ungefär sådär

Inte kanske solsken. 

Men!

 

Normala, friska människor lever inte i solsken. Allt är inte underbart i livet när man är frisk. Nu är jag verkligen inte FRISK än, men jag börjar verkligen närma mig. 

 

Det HÄNDER saker. Man KÄNNER saker. Man blir sårad, man bli knäckt, man gråter. Över andra saker. "Riktiga" saker. Över att det har hänt något jobbigt. Inte för att man åt en kaka. Inte för att det kom sås på grönsakerna. Inte för att man sitter ensam hemma med högar av mat/ingen mat. 

 

Nej, sådana där saker vi brydde oss om innan vi blev sjuka. 

Jag blir dagligen överrumplad av alla känslor som stormar inom mig nu för tiden. Innan var jag alltid likgiltig. Om något jobbigt faktiskt hände i livet kring mig brydde jag mig sällan. Jag kände mig för trött och hjälplös för att ens försöka göra något åt det. 

 

Idag var en något jobbig dag. Och plötsligt är det svårt att ha smör på mackan, svårt att ha smör i stekjärn. Smör, som jag verkligen tycker om och behöver. 

 

Plötsligt var det jobbigt att äta ett äpple extra. Inte sticka ut och gå promenad. 

 

Jag tror att vi som har varit sjuka alltid kommer leva med ett litet hål i hjärtat. Ett litet hål som lätt blir större när saker händer. Därför måste vi har taktiker och tankemönster som kan plåstra om det hålet så att det aldrig växer sig stort igen. 

 

Om jag inte hade tagit smör på mackan, inte ätit mellanmål. Ja... Ni vet själva hur pigg man blir? Kanske hade hela dagen gått åt till att verkligen sjunka ner i totalt mörker. 

 

Framförallt är vi inte starka och självständiga när vi göra så. Självständiga möjligtvis genom att stänga ut alla andra och frossa i självplågeri. Men är det verkligen en sådan styrka som självständighet är? Är det självständigt att ensam svälta sig? Det tror jag inte att det kommer stå om jag slår upp det i Svenska Akademiens ordlista. 

 

Och det är inte bara vi sjuka som vänder saker mot oss själva. Tänk på tjejen som bli dumpad och börjar banta för att bli "snyggare". Killen som börjar gymma överdrivet mycket. Människor som rackar ner på sig själva varje dag. 

 

Jag tänker inte slå på mig själv för att livet gör det ibland. Om någon är dum mot mig är det MIN SKYLDIGHET mot mig själv att sätta ner foten, hålla på gränserna. Jag vill aldrig mer straffa mig dubbelt, det räcker väldigt bra med att livet ibland är tufft i normala fall. 

 

ALLA SVÅRIGHETER VI MÖTER KÄNNS TYNGRE OM VI SVÄLTER!