ungefär sådär

Jag har varit i skolan och sedan vårdcentralen, har fått en envis sticka i pekfingret jag inte har kunnat få ut själv. Såklart mitt på höger pekfinger, är ju inte alls irriterande när man är högerhänt datorskrivande student. Argh... Men sambo var med och klappade på mig, jag intalade mig att jag inte skulle svimma och läkaren grävde på med pincetten. Hon vet inte om hon hittade den, så jag ska få en tid till handkirurgen och under väntetiden känna efter om det sitter kvar något. 

 

Annars håller jag på att bli förkyld= ingen träning, och har PMS from hell! Fast det är ändå bättre nu när jag har bytt till p-pillerna Yaz, dels har jag mindre humörsvängningar (tack gode gud, hälsar både jag och sambo), dels har jag förlorat all den vätskan jag samlade på mig av de "vanliga" p-pillerna. Ärligt talat, jag gick upp tre kilo av de andra och en månad efter att jag hade börjat på Yaz hade de försvunnit. Fast det var under en sommar med glass, kakor, vitt bröd, godis etc, kan verkligen inte säga att Norge-dieten var enligt tallriksmodellen ;)

 

Skolan tar mycket tid (enligt mig alldeles för mycket) och jag känner mig otillräcklig på så många sätt. Samtidigt har jag blivit klar med min ansökan om utbytertermin och ska lämna in den imorgon, i alla fall en sak jag kan stryka från min To-Do:lista. Men för lite tid med älskade vänner och familj plågar mig alltid. Alltid!

 

Men mitt i detta mår jag okey. Visst, i fredags satte jag mig ner och grät lite efter en lång dag, och en lång stressig vecka. Men det var faktiskt rätt skönt. För det kommer inte alltid vara såhär mycket som snurrar i huvudet. Det kommer lägga sig mer och mer, jag ska bara beta av alla saker i rätt ordning. Beslut måste tas, men jag vet också att vilket beslut jag än tar så kommer det att ge mig väldigt mycket. Det finns inga fel här, bara olika varianter. 

 

Och det är det jag älskar med mitt friska jag. Att jag klarar av allt. Förr eller senare, så är allting löst (redo för nya problem, haha). Och jag står så stadigt på frisk mark. Det finns ingen väg tillbaka, min väg går framåt. Ibland måste jag bara sitta ner i en vägkorsning och tänka lite innan jag går åt vänster eller höger. Men jag går framåt. Alltid framåt.