ungefär sådär

Det har varit en lång, svår helg. Inte bara svår, som i det regnar och man måste tvätta fast man inte har lust. 

En ångest, så djup att det värker i kroppen. 

Luften tar slut och lungorna fylls med panik och tårar, jag ligger i sängen och bara skakar. 

 

Det är hemskt. 

Det är det värsta jag vet.

Det är outhärdligt.

 

Nästan. 

 

Om jag inte hade vetat att det är svårt att bli fri. 

Om jag inte hade vetat att det känns så svårt för att jag för en gångs skull gör alldeles rätt.

 

Mat är svaret. 

Mat är medicin.

 

Släppa på den där älskade och hatade kontrollen. 

 

Slänga listor. 

Slänga tabeller.

Slänga (mentalt) näringsinnehåll och miniräknare. 

 

Idag har jag varit hungrig hela dagen. Men det är inte ett problem längre; jag både FÅR och BÖR äta!

Alltså, frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, kvällsmat, mellanmål + ev. lite extramums

 

Flexibel? Njae. Inte än. Det börjar släppa lite, men tröttheten kommer snabbt. 

 

Anhörigsamtal med älskade sambo. Det är verkligen något jag skulle rekomendera alla, inte för att det gav så mycket "nytt" men för en gångs skull fick vi höra varandra prata om saker utan att tala direkt till varandra. På något sätt väljer man andra ord, hör saker bättre och ser en andra utifrån. Och jag såg en bekymrad, omtänksam, kärleksfull man. Min man <3

 

Bara att låta honom se en del av "den världen". Gå förbi dörren till slutenvården, berätta om vilket rum jag hade. Träffa läkaren jag träffar ibland, se var jag går på öppenvård. Det kändes väldigt, väldigt bra. Att släppa in. Dela med sig. Öppna sig ännu en bit och fortfarande kramas sönder. 

 

Idag lagade jag själv vår kvällsmat, det blev pasta med bacon (stekt i smör!!!), grönsaker och creme fraise (15%). Normalportion. Sambo hjälper till att ögonmåtta. Jag kommer på mig själv med att längta tills den stunden, när vi står i köket tillsammans och den där första, utvärderande tuggan när vi kan diskutera vad vi egentligen, med gemnsamma krafter, skapat. 

 

Idag fortsatte jag ett nytt projekt.

Det är väldigt enkelt. 

Det heter "större lunch". 

 

 

Lunch. Det är fortfarande läskigt. Lite. Inte om jag håller mig till "gränser", dvs. ca 300 kcal. Men det är en bebislunch, jag vet ju det. Jag vet ju att jag hade mått SÅ mycket bättre HELA dagen om jag hade vågat mer till lunch. Och kunnat äta fantastiskt god lagad mat TVÅ ggr om dagen. 

 

För att peppa mig själv har jag numera "operation fisk". Minst två gånger i veckan, jag har varit totalt värdelös på det och väljer helst kyckling, om ej vegetariskt. Men 2 kg torsk är införskaffat och redo att stekas/ugnsbakas. Idag blev det panerad torskrygg (dock med pofiber, ska våga testa vetegroddar snart!) med bulgur, grönsaker och en skvätt creme fraise, dijonsenap och citron. MUMS!

 

Men ja. Idag är en underbar dag. Livet är vackert, JAG känner mig vacker. 

Jag känner mig lycklig. 

Jag känner mig mätt.

Inte äckel-mätt. Nöjd. Skön i kroppen. Tankad med energi. 

 

Redo för en ny dag imorgon