ;)
Någon var duktig...
Efter långa dagar hemma var det skönt att klä på sig ordentligt och ge sig av ute i halvmörkret in mot stan.
En mysfika med storebror var precis vad jag behöve!
VÄRLDENS (LUNDS värld iaf) godaste kardemummabullar!
Jag var helt inställd på en Karlspadersnurra. De var slut. Misär. Oj. Jobbigt. Fel?
Fast vafan. Ett berg med nybakade bullar?
Hum.
Luktade gott!
Men... jag ville ju ha... jag hade ju tänkt...
Vafan! Ätstörningen skrek att de var torra tråkiga bullar, SÅ onödigt.
Jag sa Håll käften, köpte en var och mumsade.
Asså. Det går inte att beskriva hur goda de är. Men om ni är i närheten av Lund någon gång och vill ge era hjärnspöken en riktig PUNCH, smit inom St Jakobs Stenugnsbageri och njut!
Dessutom var jag duktig i mataffären idag.
Det tog låååång tid. Titta på honung. Sedan en annan honung. Rå-socker, vanligt socker, ekologiskt socker. Kanske agave-sirap? Eller... eh... farinsocker?
Stackars sambo, som hatar mataffärer, stod snällt och diskuterade med mig, utan att stressa. Förstår ni hur mycket jag älskar den människan??? Mitt största stöd, speciellt i sådana här situationer <3
Till sist petade jag ner både flytande honung och något risenta-socker. Tittade lite på gamla vanliga Stevia-påsen. Helvete. Fan. Kuk. Skit. Mög.
Travade iväg till kassan, slängde bort honungen (förlåt Ica-personalen, om ni hittar den bland daimen) och betalade. SÅDÄR JA! Hällde över i en glasburk, bort med påsen och innehållsförteckningen!
Mitt första steg tillbaka till "normala" sötande ingredienser!
Längtar lite efter kvällsgröten nu, det ska bli så härligt att äntligen testa och vinna den här kampen!
Håll tummarna för mig :)
Låna motivation!
Något jag tyckte var skönt när allt var som mörkast var att se andras motivationslistor. På så sätt vågade jag känna efter lite om deras mål och drömmar var något jag själv ville. Plötsligt började det poppa upp egna idéer och mål.
För cirka två månader sedan skrev jag min senaste motivationslista. Nu tänkte jag dela en del av de drömmarna med er, såhär enkelt kan det se ut och gud vet hur många gånger jag har suttit med galen ångest skrikandes i öronen och läst igenom denna lilla papperslapp:
Jag vill bli frisk så att jag kan...
- Orka göra roliga saker med sambo och vänner
- Alltid välja det jag är sugen på
- Inte få konstiga blickar
- Röra på mig utan att bli koma-trött
- RESA och bara njuta av annorlunda mat
- Ligga och läsa en hel dag när jag känner för det
- Låta sambo laga maten när jag inte orkar/hinner/vill
- Fika/äta med vänner utan krusiduller
- Tänka på en massa andra saker än träning och kalorier
- Känna mig sexigt kvinnlig (bröst&rumpa)
- Göra bra ifrån mig i skolan
Detta är en del av listan, ibland kan jag stryka något.
Saker jag redan har kunnat stryka är:
- Bli av med extrabehåring
- Inte ha ont under hälarna
- Äta på mer flytande tider, utifrån min kropp
- Alltid äta när jag är sugen/hungrig
- Slippa orkeslöshet/irritation pga hunger/lågt blodsocker
- Äta godis när jag har lust
- INTE äta godis när jag inte har lust (dvs, inte känna mig stressad över att ha ätit för lite och kompensera det)
Stora segrar!
Stort leende!
Och detta har gått snabbt! Visst, jag har också gått upp i vikt, men när jag läser detta är det verkligen värt allt det obehag en viktuppgång innebar. Jag har fortfarande en del kilon jag ska gå upp, men nu är jag viktstabil och kommer få kämpa med nya utmaningar (t.ex. honung, risifrutti och flingor ;) ) för att fortsätta.
Vad drömmer ni om?
Att välja rätt
Hej alla fina!
ÄNTLIGEN inget mer tenta-pluggande, imorgon gäller det. Men dagen innan är rätt skönt att bara ta det lugnt och låta all information ligga och gro lite.
Men idag hade jag tänkt skriva om val.
Det är ett jäkla tjatande om att välja RÄTT.
Rätt?!
Rätt utbildning. Rätt resa. Rätt kläder. Rätt mat.
När man har en ätstörning anses rätt val vara att välja friskhet.
Man pratar ofta om att personer som har en ätstörning också ofta förändras som person.
Jag tycker själv inte att "förändras" är rätt ord. Snarare "somnar" eller "vilar". Din personlighet FÖRSVINNER INTE, den får bara hamna bakom alla de där andra tankarna en ätstörning innebär.
Det är inte konstigt att man blir, stundtals, en egoistisk skit som ätstörd. Ni måste verkligen förstå att det är naturligt att vara egoistisk; kroppen svälter ju! Din kropp kämpar för att överleva! Klart man bli introvert och lägger allt fokus på sig själv; det är en överlevnadsinstinkt. Och raseriutbrott, känslostormar, gråtanfall... Ja, jag märker själv hur gnällig jag blir efter några timmar utan mat nu. Jag förstår inte hur jag kunde leva konstant i den där allt-eller-inget:världen. Till sist stängde jag bara av alla känslor och levde som en zombie.
Om du inte har någon enegi orkar du inte vara en social människa.
Om du inte har någon energi orkar du inte vara dig själv fullt ut.
Du orkar inte skratta.
Du orkar ofta inte säga det du tänkte säga.
Du orkar inte intressera dig för omvärlden.
Och du har det väldigt kämpigt med att orka leva ett normalt liv i övrigt!
Jag minns morgnar när jag grät för att jag inte orkade komma upp ur sängen. Jag minns morgnar när jag bara grät inombords, för jag orkade inte gråta mer. Jag levde med alla min tvångstankar i huvudet och vandrade runt lite.
Ja, jag var mager. Men ingenting mer.
Med detta sagt, så är det inget svårt val, det där "rätta" valet. Frisk.
När du sitter där och ätstörningen viskar i örat om er trygga bubbla...Det är svårt!
Du vet vad du har.
Men är du verkligen lycklig med det?
Är det en hållbar framtid ni har tillsammans, du och din ätstörning?
Vill du älska din ätstörning i nöd och lust, åka på resor tilsammans och bli (inte så) gamla tillsammans?
Aldrig i livet. Erkänn. Okey, smal. Men inte olycklig hela livet!
Om jag säger att du kan vara smal OCH lycklig?
Men inte anorektiskt sjukligt utmärglad/mager (och nej, det ÄR inte positiva ord).
Snyggt smal.
Ni vet det där fina ordet "slank"? Välformad, elegant. Kvinnlig.
Känn efter en stund. Se ditt liv framför dig så som du lever det nu, hur det kan komma att fortsätta framåt.
Känns det bra? Ser du vänner, partners, familj, skratt, god mat, resor och allt annat fint vi drömmer om?
Eller ser du lögner, ensamhet, äggvitor och sallad, sjukskrivningar och allt fler kroppsliga krämpor?
JA, du kan fortsätta med din ätstörning. Alltid.
Men du kan välja att försöka något annat.
Eller bara testa ett tag.
Min stora livboj är vetskapen om att jag alltid kan svälta mig igen. Jag är faktiskt riktigt bra på det. Men för var dag jag lever nu lägger jag en sten till på muren mellan mig och ätstörningen.
Våga känna efter.
Våga längta.
Och våga sträva efter hur du vill leva ditt liv.
VÅGA välja friheten framför kontrollen.
Fri som en fågel, som Rasmus på luffen hade sagt!
Okey
Det blir ett till inlägg idag.
För jag har hela dagen längtat efter att besvara en kommentar från Elin jag såg tidigare under min hårda plugg-dag:
"ÅH vad glad jag blev att jag hittade denna bloggen!!!
Jag går i behandling sedan en månad tillbaka och just kompensation-träning är min största hake. Det känns som om jag står mitt emellan att välja sjukdomen och friskheten. Jag vill bli frisk samtidigt som jag bara vill gå hungrig och skita i allt. Allt, allt ALLT är så svårt! Tankarna varje kväll när man går igenom i huvudet hur mycket man ätit, se all mat.. Jag letar kryphål överallt samtidigt som jag bara vill bli frisk. Jag är rädd för att äta för lite och samtidigt skitskraj för att äta för mycket. Nu skrev jag av mig lite, men jag hoppas det är okej. Det är så läskigt detta. Jag är rädd för mig själv!
Tack för en fin blogg, kram på dej!"
Jag går i behandling sedan en månad tillbaka och just kompensation-träning är min största hake. Det känns som om jag står mitt emellan att välja sjukdomen och friskheten. Jag vill bli frisk samtidigt som jag bara vill gå hungrig och skita i allt. Allt, allt ALLT är så svårt! Tankarna varje kväll när man går igenom i huvudet hur mycket man ätit, se all mat.. Jag letar kryphål överallt samtidigt som jag bara vill bli frisk. Jag är rädd för att äta för lite och samtidigt skitskraj för att äta för mycket. Nu skrev jag av mig lite, men jag hoppas det är okej. Det är så läskigt detta. Jag är rädd för mig själv!
Tack för en fin blogg, kram på dej!"
Hej Elin!
Först och främst:
Gah!
Jag smälter ihop till en rodnande boll innan jag växer sju meter av stolthet! Tack, tack, tack!
Det där mittimellan-läget är FRUKTANSVÄRT svårt och jobbigt. Klandra INTE dig själv för att du känner så, det har jag gjort många gånger också! Ätstörningen blir ett sjukt substitut för trygghet, därför är det SÅ SVÅRT att lägga ifrån sig snuttfilten! Samma sak med att inte äta; du VET hur livet som hungrig är!
Men tro mig; LIVET ÄR SÅ MYCKET BÄTTRE, EGENTLIGEN!
Jag lovar dig det, Elin. Och oavsett hur/var du lever, är livet alltid skit med en ätstörning.
Det finns inget "snällt och skönt" svar att ge dig, jag önskar verkligen det. Men du måste bara hitta din styrka. Bli ARG! Envis. Förbannad. Våga ta striden mot ätstörningen genom att hela tiden göda drömmen om ett friskt liv.
Skriv en lista på saker du vill kunna göra som frisk!
Skriv en lista på vad du vill kunna äta.
Skriv ett hat-brev till ätstörningen (ABSOLUT inte dig själv!!!!!!)
Det är väldigt, väldigt skönt!
Var inte rädd, fina du! Rädsla är det ätstörningen styr dig genom, hotar med ångest. Ta inte den skiten! Hitta en jävla bitch inom dig!!!! ;)
Jag hade långa listor med exakt kalori-antal med mera tidigare. Men det var VÄLDIGT skönt när de försvann. Om jag har en dålig dag sätter kaloriräknaren lite sömnigt igång, och vet du vad Elin? Det är okey, låt den brumma lite men fäst dig inte för mycket vid vad den säger. Jag vet att det känns lugnande att veta, men samtidigt är det just den där kontrollen som gör en galen i fängelset!
När jag hade en sådan där "hopplös-dag" försökte jag ta ett litet steg framåt. Det kan låta jävligt, men det var faktiskt en liten räddning. När jag kände att "faaaaan, jag orkar inte en dag till såhär, mitt i mellan, jag är FAST!" kanske jag spontan-åt EN liten godisbit. Eller gick den kortare rundan. Eller smög ner något litet extra i min lunch. Bara en liten knytnäve i ansiktet på monstret som försökte ta mitt liv ifrån mig.
En annan sak: LYSSNA på din behandlare. Våga göra det, våga ta in och låta det gotta runt lite så att du får känna efter. Låt det inte bara rinna av dig och hitta på tusen anledningar för att det inte skulle gälla dig. Och kom ihåg att behandlare inte sitter där för att göra dig fet; de är där för att göra dig FRISK! Det vill säga, normalviktig och redo för livet. Ge dig de där förutsättningarna alla andra normala friska människor har.
Jag vet att jag själv hatade att höra det här, men läs detta flera gånger:
Det blir lättare när du får i dig allt det du behöver.
Tvångstankarna lossnar.
Jag lovar!
Det är sant.
Fettbrist leder till att tvångstankar poppar upp, man blir ambivalent och låser sig totalt i tänkande/handlande.
Fina, modiga Elin,
våga äta det du blir rekommenderad.
Lita lite mer på din behandlare än din ätstörning, din behandlare vill dig i alla fall inget ont.
Och jag hoppas att du känner allt det mod och den styrka jag skickar till dig i och med detta svar.
Sluta aldrig kämpa för rätten till att leva ett värdigt och härligt liv!
DITT liv!
Puuuh
Det är TUNGT att vandra bakåt i tiden!
Men just nu sitter jag hemma i soffan, dricker mumsigt te och äter lite choklad.
Jag kan ärligt säga att chokladen smakar lite bättre efter den där tidsresan!
GAAAAH vad jag är lycklig nu för tiden!!!!!!!!!!!
Min hemlighet?
Mod.
Mat.
Kärlek.
Mer mat.
Massa vilja.
Lite tårar.
OCH att VÅGA sluta hata sig själv, SLUTA vara sin egen fiende. SLUTA vara elak, SLUTA bestraffa, SLUTA tänka hemska saker, SLUTA göra illa sig själv!!!
DOCK har jag en bit kvar. Jag kommer INTE vara nöjd förrän jag är, inte bara fysiskt frisk, utan psykiskt FRI!
Jag vet inte om jag tror på psykiskt frisk (vem är väl det i dessa tider?) men FRI. Bara jag och mina val. Ingen äcklig parasit i hjärnan som viskar, domderar.
Behandlingssamtalet gick som sagt bra.
Klapp på huvudet. Bra jobbat. Tack! MEN utmaningar :S
Och jag ska vara ärlig.
Jag är rädd!
Rädd för att släppa taget om sötningsmedel,
rädd för att äta risifrutti
och rädd för att äta fil med flingor.
Mina tre utmaningar tills nästa vecka. BANG!
Jag HATAR sötningsmedel. Jag tycker det är riktigt obehagligt att man inte riktigt vet de fysiska effekterna det kan ha och jag är en sådan där gammeldags fis egentligen som vill ha "rena" livsmedel, inte en massa E-ämnen och skit. Risifrutti förknippar jag med risgrynsgröt, som står på hemska-hets:listan. Flingor... Flingor var mitt "godis" under mina svältperioder. Förknippat med 5 st flingor i en ful liten skål. Mums... eller inte...
Jag har vunnit över light-produkterna förr. Jag har rensat ut, en efter en, bland mejerivarorna. Det enda tillåtna är lätt creme-fraise (OBS, INTE mini!). Smör/olja att steka i? Japp. Det är najs, gott och jag blir mätt längre. Nyttiga fetter, pang upp i hjärnan och tjo vad det går undan där nu för tiden (oftast..)!
Men socker då?
NJAE...
Fegis. Men jag gick och tittade länge på honung idag.
Jag tittade på flingpaketen (INTE = läste kaloriinnehåll).
Köpte inget av det.
Men vet ni vad?
Det var jobbigt för mig att erkänna de här svagheterna och diffusa drömmarna för min behandlare idag. Det var ännu värre att sätta upp det som mål tills nästa vecka. Jag vet att jag måste göra det. Jag vet att jag VILL göra det. Ibland är det kanske just det som är det svåraste, att erkänna dels för sig själv, men även för någon annan, att man faktiskt vill något som GÅR EMOT sjukdomen och som man inte MÅSTE göra för att direkt överleva.
Frisk=fri. Jag låter det gå på repeat i huvudet.
Imorgon ska jag gå ett nytt varv i mataffären. Väga lite på fötterna. Känna i mage och hjärta. Se om jag hade modet då.
För vet ni vad?
Vissa beslut behöver ligga till sig ett tag, mogna lite. Man kommer dit, förr eller senare, om man inte släpper tanken. Hata aldrig er själva för att ni inte vågar direkt. Att ha en ätstörning innebär en enorm RÄDSLA, dels för mat men kanske mest för all djävulsk ångest man ska genomlida. Vi vet hur ångesten känns. Tyvärr.
Jag försöker tänka på min rädsla som en sådan där lackmuspapperssticka vi hade i kemin i grundskolan. Om jag doppar den i mina tankar kring något och den blir röd innebär det mycket rädsla. Mycket rädsla slår jag sedan upp på skalan och där ser jag att mycket rädsla= ett stort steg bort från ätstörningen.
Låt mig inte lura er till att tro att det kommer en sådan där dag då allt bara lossnar och allt är enkelt. Men jag tror att alla som har varit/är sjuka vet att vissa dagar ligger viljan och kämpandet liksom och dunkar lite i hela kroppen. Eller en riktigt bra impuls, dra av plåstret.
Om inte det funkar brukar jag bli förbannad. Skälla ut sockret lite för att det skrämmer mig så mycket. Gorma på smöret och sedan bre ut det på mackan. FAN HELLER Att det där jävla smöret som jag till och med har betalt för ska få MIG att må dåligt. SMÖR/människa.
Jag lät mig inte knäckas av ko-bröstmjölk.
Nog fan ska jag klara lite bi-snacks (=honung)!
Min sjukdomshistoria
(OBS! Varning för låångt inlägg, till och med i förhållande till tidigare ;) )
"Det började den där dagen, den andra juli..."
Jo TJENA!
Inte en chans att jag minns. Inte en chans att jag kan säga DÄR, där hände det! Där och då blev jag sjuk.
Men jag vet att jag gick in och ut i konstiga mat-idé:perioder. I slutat på 9:an/1:an på gymnasiet började jag träna på Friskis&Svettis. Lagom, mer och mer. Jag hade en väldigt nära vän som också började träna och vi peppade varandra, gick på lite för många pass och tävlade alltid under passen. Under denna perioden åt jag relativt normalt, och åt extra mycket för att orka med all träning.
Jag lade av med att äta godis ibland. Sedan struntade jag i det.
Men plötsligt var det ingen lek längre. Träningen var ett måste. Godiset försvann, kakor och annar också. Snabba kolhydrater kom på tapeten i samband med GI och annat, plötsligt minimerades även dem för att senare försvinna. Socker byttes ut mot honung som sedan försvann. Plötsligt hade jag väldigt få livsmedel kvar på min lista.
Ibland kräktes jag. Ibland sprang jag nästan en mil. Ibland kändes allt lite mer okey och ibland åt jag ingenting alls.
Mamma förstod och jag fick komma till en KBT-terapeut, expert på ätstörningar. Okey. Jag fick träningsförbud höstterminen i 3:an. Då slutade jag äta. Under våren rasade jag i vikt, de två sista månaderna innan studenten var jag bara hemma i min bubbla, med mamma som sjukskrivit sig. Fuskade med allt, ljög om allt. Slogs för ätstörningen. Sårade alla. Drog mig undan alla vänner och mitt tidigare STORA sociala liv. Ingenting var viktigt. Bara vikten.
Som fortsatte nedåt. På studenten hade jag totalt gått ner ca 12 kg (från en normal vikt) och terapeuten ville inte ta ansvar för mig längre. Den sommaren flyttade jag ner till min dåvarande pojkvän och rasade ännu mer, nästan 10 kg till. Botten. Remiss till ÄSC, bedömningsvecka. Avdelning.
Ut igen. Frihet. Flyttade en bit bort. Träsk. Denna gång i form av hetsätningar. Rasade de 12kg jag lyckats gå upp. Svält/hetätning. Varje dag.
Så fortsatte det länge, ibland med någon dags "frihet" (dvs inte kräkas). Tränade ibland.
Så fortsatte det faktiskt i 1,5 år. Sedan inlagd, denna gången på allmän psyk. 3 månader, sluten avdelning.
Ut igen. Började på universitet och pendlade mellan skolan och avdelningen i början, sedan utskriven. Fortfarande hetsätningar, kombinerat med enbart svältperioder. Gick långsamt ner i vikt. Tynade bort. Ytliga vänner, ibland pojkvänner. Men alltid så fruktansvärt ensam. Ensam med berg av mat och självmordstankar. Mamma var min livboj, utan henne och mina bröder hade jag tagit livet av mig.
Skolan gick bra i alla fall. Fick fina vänner jag fortfarande har kvar. Höll kontakten med några få gamla.
Träffade blivande sambo, hetsåt fortfarande men svalt oftast. Joggade.
Någonting hände när jag träffade sambo.
Ett hopp väcktes till liv, något jag försökte förhindra för FY FAN vad ont det gjorde. Jag hade liksom förlikat mig vid tanken på att livet alltid skulle vara såhär sjukt. Hemskt. Väntade på att kroppen skulle lägga av. Längtade ofta.
Jul/nyår pratade jag och sambo på riktigt om mina problem. Och han fortsatte att älska mig!
Och SOM jag älskade honom!
Galet mycket.
Obehagligt mycket.
Han började komma i mellan mig och ätstörningen, periodvis. Fick mig att ifrågasätta min sjuka värld. Kramade mig alltid när jag behövde det. Rynkade aldrig på näsan. Lyssnade på allt han inte förstod.
Älskade mig.
Så jag började. Min kropp var helt åt helvete misshandlad.
Jag var skräckslagen.
Åt alldeles för lite. Var rädd hela tiden.
Började försöka mer, hela tiden. Grät vid bakslagen, hatade mig själv.
Bestämde mig för att sluta hata mig själv. Det var jävligt svårt! Bestämde mig för att testa livet igen.
Vågade mig på lite mer mat. Vågade testa ett nytt livsmedel. Var trött hela tiden och grät/hade panikångest.
(Blivande) Sambo kramade mycket, mamma fanns hela tiden där. Storebror och jag hittade varandra.
Sambo sa: "Vi kan flytta ihop, när du mår bättre". Vi bestämde eventuellt till sommaren, jag fick ett mål. Jag ville SÅ GÄRNA bo med denna älskade älskade människa!
En ny push. Framsteg, sidosteg, baksteg. Pauser. Frustration!!!
Sedan sommar, jag mådde faktiskt mycket bättre. Hade inte gått upp i vikt alls, men lagt om en del i amten men MYCKET i huvudet. Läste Mattillåtet framlänges och baklänges, världens bästa present från sambo. Kontaktade ätstörningsmottagningen här och hjälpte till att skicka remissen. Flyttade ihop nu i juli. Kämpade. Blev bättre. Frustration! Hat. Ångest. Helvete, jobbigt som fan! Älskade sambo. Älskade mamma. Älskade storebror. Älskade vänner.
Skolan började, jag hade mitt bedömningssamtal. Blev rekommenderad dagvård, vägrade. Inte sluta skolan, inte ta studieuppehåll. Fan. Helst inte i alla fall. Men vad som helst som kan hjälpa, SNABBT. jag ORKAR inte mer!
Öppenvård. "Ok. Men du måste gå upp i vikt". Jaha? Nej! Hjälp?
Vad vill du?
Jag vill bli frisk!
Hur ska du kunna bli det?
Fan...
Gick upp i vikt. Släppte en uns av kontrollen.
Släppte lite till. Fick beröm. Kände mig stolt. Mådde bättre.
Vågade lite mer. Mer beröm, många kramar. Mindre tårar.
Fram tills nu!
21 år gammal.
Typ.
Flummigt. Jobbigt att skriva. Det är såå mycket sorg under de här fyra åren.
Kanske vågar jag gå in på djupet mer, senare.
Men detta får räcka för idag!
Mötet
...gick mycket bra! :D
Min vikt har stabiliserats, vilket känns lite skönt (är fortfarande underviktig men inte anorektisk). Dags för huvudet att hänga med lite, och lägga upp nya utmaningar!
Får lite utmaningar också, men skriver mer om allt detta ikväll; NU= plugga -.-
Min vikt har stabiliserats, vilket känns lite skönt (är fortfarande underviktig men inte anorektisk). Dags för huvudet att hänga med lite, och lägga upp nya utmaningar!
Får lite utmaningar också, men skriver mer om allt detta ikväll; NU= plugga -.-
Tisdag
Och behandlingssamtal nu klockan 10!
Vägning, samtal och utmaning.
Jag tänker inte skriva att det är LÄTT att gå i behandling, men jag ångrar bittert att jag drog mig så pass länge för att göra det! Alla ni där ute, som har liknande problem; SÖK HJÄLP!
Det finns hjälp att få. Även om jag kom långt på egen hand har det varit SÅ skönt med lite proffs-hjälp, så man verkligen vet att man gör "rätt". Jag har även blivit uppmärksammad på en del tankar/beteenden jag fortfarande har som jag måste ta itu med... Och det ÄR svårt. Men det är också skönt att få vara stolt över framsteg, stolt över viktuppgång och höra att man är stark och duktig som grejar nya, läskiga saker.
Man behöver få höra att man är superbäst när man övervinner sina rädslor! För det är man :)
Vägning, samtal och utmaning.
Jag tänker inte skriva att det är LÄTT att gå i behandling, men jag ångrar bittert att jag drog mig så pass länge för att göra det! Alla ni där ute, som har liknande problem; SÖK HJÄLP!
Det finns hjälp att få. Även om jag kom långt på egen hand har det varit SÅ skönt med lite proffs-hjälp, så man verkligen vet att man gör "rätt". Jag har även blivit uppmärksammad på en del tankar/beteenden jag fortfarande har som jag måste ta itu med... Och det ÄR svårt. Men det är också skönt att få vara stolt över framsteg, stolt över viktuppgång och höra att man är stark och duktig som grejar nya, läskiga saker.
Man behöver få höra att man är superbäst när man övervinner sina rädslor! För det är man :)
En fråga!
Jag fick en väldigt bra fråga/kommentar på mitt förra inlägg, som ser ut såhär:
"Så himla bra inlägg.
Jag har svårt för att äta på andra tider än "mina", även om det har blivit bättre. På onsdag ska jag till tandläkaren 11.30, och jag äter lunch strax innan 12. Det går ju inte ihop, säger hjärnan. Hjärnan går på högvarv och försöker lista ut hur jag ska få ihop det. Äta tidigare? senare? Köpa något och äta direkt efter så det blir "rätt"? Skita i att äta? Nej, så himla patetiskt egentligen.
Sen är jag så rädd att lyssna på min kropp, vissa dagar är den mer hungrig och vissa mindre, men jag äter precis som jag ska ändå. Jag vågar inte skjuta på en måltid för då blir det "fel" i hjärnan och måltiderna går inte ihop. Jag vågar inte heller äta mer även om jag är hungrig, för då blir det också fel.
Hur kommer man ifrån det här?!"
Jag har svårt för att äta på andra tider än "mina", även om det har blivit bättre. På onsdag ska jag till tandläkaren 11.30, och jag äter lunch strax innan 12. Det går ju inte ihop, säger hjärnan. Hjärnan går på högvarv och försöker lista ut hur jag ska få ihop det. Äta tidigare? senare? Köpa något och äta direkt efter så det blir "rätt"? Skita i att äta? Nej, så himla patetiskt egentligen.
Sen är jag så rädd att lyssna på min kropp, vissa dagar är den mer hungrig och vissa mindre, men jag äter precis som jag ska ändå. Jag vågar inte skjuta på en måltid för då blir det "fel" i hjärnan och måltiderna går inte ihop. Jag vågar inte heller äta mer även om jag är hungrig, för då blir det också fel.
Hur kommer man ifrån det här?!"
Mitt svar:
Fina du!
Jag förstår verkligen hur du menar!!! Det är superjobbigt och inte alls löjligt eller patetiskt, även om det känns så... När jag insåg att vissa tider blir flytande på grund av olika anledningar (föreläsningar, resor etc.) försökte jag faktiskt äta något EXTRA. Det är oftast min lösning nu också.
Jag vet att det kan vara såå svårt men tänk på hur HEMSKT det är att vara vrålhungrig! Hur FEL det är! Ingen frisk människa väljer att vara vrålhungrig, det är ingen känsla vi ska gå runt med dag efter dag!
Jag började med något väldigt tryggt, för mig kunde det vara ett knäckebröd med något på eller kanske en frukt. Oftast hjälper det med bara det där lilla extra för att kunna skjuta på nästa måltid någon timme! Nu kan jag klämma i mig en macka bara för att jag INTE vill hamna i det där hungersträsket, man mår bara skit av det och allt blir svårt/jobbigt. Det är dessutom SÅ mycket svårare att äta lagom (dvs, inte för lite eller för mycket) vid en försenad lunch om man är vrålhungrig när man sätter sig ner!Att lyssna på sin kropp är det svåraste vi som har/har ahft en ätstörning kan lära oss. Men något jag började med var faktiskt att bara försöka ACCEPTERA att min kropp behöver lite olika från dag till dag. På något sätt kan man genom det stjälpas av ett matschema; försök mer att se ett matschema som "riktlinjer". Vi är MÄNNISKOR, inte maskiner.
Tänk dig en bil (jag vet, uttjatad jämförelse, men en BRA sådan!)
Vissa drar kanske 0,8 liter/milen medan andra drar 0,6 etc. Till och med maskiner så som bilar drar olika, på grund av väder, väglag och hastigheter.
"Tyvärr" är vi inte bilar! Vi kan inte planera hur mycket vi behöver tanka innan vi ska genomföra en dag. Därför måste vi vara flexibla. Är du hungrig, så finns det en anledning. Kanske håller kroppen på med någon renovering, kanske har du någon liten äcklig förkylning på G. Det finns så mycket vi inte vet om våra kroppar, hur mycket vi än har obsessat kring dem.
KOM IHÅG: DU ska må bra! Just du! Ja, du!
Man mår inte bra om man går runt kissnödig. Man mår inte bra om man går runt hungrig.
Som en liten försäkran om att du inte kommer "tappa kontrollen", så tappar man både sug och mat-tankar när man till sist vågar äta det där lilla extra kroppen ber om ibland. Jag lovar! Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig så pass nöjd i kroppen att jag kunde ha choklad liggandes i kylen i flera dagar och inte VARA SUGEN (dvs, inte på grund av "jag får inte"-tankar).
Jag önskar dig ALL lycka till imorgon och jag kan tipsa om att clementiner/satsumas är väldigt goda just nu!
Jag lovar att tänka på dig på onsdag och hålla tummarna medan jag pluggar här hemma.
Kom ihåg att du har rätt att leva ditt liv precis som du vill.
Kom ihåg att du förtjänar att må bra!
Stor kram!
Att lära sig lyssna på kroppen
Det har jag fått tänka på mycket!
Under dagar som gårdagen blir tiderna lite olika, det GÅR inte alltid att följa skalman-klockan! Kom ihåg att det är okey att äta på lite olika tider, även om det känns jobbigt just då.
Under min sjukdomsperiod har jag ibland haft "magiska" tider, jag tror att det blir ännu viktigare i början när man ska lära sig äta regelbundet. På så sätt kan det vara bra med mat-och-sov:klockan; det kan hjälpa en att fokusera på något annat än ångesten.
Vi är alla mer eller mindre prestationsmänniskor och just detta, att följa ett matschema är en viktig utmaning. I takt med att man blir mer och mer trygg med ett schema kan man revidera och byta ut/om lite.
Dock går inte livet efter ditt schema. En lunch kan försenas en timme, middagen kan behöva ätas en timme tidigare ibland. Detta gjorde mig tokig till en början, ångesten malde i hela kroppen. Det bara KÄNDES FEL! Blev fel. Och om det kändes fel ville jag inte äta. Guppet blev en kulle som blev ett berg som kläddes med is. Skitsvårt!
MEN; detta är din HJÄRNA som säger. Din stackars omtumlade utsvultna hjärna som inte fungerar som den ska. Tänk din hjärna som när du har snurrat runt, runt ett tag och man stapplande tar lite steg åt olika håll; den vet inte vad som bär, den vet inte åt vilket håll och allt känns fel/ostabilt.
Min kropp har många gånger varit smartare än min hjärna. Den vet att den behöver energi, oavsett vad jag och min hjärna säger. Och kroppen BEHÖVER energi, varje dag!
Ni som har läst Mattillåtet vet detta. Man vet inte vad som händer i kroppen under en dag, hur mycket energi och till vad den behöver. Men kroppen vet det! DÄRFÖR blir du hungrig ibland, ibland sugen.
Det var också en stor rädsla för mig, att våga lyssna på de här signalerna. För ärligt talat, jag hade verkligen fuckat upp balansen i min kropp!!! Svält, extrem träning och hetsätningar rubbar balansen i ALLT!
DÄRFÖR är det så härligt att känna att jag är sugen på något, kan definiera vad och äta det. POFF så är alla mattankar borta ett tag till, lagom tills nästa måltid!
Jag lovar, allt detta finns i era kroppar. Alla smarta signaler och system, som hjälper dig att optimera ditt ätande! Var inte rädd för hungern, lyssna på den och försök se vad den vill ha, inte vad din hjärna säger är okey.
Du behöver hela kostcirkeln!
OCH du förtjänar att må bra!
Det har gått bra idag
faktiskt!
Både med mat och pluggande ;) Saker som tog mig 10 minuter innan att tänka ut kommer så snabbt nu, det är fantastiskt! Vilket kvitto, något måste jag ju göra rätt!
En fråga till er: nässelutslag! Är det något ni har haft/har? Jag vet inte varför detta har börjat komma nu, men det gör img GALEN! Knarkar kortisonsalva men vaknar mitt i natten av att det kliar på hela kroppen. Jag har provat andra tvättmedel och verkligen försökt tänka efter vad jag har gjort under dagarna när det har varit som värst. Till och med funderat på om det kan vara något ångestsymptom. Men jag vet inte?!
Skriv gärna om ni vet något!!!!
Mer tenta-plugg...
innebär också mer stillasittande!
Jobbigt? Ja!
Bra träning? JA!!!
Rätt sak att göra i så fall? JA!
Enkla frågor du kan ställa dig själv. Backa ett steg från den "jobbiga situationen", försök låna ett "friskt" perspektiv. Vad gör mina 150 klasskamrater? Pluggar. På ett löpband? På promenad? Medan de gör armhävningar? (Kanske någon?) men NEJ, troligtvis inte!
Hur hade du hanterat situationen INNAN du blev sjuk? Som jag minns mig själv hade jag antagligen myst ner mig med choklad, muttrat över tråkiga uppgifter och kört på.
Så, där har jag svaret egentligen!
Gör som en frisk version av dig själv hade gjort.
Och om du inte minns det; hur vill du kunna göra resten av ditt liv?
Vill du inte, precis som jag vill, kunna sitta inne och rugga en hel dag, utan jobbiga kompensationstankar?
För det är ju en frihet i sig; att bura in sig. Ibland innebär livet att man måste sitta still. Tillåt inte ditt liv att rasa på grund av en ätstörning, inte mer än det antagligen redan har.
Se dina mål och kämpa hela tiden mot dem.
Ett av mina är att, trots sjukdomen, klara min tuffa utbildning. Och för att göra det ska jag klara av en stillasittandes pluggdag idag.
Det kommer det att vara värt när jag ser tillbaka på det här!
Utmana och vinn!
Jobbigt? Ja!
Bra träning? JA!!!
Rätt sak att göra i så fall? JA!
Enkla frågor du kan ställa dig själv. Backa ett steg från den "jobbiga situationen", försök låna ett "friskt" perspektiv. Vad gör mina 150 klasskamrater? Pluggar. På ett löpband? På promenad? Medan de gör armhävningar? (Kanske någon?) men NEJ, troligtvis inte!
Hur hade du hanterat situationen INNAN du blev sjuk? Som jag minns mig själv hade jag antagligen myst ner mig med choklad, muttrat över tråkiga uppgifter och kört på.
Så, där har jag svaret egentligen!
Gör som en frisk version av dig själv hade gjort.
Och om du inte minns det; hur vill du kunna göra resten av ditt liv?
Vill du inte, precis som jag vill, kunna sitta inne och rugga en hel dag, utan jobbiga kompensationstankar?
För det är ju en frihet i sig; att bura in sig. Ibland innebär livet att man måste sitta still. Tillåt inte ditt liv att rasa på grund av en ätstörning, inte mer än det antagligen redan har.
Se dina mål och kämpa hela tiden mot dem.
Ett av mina är att, trots sjukdomen, klara min tuffa utbildning. Och för att göra det ska jag klara av en stillasittandes pluggdag idag.
Det kommer det att vara värt när jag ser tillbaka på det här!
Utmana och vinn!
En dags mat i bilder
Okey.
Detta är inget program som en dietist har tagit fram. Jag betonar det och detta är EN dag av väldigt många i mitt liv. Men det kanske kan ses som en inspiration till er som behöver våga äta mer och inse att det går att äta regelbundet och från hela kostcirkeln, lite det man är sugen på och NÄR MAN ÄR HUNGRIG (dvs, inte "spara" något extra gott till t.ex. vissa speciella dagar eller kvällar).
Så, frukost
Havregrynsgröt med fil, havremjölk och kanel, hemmabakat nöt och frö-bröd med smör, kesella, paprika, kalkon och lite örtsalt & peppar. Juice och kaffe!
Mellanmål: 1 (stor) satsumas och ett äpple (ÄLSKAR ingrid-marie just nu, små hårda och knallröda!)
Fika: Espresso house mudcake och kaffe med mjölk
Lunch:
Lite RESTER (något jag har haft svårt för) och kycklingbiffar med mumsig tsatsiki). Blev en stor portion, men det var så jäkla gott! Sambo fick offra sig på någon potatisbit.
Litet mellanmål innan middagen:
Mums! Choklad på eftermiddagen var länge en svårighet, jag sparade gärna allt godisätande tills precis innan läggdags... Vilket är lite tokigt, i alla fall på vardagar då jag behöver somna relativt tidigt. Dessutom är det SÅ mycket bättre att få den där energikicken på dagen, då den ofta verkligen behövs!
Middag:
Ugnsbakad lax med misslyckad citronsås (sambo krossade mitt hjärta), hasselbackspotatis och morötter i ugnen. Ännu en utmaning; att äta något som inte är SUPERGOTT. Eller ens GOTT, mer okey liksom. Men trägen vinner, och fan att jag skulle ha i mig den där portionen!
Nu är det dags för kvällsmellis, vilket är samma som frukost (minus kaffe!). Och sedan har jag en skvätt hemmagjord glass kvar som gärna vill ramla ner i en skål med mig i sängen när jag läser en stund... För imorgon är ju vardag. Eh. Motsägelsefullt? Haha, nej faktiskt inte, detta är mer som en smoothie jag kör några varv i glassmaskinen. En liten vitaminshot!
OBS! Denna dagen är som sagt bara EN dag av väldigt många, mina dagar ser väldigt olika ut. Dock äter jag ALLTID lagad lunch och middag, och mellanmål. Idag blev det snävt mellan lunchen och kvällsmaten, därför blev det bara ett litet kexchoklad. Annars brukar jag äta en "frukostmacka" vid varje mellis!
Dock blir jag själv stolt när jag bläddrar mellan bilderna i inlägget nu. Såhär såg det verkligen inte ut för några månader sedan och för ett år sedan hade jag skrattat/gråtit om någon hade påstått att jag kunde äta såhär gott varje dag och BARA MÅ BRA AV DET!
NI KAN OCKSÅ ÄTA BRA! VARJE DAG, ALLA DAGAR!
Jag lovar!
Fika-update!
Fika= check!
Härlig mudcake á la Espresso house med sambo, mamma, plastpappa och storebror.
Försenad lunch, körde en variant av sambos smarriga indiska maträtt från igår.
FINA människor!
FINA ÄLSKADE människor!
När man har de där jobbiga stunderna ska man plocka fram sina älskade i huvudet som små söta gubbar och försöka gissa sig till vad de hade sagt till en att göra/känna.
En gång hörde jag att man ska tänka likadant om sig själv och vad man gör som man hade gjort om en nära vän.
DVS: "Fan, jag åt en kaka mer än planerat, helvete jag är värdelös"
Blir: "Äh, vad spelar det för roll? Det var ju goda kakor, sluta tramsa dig nu så hittar vi på något kul istället!"
Härlig mudcake á la Espresso house med sambo, mamma, plastpappa och storebror.
Försenad lunch, körde en variant av sambos smarriga indiska maträtt från igår.
FINA människor!
FINA ÄLSKADE människor!
När man har de där jobbiga stunderna ska man plocka fram sina älskade i huvudet som små söta gubbar och försöka gissa sig till vad de hade sagt till en att göra/känna.
En gång hörde jag att man ska tänka likadant om sig själv och vad man gör som man hade gjort om en nära vän.
DVS: "Fan, jag åt en kaka mer än planerat, helvete jag är värdelös"
Blir: "Äh, vad spelar det för roll? Det var ju goda kakor, sluta tramsa dig nu så hittar vi på något kul istället!"
Hast-fika och bra respons!
Lunch blev omvandlad till fika.
Noll tid att förbereda mig lite mentalt, eller 15 minuter...
Men det ska gå bra.
Jag har fikat förr och överlevt.
Jag tycker dessutom att det är lättare att fika när man blir bjuden, på något sätt känns det lättare att tacka ja till "lite onyttiga" härliga njutningssaker när de kommer flygande gratis. Tacka ja till njutning liksom. Dessutom hänger det mindre på mig, jag behövr inte vara lika aktiv i beslutsprocessen.
Jag fick precis en jättebra kommentar till mitt förra inlägg angående bilder. Jag tog på grund av det bort en bild och tänker i fortsättningen inte lägga ut fler bilder av mig själv som väldigt sjuk/mager. Även om JAG nu kan se att det är hemskt/fel/obehagligt påmindes jag om att det var väldigt triggande även för mig för bara ett tag sedan att se liknande bilder på andra bloggar. Ett stort tack för responsen! Jag ber om ursäkt om andra också har reagerat negativt.
Det är bara att skriva om det är något ni reagerar på, så ska jag fundera igenom det: som sagt, detta är en blogg som finns till för att må bra. Hitta kraft. Kämpa!
Okey, snart fikan nu då...
Håll tummarna för mig!
Söndag
Idag blir en lite utmanande dag, vi (jag och sambo) ska äta lunch med mamma, hennes fästman och bror.
Jag vet inte riktigt vad det blir. Eller när.
Innan dess väntar stillasittande plugg.
Sedan ännu mer.
Först funderade jag på att fuska lite med frukosten. "Säkra". Men icke!
Jag har kommit för långt för att börja backa nu!
Jag vill aldrig mer tillbaka!
NU har jag:
- Inte blåmärken på ryggen efter att ha sovit i en säng
- Slutat frysa hela tiden
- Börjat tappa all extrabehåring!!!!!!
- Äntligen fått tillbaka min koncentrationsförmåga
- Kommit upp i en B-kupa (hade C som frisk)
- Inte ont i rumpan när jag sitter still för länge
- Inte sår som tar 3 månader att läka, de verkar tjoffas ihop mycket snabbare!
- Lärt mig att hantera fler matsituationer= FRIARE LIV!
Och såååå mycket mer!
Bye bye anorexia nervosa! ALDRIG MER!!!!!!!!!!
Lördagsmys
med finaste sambo.
Det är en trygg bubbla.
Plötsligt känns det naturligt att äta några chokladbitar till filmen, efter en sambolagad underbar indisk måltid (ingen aning om vad det heter "egentligen").
Naturligt.
Förutom de där tio minuternas tuggummituggande innan. Velande.
Men till sist.
Det lossnar!
Ge det bara tid, i gott sällskap!
Imorgon tänkte jag lägga ut ett ungefärligt matschema under en dag i mitt liv nu. Kanske jämföra med hur det hade sett ut för ett år sedan?
Skriv gärna om jag råkar trigga med något här i bloggen, det är verkligen inte avsett! Detta är en blogg FÖR ATT PEPPA, FÖR ATT BLI FRISK OCH FRI FRÅN HELVETET!
Ha en riktigt fin kväll!
Det är en trygg bubbla.
Plötsligt känns det naturligt att äta några chokladbitar till filmen, efter en sambolagad underbar indisk måltid (ingen aning om vad det heter "egentligen").
Naturligt.
Förutom de där tio minuternas tuggummituggande innan. Velande.
Men till sist.
Det lossnar!
Ge det bara tid, i gott sällskap!
Imorgon tänkte jag lägga ut ett ungefärligt matschema under en dag i mitt liv nu. Kanske jämföra med hur det hade sett ut för ett år sedan?
Skriv gärna om jag råkar trigga med något här i bloggen, det är verkligen inte avsett! Detta är en blogg FÖR ATT PEPPA, FÖR ATT BLI FRISK OCH FRI FRÅN HELVETET!
Ha en riktigt fin kväll!
Mat som en bro till livet
Filosofiskt, skitnödigt och ja.
Men SANT!
Jag satt just och nojade lite över min lax till lunch... Ja, det är fortfarande lite jobbigt med fet fisk och nötter. Och för att inte vara dum mot mig själv försöker jag tänka på och förstå att det är okey att det KÄNNS jobbigt, efter fyra års totalförbud.
Idag är det nämlien tentaplugg som gäller. Vilket innebär minimalt med motion. Vilket BORDE vara okey. Det är VIKTIGT att plugga, det är min utbildning det gäller. Mitt liv.
Mitt liv som inte ska begränsas av en ätstörning.
Då försöker jag tänka på den där feta firren som min bro till ork, glädje och välmående. Jag försöker se hur jag står där på andra sidan och är så jävla nöjd. Plötsligt ser inte fisken lika läskig ut, nej jag är faktiskt glad att den ligger på min tallrik. Annars hade jag ju fått stå kvar på den andra sidan, i det där hemska landet som heter Ätstörning. Ensam.
Tänk tillfrisknandet som en hängbro, ni vet en sådan med plankor? Inte hade du börjat bända loss varannan och ibland fler av plankorna för att sedan gå över?
Så fungerar ju våra kroppar. Vi behöver alla plankorna på plats, det vill säga alla näringsämnen. Jag behöver smör i pannan, jag behöver fet fisk, jag behöver kolhydrater. Det är bara att acceptera och sedan försöka låta bli att tänka på det som något negativt. Se det som en utmaning istället, vi som är så duktiga på kost kan ju ÄNTLIGEN använda det till något positivt; att se till att få i oss allt våra kroppar behöver!
Så kom igen. Bygg den där bron. Den behöver inte vara en Golden Gate imorgon, den kan vara en liten lina som sakta utökas av fler brädor. Eller bara en tunn lina till. Bara du börjar med något!
Mat är medicin
utan mat kommer du aldrig orka med att leva det där fina livet på andra sidan!
Jag vill inte vara rädd!
Igår var en seger.
Nej, jag åt inte en hel pizza.
Nej, jag åt inte ett helt paket glass.
Jag var ute. Själv (det vill säga, utan sambo eller nära vänner). Kören jag är med i hade uppvisning på kvällen; vi sågs vid åtta och drog senare till stället vi skulle sjunga på.
Rädslan började redan dagen innan. Kväll. Ute sent. Ensam bland okända människor.
Människorna är aldrig problemet i sig, inte gällande det sociala i alla fall. Jag är rädd för mig själv.
Jag är rädd för att ledsna, sticka till något 7-eleven och köpa glass och godis kilovis, smita hem och hetsa.
Det är pinsamt att skriva. Det är pinsamt att erkänna. Men jag skiter i det.
Jag tror nämligen att det finns fler där ute som känner till den rädslan.
Eller så är jag rädd för att inte äta något på ALLDELES för många timmar.
Känna hur hungern utesluter konversationerna, hur det spänner i kinderna när man ler åt något man borde känna är roligt och engagerande.
Jag är rädd för att inte våga dricka det där glaset vin för att min dumma idiotiska ätstörning skriker om flytande onödiga kalorier.
Jag är rädd för att om jag dricker det där vinet, har jag ännu mindre klarhet i huvudet att ta rätt beslut, att motstå en hetskväll, att motstå en svältkväll. Inte klar i huvudet nog att ta hand om mig själv. Även helt vanliga dagar är det svårt nog, med lite alkohol i kroppen blir det dubbelt så jobbigt.
Men vet ni vad?
Saker som känns jobbiga är oftast de saker man ska försöka sig på.
Jag åt en extra macka, uppklädd. Började nästan gråta inför tanken på att cykla iväg till den där utmaningen. Var beredd på att ställa in, backa. Kanske var det för mycket? För mycket begärt av mig själv, helt enkelt.
Tänk på att inte PRESSA fram friskheten. Ät inte en hel pizza bara för att. Gör det när det känns BRA, när du har planerat hur du kan hantera eventuell ångest etc. Du måste må bra!
Att bli frisk ska inte innebära ett nytt sätt att plåga dig själv. Det är INTE friskt!
Nej, det du ska försöka är att må bra.
Att må bra är nämligen något helt annorlunda än att ha en ätstörning. Inte att äta ett helt paket glass. Visst, det har jag gjort ibland. Men inte bara för att. Denna gången har jag låtit allt ta sin tid, aldrig gett upp att utmana mina tankar såklart, men samtidigt pausat i mellan. Aldrig backat, men stannat upp.
Det viktigaste för mig har varit att släppa självhatet.
Det var min tröskel.
Min snubbeltråd. När jag slutade tänka elaka saker om mig själv och mitt beteende hela tiden, när jag slutade skämmas och dölja, DÅ hade jag plötsligt styrka nog att börja kravla mig upp från det djupa svarta hål jag glidit ned i.
Efter långa kramar av sambo och mycket stöttande gav jag mig iväg.
Och: jag hade roligt!
Riktigt roligt!
Tack vare den extra mackan var jag mätt och nöjd. Jag tackade ja till ett litet glas vin, drack det långsamt och kom sedan iväg till festen och sjöng. Sedan satt vi i ett gäng efteråt och utvärderade, skrattade.
Jag var med.
Jag var inte bara där.
Det är en enorm skillnad!
Jag kom hem, åt gröt och kröp ner bredvid en älskad sambo och vaknade med ett stolt leende.
Mitt i allt ätstörningsnojande glömde jag helt bort att vara nervös inför uppträdandet! Jag funderade på det idag och jag tror att det där är den styrkan jag kommer bära med mig från de här mörka åren. Att sjunga inför hundratals människor kommer aldrig vara lika hemskt som så många andra saker jag har konfronterats med som sjuk. Mår jag bra och är glad klarar jag allt. Fixar jag att äta ordentligt kan jag minnas alla svåra stunder och HÄMTA KRAFT från dem.
Saker som andra tycker är hemska och obehagliga känns ibland bagatellartade för mig.
Jag kunde ha dött. Det fick jag flera gånger höra under min tid som sjuk.
Men det gjorde jag inte.
Fast igår sjöng jag som en ängel.
En orädd ängel
UNDERBARA Humlebäck!
Igår sjöng jag med kören på en fest och vet ni vad? Allt gick bra! Jag återkommer till det och lite annat senare!
Men idag.
Idag tog sambo och jag ledigt från studentlivet och begav oss över till den dajlige sidan; Danmark! Mot Lousiana och vidare! Eller, ja. Inte vidare. Men vi traskade runt i fina Humlebäck, njöt av hav och fina hus, strosade ner i hamnen och letade en restaurang. Vi hittade:
På baksidan stack det ut en stor glasverande och det var tur att vi inte var studenter idag! Dyrt, pytteportioner men ÅH vad gott! Vi satt där och njöt, log mot varandra. VARFÖR skulle inte jag mumsa på både ett och två helt nybakade smörrebröd med just smör på? Alldeles krispiga utanpå och fluffliga inuti. När man försiktigt bände upp dom pös ångan ut. SÅ gott!
Sedan åt vi varsin miniportion monk fish (vad heter det på svenska?) med karl johansvamp och majs i någon gräddig sås:
Som en liten avrundnung delade vi på en norsk kammussla, dekorerad med äpple och hackade hasselnötter. Jag glömde fotografera mitt i matglädjen..
Sedan: Lousiana! Fantastiskt, som alltid. Självporträttsutställningen var riktigt bra och ja. Lokalerna. Trädgården. Älska!
Efter att ha vandrat runt och varit djupt kulturella letade vi oss ut till kafét och tankade med varsin kaka och kaffe (med mjölk!):
På väg hem trugade sambo i mig lite av sin kexchoklad. Jag kände mig inte alls sugen på något sött efter fikan men ibland får man bara ta det som finns. Och ja. Kexchoklad är väl inte det äckligaste man får tvinga i sig? Det var tur, för det tog nästan två timmar till efter det tills vi var hemma och kunde börja på kvällsmaten. Kycklingbiffar med couscous och grönsaker!
Och vet ni vad?
Jag, som så sent som för ett halvår sedan tvingade mig att jogga en timme för att äta ute en kväll på en utpekad restaurang med uppkollad meny. Just jag satte mig på ett tåg i morse mot okänd mat-destination. Jag hade inte en aning om vad som skulle finnas. Men det gjorde inte så mycket. Det finns ju alltid mat någonstans.
Sedan, det kanske inte var världens största utmaning på det sättet, eftersom vi gick runt hela dagen (=minikompoenserande). Men jag kommer ihåg en lång dag i malmö med lunch och fika för bara några veckor sedan då ångesten totalt slet sönder mig på kvällen. Det jag lärde mig av den dagen var att äta ÄNNU mer när man är iväg. Ångesten kommer alltid och slår som hårdast när jag är trött och hungrig.
Det bästa skyddet mot ångesten är tillräckligt med mat!
Tack vare all denna gudomliga mat sitter jag nu mätt och nöjd hemma i soffan med en härlig känsla i hela mig.
En dag med oplanerat ätande?
CHECK!
Statusuppdatering
Okey.
Jag inser att jag låter väldigt... öh.. Säker.
Säker, som i att allt är lätt, det går bra, jag klarar allt på löpande band.
Givetvis är det inte så. Jag är bara människa (tyvärr), dessutom har jag varit sjuk lääänge (enligt mig, 4 år i träsket känns som en evighet). Under denna tid har jag haft väldigt många olika perioder, träningsbesatthet, svält, hetsätningar, you name it. De har liksom kommit och gått. En gång tidigare försökte jag verkligen bli helt frisk, men det gick nog alldeles för snabbt och blandat med min egen ambivalens blev det inget bra resultat alls.
Ni får GÄRNA skriva frågor, jag ska verkligen försöka svara så gott jag kan.
Igår var en jobbig dag, som ni kanske förstod. Stämningen här hemma var lite tryckt. Det är då det slår till igen, de där tankarna jag ofta kan sortera bort. Då inser jag att det faktiskt ligger rätt nära att backa några steg.
Samtidigt. När/Om ni har lyckats ta er några steg framåt, mot friskheten, har ni kanske upplevt skillnaden? Hur huvudet plötsligt klarnar lite, hur kroppen orkar så mycket mer. Din personlighet som bubblar fram mer och mer. Den känslan försöker jag alltid fokusera på, den frihet och lycka den efterlämnar i mig. På så sätt väver jag ett eget litet skyddsnät.
Igår lyckades jag SITTA NER heeeela måltiderna.
Det vill säga, inte springa ut och röka mitt i. Ett av mina mest hatade ticks.
Idag lyckades jag spontanäta två godisbitar (jag äter choklad varje dag, men något mer planerat).
(OBS! Utan att skära ner på något annat!)
Jag lever fortfarande väldigt schemamässigt men har lyckats komma till nästa stadium, där jag kan variera mer med tider/maträtter/platser. Jag tror att det har mycket med viktuppgången att göra, tack vare den skriker inte min kropp efter mat på samma sätt, den där extrema hungern man snabbt vänjer sig av och chockas av ebbar ut. Jag lovar er det!
Jag, som periodvis spydde flera gånger varje dag, har inte gjort det en enda gång sedan i somras.
DET GÅR INTE ATT BLI FRISK om man inte skär av sina "utvägar". Ingen jävla träning. Inga jävlar spyor.
Dock har jag en hel lista med "läskiga saker/situationer". Om ni vill kan jag skriva bitar ur den senare.
Det jag egentligen vil ha sagt med detta inlägget är att; JAG ÄR EN AV ER. Jag är ingen supermänniska som fick en uppenbarelse och sedan travade fram till friskhet och lycka.
Jag var riktigt djupt nere i skiten. Under en lång tid ville jag bara dö, dagligen. Jag hade bara inte samvete nog att ta livet av mig. Det känns så avlägset nu bara.
SÅ, kom ihåg!
KUNDE JAG ta de här första stegen och sedan, ibland tveksamt, fortsätta, så kan du det med!
Jag lovar.
Om du har den enorma "styrkan" att kunna svälta dig själv så KAN du använda den till motsatsen= att ta hand om dig själv.
Åter igen: jag lovar!
Ännu en lunch?
Hahaha,
bilderna är kanske inte de härligaste, men som sagt; jag orkar inte sitta och redigera matbilder. Jag kommer aldrig bli en Nigella.
Men återigen, en riktigt god, härlig och lättlagad lunch som täcker upp matcirkeln hyffsat.
Det ni ser här är
100g mixad kycklingfilé, med lök, vitlök, riven morot, 1 äggvita, salt och peppar. Stekt i smör :)
1port mathavre med resten av moroten lite grovhackad, lök, svamp, vitkål och spenat. Lät det puttra ihop sig med lite kyckling buljong.
Toppa med någon mumsig kall sås, jag blandade lite slattar (gud vad gott det låter...inte).
Väldigt skön och lång mättnad garanteras.
Men, som käre Gisela hade tjatat om, TUGGA ordentligt!!!
bilderna är kanske inte de härligaste, men som sagt; jag orkar inte sitta och redigera matbilder. Jag kommer aldrig bli en Nigella.
Men återigen, en riktigt god, härlig och lättlagad lunch som täcker upp matcirkeln hyffsat.
Det ni ser här är
100g mixad kycklingfilé, med lök, vitlök, riven morot, 1 äggvita, salt och peppar. Stekt i smör :)
1port mathavre med resten av moroten lite grovhackad, lök, svamp, vitkål och spenat. Lät det puttra ihop sig med lite kyckling buljong.
Toppa med någon mumsig kall sås, jag blandade lite slattar (gud vad gott det låter...inte).
Väldigt skön och lång mättnad garanteras.
Men, som käre Gisela hade tjatat om, TUGGA ordentligt!!!
Glöm inte att komplettera med någon frukt till efterrätt!
Och efter regn..
Inte kanske solsken.
Men!
Normala, friska människor lever inte i solsken. Allt är inte underbart i livet när man är frisk. Nu är jag verkligen inte FRISK än, men jag börjar verkligen närma mig.
Det HÄNDER saker. Man KÄNNER saker. Man blir sårad, man bli knäckt, man gråter. Över andra saker. "Riktiga" saker. Över att det har hänt något jobbigt. Inte för att man åt en kaka. Inte för att det kom sås på grönsakerna. Inte för att man sitter ensam hemma med högar av mat/ingen mat.
Nej, sådana där saker vi brydde oss om innan vi blev sjuka.
Jag blir dagligen överrumplad av alla känslor som stormar inom mig nu för tiden. Innan var jag alltid likgiltig. Om något jobbigt faktiskt hände i livet kring mig brydde jag mig sällan. Jag kände mig för trött och hjälplös för att ens försöka göra något åt det.
Idag var en något jobbig dag. Och plötsligt är det svårt att ha smör på mackan, svårt att ha smör i stekjärn. Smör, som jag verkligen tycker om och behöver.
Plötsligt var det jobbigt att äta ett äpple extra. Inte sticka ut och gå promenad.
Jag tror att vi som har varit sjuka alltid kommer leva med ett litet hål i hjärtat. Ett litet hål som lätt blir större när saker händer. Därför måste vi har taktiker och tankemönster som kan plåstra om det hålet så att det aldrig växer sig stort igen.
Om jag inte hade tagit smör på mackan, inte ätit mellanmål. Ja... Ni vet själva hur pigg man blir? Kanske hade hela dagen gått åt till att verkligen sjunka ner i totalt mörker.
Framförallt är vi inte starka och självständiga när vi göra så. Självständiga möjligtvis genom att stänga ut alla andra och frossa i självplågeri. Men är det verkligen en sådan styrka som självständighet är? Är det självständigt att ensam svälta sig? Det tror jag inte att det kommer stå om jag slår upp det i Svenska Akademiens ordlista.
Och det är inte bara vi sjuka som vänder saker mot oss själva. Tänk på tjejen som bli dumpad och börjar banta för att bli "snyggare". Killen som börjar gymma överdrivet mycket. Människor som rackar ner på sig själva varje dag.
Jag tänker inte slå på mig själv för att livet gör det ibland. Om någon är dum mot mig är det MIN SKYLDIGHET mot mig själv att sätta ner foten, hålla på gränserna. Jag vill aldrig mer straffa mig dubbelt, det räcker väldigt bra med att livet ibland är tufft i normala fall.
ALLA SVÅRIGHETER VI MÖTER KÄNNS TYNGRE OM VI SVÄLTER!
Att inte straffa sig själv när livet känns jobbigt
...är väldigt svårt.
Dock en utmaning. Att äta samma i alla fall.
För vi borde faktiskt TA HAND OM oss själva när vi mår dåligt. Annars känns ju allt bara ännu sämre. Vi måste vara starka i kroppen och klara i huvudet (jag ville gärna skriva knoppen) när vi möter jobbiga saker/situationer.
Var starka.
Våga ta hand om er.
Känn efter vad som kan få er att MÅ BÄTTRE.
Inte svälta
Inte fega och stänga av
Inget självhat
Bara fortsätta och kämpa och vänta ut stormarna
Dock en utmaning. Att äta samma i alla fall.
För vi borde faktiskt TA HAND OM oss själva när vi mår dåligt. Annars känns ju allt bara ännu sämre. Vi måste vara starka i kroppen och klara i huvudet (jag ville gärna skriva knoppen) när vi möter jobbiga saker/situationer.
Var starka.
Våga ta hand om er.
Känn efter vad som kan få er att MÅ BÄTTRE.
Inte svälta
Inte fega och stänga av
Inget självhat
Bara fortsätta och kämpa och vänta ut stormarna
Igår
blev lite knasigt och lite fel.
Vi hann inte baka kakan, vi gick inte ut och åt på kvällen.
Nu är jag lite bakis och ska snart iväg och träffa min skolgrupp.
skriver mer senare..
Som en motvikt...
Till inlägget om axlar,
Så här mycket har hänt 9 kg senare.
I don't mind!
Så här mycket har hänt 9 kg senare.
I don't mind!
Det här med att vara bäst
Ja, precis hemkommen från dagens seminarium.
Och egentligen borde jag ha koncentrerat mig bättre, vilket jag till mitt försvar delvis gjorde, men jag tänkte också på just den elitistiska stämningen det finns lite outtalat i klassen. Alla vill ha AB. En del inser att de kanske inte kan eller kommer få det, en del orkar nog inte plugga tillräckligt mycket av olika anledningar.
Jag ville vara bäst. Jag har alltid velat vara bäst, satsat och tränat som bara den vad jag än har gett mig in på. Vinnarskalle? Hell yeah.
Naturligtvis blev det även så med banting. Och kanske ännu mer på grund av den utbredda synen att bantning och viktnedgång= självdiciplin. Något som många saknar. Eller, i alla fall, gnäller om att de saknar. För mig blev det ett högt betyg att klara något som många andra inte klarade.
Nu i efterhand vill jag bara ge mig själv (förutom en stor fet kram) en käftsmäll! Vaddå klara? Vem fan vill vara bäst i världen på att vara smal? Är det en bragd att svälta ihjäl sig? Det är en sak om man fick nobelpriset, mådde toppen och ja. Uppnådde något. Jag nernådde (påhittat ord) bara något, jag mådde skit och alla andra runt omkring mig mådde skit. Summan av kardemumman= SKIT!
Jag tycker att det är att spotta på sig själv och sin personlighet att ha sådana mål. Kom igen, INGEN människa kan ENDAST vara bra på något så destruktivt som att svälta sig? Dessutom säger mig min erfarenhet av andra sjuka att vi alla är rätt jävla trevliga, omtänksamma, smarta och snygga tjejer som bara... har tänkt och hamnat i fel mönster.
Bli bra på att ta hand om dig själv, helst bäst. Det är bara du som kan göra det på bästa sätt, eftersom du kan känna vad som krävs.
Och fram tills dess; vad vill du vara bra på?
Vad ville du vara bra på innan du blev sjuk?
Hur ville du vara som människa?
Jag ville få höga betyg och ett jobb jag verkligen trivs med. Jag ville gärna resa mycket, ha många vänner och ja, uppleva massor!
Vara en bra vän, omtänksam, stark, självständig. Rolig.
Det GÅR INTE med en ätstörning!
Det går halvdant, ibland.
Men när du äter bättre och mår allmänt bättre kommer så mycket och så många av de där frampressade leendena av sig själva. Jag lovar!
Vad vill du vara bäst på?
Och egentligen borde jag ha koncentrerat mig bättre, vilket jag till mitt försvar delvis gjorde, men jag tänkte också på just den elitistiska stämningen det finns lite outtalat i klassen. Alla vill ha AB. En del inser att de kanske inte kan eller kommer få det, en del orkar nog inte plugga tillräckligt mycket av olika anledningar.
Jag ville vara bäst. Jag har alltid velat vara bäst, satsat och tränat som bara den vad jag än har gett mig in på. Vinnarskalle? Hell yeah.
Naturligtvis blev det även så med banting. Och kanske ännu mer på grund av den utbredda synen att bantning och viktnedgång= självdiciplin. Något som många saknar. Eller, i alla fall, gnäller om att de saknar. För mig blev det ett högt betyg att klara något som många andra inte klarade.
Nu i efterhand vill jag bara ge mig själv (förutom en stor fet kram) en käftsmäll! Vaddå klara? Vem fan vill vara bäst i världen på att vara smal? Är det en bragd att svälta ihjäl sig? Det är en sak om man fick nobelpriset, mådde toppen och ja. Uppnådde något. Jag nernådde (påhittat ord) bara något, jag mådde skit och alla andra runt omkring mig mådde skit. Summan av kardemumman= SKIT!
Jag tycker att det är att spotta på sig själv och sin personlighet att ha sådana mål. Kom igen, INGEN människa kan ENDAST vara bra på något så destruktivt som att svälta sig? Dessutom säger mig min erfarenhet av andra sjuka att vi alla är rätt jävla trevliga, omtänksamma, smarta och snygga tjejer som bara... har tänkt och hamnat i fel mönster.
Bli bra på att ta hand om dig själv, helst bäst. Det är bara du som kan göra det på bästa sätt, eftersom du kan känna vad som krävs.
Och fram tills dess; vad vill du vara bra på?
Vad ville du vara bra på innan du blev sjuk?
Hur ville du vara som människa?
Jag ville få höga betyg och ett jobb jag verkligen trivs med. Jag ville gärna resa mycket, ha många vänner och ja, uppleva massor!
Vara en bra vän, omtänksam, stark, självständig. Rolig.
Det GÅR INTE med en ätstörning!
Det går halvdant, ibland.
Men när du äter bättre och mår allmänt bättre kommer så mycket och så många av de där frampressade leendena av sig själva. Jag lovar!
Vad vill du vara bäst på?
Tisdag, tisdag
Idag fyller älskade sambo år!
Så idag väntar utmaningar i form av fika med mycket människor, lite svävande tider och vin till kvällsmaten. Jag har verkligen svårt för att dricka kalorier fortfarande, det är fånigt egentligen. Jag kan äta en stor bit kladdkaka när lusten faller på, men jag tycker fortfarande det känns rätt omöjligt att hälla upp ett glas juice bara sådär till mellanmål eller så.
Dock har jag infört, sedan några veckor tillbaka, ett litet glas proviva till frukost! Och som med det mesta andra är det en vana nu, jag skulle snarare bli irriterad om min proviva jordgubb var SLUT en morgon!
Kom ihåg det, alla ni, det är VANOR och OVANOR som vi låter styra alldeles för mycket.
När man svälter låser man sig väldigt mycket, jag vet inte hur mycket tvångstankar och tvångshandlingar har har kastat av mig nu när jag är piggare i huvudet.
Det jobbigaste för mig var nog att inse att det var mycket på grund av min fettbrist som hjärnan segade ihop. Jag trodde jag hade svält bort den där smartheten jag hade i grundskola och gymnasiet. Men ICKE! Så, ni kanske förstår min lilla hyllning till smöret i tidigare inlägg? Det har verkligen förändrat mitt liv till det bättre! Tänk att kunna hänga med i samtal igen, tänka på konsekvenser, dra snabba skämt och inte bli HELT koma-trött av några timmar tillsammans med mycket människor.
Men att äta tillsammans med sambos familj känns lite laddat. De vet om mina problem och ja, det känns jobbigast att äta, speciellt något..hurm.. "onyttigt", tillsammans med människor som... lägger märke till vad man äter. Håller ni med? Nästan lite prestationsångest och jag blir rädd för att jag inte ska vara sugen och äta i alla fall, bara för att bevisa.
Och att bevisa friskhet är inte samma sak som att bli frisk, kom ihåg det! DU ska bli frisk, du ska inte bevisa inför andra att du har blivit bättre. Jag har själv lätt för att glömma det och vill så gärna äta pasta med mamma, fika med kompisar jag försummat etc. Och ja, det är fantastiskt trevligt NÄR JAG KÄNNER FÖR DET. Och så är det nog för normala, friska människor. När man känner för det. Det är DET jag måste hitta först, den där magkänslan. Tänka mer med magen och mindre med huvudet (:läs skuldkänslor).
Jag kommer nog inte hinna skriva så mycket under dagen, som ni kanske förstår. Men en snabb utvärdering ikväll, såklart!
Vad har ni för utmaningar idag?
Oavsett, lycka till!
På tal om rundare axlar...
Jag tror btw att jag behövde lite rundare axlar.
(sommar 2012, juni)
Normal och lagom= frihet
Okey
Det var skönt att ha behandlingssamtal idag.
På något magiskt sätt har obehaget det där MC-huset förknippades med bytts ut, nu kan jag lugnt komma in, känna sjukhuslukten och ta hissen till 3:e våningen. Jag låter bli att snegla in mot den slutna avdelningen. Det gör mig inget gott att se in dit, jag behöver aldrig mer vara där. Nej. Det är tryggt att sätta sig i den röda stolen och vänta. Människorna i korridorerna ler snällt mot en. Hej hej.
Klapp, klapp på huvudet. Jag har verkligen fortsatt kämpa på. Och som tack har jag inte den där hopplöshets-ångesten längre, den verkar har försvunnit (peppar,peppar). Lax är gott, smör är bra, mellanmål toppen, frön och nötter= nyttiga. Äta när man är hungrig, äta lite extra om det är gott. Fika. Check. Check. Choklad och glass? Ja, om jag är sugen. Check. Hetsäta? Nej tack. Det mår jag inte bra av. Och jag har verkligen inte det där suget längre. Jag har inget behov av att slänga pengar, lycka och välmående i toaletten och spola ner det.
Alien-känslan sitter dock i. Min kropp är lite...hum... olik sig själv? Eller vad man nu ska säga, egentligen är den väl MER lik sig själv nu. När den har förutsättningar för att blomma upp till den där kroppen den alltid ville bli. Men aldrig fick.
Jag stod länge nu när jag kom tillbaka hem och såg mig i spegeln. Rundade axlar. Lite kinder. Bröst. Det är fint, faktiskt. Lite lugnare. Dock ska jag aldrig mer försöka nå runt låren med händerna; det gör mig inget gott. Det är ändå inte meningen att en vuxen kvinna ska kunna göra så.
Dagens knäpp på nosen:
"Ja, men jag försöker tänka att jag är hellre tjock och lycklig"
Min behandlare såg strängt på mig.
"Varför kopplar du samman din viktuppgång med övervikt sådär?"
"..?"
"Du, jag jobbar inte med att få folk överviktiga, jag är här för att hjälpa dig att få en frisk, fungerande kropp! Det innebär verkligen inte övervikt!"
I läxa fick jag att tänka på detta, att jag inte håller på att gå mot "övervikt", utan mot friskhet. Jag håller faktiskt på med det kanske största projektet i mitt liv, att återhämta mig efter en dödlig sjukdom.
Så, kom ihåg. Om man är underviktig och går upp i vikt innebär det INTE övervikt/tjockhet. Det innebär normalt, lagom och välmående. Jag vet att ord som lagom och normal tidigare har skrämt mig men det är faktiskt bra ord egentligen.
Det betyder att jag inte får konstiga blickar, om någon ser på mig två gånger är det kanske istället för att jag är snygg (eller har spenat mellan tänderna..).
Det betyder att jag aldrig kommer fundera över varför människor är snälla mot mig.
Det betyder att jag kommer orka leva mitt liv precis så som jag vill (vad det nu är, men men).
Det betyder faktiskt frihet.
Dagens lunch!
Spagetti (Barilla no1, som vanligt) med krabbkött, mumsig sås och grönsaker. Helt okey lunch?
60g pasta, 1 burk krabbkött (á 120g), lite grönsaker som bor i kylskåpet, lite créme fraise med valfri kyddning (vi hade kvar dillsås från gårdagens fiskkakor, snabbt och lätt att veva ner i stekpannan). MEN! Glöm inte fantastiskt smör!
Smör är ett smutskastat livsmedel.
Smör är egentligen helt underbart.
Tänk vad gott det luktar med smörstekta saker?
Och tänk att det smakar lika gott!
Smör, älskade saknade smör. Fyra år utan dig och som jag har saknat dig!
60g pasta, 1 burk krabbkött (á 120g), lite grönsaker som bor i kylskåpet, lite créme fraise med valfri kyddning (vi hade kvar dillsås från gårdagens fiskkakor, snabbt och lätt att veva ner i stekpannan). MEN! Glöm inte fantastiskt smör!
Smör är ett smutskastat livsmedel.
Smör är egentligen helt underbart.
Tänk vad gott det luktar med smörstekta saker?
Och tänk att det smakar lika gott!
Smör, älskade saknade smör. Fyra år utan dig och som jag har saknat dig!
Mer fisk till folket!
Något jag har funderat mycket på är vår fiskkonsumtion här hemma. Varken jag eller sambo tillhör väl den där gruppen som kan helt ärligt säga att vi äter fisk minst två gånger i veckan... Och är det något jag tror på så är det SNR:s mer grundläggande tips (höll dock inte med om lättmargarin i skolorna?!).
I alla fall.
Vi är studenter.
Det är gott med rökt lax, ja. Men det är inte helt underbart med en råvara som kostar ca 200kr/kg, inte som vardagsmat. Om man jämför det med vitkål eller pasta...så känner man sig lätt omotiverad.
DOCK vill jag understryka att jag gärna lägger extrapengar på mat. Jag struntar hellre i att shoppa kläder varje månad och unnar mig en färdiggrillad kyckling. Jag köper aldrig "billighetspasta", utan nej, det ska vara barilla (som verkligen inte är så mycket dyrare!). Jag har alltid proviva hemma fast vanlig juice är billigare. Om jag köper kakao ska det vara fazers ögonkakao. Lite så.
Ja, just det. Receptet.
Jag fick för mig att göra fiskkakor. För någon vecka sedan fyndade jag 2kg torskfiléer för 99 kr och ja, sedan har de legat där i frysen och tagit plats. Man ORKAR inte fixa ungsmat alla dagar. Så därför älskar jag detta receptet!
Du behöver:
(2 portioner)
400g fisk (jag körde fryst torsk)
1 äggvita
lite kyddor efter smak (vi hade dill, citron, chili, salt och peppar)
Ca 1/2 dl mjöl/ströbröd/vetegroddar (vi hade bara vetemjöl hemma, kan tänka mig att det är gott med vetegroddar som mamma brukar använda när hon panerar).
Tina fisken. Mixa med mixerstav, tjoffa i äggvita och kryddor. Häll mjölet i en djup skål.
Sätt på stekpannan på max och i med ordentligt mycket smör/olja (jag har mildas flytande smör/olja).
När det puttrar fint, ta upp ungefär en näve fisk-smet och krama ut vätska, forma till en något platt boll och doppa i paneringen. Lägg i pannan och tryck till den lite lätt med stekspaden, det är både godare och går snabbare med lite plattare form...
Sänk eventuellt värmen något när kakorna har fått färg och låt de stå till de ser klara ut, med lite mellanvändningar.
Idag hade vi rotfrukter över sedan gårdagens middag, vi stekte upp lite mer morötter, lök och palsternackor och hällde i blandningen sedan igår (innehöll också potatis! Glöm inte kolhydraterna!).
Sambo hade gjort en riktigt god sås, jag kan i alla fall tipsa om att servera detta med en kall dillsås!
VOILA!
Njut!
Och nej, jag tänker inte photoshopa matbilder, det låter jag McDonalds sköta. Jag lovar att de såg godare ut i verkligheten, i bättre ljus.
Sambo var i alla fall en nöjd man. Fick en fin klapp på baken efteråt ;)
Att våga bli frisk
Hej!
Igår var det en jobbig dag. Inte jobbig, som de där nattsvarta dagarna när jag "helst" bara ligger och gråter i sängen. Den där hopplösheten jag levde med så länge har långsamt försvunnit, jag får aldrig känslan av att "det kommer alltid att vara såhär" nu. Tänk vad lite mat kan göra!
Jag har tidigare gått på en mängd olika tabletter, men det här är faktiskt det som har gett allra bäst resultat; vanlig hederlig, regelbunden mat. God mat. Plus det där "lilla extra". Mat för själen, så som choklad och fikor.
Och jag insåg sent igår, när jag hade pratat och kramat på sambo ett tag om det jobbiga, att det bara är att vänja sig. Det är faktiskt helt okey. Att vänja sig vid en frisk ung kropp. Dessutom har jag rotat fram nya, bättre ideal. Ersatt sjukliga modellkroppar med förebilder som RIKTIGA kvinnor, alltifrån mamma till Marilyn Monroe. Riktiga människor, riktiga kroppar. Kroppar att älska, att älska med och använda länge (okey, Marilyn dog ung).
Jag försöker tänka på min kropp som en borg. Inte ett tempel, utan en borg. I den är jag trygg, i den tål jag anfall utifrån. Jag väljer själv när jag ska fälla ner min vindbrygga och släppa in någon, innanför mina trygga stenmurar. Folk kan få beundra på håll och fotografera. Eller föra arga demonstrationer om att jag borde rivas. Men trots det är jag K-märkt och kulturskyddad. Jag kommer att stå där så länge stenen i murarna håller.
Och VAD SPELAR DET DÅ för roll om mina axlar är rundare?
Det är skönt att ha kortärmat utan att tänka två gånger när man får en blick på dig.
Bröst och rumpa, vilken kvinna vill inte ha det?
Jag tycker om mina former.
Jag ska försöka välkomna dem så gott jag kan istället.
Smröja in dem med väldoftande body lotion och tänka fina tankar om hela mig.
Det är otroligt att kroppen fungerar, efter allt den har fått gå igenom. Genom att peta i den bra mat och framför allt tillräckligt mycket av olika näringsämnen så har den börjat blomma igen. Jag har en helt annan kraft, fysiskt som psykiskt, för att min kropp mår så pass mycket bättre.
Så ja, jag skulle ljuga om jag sa att allt är tipp-topp jämt, att allt känns så bra nu när jag går mot friskheten. Men det får och ska ta tid. Kanske är det mest min hjärna som behöver läka och inte så mycket kroppen. Jag tror kroppen snabbare förlåter mig själv än mitt psyke.
Men det är också något jag jobbar på!
Att bli och vara sjuk är inget man väljer.
En utomjording
har tagit över min kropp.
När jag känner i mitt ansikte känns kinderna mjuka.
Benen går ihop när jag pressar dem framåt.
Jag når inte runt låren med händerna längre.
Jag når inte runt armarna med händerna längre.
Jag ser det tjocka, blanka håret.
Jag ser lystern i hyn.
Jag ser glada pigga ögon.
Jag ser starka naglar som inte fnasar.
Jag ser bröst och rumpa.
Jag ser någon.
Men jag ser inte mig
När jag känner i mitt ansikte känns kinderna mjuka.
Benen går ihop när jag pressar dem framåt.
Jag når inte runt låren med händerna längre.
Jag når inte runt armarna med händerna längre.
Jag ser det tjocka, blanka håret.
Jag ser lystern i hyn.
Jag ser glada pigga ögon.
Jag ser starka naglar som inte fnasar.
Jag ser bröst och rumpa.
Jag ser någon.
Men jag ser inte mig
Mums-lunch
Japp, det gäller att se till att få i sig god mat.
Här ser ni dagens lunch, det är mathavre (1 port), färdiggrillad kyckling med grönsaker och en fet matsked milda culinesse charlottenlök/gräslök. Koka mathavren i lite buljong, så blir det lite roligare. Kasta i lite citron, färsk basilika och vitlök, så lovar jag ett mums!
Här ser ni dagens lunch, det är mathavre (1 port), färdiggrillad kyckling med grönsaker och en fet matsked milda culinesse charlottenlök/gräslök. Koka mathavren i lite buljong, så blir det lite roligare. Kasta i lite citron, färsk basilika och vitlök, så lovar jag ett mums!
OBS! Komplettera med en härligt syrlig satsumas efteråt och möjligtvis en liten chokladruta, så håller du dig mätt länge, blir pigg och ja. Kan fokusera på annat än mat!
Att låta främmande människor bära ens dyraste ägodelar...
...är nog inget någon skulle få för sig, bara sådär.
Jag menar, skulle du gladligen räcka över din plånbok till den där mannen du passerar på gågatan? Inte? Tonårskillarna? Den stressade unga tjejen i matkön? Nej, trodde inte det.
Så VARFÖR gör du det i alla fall ibland?
Nej, inte plånboken.
Nej, inte gammelfarmors diamantörhängen.
DITT EGENVÄRDE!
Vet ni vad taskiga kommentarer är? Precis, tyvärr. Tyvärr vet nog alla det. Vet hur det känns att höra den där viskningen, ta emot de där menande orden eller låta några arga ord glida in mot hjärtat.
Blickarna då? Jo, det räcker med dem ibland. Menande, långa blickar som får en att vilja springa hem och bomma in sig.
Plötsligt är du pinsam. Misslyckad. Ful. Tråkig. Fel. Ibland totalt värdelös.
Du kunde lika gärna ha räckt över ett visa-kort och bett dem plundra ditt konto om du tar åt dig.
Tänk på att okända människor ÄR just okända. Okända som i att de verkligen inte känner dig.
När jag gick på stan för ett tag sedan hörde jag en tjej väsa till sina kompisar "kolla den jävla anorexiatjejen" varpå alla vände sig om och öppet stirrade. Kan ni tänka er på stranden i så fall? BMI 15 i bikini väcker uppmärksamhet. En mamma bar bort sina barn när jag lade ner min handduk på marken bredvid dem.
Det GÖR ont. Vi bryr oss. Men det behöver inte gå så långt att smärtan kommer. Du kan sätta på dig en rustning nämligen, som stavas T-Ä-N-K E-F-T-E-R. Tänk efter. Känn efter. Är du fet och ful, klantig och värdelös? Om du verkligen tycker det själv tycker jag att du borde ta tag i det. Men om det finns en röst inom dig som säger ett bestämt nej: VARFÖR inte lyssna på den? Vem känner egentligen dig bäst; du själv eller okända personer?
Tänk istället "men gud vad trist att gå runt och vara sådär sur och arg. Vilket jävla liv han/hon måste ha!"
Eller "Att man tillåter sig att säga sådana saker! Det skulle JAG aldrig göra, det är jag för bra för!"
Kort sagt: ÄG din självkänsla. Håll hårt i dina dyrbarheter. Låt inte okända människor definiera dig och ditt värde.
Kom ihåg allt det där som du tycker om hos dig själv, som människor som KÄNNER dig och tycker om dig säger om dig.
Jag hade hellre gett bort min plånbok än min självkänsla!
Återfall och insikt
Ni vet sådana där morgnar när klockan sätter igång och skräller, man försöker bända upp ett öga och befalla benen att svinga en ur sängen?
Hur man går in i dörrkarmen med höftbenet, ut i köket och sätter på kaffekokaren. Allt det där går lite på rutin, där i morgondimman.
I mitt all har det i flera år involverat att kissa, ta fram vågen, ta av mig sovkläder och...ja. Se om det skulle bli en bra eller dålig dag. Givetvis var jag tvungen att väga mig flera gånger till samma dag men de viktigaste siffrorna var alltid kväll vs morgon. Jag minns kickarna där i början, när man såg hekton trollas bort och flög genom dagarna. Vet ni varför man känner så? För att kroppen skickar ut sina "besparingar" och får panik, sedan börjar den bryta ner sig själv. Dina muskler. Det var alltså en dyr flygtur.
I alla fall: idag vägde jag mig.
AJA BAJA!
Jag VET att jag inte borde, jag VET att jag inte mår bra av det, jag VET att det är fel fel fel, att det är att ge efter för den där jävla kontrollen. Men ja. Jag gjorde det i alla fall.
Men vet ni vad?
Det är inte samma sak längre. Inte samma tankar som snurrar innan och efteråt.
53,7.
Ett lugn spred sig genom kroppen.
Jag vet att det där lugnet antagligen är lite farligt, eftersom det kan leda mig till att dra ut på viktuppgången. Men samtidigt är det rätt skönt att ha bra, sunda vanor och äta normala portioner. Det är SÅ skönt att veta att jag aldrig mer behöver vara hungrig utan att för den sakens skull rusa upp i vikt. Eller. Jag VET det. Men det är en annan sak att KÄNNA det.
Jag VET att sambo älskar mig
men jag älskar de stunderna när jag verkligen känner det i hela kroppen.
Jag VET att jag är en bra människa
men jag älskar när jag känner det i varenda tanke om mig själv.
Så. Lugn. Jag behöver nog inte ens göra om det här. Det händer inte så mycket liksom. Inget avgörande. Snarare borde jag öka på något litet varje dag så att jag kan komma upp till utsatta 56 kg innan jul!
Det här är ingen (o)vana jag behöver längre.
Som min behandlare sa, när jag visade mina vikt- och kalorilistor:
"Det där hade jag verkligen tyckt var bra att ha koll på...om du var ett sjukt spädbarn!"
Det är dags att parkera vågen och lita på känsla.
Bantnings-besatthet
JAG har haft en underbart härlig vardaglig dag!
Och vet ni vad?
Jag klarade av att sitta (!) inomhus (!) en hel dag. I stort sett. Mumsa choklad, plugga. Laga god lunch. Laga god kvällsmat. Baka nytt bröd och avnjuta det med extra mycket Bregott extrasaltat (det enda riktiga smöret enligt mig).
Det kändes...konstigt. På ett nytt sätt. Efter träningsinlägget tidigare idag blev jag såklart ännu mer sporrad, tänk vilken skillnad det kan göra att faktiskt sätta ord på de där (få?) bra tankarna man faktiskt har ibland.
Även om min KROPP snart är "frisk" är mitt HUVUD inte det. Därför har huvudet träningsförbud. Tyvärr gäller det även kroppen. Inte förrän jag känner att jag utan att tänka två gånger kan sitta inomhus och rugga en hel dag så som idag, utan att få upp någon dum kompensationstanke. Inte förrän då kommer jag våga mig på någon mer fysiskt krävande aktivitet. Jag tror ändå inte att det kommer kännas roligt förrän precis just då. Så det blir bara till att vänta ett tag till. Tur att vi har gått om tid, Sveriges medellivslängd har ju dessutom stigit. Vi och japanerna verkar verkligen ha gått om just tid.
Dock blev jag ledsen när jag läste dagens Metro och förstasidan skriker ut att 4 av 10 normalviktiga tjejer i nionde klass vill banta. BANTA??? NIONDE KLASS???
Detta, kombinerat med att höra VUXNA MÄNNISKOR diskuterar detoxkurer (nej, jag köper inte att man skulle må SÅ HIMLA BRA av att leva på cayennepepparvatten i tre veckor om man inte är en växt). Det gör mig ledsen. Med risk för att låta som en pensionär: vad fan lever vi i för samhälle egentligen?
Vet alla vi kvinnor (givetvis även män, men idag är det fokus kvinnor) att bantningstrender poppat upp strax efter varje steg mot ett mer jämställt samhälle? Det finns forskning som stödjer detta. Sammantaget: det är lättare att styra ett hungrigt folk, som istället för att kämpa FÖR ett bättre samhälle funderar på bantningskurer och mat.
Mat mat mat. Känner ni igen det där, ni som har provat att banta/skära ner på maten? Man blir besatt. Och tro ig, det blir bara värre och värre. Ibland drömde jag att jag åt, så pass intensiva drömmar att jag kände mig mätt när jag vaknade på morgonen. Besatt. Tankarna glider iväg mot bakelser/godis/glass/pizza/krämiga pastasåser... Allt det där du inte FÅR äta.
Vet ni hur man botar det?
Ät det.
Två ord, som kommer rädda dig från den där tråkiga, kvävande besattheten.
Jag har aldrig varit en tråkigare människa än när jag bantade.
Associal, oengagerad, trött (!!!), apatisk, you name it.
Det är INTE okey att vi kvinnor sprider sådant här skit mellan varandra. Vi måste ta ansvar för vad vi pratar om och hur vi pratar om det. Och väljer du att mixtra med maten, uppmana för guds skull inte andra till det! Hade de där damerna tänkt leva på svindyr äcklig pulversoppa resten av livet?
Ska de stackars tjejerna i nian leva på det?
Jag vill INTE medverka till ett sådant samhälle.
Jag vill INTE uppmana NÅGON, vän som ovän, till att späka sig själv och stympa sin personlighet på det sättet svält innebär.
Det finns ett bra ordspråk jag har hört många gånger och jag lovar att ni säkert känner igen det:
"Tro inte allt du hör".
Skit i de där löpsedlarna som skriker om Beach år blablabla, droppa 7 kilo på 1 vecka etc.
Du vet ju egentligen bättre.
Du vet att den frustration eller ångest du bär på inte sitter fysiskt i din kropp.
Koncentrera dig på huvudet istället, det är där du kommer hitta dina problem.
Och för att koncentrera sig krävs ENERGI.
Mat= energi
Kom igen!
Att träna på att inte träna
Tränar du för att få må bra eller för att få äta?
För fem år sedan hade mitt svar varit givet= för att få må bra, för att det var roligt, för att det kändes fantastiskt i kroppen.
För fyra år sedan hade jag sagt för att få och våga äta något under dagen.
Samma sak för tre år sedan
Och två
Och ett
Och ett halvår sedan.
Ja, kanske till och med några månader. Men om jag jämför det svaret med det för fem år sedan...så har jag tappat glädjen!
När träning blir ett tvång, en sak du gör för att förtjäna mat, oavsett om det är något "onyttigt" så som godis/fika/snabbmat eller vanlig hederlig mat, har man tappat glädjen. Du har tappat bort det viktigaste i din träning, nämligen ATT MÅ BRA.
Vi uppmanans ständigt till att motionera, senast är en explotionsartad kampanj för löpning (jag tvivlar på att någon i Sverige har missat den?).
JA, det är bra för kroppen att träna. JA, vi förebygger sjukdomar, etc etc.
Men om du, även om du inte än underviktig, tränar för att få leva ett normalt liv är du ute på (bokstavligt talat) helt fel spår. Tänk och känn efter: ska du alltid behöva träna, hela livet, för att förtjäna saker som du hade kunnat äta i alla fall? Vi lever bara en gång (uttjatat men sant), vill du lägga ännu ett "måste" på dig själv? Det finns redan för många måsten i varje människas liv (enligt mig), den lilla tid som bara är din egen borde du verkligen göra något ROLIGT under. Satsa på det som är kul! Det KAN vara träning. Det är sant, man kan ofta hålla en lagom nivå.
Min mamma är absolut min förebild, jag älskar att läsa hennes facebook-uppdateringar så som "Orkade inte det planerade gympapasset idag, ligger hemma framför TV:n med goda kakor istället".
Det svåraste du kan göra är att bli ett med din kropp (i alla fall som f.d. ätstörd). Tro mig, det är sant. Att bara utgå från vad den signalerar, känna efter och lita på det.
Nästa gång du drar på dig löparskorna av rutin, KÄNN EFTER.
VARFÖR vill du springa idag?
Hittar du inget bra svar, så ta genast av dig skorna och gör det där andra du hellre hade gjort.
Idag har jag inte joggat på 3 veckor.
Och vet ni vad? Jag äter sötsaker MINST en gång om dagen.
Och vet ni en till sak? Jag är fortfarande stabilt underviktig.
Ändå äter jag normala portioner och minst 6 ggr om dagen.
Jag är ingen supermänniska som har världens bästa ämnesomsättning.
Jag är en rätt stillasittande student dessutom.
Jobbigt att sluta kompensera genom träning?
JA!
Värt det?
JA!
Så nu ska jag fortsätta med allt det där jag aldrig hade tid med på min fritid för att löparskorna åkte på alltför ofta. Allt det där som jag inte riktigt vet vad det är alltid. Men jag vet att jag inte måste träna för att hålla vikten.
Man måste INTE träna för att få äta.
Däremot måste många av oss kanske träna på att just inte träna.
Kör
är det bästa som har hänt mig på länge!
Kan inte sluta snynna trots sambos nu något rynkade panna (jag känner själv hur tjatig jag är). Himmelskt. Förvirrande. Kan inte noter sådär jättebra längre... men träger vinner?! SOM jag ska öva tills nästa vecka!
Åh!
Och till pausen var det fika, jag svepte ett kärleksmums och kom inte på det förrän efteråt.
WIE!
Kan inte sluta snynna trots sambos nu något rynkade panna (jag känner själv hur tjatig jag är). Himmelskt. Förvirrande. Kan inte noter sådär jättebra längre... men träger vinner?! SOM jag ska öva tills nästa vecka!
Åh!
Och till pausen var det fika, jag svepte ett kärleksmums och kom inte på det förrän efteråt.
WIE!
Rabattkuponger
...är bland det roligaste jag vet.
Dock inte för tamponger och bindor.
Med en klump i halsen bar jag upp posten, med det där jävla reklambladet och erbjudandet överst i högen.
Jag är ingen kvinna. Kan man säga så? Jag känner mig inte som en kvinna när min kropp inte fungerar som den ska. Som andra kvinnors gör. Som den har gjort.
Okey, mens är inget jag går och längtar efter, den rent konkreta delen. Det är dyrt (om en rabatterbjudande) med bindor och tamponger, det är jobbigt, det gör stundtals ont, man känner sig ofräsch och ja. Allt det där.
Samtidigt. Din hormonproduktion hålls igång. Östrogen påverkar mycket i kroppen, underskatta inte saker som skelettuppbyggnad & sexuell lust (med mycket mera). Du kommer i alla fall sakna det när du inte har det.
Dessutom var ett förtidigt klimakterie ingen höjdare. Vallningar är inget man borde skoja om. Jag minns nätter när jag fick gå upp och vrida ur svettiga tröjor och lakan, stod och frös medan jag satte på nya.
Jag tycker verkligen att alla människor borde få höra talas om alla baksidorna av en ätstörning. Inte bara i en fattig punktlista över symptom, nej, bildversioner. Vilket helvete du utsätter dig och din kropp för genom att ligga på undervikt.
Idag sitter jag här, fortfarande underviktig (dock på väg uppåt!).
Jag:
- är benskör
- har ingen mens
- har extra behåring (dock inte SÅ mycket, men ändå)
- jag oroar mig ständigt för mina tänder (trots att de är kollade)
- jag har skav efter de något hårda, dock ej tajta, jeans jag hade på mig innan
- jag har ont under hälarna eftersom fettlagret fortfarande än för tunt (dock SÅ mycket bättre)
- mina sår läker sjukt långsamt
- saker smakar inte lika mycket, börjar först nu komma tillbaka
- jag orkar inte lika mycket (fysiskt som socialt) som en friska jag gjorde (och ska, igen!)
- jag har ont i leder ofta, speciellt nu när det är kallt
- jag är alltid öm på ryggraden, eftersom jag sover på sida/rygg
- av samma anledning har jag ofta blåmärken på insidan av knäskålarna
- efter att ha kräkts ofta i flera år får jag ofta uppstötningar. "Locket" (dvs magmunnen) sluter inte igen.
- jag är rätt ljuskänslig, starka lampor är hemskt
- jag blir ofta yr
- jag får hjärtklappning lätt
- jag har ärr på knogarna (tro mig, inte snyggt)
Ett härligt axplock.
För ett halvår sedan hade det känts hemskt att erkänna och skriva de här sakerna. Men jag känner redan att många är mycket bättre, en del håller helt på att försvinna! Istället för att bli ledsen ska jag använda mig av den här listan i framtiden, i svåra stunder och jämföra min då förhoppningsvis friskare kropp med den.
KOM IHÅG VARFÖR DET ÄR VÄRT ATT KÄMPA!
Detta är, som sagt, bara ett axplock. Och det har varit VÄRRE, det BLIR värre och värra ju mer man går ner i vikt!
Lev inte som en pensionär, med alla dessa krämpor, när du fortfarande har möjligheten att ha en ung kropp.
Njut istället och tänk på hur glad din mormor/farmor hade blivit över att byta.
Hur tror du att de hade förvaltat den gåvan en fullt fungerande ung kropp faktiskt innebär?
SNART ska jag fanimej använda de där rabattkupongerna.
Jag tror jag ska göra det i alla fall, så kan de ligga där och vänta på att min kropp återställs.
Jag ska dit.
Matintresse
Tidig morgon idag, man såg fortfarande stjärnorna vid halv sju!
Mat är verkligen roligt nu. Med nu menar jag nu när jag "slipper" alla hämningar i köket en ätstörning oundvikligen innebär. Det är ROLIGT att laga mat! Det är ROLIGT att gå och handla. Det är harmoniskt att hacka, steka, röra runt, koka, krydda. Avsmaka. Och det roligaste av allt är att jag är bra på det, jag kan komma på recept och tadah, en (oftast) smaklig måltid! Med mig har jag den enorma kunskap kring mat min besatthet skapat. Skillnaden är att nu kan jag använda den som ett verktyp för att se till att min kropp får i sig allt den behöver. Det är en härlig, härlig känsla! På något sätt känns det mindre bittert att tänka på all den tid jag lagt ner på att inbringa just denna kunskap. Nu, när det faktiskt resulterar i något bra; nu när det är ett hjälpmedel för att må fysiskt (och psykiskt!) bra.
Just precis rensade jag en helgrillad kyckling. Med mästerkockstankarna i bakhuvudet gav jag mig på ett ninja-snitt, det vill säga STORA kniven, STORA skärbrädan, LILLA kycklingen och PANG!
Förhoppning: att dela kycklingen på mitten
Resultat: kycklingen hoppade ner på golvet, studsade någon centimeter och ja.
Kycklingen-Mig, 1-0
Jag kände mig som en kirurg när jag började dra loss köttet från ben och annat läskigt. Dra av skinnet (nej, jag äter INTE kyckling skinn, har aldrig gjort och kommer aldrig göra). PLÖTSLIGT piper kycklingen till, precis när jag drar av lårmusklerna. JÄVLAR! Tappar kycklingen. På golvet. Igen.
Insåg att det bara var ett senfäste som knorrade till
Kyckling-Mig, 2-0.
Som tur är så är inte sambo hemma. Ingen hörde mina förvånade skrin. Kanske grannen. Men dem är ändå knasiga.
NU ligger kycklingen fint sönderdelad i kylen i en blå glassburk. Jag känner ändå att jag tog hem den här matchen!
Till lunch blir det nämligen samma som igår, Gnoochi med kyckling i créme fraise-sås, svamp och lök. MUMMA!
En sådan där dag
Ja, det har det verkligen varit.
Trevlig (eftersom jag har varit mycket med sambo), lite melankolisk (höstväder). Föreläsning, klasskompisar, jag, affärer, jag, mat, mat, mat.
Vardag. Fast en trevlig sådan, om jag tänker efter har vardag bytts ut till något positivt sedan jag träffade och i stort sett började bo med käre sambo. Ni som har varit sådär löjligt kära vet hur det är, att komma hem till någon som man älskar.
Okey. Maten fungerar (oroväckande?!) bra, jag börjar nästan misstänka att det är något fel?! Ska det inte vara svårare än såhär??? Jag mår toppen, ingen ångest, ny lunchrätt och avslutningsvis sambo-lagad mat (det är nog första gången jag äter något någon har lagat hemma utan att jag har varit i köket på..humm.. MÅNGA år?).
Det går bra. Det går väldigt väldigt bra, jag tycker om mig själv som jag ser ut nu.
Och idag kom det en sådan där tung känsla, sådana känslor som skrämmer mig. De viskar elakt i örat om hur ensam man är och så vidare. Jag tror att alla vet vad jag pratar om. Men istället för att svälta mig själv till det där känslomässigt fria stadiet så kom det upp en liten röst inuti som sa "jaha, men hur ska du nu pyssla om dig själv idag så att det känns bättre?". Puff, så sjönk de spända axlarna ner. Plöstligt var det inte bara en ruggig höstdag, det var faktiskt rätt fint med alla olikfärgade löv. Så jag ringde en älskad vän. Jag kom hem till mitt och sambos hem. Pysslade med lite olika småsaker. Kände efter. Åt mitt vanliga mellanmål (macka+frukt).
Kände efter. Inte riktigt nöjd ändå. Några rutor nötchoklad och kaffe med soyamjölk. Japp, det blev fint det!
Jag känner mig otroligt rik, dagar som denna. Jag har så mycket kärlek i mitt liv, så många människor som finns kvar nu, när livet verkligen tagit fart igen.
Jag vet hur isolerade många blir som lever med en ätstörning och jag är enormt tacksam för att jag aldrig hamnade i den totala ensamheten.
En fantastisk vardagliga tisdag!
Kokos- och mandelfisk med chilibulgur
Okey, kvällens toppen (och impulsiva) recept:
(För 2 personer)
Fisken:
I pkt vit fisk á 400 g (=fiskblock)
1/2 burk kokosmjölk (full fett här, inget light-slask)
1 msk currypaste (vi hade bara röd hemma)
1 msk citronsaft
1/2 dl mandlar
1 msk riven kokos
Salt och peppar efter smak
Tina fisken något, lägg i ungsfast form och blanda övriga ingredienser= häll över! Tjoff, in i varm ugn på 175 grader. Tog ungefär 20 minuter i ugnen, höjde dock temperaturen något eftersom vi började bli väldigt hungriga...
Chilibulgur
1,5 dl bulgur (jag har fullkorn, den är svår att koka över)
1/2 pkt kycklingbuljong
1 liten lök (eller 1/2 stor)
svamp, zuccini och haricot vert (eller vad som finns hemma i grönsaksväg)
1 msk sweet chilisås
1 msk citronsaft
Salt och peppar efter smak
Koka bulguren enligt anvisningar med buljongen och lite salt samtidigt som du steker grönsakerna. När bulguren har kokt klart och grönsakerna stekt klart häller du i grönsakerna i bulgurkastrullen och rör runt med sweet chilisås och citronsaft. Kan med fördel stå och vänta på att fisken blir klar!
= MUMS! Lite annorlunda med mandeln och kokosen som räddar ett ibland något tråkigt fiskpaket. Idag ställde jag fisken med påhälld sås och lät stå 30 min innan jag tjoffade in den i ugnen.
Enkelt, hyfsat snabbt, gott och billigt!
Dock käkade jag en satsumas till efterrätt, kom ihåg den där tallriksmodellen..!
(För jag lovar att magen gör det)
Ja, just det
För övrigt kan jag tillägga att min vikt idag = BMI 18!!!!!
:D
Glad, stolt och starkare än någonsin!
Grattis till mig
Tunga besked
...får man absolut vara beredd på när man har varit sjuk så pass länge som jag har. På något mirakulöst sätt har jag undvikt så många följdsjukdomar att tankesättet "jag har inte varit så sjuk, jag kan leva såhär" etablerats.
Men ja. Idag kom provsvaren på min första bentäthetsröntgen.
Och det var tufft. Det kunde ha varit värre, men det här räcker.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det.
FÖRUTOM att jag ska göra ALLT jag kan för att förbättra mitt stackars skelett igen. Det är VERKLIGEN dags att vakna nu, det är dags att bli frisk innan jag förstör min kropp för alltid. Med tanke på att jag är 21 år (snart 22...) har jag fortfarande uppskattningsvis 4 år på mig att förbättra min skelettmassa. Och jag tänker ta vara på den tiden!
Så, jag försöker se detta som något positivt. Nu har jag fått ett "bevis" på att denna sjukdom inte kommer leda mig någon annanstans än neråt. Bort. Min behandlare berättade om andra sjuka som inte kunde knacka på en dör utan att bryta fingrarna. Inte kunde stå upp utan att bryta fötterna. Jag har träffat människor som har råkat ut för detta. DET VILL MAN INTE!
Annars gick det bra på mötet, jag kan sluta skriva matlistor om jag vill, eftersom jag har skött mig exemplariskt hittills *något stolt*. Vikten hade gått upp något kilo över helgen, men jag vet att det inte är mycket mer än vätska, då jag har ätit ungefär samma som vanligt. DÄREMOT satte vi (jag!) upp ett viktmål fram tills jul (ca 10 veckor). 56 kilo. BAM!
Nu har jag lagat mat med sambo, blev SUPERGOTT trots enkelheten. Ska lägga upp receptet senare!
DOCK, avslutningsvis: DET ÄR INTE NÅGOT VÄRT ATT VARA SMAL OM MAN GÅR SÖNDER. Och då menar jag verkligen sönder. Typ, skelett som smulas ihop. Visste du att tjejer som har varit sjuka kan ha samma bentäthet som en 100-årig människa?
Var tacksam för att du har chansen att undvika detta.
Och se för fan till att ta den.
Konsten att tacka nej
för att JAG vill det.
Efter morgonens något dystra iakttagelser, en promenad vid havet och en räddning från regnet av storebror (i bil) hittade jag tillbaka till nuet. Vilket var släktkalas hos pappa.
Nej. Det kändes i hela kroppen, nej nej nej, det vill jag inte idag. Idag är jag trött, jag är lite melankolisk och nej, jag orkar inte, jag vill bara kura ihop här hemma hos mamma och bara vara inte så mycket. Inte så mycket jag, bara precis sådär mycket som behövs. Inte le, svara på frågor om skola/sambo/sjukdom. Inte ha mycket människor omkring mig, nya utmaningar i form av fika, blickar.
Nej. Det räckte med stålmansdagen igår (syftar inte på Stalin aka stålmannen). Igår var utmaningar nog, vilka jag klarade med bravur. Kanske är det också därför jag är trött idag.
Idag vill jag vara hemma med mamma i ett tyst hus, göra ingenting rätt mycket och dricka te.
Men idag tackar jag nej av "rätt" anledning.
Inte nej som i jag-vill-vara-ensam-och-svälta-mig.
Eller jag-vill-inte-äta
Eller jag-är-för-trött-eftersom-jag-inte-har-ätit-på-tre-dagar
För en gångs skull är det inte min sjukdom i huvudet som säger åt mig att tacka nej.
Bara en omtänksam magkänsla.
Det bodde en gång en sjuk människa här
...och jag ser henne ibland.
Den där tjejen, snabba klipp. En skugga.
Det sitter i väggar, minnet. Jag minns sommardagar för många år sedan. När hon vaknade klockan fem på morgonen och inte kunde avgöra om hjärtat slog. Eller vaknade till mitt i natten för att hennes mamma kontrollerade samma sak. Somnade medan hon hörde mamma gråta en trappa upp. Visste varför.
När hon tog med sig mammas färdiga lunchlåda med ut på promenad och slängde under vägen. Mat, kryddad med hopp och så mycket kärlek ströddes ut i diket. Gick snabbt iväg från sveket.
Detta smygande. Smyga upp och pilla upp en liten flink på näringsdrycken, ersätta den med vatten.
En handduk under sängen till otaliga situps, rygglyft och armhävningar. Eller, otaliga. Minst tusen om dagen, medan blåmärken och skavsår spred sig över ryggraden och höfterna.
Jag ser all ensamhet hon svepte in sig i. Alla skal hon klädde in sig i. Hur isoleringen började och bara växte.
Jag vet om alla de där mörka tankarna och alla tårar ingen annan såg. Till och med dem som hon var för svag för att gråta.
Inatt drömde jag om det igen, hörde skriken från ställena hon hamnade på. Ser alla de trasiga människor som stängdes in där med henne. Drömmer att vågen visar 40kg igen. Drömmer om att spy blod. Hur hon ler mot spegelbilden med rödfärgade tänder medan tårarna rinner.
Ja, det går väldigt bra just nu. Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Sorgen. Ibland kommer en bild upp i huvudet så skarpt att det skär till i hjärtat.
Idag ser jag en glad, piggare och friskare (än någonsin) version av mig i spegeln. Men jag har fått inse att livet aldrig kommer bli som förutom, innan allt detta började. Det känns...tungt. Orättvist. Det ligger som ett tungt mörker.
Och jag brukar vara sådär äckligt positiv till detta, se det som en styrka och erfarenhet.
Men jag vet inte riktigt.
Det känns inte så alltid.
Ibland är jag bara ledsen för att detta hände mig.
Någon börjar bli...
GRYM på det här!
Med det här menar jag NYA SITUATIONER kring måltider.
Jag tror säkert att det finns flera som känner igen sig i stress kring måltider. Rätt tallrikar, rätt bestick, rätt personer (eller ensamhet), rätt tics före, under tiden, tider osv osv osv (i oändlighet).
För mig har det alltid varit otroligt jobbigt med mycket folk.
Jag HATAR att äta i stora sällskap. Mycket ljud, stojande, flytande tider. Frågor kring mat.
"Du, ska du inte ha..."
"Men gud vad gott, ska du inte smaka det här?"
"Det här kan du bara inte missa!"
Men det gjorde jag. Jag missade gemenskapen, jag slöt mig som en mussla och ville bara långt långt bort. Till min älskade och hatade ensamhet. Att äta något överhuvudtaget, alternativt äta och behålla det... Jag kan knappt komma ihåg de gånger de faktiskt hänt. Inte "riktig" mat. Samma som andra. Bara om jag fick laga min special-svält:mat. Grönsaker. Kanske lite soya (fast det var jobbigt, det är ju faktiskt lite socker i de flesta soyasorterna). Det fungerade, men frågorna hopade sig istället då. Vad jag än gjorde var det ju annorlunda än de andra, mindre, nyttigare. Jobbigt. Jobbigt med bufféer här hemma, när andra människor tog av MIN mat, kanske åt upp allt av den. Fast borden dignade av mat fanns det ju inget JAG kunde äta. Inget som var "okey".
Idag är det fullt av folk här hemma, vi firar mina bröders födelsedagar. Och ja, det är "lätt" mat för mig att äta, min älskade sushi. Men jag tänker vara stolt. Är stolt. Magen är lugn, jag kommer på mig själv att avslappnat stå här och skratta. Inte tänka på när maten är klar, vad jag ska göra före/efter. Bara njuta av att vara delaktig, delaktig i denna samling av älskade personer. Se hur mamma ser på mig från köket och ler. Avslappnat. Alla de där linjerna av oro min hemska sjukdom ritade i hennes vackra älskade ansikte syns inte lika tydligt idag. Inte härifrån soffan.
Det enda jag har saknat idag är min sambo. Och honom får jag krama sönder imorgon.
Ibland kommer jag på att jag verkligen har världens bästa, rikaste liv.
Enligt mig i alla fall. Och det är det enda som räknas. I slutänden.
Bli fett-smart och go nuts!
Veckans utmaning var inte bara vägning.
Det var även de där konstiga, läskiga livsmedlen.
De stavas: lax, olivolja, nötter och avokado.
Fett, fett, fett!!!!! skriker hjärnan.
Tydligen är jag inte en "normal" anorektiker (kan man ens säga så?) då jag är totalt livrädd för dem. Och har varit i flera år. Kul att höra att man antagligen har brist på alla de viktiga sorters fetterna de innehåller. När man bara har känt sig korkad och trott att halva hjärnan var permanent bortsvält.
I mitt egna bröd jag bakar ingår valnötter (jag fick blunda när jag smulade ner dem första gången) och det plus nötchoklad har varit ett stort sug för mig just nu. Gemensamma nämnaren? Nötterna!
Lax då? Ja, jag är uppriktigt talat SÅ trött på torra vita fiskar. Torsk "stekt" i vatten... Jaha? Ett tag inbillade jag mig att jag inte ens tycker om lax (vilket jag alltid gjorde som frisk).
Nyttiga fetter, nyttiga fetter satte jag på som mantra i huvudet sedan i torsdags, då jag hade mitt senaste behandlingssamtal. Igår blev det pistagenötter (PLUS lika mycket valnötter som vanligt) i brödet. Idag blev det *trumvirvel* LAX! Underbar, fantastisk varmrökt chilimarinerad lax. Ner i stekpannan med smörstekt lök, zuccini, svamp och creme fraise (OBS! 15%, våga vägra mini-produkter!). Till det? Favoritpasta, no1 Barilla (den tunnaste spagettin).
Okey. Det luktade ljuvligt.
Okey, laxen bara smulades i händerna, och en himmelsk doft fyllde köket när jag klippte upp förpackningen.
Okey. Vänta nu. Ångest? Nej.
Inte än i alla fall. Lite stissighet, som vanligt när jag utmanar mig själv. Men nej, jag stod stadigt vid spisen (sambo kommer skratta om han hör mig använda det uttrycket).
Och oj. Oj oj oj vad gott! Oj oj oj vad fint det lade sig i en glad mage.
Ljuvligt behagfullt mätt!
Ångest?
Nej.
Aldrig i livet att jag tänker ha ångest över denna underbart fantastiskt goda lunch!
Jag vägrar.
Istället känner jag hur laxens nyttiga fetter smyger upp i huvudet (läs: ej ner och sätter sig som fett på låren!) och smörjer in min torkade hjärna i ett sunt lager. Ah! Ännu ett steg emot klarare tankar, rena tankar som JAG kan påverka. Inte mat, inte kalorier, inte räknemaskiner, inte något sjukt och onödigt och sorgligt. Inte elakheter.
Tjejen jag ser i spegeln idag väger 7 kg mer än i början av sommaren.
Och vet ni vad?
Jag börjar känna igen henne.
Vackra, glada mig.
En helt vanlig familjemiddag
...är inte så "vanlig" för mig.
Nej, faktiskt inte alls.
Det är nog minst 4 år sedan jag satt ner och åt ordentligt (läs:inte överdriven motion/svalt mig hela dagen innan/spydde efteråt).
4 år.
Och ja, det var "läskig" mat. Kyckling med glace, rotfrukter (och ja, potatis) med olivolja, creme fraise-sås.
Men vet ni vad? Det var SÅ värt det.
Vad är lite stissighet från en elak sjukdom mot min mammas försiktiga leende?
Vad är lite tveksamhet vid uppläggningen mot min brors något menande kram efter maten?
Vad är det mot att inte alla tystnar när jag ska gå på toaletten och stänger dörren efter mig?
INGENTING!
Att bara få vara mig. Hemma. Dotter, syster. Glad och...som vanligt! Vanligt. Jag trodde jag hade svält bort det ordet från mig för alltid, bantat bort den där personen jag var så länge sedan. Vanliga jag, så där vanlig och alldeles underbart ovanligt sprallig. Den personen jag har saknat så mycket.
Min fina familj. Min älskade, fina familj som jag har så mycket skuldkänslor för. Det känns så underbart obeskrivligt bra att sitta här med dem runt omkring mig utan oroliga blickar, utan tyst mumlande och någon sidoblick. Ja, att känna att de är trygga med mig. Litar på att jag är bättre. Känner att jag är bättre. Det hjälper ju mig också, att få bekräftat det jag faktiskt redan vet; jag börjar bli bättre!
Det känns också lite som att få "betala tillbaka" till dem, att ge dem ett friskt jag tillbaka efter så många år med den sjuka versionen av mig. Efter år av petande, elaka kommentarer och skrikandes kring måltider. Att inte ta så mycket uppmärksamhet till MINA PROBLEM, utan vara en del av gemenskapen.
Det är viktigt, det där ordet. Gemenskap.
Jag pratade med mamma om det, att det kanske inte var så bra att jag blev vegetarian när jag var tio. Sedan dess åt jag annan mat, även om jag inte var sjuk då. Qornfiléer när de andra åt kyckling, etc. Annorlunda.
För en gångs skull måste jag inte tvinga upp munnen i ett leende och bara berätta om bra saker i mitt liv, för att lindra all oro det finns för mig sedan tidigare, här hemma hos mamma. Jag kan bara vara mig själv.
Dagens tips!
Världens mest inspirerade (tyvärr avslutade) blogg har för mig helt klart varit vagenfran37kg.wordpress.com/
Här får man följa Anna, från ett djupt anorektiskt/ortorektiskt beteende till en glad och sprallig kvinna.
Hennes med och motgångar känns säkert igen, och jag rekommenderar VARMT denna bloggen om man är så mycket som en två centimeter nyfiken på ett "friskt" liv.
Förutom personliga inlägg bombas man av nya, positiva tankebanor, härliga iakttagelser, tips, uppmaningar och ifrågasättande. Det vill säga, precis den ömsinta foten i baken jag (och säkert många andra) behöver!
DET GÅR ATT BLI FRISK!
Man måste bara bestämma sig, ta några mysteg och våga INSE saker.
Inse att det är TUFFT SOM FAN ibland.
Inse hur fast man är.
Inse hur länge sedan det var man skrattade med hela kroppen.
Inse att livet där ute, bland "normala", är hemskt trevligt oftast.
Inse att man kommer ha återfall/ta steg bakåt ibland.
Inse att det finns saker som VÄNTAR på en.
Inse att det ALDRIG är försent.
Inse att det kan och antagligen kommer ta lång tid.
Men framför allt,
att inse att den person som du en gång var finns kvar där, djupt inom dig.
För hur mycket du än har stympat dig själv finns det alltid en spillra kvar.
Hitta den.
Att våga inte väga
Hej!
Möte med behandlare idag, insåg till min egen förvåning att jag längtade lite tills dess. Det är tredje gången vi ses och ja, det är fantastiskt.
Tidigare har jag varit väldigt kritisk till vården, jag har träffat så många "förstå-sig-påare", stela humm-skriva-på-block, en och annan gråt-ut:are. När jag var inlagd på allmänpsyk i malmö var det nog enbart idioter (enligt min egen åsikt) á la Freud.
Men inte nu. Inte här. Och ja, det är säkert också min egen inställning som är en stor skillnad, men oavsett; det är underbart. Jobbigt, såklart, men det är SÅ skönt att inte behöva FÖRKLARA! Inte förklara inför allt oförstånd. Inte rätta ut alla "normala" människors frågetecken. Inte prata en massa dåtid, utan fokusera på problem här och nu, konkreta utmaningar och diskutera eventuella (hehe, lite kaninöron på det) problem under veckorna.
Min utmaning tills nästa veckas möte?
Inte väga mig.
Suck... Det är lätt att sitta där och höra anledningar till varför. Nicka och humma, jo det låter ju bra och rätt det där, vätskebalans som hoppar, onödig ångest. Jag ska ju trots allt gå upp i vikt. Jag vill inte riskera att skära ner på min regelbundenhet eller mängd mat för att vågens siffror ändras. DE SKA ÄNDRAS!
Så, vad gjorde jag?
Jag cyklade hem. Pussade hej på min fina sambo. Smög in i badrummet, öppnade skåpet och tog ut den. Vågen. Höll den lite i händerna. Många år tillsammans. Vågen och jag. Ensamma i vår ätstörda bubbla.
Ritch. Batteriluckan upp. Pang, slet ut det. Duns, duns, in i sovrummet. Hittade en liten kärlekslapp av sambo jag fått för några veckor sedan, vek den omsorgsfullt kring det där lilla runda batteriet och la det i mitt smyckesskrin.
Det kanske inte går.
Imorgon bitti kommer jag tycka att det här är världens dummaste idé.
Kanske går jag dit och hämtar det, sätter in det och väger mig.
Men jag hoppas verkligen inte det.
EN vecka ska jag väl för fan klara?
EN futtig vecka utan det där.
För vet ni vad jag har tänkt på?
Vi ätstörda väger inte vår kropp.
Nej, bara utåt sett.
Vi väger hela vårt värde som människor.
Och det finns inga digitala siffror i världen som kan tala om det för mig.
ner ner ner, UPP!
Det har varit en lång, svår helg. Inte bara svår, som i det regnar och man måste tvätta fast man inte har lust.
En ångest, så djup att det värker i kroppen.
Luften tar slut och lungorna fylls med panik och tårar, jag ligger i sängen och bara skakar.
Det är hemskt.
Det är det värsta jag vet.
Det är outhärdligt.
Nästan.
Om jag inte hade vetat att det är svårt att bli fri.
Om jag inte hade vetat att det känns så svårt för att jag för en gångs skull gör alldeles rätt.
Mat är svaret.
Mat är medicin.
Släppa på den där älskade och hatade kontrollen.
Slänga listor.
Slänga tabeller.
Slänga (mentalt) näringsinnehåll och miniräknare.
Idag har jag varit hungrig hela dagen. Men det är inte ett problem längre; jag både FÅR och BÖR äta!
Alltså, frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, kvällsmat, mellanmål + ev. lite extramums
Flexibel? Njae. Inte än. Det börjar släppa lite, men tröttheten kommer snabbt.
Anhörigsamtal med älskade sambo. Det är verkligen något jag skulle rekomendera alla, inte för att det gav så mycket "nytt" men för en gångs skull fick vi höra varandra prata om saker utan att tala direkt till varandra. På något sätt väljer man andra ord, hör saker bättre och ser en andra utifrån. Och jag såg en bekymrad, omtänksam, kärleksfull man. Min man <3
Bara att låta honom se en del av "den världen". Gå förbi dörren till slutenvården, berätta om vilket rum jag hade. Träffa läkaren jag träffar ibland, se var jag går på öppenvård. Det kändes väldigt, väldigt bra. Att släppa in. Dela med sig. Öppna sig ännu en bit och fortfarande kramas sönder.
Idag lagade jag själv vår kvällsmat, det blev pasta med bacon (stekt i smör!!!), grönsaker och creme fraise (15%). Normalportion. Sambo hjälper till att ögonmåtta. Jag kommer på mig själv med att längta tills den stunden, när vi står i köket tillsammans och den där första, utvärderande tuggan när vi kan diskutera vad vi egentligen, med gemnsamma krafter, skapat.
Idag fortsatte jag ett nytt projekt.
Det är väldigt enkelt.
Det heter "större lunch".
Lunch. Det är fortfarande läskigt. Lite. Inte om jag håller mig till "gränser", dvs. ca 300 kcal. Men det är en bebislunch, jag vet ju det. Jag vet ju att jag hade mått SÅ mycket bättre HELA dagen om jag hade vågat mer till lunch. Och kunnat äta fantastiskt god lagad mat TVÅ ggr om dagen.
För att peppa mig själv har jag numera "operation fisk". Minst två gånger i veckan, jag har varit totalt värdelös på det och väljer helst kyckling, om ej vegetariskt. Men 2 kg torsk är införskaffat och redo att stekas/ugnsbakas. Idag blev det panerad torskrygg (dock med pofiber, ska våga testa vetegroddar snart!) med bulgur, grönsaker och en skvätt creme fraise, dijonsenap och citron. MUMS!
Men ja. Idag är en underbar dag. Livet är vackert, JAG känner mig vacker.
Jag känner mig lycklig.
Jag känner mig mätt.
Inte äckel-mätt. Nöjd. Skön i kroppen. Tankad med energi.
Redo för en ny dag imorgon
Att våga vara normal
Ja,
att man kan längta så mycket efter att vara "normal"! Om jag hade berättat om denna önskan för en sextonprig version av mig, Emma, själv hade hon suckat och himlat med ögonen åt mig. "Guuuud vad tråkigt".
Men det är just det vi tappar bort, vi ätstörda människor. Något så pass normalt som att äta. Normalportioner. Lyssna på sin kropp.
Vad kan väl vara mer normalt än att äta något när man är hungrig?
Skulle du låta bli att gå på toaletten om du var kissnödig?
Kanske, men i åtta timmar? En hel dag? Kanske två?
Det har redan hänt stora förändringar i mitt liv. I julas började sakta nya tankar att nästla sig in i mitt sjuka huvud och nya livsmedel lika så. Jag och min pojkvän började löst prata om att flytta ihop och jag insåg att det skulle vara helt omöjligt att leva ett liv tillsammans alla tre; jag, han och min äs. Det skulle bara få plats med två. Jag tror att det räcker med att säga att vi idag är sambos, min älskling och jag. Äs måste alltså bort, HELT denna gången. Inget halvfriskt. Inga lightprodukter, nyttighetstänkande och tvångsträning. Det finns varken plats, tid eller energi till det.
Jag vill inte prata för mycket om vikt, kalorier, BMI och liknande, jag vet hur mycket sådant har påverkat och i viss mån fortfarande påverkar mig. Alla framsteg jag har tagit känns fortfarande lite vingliga och jag skulle aldrig vilja inverka negativt på någon som kanske råkar hitta hit.
Kanske berättar jag mer sjukdomshistorik senare, om någon skulle undra. Nu ligger fokus på framsteg och tankemönster.
Framsteg hittills (de jag är mest stolt över iaf):
- Äta regelbundet, frukost-mellanmål-lunch-mellanmål-middag-kvällsmål
- Har vågat gå upp över min "magiska" 50kg gräns utan att börja dra ner på maten, snarare fortsätta uppåt
- Vågar äta/fika ute
- Slutat väga ALL mat
- Lagar kvällsmat tillsammans med min sambo
- Kan lägga upp en vettig normalportion av denna mat
- Tränar inte!!!
- Är ärlig ang. mat, både mot sambo och behandlare (STORT steg för mig)
- Slutat hetsäta/spy
- Börjat äta "normal"-mat (t.ex. pasta, ris, potatis)
- Nästan alla lightprodukter är utbytta mot de "vanliga" (t.ex. minilätta mot extrasaltat bregott!)
- Vågar säga att jag är hungrig och att mat/fika är gott
- Slutat skriva långa dagslistor över mat och kcal
- Steka i smör/olja, samt ha smör på mackan
- Bakat eget bröd för att inte veta kaloriinnehållet, vägrar räkna ut det!
IDAG lyckades jag äntligen äta på Subway, som jag verkligen älskade för 4 år sedan. Och vet ni vad? Det var himmelskt gott! Åt fullkornsbröd med grillat kycklingbröst, kryddost och vitlöksdressing. Mumma! Och BILLIGT också.
IDAG fikade jag på stan med sambo och fast han bara köpte svart kaffe valde jag en stor härlig kladdkaka till. Trots allt åt han en hel stor sub-macka när jag bara åt den halva.
Hum.
Utmaningar i framtiden:
- SLUTA jämföra min mat med andras (som ni ser ovan är det ENORMT jobbigt att äta/ äta mer än mitt sällskap
- Sluta väga mig hemma (borde räcka med 1ggn/veckan hos min behandlare).
- Sluta känna mig äcklig när jag äter något "onyttigt" (jag behöver ju det!)
- Sluta kolla innehållsförteckningar (de flesta vet jag ju ändå, de andra slipper jag gärna veta)
- Sluta väga mat överhuvudtaget (jag har ju ögon att se med!)
- Kunna ligga i min säng en hel dag och läsa, utan att ha dåligt samvete över att jag inte rört mig en centimeter och äta precis som alla andra dagar.
...
Det lär fyllas på, och det FINNS redan så många drömmar och förhoppningar.
Så mycket jag vill göra av min tid, mitt liv!
Idag var annars en tung dag, det ÄR jobbigt att gå upp i vikt och förra veckan smällstartade jag min behandling genom att gå upp rätt mycket. Jag fick rensa ut de minsta jeansen tillsammans med sambo. Folk börjar påpeka att jag ser piggare ut. Men att det inte syns att jag har gått upp i vikt. Kanske är det mina inre organ som suger åt sig den extra näringen och gottar sig? Jag hoppas verkligen det!
Hittills har min viktuppgång inneburit att jag:
- Är SÅÅÅ mycket piggare (förutom på kvällarna, hade ärligt talat kunnat somna kl 20 varje kväll)
- Ser fram emot dagen när jag vaknar, vet att jag slipper svälta
- Kan koncentrera mig SÅ mycket bättre!
- Är gladare och roligare
- Glittrar lite i ögonen
- Mitt hår är mycket tjockare och blankare
- Känner mig kvinnligare och sexigare (OBS! hade idag på mig en B-kupa!!!! Hade i och för sig C innan jag blev sjuk, men efter att ha haft A-kupor som glappar kändes detta helt fantastiskt).
- När människor tittar på mig nu känner jag mig vacker och inte sjuk. (Ni vet nog stackars-dig:blicken?)
- Jag ORKAR gå, jag ORKAR vara med, jag ORKAR och VILL saker igen!
Förlåt för ett enormt långt inlägg. Men det finns SÅ mycket positivt att säga, så mycket en "normal", icke-ätstörd Emma kan och vill :)
Ha en riktigt fin lördag kväll!
Det är dags
Hej!
Ja, det är verkligen dags. Dags att ändra om och hitta rätt.
I fyra år har jag levt med en ÄS och nu är jag riktigt jävla trött på dåliga vanor, usla rutiner, förbud, begränsningar och självspäkning.
Detta ska vara en blogg om erfaranheter, positiva tankebanor, frihet och allt annat som jag vill ska ingå i mitt nya och förhoppningsvis friska liv.
Det är dags.
Det är verkligen dags för detta.
Dags för mig!
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.