Jag vill inte vara rädd!
Igår var en seger.
Nej, jag åt inte en hel pizza.
Nej, jag åt inte ett helt paket glass.
Jag var ute. Själv (det vill säga, utan sambo eller nära vänner). Kören jag är med i hade uppvisning på kvällen; vi sågs vid åtta och drog senare till stället vi skulle sjunga på.
Rädslan började redan dagen innan. Kväll. Ute sent. Ensam bland okända människor.
Människorna är aldrig problemet i sig, inte gällande det sociala i alla fall. Jag är rädd för mig själv.
Jag är rädd för att ledsna, sticka till något 7-eleven och köpa glass och godis kilovis, smita hem och hetsa.
Det är pinsamt att skriva. Det är pinsamt att erkänna. Men jag skiter i det.
Jag tror nämligen att det finns fler där ute som känner till den rädslan.
Eller så är jag rädd för att inte äta något på ALLDELES för många timmar.
Känna hur hungern utesluter konversationerna, hur det spänner i kinderna när man ler åt något man borde känna är roligt och engagerande.
Jag är rädd för att inte våga dricka det där glaset vin för att min dumma idiotiska ätstörning skriker om flytande onödiga kalorier.
Jag är rädd för att om jag dricker det där vinet, har jag ännu mindre klarhet i huvudet att ta rätt beslut, att motstå en hetskväll, att motstå en svältkväll. Inte klar i huvudet nog att ta hand om mig själv. Även helt vanliga dagar är det svårt nog, med lite alkohol i kroppen blir det dubbelt så jobbigt.
Men vet ni vad?
Saker som känns jobbiga är oftast de saker man ska försöka sig på.
Jag åt en extra macka, uppklädd. Började nästan gråta inför tanken på att cykla iväg till den där utmaningen. Var beredd på att ställa in, backa. Kanske var det för mycket? För mycket begärt av mig själv, helt enkelt.
Tänk på att inte PRESSA fram friskheten. Ät inte en hel pizza bara för att. Gör det när det känns BRA, när du har planerat hur du kan hantera eventuell ångest etc. Du måste må bra!
Att bli frisk ska inte innebära ett nytt sätt att plåga dig själv. Det är INTE friskt!
Nej, det du ska försöka är att må bra.
Att må bra är nämligen något helt annorlunda än att ha en ätstörning. Inte att äta ett helt paket glass. Visst, det har jag gjort ibland. Men inte bara för att. Denna gången har jag låtit allt ta sin tid, aldrig gett upp att utmana mina tankar såklart, men samtidigt pausat i mellan. Aldrig backat, men stannat upp.
Det viktigaste för mig har varit att släppa självhatet.
Det var min tröskel.
Min snubbeltråd. När jag slutade tänka elaka saker om mig själv och mitt beteende hela tiden, när jag slutade skämmas och dölja, DÅ hade jag plötsligt styrka nog att börja kravla mig upp från det djupa svarta hål jag glidit ned i.
Efter långa kramar av sambo och mycket stöttande gav jag mig iväg.
Och: jag hade roligt!
Riktigt roligt!
Tack vare den extra mackan var jag mätt och nöjd. Jag tackade ja till ett litet glas vin, drack det långsamt och kom sedan iväg till festen och sjöng. Sedan satt vi i ett gäng efteråt och utvärderade, skrattade.
Jag var med.
Jag var inte bara där.
Det är en enorm skillnad!
Jag kom hem, åt gröt och kröp ner bredvid en älskad sambo och vaknade med ett stolt leende.
Mitt i allt ätstörningsnojande glömde jag helt bort att vara nervös inför uppträdandet! Jag funderade på det idag och jag tror att det där är den styrkan jag kommer bära med mig från de här mörka åren. Att sjunga inför hundratals människor kommer aldrig vara lika hemskt som så många andra saker jag har konfronterats med som sjuk. Mår jag bra och är glad klarar jag allt. Fixar jag att äta ordentligt kan jag minnas alla svåra stunder och HÄMTA KRAFT från dem.
Saker som andra tycker är hemska och obehagliga känns ibland bagatellartade för mig.
Jag kunde ha dött. Det fick jag flera gånger höra under min tid som sjuk.
Men det gjorde jag inte.
Fast igår sjöng jag som en ängel.
En orädd ängel