Alla dagar är inte fantastiska!
Jag tänkte på en sak nu ikväll, framför Året med kungafamiljen:
alla dagar är inte så jävla kul!
På bloggar läser vi ofta positiva inlägg, små berättelser från dagen och så vidare. Men det är ju verkligen inte så att jag trallar fram hela dagarna och sedan har en dålig dag då och då. Det finns väldigt många helt vanliga dagar i mitt liv. Absolut. Som idag. Jag har egentligen inte gjort någonting. Träffat storebror lite, ätit en lussebulle, småpysslat hemma. Hängt lite med kompisar framför TV:n med lite godis. Nothing special.
Jag får ibland kommentarer och läser om ensamma människor. Ensamma sjuka människor. Och det smärtar mig att de känner så. För vi är ju inte helt ensamma. Det finns flera miljoner människor bara i Sverige. Men den där ensamheten, som kommer inifrån... Den är den värsta. För den tar ifrån dig möjligheten att våga vara med andra. Att hoppas och verka för att livet ska vara annorlunda; att nya vänner kan finnas där ute. Den kommer med självförakt i släptåg. "Det måste vara något fel på mig, varför skulle jag annars vara ensam när alla andra har någon?".
Ensamhet är något nästan fult i vår värld.
Varför?
Är det fel på personer som är ensamma?
Jag har varit extremt ensam. Oavsett hur många människor som funnits/inte funnits omkring mig, så har känslan av ensamhet plågat mig i flera år. Nästan tagit livet av mig. I alla fall mitt hopp och min livsglädje. Jag satt på en slutan avdelning på allmän psyk i Malmö och mamma hade åkt hem efter ett besök. Rop i korridoren, gråt, suckar. Ensam. Inne i det där psykiska kaoset.
Det är inte länge sedan, bara några år. Jag minns allt, in i minsta detalj.
Så tro mig: jag vet vad ensamhet är.
Och jag är fortfarande lite rädd för den. Känslan.
Men jag tror att jag gör slut på den lättast genom att se den för vad den verkligen består av: andras värderingar. Mina värderingar. Vi ska ha många vänner, man ska vara populär. Man ska alltid ha någon att vara med om man vill. Och visst, det är kanske en utopi bara för att det är roligt att vara med andra. Men inget måste. Ingen garanti.
Jag tycker vi alla borde bli bättre på att prata om det där med ensamhet. Hos oss ätstörda bloggas det en hel del om det och jag minns hur otroligt skönt det var att sitta ensam i en lägenhet och läsa om andra, som jag till och med beundrade i deras kamp för frihet, och deras ensamhet. Den liknade min egen så otroligt mycket. Och om det nu inte var något fel på dem.....varför skulle det vara det på mig?
Men "friska" människor då? Det är rätt tyst om ensamhet.
Skit i det. Skit i att allas liv verkar vara så perfekta.
Jag lovar att ditt liv, när du beskriver det lite ytligt, kan uppfattas så av andra. Man väljer ju oftast de bästa bitarna och visar fram dem, eller hur? Man ser inte ensamheten hos andra, vet inte vem som går hem själv och sitter där.
Idag har jag inte känt mig så värst ensam. Men det går upp och ner, dag till dag och ibland till och med timme till timme. Det är så livet är: man känner saker och blir mycket mer känslig. Man har inget hårt sjukdomspansar som skyddar en mot allt och alla längre. Och tack gode gud för det! För det silar även bort all lycka, ja allt fint!
Jag vill i alla fall inte ljuga för någon. Det är tufft ibland, det där med livet. Man känner sig ensam även när man är normalviktig. Allt dåligt i ens liv är inte bara sjukdomen, glöm inte det. En del får man jobba med senare också.
Det går att förändra. Det går att tänka annorlunda. Det finns nya människor.
Allting går att förändra. Men du måste vara frisk och stark nog för att orka!!!
Därför måste man bli lite friskare först.
För att orka leva ett bra liv!