Rabattkuponger
...är bland det roligaste jag vet.
Dock inte för tamponger och bindor.
Med en klump i halsen bar jag upp posten, med det där jävla reklambladet och erbjudandet överst i högen.
Jag är ingen kvinna. Kan man säga så? Jag känner mig inte som en kvinna när min kropp inte fungerar som den ska. Som andra kvinnors gör. Som den har gjort.
Okey, mens är inget jag går och längtar efter, den rent konkreta delen. Det är dyrt (om en rabatterbjudande) med bindor och tamponger, det är jobbigt, det gör stundtals ont, man känner sig ofräsch och ja. Allt det där.
Samtidigt. Din hormonproduktion hålls igång. Östrogen påverkar mycket i kroppen, underskatta inte saker som skelettuppbyggnad & sexuell lust (med mycket mera). Du kommer i alla fall sakna det när du inte har det.
Dessutom var ett förtidigt klimakterie ingen höjdare. Vallningar är inget man borde skoja om. Jag minns nätter när jag fick gå upp och vrida ur svettiga tröjor och lakan, stod och frös medan jag satte på nya.
Jag tycker verkligen att alla människor borde få höra talas om alla baksidorna av en ätstörning. Inte bara i en fattig punktlista över symptom, nej, bildversioner. Vilket helvete du utsätter dig och din kropp för genom att ligga på undervikt.
Idag sitter jag här, fortfarande underviktig (dock på väg uppåt!).
Jag:
- är benskör
- har ingen mens
- har extra behåring (dock inte SÅ mycket, men ändå)
- jag oroar mig ständigt för mina tänder (trots att de är kollade)
- jag har skav efter de något hårda, dock ej tajta, jeans jag hade på mig innan
- jag har ont under hälarna eftersom fettlagret fortfarande än för tunt (dock SÅ mycket bättre)
- mina sår läker sjukt långsamt
- saker smakar inte lika mycket, börjar först nu komma tillbaka
- jag orkar inte lika mycket (fysiskt som socialt) som en friska jag gjorde (och ska, igen!)
- jag har ont i leder ofta, speciellt nu när det är kallt
- jag är alltid öm på ryggraden, eftersom jag sover på sida/rygg
- av samma anledning har jag ofta blåmärken på insidan av knäskålarna
- efter att ha kräkts ofta i flera år får jag ofta uppstötningar. "Locket" (dvs magmunnen) sluter inte igen.
- jag är rätt ljuskänslig, starka lampor är hemskt
- jag blir ofta yr
- jag får hjärtklappning lätt
- jag har ärr på knogarna (tro mig, inte snyggt)
Ett härligt axplock.
För ett halvår sedan hade det känts hemskt att erkänna och skriva de här sakerna. Men jag känner redan att många är mycket bättre, en del håller helt på att försvinna! Istället för att bli ledsen ska jag använda mig av den här listan i framtiden, i svåra stunder och jämföra min då förhoppningsvis friskare kropp med den.
KOM IHÅG VARFÖR DET ÄR VÄRT ATT KÄMPA!
Detta är, som sagt, bara ett axplock. Och det har varit VÄRRE, det BLIR värre och värra ju mer man går ner i vikt!
Lev inte som en pensionär, med alla dessa krämpor, när du fortfarande har möjligheten att ha en ung kropp.
Njut istället och tänk på hur glad din mormor/farmor hade blivit över att byta.
Hur tror du att de hade förvaltat den gåvan en fullt fungerande ung kropp faktiskt innebär?
SNART ska jag fanimej använda de där rabattkupongerna.
Jag tror jag ska göra det i alla fall, så kan de ligga där och vänta på att min kropp återställs.
Jag ska dit.