ungefär sådär

 

Jag hade ett samtal med en klasskompis idag, vi satt på Stortoget i solen och käkade varsin falafel. 

"Vi har inte velat fråga så mycket, men du ska veta att vi har varit oroliga för dig. Ingen har ju sagt något rakt ut, men man har ju fattat. Det är så skönt att du ser ut att må så mycket bättre nu, nu är du ju snyggt smal istället!".

Fina ord. Fast det kändes lite konstigt att sitta där i solen och tugga falafel när samtalsämnet bara poppade upp. Men när hon berättade vidare lite förstod jag ändå det där fina, bakom. Hur mina vänner faktiskt undrat, inte velat fråga och oroat sig lite. Människor jag bara trodde var besvikna för att jag var "tråkiga tjejen" som aldrig hängde med ut, kom på middagar etc. Alla verkar ha förstått varför. Och ändå tyckt om mig.

 

Det ärinte så skamfullt och dramatiskt ändå, det händer många människor (tyvärr!). I stort sett alla vet vad det är, och förstår att det är en sjukdom. På så sätt finns det egentligen inte så mycket skam och skuld, faktiskt. Inte mer än vi själva lägger på oss. 

 

Snyggt smal! Efter gårdagens panik var det balsam för själen. Jag har ju inte tappat bort mig själv. Jag är fortfarande smal. Men snyggt smal. Inte sådär så att alla förstår att jag är sjuk. Bara så att alla förstår att jag är snygg ;)

 

Så jag tänker nog skänka bort några fler par byxor. Och shoppa några nya..! Min garderob ska inte ge mig panik, den ska vara en sann njutning (nåja, oftast!).