ungefär sådär

Ja, det har det verkligen varit. 

 

Trevlig (eftersom jag har varit mycket med sambo), lite melankolisk (höstväder). Föreläsning, klasskompisar, jag, affärer, jag, mat, mat, mat. 

 

Vardag. Fast en trevlig sådan, om jag tänker efter har vardag bytts ut till något positivt sedan jag träffade och i stort sett började bo med käre sambo. Ni som har varit sådär löjligt kära vet hur det är, att komma hem till någon som man älskar. 

 

Okey. Maten fungerar (oroväckande?!) bra, jag börjar nästan misstänka att det är något fel?! Ska det inte vara svårare än såhär??? Jag mår toppen, ingen ångest, ny lunchrätt och avslutningsvis sambo-lagad mat (det är nog första gången jag äter något någon har lagat hemma utan att jag har varit i köket på..humm.. MÅNGA år?).

 

Det går bra. Det går väldigt väldigt bra, jag tycker om mig själv som jag ser ut nu. 

 

Och idag kom det en sådan där tung känsla, sådana känslor som skrämmer mig. De viskar elakt i örat om hur ensam man är och så vidare. Jag tror att alla vet vad jag pratar om. Men istället för att svälta mig själv till det där känslomässigt fria stadiet så kom det upp en liten röst inuti som sa "jaha, men hur ska du nu pyssla om dig själv idag så att det känns bättre?". Puff, så sjönk de spända axlarna ner. Plöstligt var det inte bara en ruggig höstdag, det var faktiskt rätt fint med alla olikfärgade löv. Så jag ringde en älskad vän. Jag kom hem till mitt och sambos hem. Pysslade med lite olika småsaker. Kände efter. Åt mitt vanliga mellanmål (macka+frukt).

Kände efter. Inte riktigt nöjd ändå. Några rutor nötchoklad och kaffe med soyamjölk. Japp, det blev fint det!

 

Jag känner mig otroligt rik, dagar som denna. Jag har så mycket kärlek i mitt liv, så många människor som finns kvar nu, när livet verkligen tagit fart igen. 

 

Jag vet hur isolerade många blir som lever med en ätstörning och jag är enormt tacksam för att jag aldrig hamnade i den totala ensamheten. 

 

En fantastisk vardagliga tisdag!