ungefär sådär

Filosofiskt, skitnödigt och ja.

 

Men SANT!

 

Jag satt just och nojade lite över min lax till lunch... Ja, det är fortfarande lite jobbigt med fet fisk och nötter. Och för att inte vara dum mot mig själv försöker jag tänka på och förstå att det är okey att det KÄNNS jobbigt, efter fyra års totalförbud. 

 

Idag är det nämlien tentaplugg som gäller. Vilket innebär minimalt med motion. Vilket BORDE vara okey. Det är VIKTIGT att plugga, det är min utbildning det gäller. Mitt liv. 

 

Mitt liv som inte ska begränsas av en ätstörning. 

 

Då försöker jag tänka på den där feta firren som min bro till ork, glädje och välmående. Jag försöker se hur jag står där på andra sidan och är så jävla nöjd. Plötsligt ser inte fisken lika läskig ut, nej jag är faktiskt glad att den ligger på min tallrik. Annars hade jag ju fått stå kvar på den andra sidan, i det där hemska landet som heter Ätstörning. Ensam. 

 

Tänk tillfrisknandet som en hängbro, ni vet en sådan med plankor? Inte hade du börjat bända loss varannan och ibland fler av plankorna för att sedan gå över?

 

Så fungerar ju våra kroppar. Vi behöver alla plankorna på plats, det vill säga alla näringsämnen. Jag behöver smör i pannan, jag behöver fet fisk, jag behöver kolhydrater. Det är bara att acceptera och sedan försöka låta bli att tänka på det som något negativt. Se det som en utmaning istället, vi som är så duktiga på kost kan ju ÄNTLIGEN använda det till något positivt; att se till att få i oss allt våra kroppar behöver!

 

Så kom igen. Bygg den där bron. Den behöver inte vara en Golden Gate imorgon, den kan vara en liten lina som sakta utökas av fler brädor. Eller bara en tunn lina till. Bara du börjar med något!

 

Mat är medicin

utan mat kommer du aldrig orka med att leva det där fina livet på andra sidan!