ungefär sådär

I ett annat liv hade jag bjudit hem er alla på spontanmiddag med mycket god mat och en hel del vin, snackat och skrattat och gråtit. För vi bär alla på likartade sår: på ett sätt känner vi varandra väldigt väl, eftersom vi faktiskt vet hur andra i samma situation känner. Det är inte en psykolog som har läst sig till saker. Det är inte en mamma/pojkvän/kompis som har fått saker förklarade för sig. 

 

Vi vet varför man kan darra av ångest efter att ha ätit någonting, vi vet vad långa mörka nätter med mördande tanker innebär. 

 

Därför kan vi vara ett fantastiskt stöd för varandra!

 

Nu finns det ju även en problematik i vår ensamma sjukdom som innebär jämföringar, tävlingar och tankar vi inte alltid mår bra av. Jag var tveksam inför att publicera mitt förra inlägg av denna anledningen men samtidigt kände jag att det kunde vara en bra grej för oss allihopa: jag vill visa er hur friskhet kan se ut och kännas!

 

Min intention med den här bloggen var från början att skriva av mig. Kunna bläddra mellan dagar, se mina egna framsteg etc. Men jag kunde inte låta bli att kommentera hos er andra, jag kunde inte låta bli att skriva till starka fina människor jag dagligen läser om. 

 

Jag känner mig fortfarande lite som en främling i min "nya" kropp. Och det var läskigt att lägga ut en bild, speciellt med ben och allt, med tanke på mina löjliga "lår-komplex". Fast till och med jag kan se den positiva förändringen, skillnaden och jag ryser av den gamla bilden från i somras. Jag tycker det är vidrigt att jag har sett ut sådär, att jag har mått och levt så som jag gjorde då. Att jag i spegeln uppfattade mig själv mer som bilden nedanför, när jag var så långt ifrån det. 

 

Ärlighet varar längst, det är ett ordspråk jag verkligen försöker anamma. Och inte bara gällande mina privata relationer, utan i allt jag gör. Jag tror att ärlighet är den egenskap som imponerar mest på mig, som skapar en tillförlit och trygghet. Jag har läst för mycket blogginlägg där fifflande och lögner smyger sig in. Inte alltid med flit; gud vet hur mycket man ljuger även för sig själv som sjuk. Men det är ledsamt. Det undergrävde alltid mitt hopp om att kunna äta normalt utan att bli smällfet. Ingen tycktes ju följa de där jäkla matlistorna i slutändan ändå?

 

Det går. Det går att äta fritt, det går att äta lite godis varje dag, det går att äta två portioner, det går att låta bli att träna, det går att äta ute, det går att äta sent. Allting går. De enda omöjligheterna angående mat är de du själv sätter upp, som din ångest tvingar fram. 

 

Det finns inte några regler angående ätande lika lite som det finns en generell rekommendation som passar perfekt för alla. 

 

Jag har äntligen börjat lära känna min egen kropp, dess behov och enorma kraft.

Jag hyser äntligen en enorm respekt för den.

Även om jag inte älskar varenda centimeter av den (än?) så respekterar jag deras funktioner. 

Det finns tusentals bra anledningar till varför en kvinnokropp ser ut som den gör, vid normalvikt. 

JAG är inte rätt person att säga emot bl.a. evolutionen.