ungefär sådär

...och jag ser henne ibland. 

 

Den där tjejen, snabba klipp. En skugga. 

 

Det sitter i väggar, minnet. Jag minns sommardagar för många år sedan. När hon vaknade klockan fem på morgonen och inte kunde avgöra om hjärtat slog. Eller vaknade till mitt i natten för att hennes mamma kontrollerade samma sak. Somnade medan hon hörde mamma gråta en trappa upp. Visste varför. 

 

När hon tog med sig mammas färdiga lunchlåda med ut på promenad och slängde under vägen. Mat, kryddad med hopp och så mycket kärlek ströddes ut i diket. Gick snabbt iväg från sveket.

 

Detta smygande. Smyga upp och pilla upp en liten flink på näringsdrycken, ersätta den med vatten. 

 

En handduk under sängen till otaliga situps, rygglyft och armhävningar. Eller, otaliga. Minst tusen om dagen, medan blåmärken och skavsår spred sig över ryggraden och höfterna. 

 

Jag ser all ensamhet hon svepte in sig i. Alla skal hon klädde in sig i. Hur isoleringen började och bara växte. 

Jag vet om alla de där mörka tankarna och alla tårar ingen annan såg. Till och med dem som hon var för svag för att gråta. 

 

Inatt drömde jag om det igen, hörde skriken från ställena hon hamnade på. Ser alla de trasiga människor som stängdes in där med henne. Drömmer att vågen visar 40kg igen. Drömmer om att spy blod. Hur hon ler mot spegelbilden med rödfärgade tänder medan tårarna rinner. 

 

 

Ja, det går väldigt bra just nu. Men jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det här. Sorgen. Ibland kommer en bild upp i huvudet så skarpt att det skär till i hjärtat. 

Idag ser jag en glad, piggare och friskare (än någonsin) version av mig i spegeln. Men jag har fått inse att livet aldrig kommer bli som förutom, innan allt detta började. Det känns...tungt. Orättvist. Det ligger som ett tungt mörker.

 

Och jag brukar vara sådär äckligt positiv till detta, se det som en styrka och erfarenhet. 

Men jag vet inte riktigt. 

Det känns inte så alltid. 

 

Ibland är jag bara ledsen för att detta hände mig.