ungefär sådär

...får man absolut vara beredd på när man har varit sjuk så pass länge som jag har. På något mirakulöst sätt har jag undvikt så många följdsjukdomar att tankesättet "jag har inte varit så sjuk, jag kan leva såhär" etablerats. 

 

Men ja. Idag kom provsvaren på min första bentäthetsröntgen. 

 

Och det var tufft. Det kunde ha varit värre, men det här räcker. 

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om det. 

 

FÖRUTOM att jag ska göra ALLT jag kan för att förbättra mitt stackars skelett igen. Det är VERKLIGEN dags att vakna nu, det är dags att bli frisk innan jag förstör min kropp för alltid. Med tanke på att jag är 21 år (snart 22...) har jag fortfarande uppskattningsvis 4 år på mig att förbättra min skelettmassa. Och jag tänker ta vara på den tiden! 

 

Så, jag försöker se detta som något positivt. Nu har jag fått ett "bevis" på att denna sjukdom inte kommer leda mig någon annanstans än neråt. Bort. Min behandlare berättade om andra sjuka som inte kunde knacka på en dör utan att bryta fingrarna. Inte kunde stå upp utan att bryta fötterna. Jag har träffat människor som har råkat ut för detta. DET VILL MAN INTE! 

 

Annars gick det bra på mötet, jag kan sluta skriva matlistor om jag vill, eftersom jag har skött mig exemplariskt hittills *något stolt*. Vikten hade gått upp något kilo över helgen, men jag vet att det inte är mycket mer än vätska, då jag har ätit ungefär samma som vanligt. DÄREMOT satte vi (jag!) upp ett viktmål fram tills jul (ca 10 veckor). 56 kilo. BAM!

 

Nu har jag lagat mat med sambo, blev SUPERGOTT trots enkelheten. Ska lägga upp receptet senare!

 

DOCK, avslutningsvis: DET ÄR INTE NÅGOT VÄRT ATT VARA SMAL OM MAN GÅR SÖNDER. Och då menar jag verkligen sönder. Typ, skelett som smulas ihop. Visste du att tjejer som har varit sjuka kan ha samma bentäthet som en 100-årig människa?

 

Var tacksam för att du har chansen att undvika detta. 

Och se för fan till att ta den.