ungefär sådär

Hej!

 

Igår var det en jobbig dag. Inte jobbig, som de där nattsvarta dagarna när jag "helst" bara ligger och gråter i sängen. Den där hopplösheten jag levde med så länge har långsamt försvunnit, jag får aldrig känslan av att "det kommer alltid att vara såhär" nu. Tänk vad lite mat kan göra! 

 

Jag har tidigare gått på en mängd olika tabletter, men det här är faktiskt det som har gett allra bäst resultat; vanlig hederlig, regelbunden mat. God mat. Plus det där "lilla extra". Mat för själen, så som choklad och fikor. 

 

Och jag insåg sent igår, när jag hade pratat och kramat på sambo ett tag om det jobbiga, att det bara är att vänja sig. Det är faktiskt helt okey. Att vänja sig vid en frisk ung kropp. Dessutom har jag rotat fram nya, bättre ideal. Ersatt sjukliga modellkroppar med förebilder som RIKTIGA kvinnor, alltifrån mamma till Marilyn Monroe. Riktiga människor, riktiga kroppar. Kroppar att älska, att älska med och använda länge (okey, Marilyn dog ung).

 

Jag försöker tänka på min kropp som en borg. Inte ett tempel, utan en borg. I den är jag trygg, i den tål jag anfall utifrån. Jag väljer själv när jag ska fälla ner min vindbrygga och släppa in någon, innanför mina trygga stenmurar. Folk kan få beundra på håll och fotografera. Eller föra arga demonstrationer om att jag borde rivas. Men trots det är jag K-märkt och kulturskyddad. Jag kommer att stå där så länge stenen i murarna håller.

 

Och VAD SPELAR DET DÅ för roll om mina axlar är rundare?

Det är skönt att ha kortärmat utan att tänka två gånger när man får en blick på dig.

 

Bröst och rumpa, vilken kvinna vill inte ha det?

 

Jag tycker om mina former. 

Jag ska försöka välkomna dem så gott jag kan istället. 

Smröja in dem med väldoftande body lotion och tänka fina tankar om hela mig.

Det är otroligt att kroppen fungerar, efter allt den har fått gå igenom. Genom att peta i den bra mat och framför allt tillräckligt mycket av olika näringsämnen så har den börjat blomma igen. Jag har en helt annan kraft, fysiskt som psykiskt, för att min kropp mår så pass mycket bättre. 

 

Så ja, jag skulle ljuga om jag sa att allt är tipp-topp jämt, att allt känns så bra nu när jag går mot friskheten. Men det får och ska ta tid. Kanske är det mest min hjärna som behöver läka och inte så mycket kroppen. Jag tror kroppen snabbare förlåter mig själv än mitt psyke.

 

Men det är också något jag jobbar på!

 

Att bli och vara sjuk är inget man väljer.