ungefär sådär

GRYM på det här!

 

Med det här menar jag NYA SITUATIONER kring måltider. 

 

Jag tror säkert att det finns flera som känner igen sig i stress kring måltider. Rätt tallrikar, rätt bestick, rätt personer (eller ensamhet), rätt tics före, under tiden, tider osv osv osv (i oändlighet). 

 

För mig har det alltid varit otroligt jobbigt med mycket folk. 

Jag HATAR att äta i stora sällskap. Mycket ljud, stojande, flytande tider. Frågor kring mat. 

"Du, ska du inte ha..."

"Men gud vad gott, ska du inte smaka det här?"

 

"Det här kan du bara inte missa!"

 

Men det gjorde jag. Jag missade gemenskapen, jag slöt mig som en mussla och ville bara långt långt bort. Till min älskade och hatade ensamhet. Att äta något överhuvudtaget, alternativt äta och behålla det... Jag kan knappt komma ihåg de gånger de faktiskt hänt. Inte "riktig" mat. Samma som andra. Bara om jag fick laga min special-svält:mat. Grönsaker. Kanske lite soya (fast det var jobbigt, det är ju faktiskt lite socker i de flesta soyasorterna). Det fungerade, men frågorna hopade sig istället då. Vad jag än gjorde var det ju annorlunda än de andra, mindre, nyttigare. Jobbigt. Jobbigt med bufféer här hemma, när andra människor tog av MIN mat, kanske åt upp allt av den. Fast borden dignade av mat fanns det ju inget JAG kunde äta. Inget som var "okey". 

 

Idag är det fullt av folk här hemma, vi firar mina bröders födelsedagar. Och ja, det är "lätt" mat för mig att äta, min älskade sushi. Men jag tänker vara stolt. Är stolt. Magen är lugn, jag kommer på mig själv att avslappnat stå här och skratta. Inte tänka på när maten är klar, vad jag ska göra före/efter. Bara njuta av att vara delaktig, delaktig i denna samling av älskade personer. Se hur mamma ser på mig från köket och ler. Avslappnat. Alla de där linjerna av oro min hemska sjukdom ritade i hennes vackra älskade ansikte syns inte lika tydligt idag. Inte härifrån soffan. 

 

Det enda jag har saknat idag är min sambo. Och honom får jag krama sönder imorgon. 

 

Ibland kommer jag på att jag verkligen har världens bästa, rikaste liv. 

Enligt mig i alla fall. Och det är det enda som räknas. I slutänden.