Dagen efter
Det var SKITKUL igår!
Alla vänner från olika håll smälte samman, inga grupper smet iväg på sitt håll och jag bara njöt. Vi kom aldrig iväg till någon nation, det var fullt. Även om jag hade velat dansa så gjorde det inte så mycket: jag har världens härligaste människor ett telefonsamtal bort! Det är jag så tacksam över! Att jag får vara den där sociala glada tjejen igen, som jag alltid har varit egentligen. För jag tror att en ätstörning alltid gör en ensam, oavsett hur mycket man umgås med andra eller inte. Känslan finns ju där i alla fall. Jag har bara haft en extrem tur, jag vet det, som har sambo, bästis och massa andra fina personer som finns kvar nu när jag mår bättre.
För jag vet att jag har varit en skitkompis ibland. Tackat nej i sista minuten, varit diträ och gått hem tidigt de få gånger jag träffat människor. Jag vet det. Och jag led så otroligt mycket av det, för jag visste det under tiden också. På vägen hem till högar av godis eller en tom mage och kyl led jag. Den där lilla rösten man ofta har kvar talade om för mig hur fel det var. Att låta maten ta över mitt liv, gå ut över mina vänner och min familj, ja alla jag älskade. För de jag älskar älskar ju mig och jag vet vad kärlek är. Hur mycket man lider om man vet att en kär person mår dåligt och frustrationen över att inte kunna göra någonting mer än att vara där och dela lidandet.
För vänskap, egentligen, bygger på givande och tagande precis som vilket slags förhållande som helst. Man delar glädje, sorg, vardag, gråhet, kramar och tankar. Så som jag kan göra med de här personerna mer eller mindre. Så som jag alltid kan göra med bästis.
Jag har haft tur. För jag har vänner som har orkat finnas kvar. Många försvann, efterhand. Det som gjorde det värre var att jag visste varför och förstod. Kanske hade jag gjort samma sak, om jag aldrig hade blivit sjuk själv. För hur logisk är den här sjukdomen egentligen, för någon som aldrig funderat på vad man stoppar i sig? Och även för "sunda" människor som försöker äta "rätt" så blir det fel. För det är inte sunt att vara underviktig.
Och vet ni vad? Jag fick jättefina presenter! Den största presenten var att i stort sett alla kom. Det hade räckt gott och väl! Men nej, jag fick flaskor med vin, portvin och en rolig tallrik man kan hänga på väggen (kan visa senare, haha).
Bästis ena present var nog den "töntigaste" enligt henne, men den fick mig att nästan börja gråta:
Ni ser vad det är va? Det är egentligen ett halsband... Fast jag tänkte skratta kände jag hur tårarna kom (och ja, jag hade druckit några drinkar då, men ändå!). På något sätt symboliserar det ju vår underbara vänskap, såklart, men även det bästis sa för några veckor sedan "nu vågar jag verkligen släppa in dig i mitt liv ännu mer". För jag kommer inte dö. Jag kommer finnas här och leva läääänge och gott med det här gänget. Det känner jag på mig. Bästis andra present är ett restaurangbesök med henne och ÅÅÅHH vad mysigt! Att sitta och snickesnacka på någon restaurang en kväll, bara vi två. Och att känna att jag bara längtar, inte funderar ett smack över/vad/när/hur/hur mycket.
Idag tittade jag på de där dumma jeansen i garderoben. Tänkte på en tjej i klassen som tipsade på Cubus-jeans. Jag har aldrig varit på Cubus, jag har nog varit lite.. snobbig? och tänkt att det skulle var kass kvalitet och lite tråkigt. Men de jeansen hon hade på sig satt som smäck. Så idag åkte jag in med bussen till stan och köpte dem, ett par Dr Denim-jeans och sedan lite nytt smått och gott på Make up store. För det behövde jag. När jag kom hem slängde jag ut de trängsta paren. För även om jag får på mig dem så känns dem. Hela tiden. Förstår ni hur jag menar? Sitter jag ner skär de in i magen och skapar lite mindre smickrande former där. Står jag upp skaver de på höfterna, böjer jag mig ner visar jag lite mer än jag är bekväm med... Min behandlare sa det förra gången jag var där: "Ta bara på dig saker du tycker att du ser bra ut i och trivs i. De ska inte strama för mycket och inte vara något du går och drar i/tänker på hela tiden!".
Fina Annii klagade på min kassa godispåsebild för ett tag sedan, haha, jag har fortfarande kvar från samma och kan ju förtydliga lite (för Annii, du får ALLTID nalla godis av mig <3)
Mest kolor, mintgrejer och lite choklad. Tyvärr har inte Netto det bästa lödgodiset direkt, i Lund är Candy People bäst i stan! Men choklad, choklad, chokladkola, mint med choklad, och helst lite till choklad!
Nu ska jag sätta mig och plugga vidare, ikväll ska jag hem till storebror, käka middag tillsammans och sedan slökolla en film. Sambo har bokklubbsmöte här hemma och även om han inte direkt kastar ut mig vet jag att han helst gör det här själv. Det förstår jag och försöker stötta, det lyser lite om honom bara man nämner den där bokklubben! Allt som gör sambo glad..!
Imorgon ska jag jobba 13-19, så det är nog bra att jag samlar lite energi nu.
MEN det jag vill poängtera är att det finns fina människor där ute.
En del försvinner när man går igenom tuffa saker, som en ätstörning.
De orkar inte.
Det har inte med dig att göra, som person.
Men det är nog svårt att älska någon som hatar sig själv så mycket.
Satsa på dig själv, att må bra med dig själv, så kommer de dyka upp!
