ungefär sådär

Kände mig fin i nya jeans och var på gymmet en stund med sambo och en kompis till honom. Smet hem tidigare än dem och lät de ha gott om tid på sig för grabbsnack i bastun och allt det där.

 

Idag har jag funderat mycket. Verkligen saknat mina vänner. Framförallt bästis, såklart. För även om jag är student och har "all tid i världen" så fungerar det inte riktigt så. Skolan tar mycket tid, inte just i form av föreläsningar, men allt läsande och förberedande inför seminarier. Sedan vill jag umgås med sambo, jobba extra, gå på kör, gymma ibland (typ 1gång/veckan, haha) och slappa. Eller slappa? Mer ha egen tid!

 

Nåväl. Det har känts tungt idag. Men det är okey. För det är så ibland. Det kommer det nog alltid att vara, bara det att inte ätstörning och minnen kommer inge mig den känslan. Vissa minnen är dock tunga att bära. Bilderna i huvudet. Allt jag har gjort mot mig själv, alla situationer jag har varit i. Ibland tillåter jag mig att känna efter när de kommer upp och sörja lite. För det behövs, tror jag. 

 

Som ni kanske vet har jag varit inlagd på sluten avdelning på psyk i Malmö. Tiden innan och under tiden är nog de värsta jag har. Hetsätningar varje dag, utmattning och totalt mörker. Sjukhusdoft, skrik, gråt och röster. Nerdrogade zombies, tomma blickar och tydliga ärr. Och så olika åldrar! Jag trodde nog att livet skulle vara tryggt och färdiguppbyggt när man var över trettio. Det är inte sant. Det finns många som inte har hittat rätt då heller. Eller senare, för den delen. Och det skrämmer mig, även om jag ser det som en sporre, så skrämmer det mig att man kan falla handlöst fast man har jobb, familj, ja kort och gott ett tillsynes fullvärdigt liv. Så mycket ensamhet. Så mycket skam och sorg. 

 

En vän till mig föreslog att jag skulle bli kontaktperson på AB-centrum i Malmö. Har ni varit i kontakt med dem? Jag kan sitta på en föreläsning och lyssna aktivt, skolan har blvit mycket roligare nu när jag kan koncentrera mig. Samtidigt sitter jag där och lyssnar på principer, lagar, förarbeten och rättsfall och... jag vet inte. Är det verkligen det jag ska göra? 

 

Jag har funderat ofta på det där med att hjälpa andra som är sjuka. Med min kunskap kan jag nog förstå mer, konkurrera ut de där tröga behandlarna som statuerar skräckexempel i även min berättelse. Att vara kontaktperson hade nog gett mig väldigt mycket. Men samtidigt. Det hade tärt på mig. 

 

Ni vet känslomässiga svampar? Inte? Jag är i alla fall en sådan. En människa som suger i mig omgivningens stämning och färgas av den. Det handlar inte så mycket om osäkerhet hos mig, jag tror uppriktigt inte längre att allas dåliga humör är mitt fel. Men det påverkar mitt eget humör. 

 

Att inse lidandet som finns när man har en ätstörning kanske gör det outhärdligt att jobba med det?

För även om det såklart går bra för vissa kanske man misslyckas med en del andra,

som behöver mer tid på sig?

Tänk att möta en människa som är på väg rakt nedåt?                                                                                        Jag var själv ett sådant fall för ett par behandlare.

 

Så jag lägger nog de drömmarna på hyllan, i alla fall några år till. Jag kan nog göra mycket gott som jurist också! Idealisten verkar i alla fall ha vaknat till efter fyra års slummer. Omvärlden blir mer och mer intressant och jag upplever mig ha störra inflytande, mer potential att påverka den. Inte omvälvande, som jag trodde när jag var yngre. Men inom min räckvidd. Inom min "hjärtvidd", för mina nära och kära. 

 

Mycket flummande nu, men det är saker som tål att tänkas på. Många av oss bloggare som försöker ta oss ur en ätstörning och våra fina läsare kämpar ju gemensamt, genom att peppa varandra. Det stödet har varit avgörande för mig många gånger. Era kommentarer är så förstående och underbara, jag tar verkligen till mig era ord på ett annat sätt eftersom jag vet att ni vet. Hur det är. På riktigt. Inte bara utifrån mina beskrivningar, utan genom erfarenhet. 

 

Men så länge jag kan och vill kommer jag blogga här. För att just blogga är tillräckligt långt bort och tillräckligt nära, om ni förstår? Även om jag gärna hade haft en "bloggfika" och sådant där, det hade varit jättekul i och för sig. Haha, vad motsägelsefullt. kom på hur otroligt mycket jag tycker om många av er. Men jag tror att vi alla mår bra av att umgås med "friska" människor, för att slippa tänka ätstörning. Det har i alla fall hjälpt mig väldigt mycket!

 

Som vanligt är jag öppen för frågor och svar: det är en önskan och ära att om möjligt kunna hjälpa någon där ute!

Och under tiden tuffar jag på. Kanske blir det lite mer vardagliga inlägg, de där perioderna jag har nu när ätstörningen håller sig på avstånd. Jag har faktiskt fastnat lite för det där med mindfullness (även om jag tyckte det lät otroligt fånigt när jag hörde talas om det första gången) och tänker peppa er med glada men sanna inlägg om mitt liv. Liv. Det som jag inte har haft på så länge!

 

Det är på G.

Jag laddade ner appen Rökfri och nu tickar de två rök-veckorna ner....

Sedan är det stopp!

Och jag tänker verkligen försöka.

Förra året vände jag min ätstörning.

Detta året vill jag sluta röka. 

Men jag kommer älska mig själv oavsett.