ungefär sådär

Detta var en blogg om att ta sig ur den sjuka, ensamma världen en ätstörning isolerar oss i. Den handlade om kamp och strävan att hitta tillbaka till mig. Bara mig! Efter ett år i terapi, många tårar, jäklar-anamma, skratt och insikter har jag äntligen nått mitt mål: friskhet! Pepp, hopp, framsteg, bakslag och idéer!

Att låta främmande människor bära ens dyraste ägodelar...

Publicerad 2012-10-19 14:01:00 i Tankar,

...är nog inget någon skulle få för sig, bara sådär. 
 
Jag menar, skulle du gladligen räcka över din plånbok till den där mannen du passerar på gågatan? Inte? Tonårskillarna? Den stressade unga tjejen i matkön? Nej, trodde inte det.
 
Så VARFÖR gör du det i alla fall ibland?
 
Nej, inte plånboken. 
Nej, inte gammelfarmors diamantörhängen.
DITT EGENVÄRDE!
 
Vet ni vad taskiga kommentarer är? Precis, tyvärr. Tyvärr vet nog alla det. Vet hur det känns att höra den där viskningen, ta emot de där menande orden eller låta några arga ord glida in mot hjärtat. 
 
Blickarna då? Jo, det räcker med dem ibland. Menande, långa blickar som får en att vilja springa hem och bomma in sig. 
 
Plötsligt är du pinsam. Misslyckad. Ful. Tråkig. Fel. Ibland totalt värdelös. 
 
Du kunde lika gärna ha räckt över ett visa-kort och bett dem plundra ditt konto om du tar åt dig. 
 
Tänk på att okända människor ÄR just okända. Okända som i att de verkligen inte känner dig. 
 
När jag gick på stan för ett tag sedan hörde jag en tjej väsa till sina kompisar "kolla den jävla anorexiatjejen" varpå alla vände sig om och öppet stirrade. Kan ni tänka er på stranden i så fall? BMI 15 i bikini väcker uppmärksamhet. En mamma bar bort sina barn när jag lade ner min handduk på marken bredvid dem. 
 
Det GÖR ont. Vi bryr oss. Men det behöver inte gå så långt att smärtan kommer. Du kan sätta på dig en rustning nämligen, som stavas T-Ä-N-K E-F-T-E-R. Tänk efter. Känn efter. Är du fet och ful, klantig och värdelös? Om du verkligen tycker det själv tycker jag att du borde ta tag i det. Men om det finns en röst inom dig som säger ett bestämt nej: VARFÖR inte lyssna på den? Vem känner egentligen dig bäst; du själv eller okända personer?
 
Tänk istället "men gud vad trist att gå runt och vara sådär sur och arg. Vilket jävla liv han/hon måste ha!"
Eller "Att man tillåter sig att säga sådana saker! Det skulle JAG aldrig göra, det är jag för bra för!"
 
Kort sagt: ÄG din självkänsla. Håll hårt i dina dyrbarheter. Låt inte okända människor definiera dig och ditt värde. 
 
Kom ihåg allt det där som du tycker om hos dig själv, som människor som KÄNNER dig och tycker om dig säger om dig. 
 
Jag hade hellre gett bort min plånbok än min självkänsla!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela