ungefär sådär

för att JAG vill det. 

 

Efter morgonens något dystra iakttagelser, en promenad vid havet och en räddning från regnet av storebror (i bil) hittade jag tillbaka till nuet. Vilket var släktkalas hos pappa. 

 

Nej. Det kändes i hela kroppen, nej nej nej, det vill jag inte idag. Idag är jag trött, jag är lite melankolisk och nej, jag orkar inte, jag vill bara kura ihop här hemma hos mamma och bara vara inte så mycket. Inte så mycket jag, bara precis sådär mycket som behövs. Inte le, svara på frågor om skola/sambo/sjukdom. Inte ha mycket människor omkring mig, nya utmaningar i form av fika, blickar. 

 

Nej. Det räckte med stålmansdagen igår (syftar inte på Stalin aka stålmannen). Igår var utmaningar nog, vilka jag klarade med bravur. Kanske är det också därför jag är trött idag.

 

Idag vill jag vara hemma med mamma i ett tyst hus, göra ingenting rätt mycket och dricka te. 

 

Men idag tackar jag nej av "rätt" anledning. 

Inte nej som i jag-vill-vara-ensam-och-svälta-mig. 

Eller jag-vill-inte-äta

Eller jag-är-för-trött-eftersom-jag-inte-har-ätit-på-tre-dagar

 

För en gångs skull är det inte min sjukdom i huvudet som säger åt mig att tacka nej.

 

Bara en omtänksam magkänsla.