Idag är idag, imorgon är faktiskt imorgon
Stressprinsessan,
oui c'est moi!
Kanske inte så konstigt med tanke på att det är tenta imorgon, och som vanligt sviker självförtroendet mig. Det är en stor press att gå en utbildning där man har stora tentor med betyg. För allvarligt talat, jag har inga toppbetyg. Men jag klarade av att bli frisk från en ätstörning! Jag klarade av att plugga och aldrig kugga en tenta trots självsvält och hetsätningar. Hur? Jag vet inte! Och jag hade inte rekommenderat det till någon: man behöver inte den press och stress en universitetsutbildning innebär när man är så pass sjuk!
Men mina val är mina och jag kan och kommer aldrig ångra dem:
De har tagit mig till så mycket bra ställen och människor också!
Jag måste dock tillstå att jag är urusel på att stressa privat. Stressiga jobb= inga problem. Men hemma. Eller i mitt riktiga liv...K A O S ! Och jag mår så fruktansvärt dåligt av det! I det flesta situationer gör jag mitt bästa för att undvika det, men det kommer alltid finnas tillfällen när jag faktiskt inte kan påverka stressen så mycket.
Imorgon är det tenta och jag är väldigt nervös. Samtidigt har jag pluggat duktigt (till nackdel för bloggen), varit på alla föreläsningar, gjort alla ex-tentorna och kladdat med överstrykningspenna överallt. Läst det mesta, flikat allt (inklusiva mina egna anteckningar!?!). Bölat lite. Försökt skjuta undan stressen. Tyckt synd om mig själv. Tyckt synd om sambo som ska göra samma tråkiga tenta. Beklagat mig högljutt. Surat.
= SOM EN NORMAL PERSON hade gjort!
Jag har inte hetsätit, tvångsmotionerat, tappat koncentrationen varannan sekund,
tänkt att jag är världens trögaste, fulaste, dummaste människa,
att mitt liv aldrig kommer bli bra,
att min framtid är mörkare än mörkast
För ärligt talat, that's just too much!
Fokus ligger faktiskt på mig, stackars mig som måste må dåligt över det här!
Inte dumma mig, som är värdelös fast jag gör så gott jag kan.
Att stressa är (TYVÄRR!) något jag antagligen aldrig kommer kunna slippa helt. Men jag kan välja mina tankar kring det, kring mig i svåra situationer. Jag kan tillåta mig att bli kramad på av sambo och hulka att jag "inte kommer klara den här jävla mög-tentan" men jag kan aldrig sluta tro på mig själv, som person.
För det är slut på att slå på mig själv när jag har tuffa tider.
Det var något dumt jag sysslade med ofta förr,
men just på grund av hur dumt det är
slutar jag numera med det.
Så Emma, jag lovar dig: när du är stressad eller mår allmänt dåligt över någonting tänker jag ge dig en varm kram,en klapp på axeln och tänka att
"Äh, det känns jobbigt nu. Men det kommer bli bra tillslut"
Och som när jag kravlade mig upp ur ätstörningsträsket:
EN DAG I TAGET!
Idag är idag, imorgon är imorgon!