ungefär sådär

Men det är sant, alltihop och sammanfattar min dag rätt bra. Om en halvtimme kommer fina A med pojkvän, allt är förberett i köket för kokos- och mandelfisk med ris! Vinet luftar och jag har dammsugit. 

 

Ändå. Jag är jättetrött idag, efter samtalet på st Lars. Inte det att det inte gick bra, det gör det nästan alltid nu. Skippade vägningen idag, tyckte inte det kändes snällt mot mig själv och ballongmagen att titta på meningslösa siffror. Det är inte min "ordinarievikt" nu ändå, så varför ens fundera över det? Jag har faktiskt slutat väga mig här hemma också nu, det tillför inte direkt något till mitt liv och välmående. 

 

Vad pratade vi om då? Vi pratade om situationer jag fortfarande tyckte är lite jobbiga, som att en tjej i klassen har gått ner väldigt mycket i vikt, hela mens-cykeln med allt vad den innebär, och sådant där. Sådant där man går och kanske låter mala i bakhuvudet men inte sätter ord på inför någon. Sista kvarten höll jag på att somna i stolen där, jag blev så trött. På cykeln på väg hem började jag må illa (???) och nu sitter jag i soffan, lite borta. Jag förstår verkligen inte varför jag mår såhär? Är det normalt? Är det p-pillrena? Jag kan inte komma på något annat. Hum...

 

Jag märker att mitt ideal ibland, helt ärligt, svävar iväg mot väldigt smalt. För smalt. Även om jag mest ser lidande saknar jag känslan av lätthet, att våga sitta i någons knä utan att spänna benen, låta människor lyfta en etc. Men detta är inget nytt egentligen, det är något jag alltid har känt obehag inför. En hel del sitter nog i från när jag var tio år och fick mens, sköt i höjden och fick bröst först av alla. Störst, längst tills någon stackars kille växte om mig i nian. Det var jobbigt. Jag tror att jag var lite i konflikt med min kropp redan då, önskade att jag var kort med små fötter och tog upp lite mindre plats. 

 

Ändå är jag inte superlång, inte jämfört med andra nu. 173 cm är inte ens onormalt, bara väldigt normalt snarare. Dessutom tycker jag det är fint med långa tjejer, så länge man sträcker på sig har man all anledning till att känna sig som en drottning. Hållning gör verkligen mycket, har ni tänkt på det? Och först nu orkar jag sträcka på mig. För jag har fått mer muskler, mer ork och mycket livsglädje. Det gjorde susen. 

 

Det där med ideal då? Jag tycker många människor är vackra. Men jag trivdes rent fysiskt med mig själv som underviktig. Och det är fel. Något jag ska jobba med. Jag vill trivas med mig själv minst lika mycket nu, när jag mår bra. För hur jag än känner och tänker så är det värt det. Att leva med lite kroppsångest istället för att må skit och leva med högar av livsångest, så som jag gjorde när jag var sjuk. Det kändes som att livet bara försvann undan i sjukdom medan alla andra levde härliga lyckliga liv. Det enda jag gjorde var att leva i min matbubbla. 

 

Usch, nu börjar det kännas som att jag har feber..? Hurm. Jaja, ska påbörja maten lite smått nu, sedan får vi väl se. A skulle ta med efterrätt, håll tummarna för att det är något med choklad...!