ungefär sådär

Okey

 

Det var skönt att ha behandlingssamtal idag. 

På något magiskt sätt har obehaget det där MC-huset förknippades med bytts ut, nu kan jag lugnt komma in, känna sjukhuslukten och ta hissen till 3:e våningen. Jag låter bli att snegla in mot den slutna avdelningen. Det gör mig inget gott att se in dit, jag behöver aldrig mer vara där. Nej. Det är tryggt att sätta sig i den röda stolen och vänta. Människorna i korridorerna ler snällt mot en. Hej hej. 

 

Klapp, klapp på huvudet. Jag har verkligen fortsatt kämpa på. Och som tack har jag inte den där hopplöshets-ångesten längre, den verkar har försvunnit (peppar,peppar). Lax är gott, smör är bra, mellanmål toppen, frön och nötter= nyttiga. Äta när man är hungrig, äta lite extra om det är gott. Fika. Check. Check. Choklad och glass? Ja, om jag är sugen. Check. Hetsäta? Nej tack. Det mår jag inte bra av. Och jag har verkligen inte det där suget längre. Jag har inget behov av att slänga pengar, lycka och välmående i toaletten och spola ner det. 

 

Alien-känslan sitter dock i. Min kropp är lite...hum... olik sig själv? Eller vad man nu ska säga, egentligen är den väl MER lik sig själv nu. När den har förutsättningar för att blomma upp till den där kroppen den alltid ville bli. Men aldrig fick. 

 

Jag stod länge nu när jag kom tillbaka hem och såg mig i spegeln. Rundade axlar. Lite kinder. Bröst. Det är fint, faktiskt. Lite lugnare. Dock ska jag aldrig mer försöka nå runt låren med händerna; det gör mig inget gott. Det är ändå inte meningen att en vuxen kvinna ska kunna göra så. 

 

Dagens knäpp på nosen:

"Ja, men jag försöker tänka att jag är hellre tjock och lycklig"

Min behandlare såg strängt på mig.

"Varför kopplar du samman din viktuppgång med övervikt sådär?"

"..?"

"Du, jag jobbar inte med att få folk överviktiga, jag är här för att hjälpa dig att få en frisk, fungerande kropp! Det innebär verkligen inte övervikt!"

 

I läxa fick jag att tänka på detta, att jag inte håller på att gå mot "övervikt", utan mot friskhet. Jag håller faktiskt på med det kanske största projektet i mitt liv, att återhämta mig efter en dödlig sjukdom. 

 

Så, kom ihåg. Om man är underviktig och går upp i vikt innebär det INTE övervikt/tjockhet. Det innebär normalt, lagom och välmående. Jag vet att ord som lagom och normal tidigare har skrämt mig men det är faktiskt bra ord egentligen.

 

Det betyder att jag inte får konstiga blickar, om någon ser på mig två gånger är det kanske istället för att jag är snygg (eller har spenat mellan tänderna..). 

 

Det betyder att jag aldrig kommer fundera över varför människor är snälla mot mig. 

 

Det betyder att jag kommer orka leva mitt liv precis så som jag vill (vad det nu är, men men). 

 

Det betyder faktiskt frihet.