En helt vanlig familjemiddag
...är inte så "vanlig" för mig.
Nej, faktiskt inte alls.
Det är nog minst 4 år sedan jag satt ner och åt ordentligt (läs:inte överdriven motion/svalt mig hela dagen innan/spydde efteråt).
4 år.
Och ja, det var "läskig" mat. Kyckling med glace, rotfrukter (och ja, potatis) med olivolja, creme fraise-sås.
Men vet ni vad? Det var SÅ värt det.
Vad är lite stissighet från en elak sjukdom mot min mammas försiktiga leende?
Vad är lite tveksamhet vid uppläggningen mot min brors något menande kram efter maten?
Vad är det mot att inte alla tystnar när jag ska gå på toaletten och stänger dörren efter mig?
INGENTING!
Att bara få vara mig. Hemma. Dotter, syster. Glad och...som vanligt! Vanligt. Jag trodde jag hade svält bort det ordet från mig för alltid, bantat bort den där personen jag var så länge sedan. Vanliga jag, så där vanlig och alldeles underbart ovanligt sprallig. Den personen jag har saknat så mycket.
Min fina familj. Min älskade, fina familj som jag har så mycket skuldkänslor för. Det känns så underbart obeskrivligt bra att sitta här med dem runt omkring mig utan oroliga blickar, utan tyst mumlande och någon sidoblick. Ja, att känna att de är trygga med mig. Litar på att jag är bättre. Känner att jag är bättre. Det hjälper ju mig också, att få bekräftat det jag faktiskt redan vet; jag börjar bli bättre!
Det känns också lite som att få "betala tillbaka" till dem, att ge dem ett friskt jag tillbaka efter så många år med den sjuka versionen av mig. Efter år av petande, elaka kommentarer och skrikandes kring måltider. Att inte ta så mycket uppmärksamhet till MINA PROBLEM, utan vara en del av gemenskapen.
Det är viktigt, det där ordet. Gemenskap.
Jag pratade med mamma om det, att det kanske inte var så bra att jag blev vegetarian när jag var tio. Sedan dess åt jag annan mat, även om jag inte var sjuk då. Qornfiléer när de andra åt kyckling, etc. Annorlunda.
För en gångs skull måste jag inte tvinga upp munnen i ett leende och bara berätta om bra saker i mitt liv, för att lindra all oro det finns för mig sedan tidigare, här hemma hos mamma. Jag kan bara vara mig själv.